Säsong 2 – del 21

När Sillen pratat klart med chefen i telefonen bestämde de fem vännerna att de skulle åka till det hus som Johan och Sofie tittat på tillsammans. Johan satt i framsätet för att berätta för Sillen hur han skulle köra. I baksätet hade Skorpan placerat sig mellan Karin och Sofie.

-Spännande tjejer, sa Skorpan och la en hand på Karins lår och den andra på Sofies lår.

Men i samma sekund som Skorpan la handen på Sofies lår, stelnade hon till. Hon var inte beredd och även om hon visste att Skorpan menade väl, så satt skräcken från tiden med Jonny så djupt rotad att reaktionen var omedelbar.

-Förlåt, Sofie, sa Skorpan som genast tog händerna från de båda kvinnorna.

-Det är ingen fara. Jag kan inte hjälpa det. Jag vet att du är snäll, men, ja, du vet….

-Ja, jag vet, du behöver inte förklara.

Resten av resan skedde under tystnad, bortsett från att Johan sa åt Sillen att svänga höger eller vänster. När de kom fram till Blåklintstigen, där Johan och Sofie hittat sitt boende sa Sofie:

-Titta, de har tagit bort trädet. Så bra.

-Ja, verkligen, nu kan vi köra hela vägen fram. Men jag har glömt nycklarna, sa Johan.

Sillen vände bilen och körde till områdets högsta hus. Huset som Johan bara några dagar tidigare tänkt hoppa från. Johan tittade på huset och kände hur det pirrade i magen. Han visste inte om han vågade gå ur bilen. När Sillen stängt av motorn, satt Johan kvar och tittade upp på huset. Alla väntade på att han skulle kliva ur bilen och hämta de där nycklarna. Men Johan kunde inte gå, han bara stirrade upp på huset.

Sillen tittade på Johan och sedan försökte han klura ut vad han tittade på som gjorde att han satt kvar. Men Sillen såg inget, så han sa:

-Ska du hämta de där nycklarna eller?

-Ehh, va? Ja, eller nej…. jag ….ehhh…

En tår letade sig fram i Johan öga och den gick