När Johan hade lämnat kontoret kände chefen sig lite bättre till mods. Det kändes bra att berätta för Johan att de var två att dela samma tro. Hur det skulle bli med det där bostadsområdet var oklart, men som Johan sagt, så fick väl Gud vara lite tydligare om det verkligen var så han ville ha det.
Chefen stängde av sin dator och släkte lamporna. När han stod utanför entré dörren och letade efter sina bilnycklar kom plötsligt en man fram som presenterade sig som Olle.
-Är det du som äger den här butiken, sa Olle.
-Ja, sa chefen.
-Jo, jag undrar om du möjligtvis behöver någon extra personal. Jag är en före-detta snickare, men hamnade i ekonomiskt trubbel bland annat på grund av en olycka. Jag har sökt alla möjliga jobb via arbetsförmedlingen och jag har varit runt i nästan varje butik här i området.
-Heter du Olle, sa chefen?
-Ja…
-Och är snickare?
-Ja, från början var jag det, men jag gör allt, bara jag kan få ett jobb. Jag behöver börja om från början.
-Kom hit på måndag. Klockan tolv vill jag ha dig på mitt kontor. Du går bara upp för trappan runt hörnet där, sa chefen och pekade in i butiken. Du behöver inte säga något till Sofie eller Camilla i kassan, du kan bara gå rakt upp. Så kan vi väl diskutera saken då.
-Visst, tack! Tack snälla! Förlåt att jag kom så här sent. Jag har som sagt varit runt i alla andra butiker häromkring och klockan blev mycket innan jag kom hit.
-Inga problem. Jag var ju ändå kvar.
Chefen lämnade kvar Olle på trappan och gick till sin bil. Det var ett underligt sammanträffande. Tidigare på dagen hade han ju haft Olle som exempel när han pratade med personalen. Och i sitt exempel hade Olle varit snickare och haft ekonomiskt trubbel.
Måndag morgon var chefen på kontoret vid halv sju. Det var en halvtimme kvar tills lager-killarna skulle komma. Han tyckte om att vara på plats innan dem och att vara den siste att lämna byggnaden. Det gjorde visserligen att arbetsdagarna blev onödigt långa, men han såg inte sitt arbete som något arbete. Han älskade det han höll på med. Idag skulle han ju få prata mer med den där Olle till exempel. Kunde det ses som ett arbete? Dagens första uppgift var att se över veckans planering och sedan skulle han ta tag i någon av butikens böcker och läsa lite.
När klockan var strax efter nio, ringde telefonen. Den hade varit ovanligt tyst den här morgonen.
-Hej, det är Mikael Bland papper och pennor.
Chefen hade funderat länge på vad han skulle kalla sin butik när han startade den för flera år sedan. När en av gymnasiekompisarna ringde så stod han mitt bland papper och pennor och svarade mest på skämt just Mikael bland papper och pennor. Kompisen hade undrat om hans affär hette bland papper och pennor. Just då hette den inget, så Mikael hade sagt ja och därefter fick det vara så.
Mikael hörde direkt att det var kompisen som tidigare erbjudit honom att köpa det där bostadsområdet. Han fick en klump i magen. Vad skulle han säga? Men han behövde inte säga så mycket, kompisen på andra sidan luren skötte snacket:
-Har du funderat mer på det där området? Menar du allvar, är du intresserad?
-Nja, alltså jag vet inte.
-Vi har precis haft ett möte och jag berättade för dem om dig. Jag vet inte riktigt hur det kunde gå till för saker brukar ta väldigt lång tid att bestämma häromkring. Även om det bara handlar om vilken färg vi ska ha på våra pennor, så tar det tid. Men alla kände till dig och din butik. Du har ju fått en del uppmärksamhet i pressen på grund av det där med den där gangstern som kidnappade din personal. De är villiga att sälja hela skiten till dig nu direkt. Alltså inte hela företaget, men ett ganska stort område. Större än jag sa till dig från början. Nu är det ungefär dubbelt så stort område och prisbilden har också ändrats. De är angelägna att sälja och det snabbt. De har ett färdigt kontrakt att skriva på, ja det har du ju redan läst antar jag. Jag skickade ju över det till dig då när vi snackat om det första gången. Det var från början tänkt till annat bolag, men när jag berättade om dig, så ville de hellre att du skulle ta över. Därför är allt klart och priset kan du inte pruta på. Du får alla fastigheter för 1:- styck. Men då måste du ta dem nu direkt och i det skick de är.
-Va?
Chefen hade svårt att ta in vad han just hört.
-Ja, alltså det blir några hundralappar, sa kompisen i luren. Men de vill ha din signatur i eftermiddag och som sagt så får du området i det skick som det är. Och det är tyvärr en hel del att göra vid de där husen. För att inte tala om alla grönområden och lekplatser, ja rubbet. De har inte gjort något där på flera år. Det har liksom bara förfallit. De räknar med att det blir billigare att sälja till dig snabbt för en struntsumma än att rusta upp skiten och sälja senare. Det kostar dem massor med pengar varje dag just nu. Alternativet för dem var att riva allt, men då skulle de tvingas hitta nya bostäder till de få som bor där.
-Jag vet inte vad jag ska säga. Det kom lite som en chock det här. Jag var inte beredd. Jag sa ju det mest som ett skämt från början. Hur kan det komma sig att de sänkte priset?
-De vill ha en snabb affär och detta var snabbaste vägen.
-Men jag vet inte. Jag är inte riktigt beredd.
-Ja, jag vet, men nu har det blivit allvar. Du får fram till lunch på dig att fundera. Sedan måste jag nog ha ett svar.
-Ok, jag ska ha en arbetsintervju vid tolv. Är det okej om jag ringer efter att han gått.
-Hellre före. Du kan skriva papper efter, men besked före.
-Okej, jag ringer igen om någon timme.
Chefen avslutade samtalet, men lyfte direkt luren och ringde ner till lagret.
-Är Johan där?
Det var Albin som svarade:
-Ja han är här någonstans.
-Bra, skicka upp honom omgående.
Albin la på luren och ropade på Johan:
-Johan, du är i trubbel. Du ska upp till chefen omgående.
-Åååå… vad har du nu gjort Johan, skojade Skorpan. Omgående låter riktigt allvarligt.
Det tyckte Johan också, men han skyndade sig ändå upp till chefen.
-Hej Johan. Du måste hjälpa mig, sa chefen.
-Jaså, vad gäller det?
-Det är helt galet. I fredags, så vet du att jag tog Olle och Kalle som exempel när jag pratade mer er.
-Ja.
-Ja, och Olle sa jag var snickare.
-Ja….
-Ja, alltså när jag gick hem i fredags var det en Olle utanför.
-Ja, jag träffade också en man utanför, men jag visste inte att han hette Olle. Han frågade efter chefen, så jag sa att du nog var på väg.
-Ja, det var Olle. Och vet du, han var snickare.
-Det var ett spännande sammanträffande.
-Ja, men vet du idag. Nu ringde min kompis med bostadsområdet. Jag får köpa hela området för några hundralappar.
-Va?
-Ja, de vill sälja det till mig, hellre än till det bolag de från början tänkt. Jag får alla husen för 1:- styck om jag skriver på papper idag.
-Du skojar?
-Nä, det är sant. De har dessutom utökat området. Jag vet inte ens hur stort det är nu och vilka hus det handlar om. Tror du det kan vara Gud?
-Helt ärligt verkar det lite för otroligt för att inte vara det.
-Tycker du jag ska skriva under?
-Det vet jag inte, men det verkar helt klart finnas en Gud med i det här och att inte göra Guds vilja är bara dumt. Olle och prissänkningen är kanske de där tecken som du ville ha.
-Ja. Okej. Jag ringer och säger ja. Du kan sitta kvar medan jag ringer
Johan satt kvar och hörde hur chefen pratade med sin kamrat som var kontakten till det område där Sofie bodde. De skulle tydligen träffas på ett kontor mitt i stan klockan tre för att skriva på papper. Johan undrade hur ofta den här typen av affärer inträffade. Vilken ensam person köper ett helt bostadsområde? Hur skulle chefen fixa det här? Även om det var ett lågt inköpspris, så var det massor med kostnader och oändligt mycket att göra. Bostadsföreningen fick tydligen inte det att gå ihop, hur skulle chefen lyckas? Hur skulle chefen hitta hyresgäster när inte företaget som sysslade med det lyckades? Frågorna var onekligen väldigt många och svaren tycktes få.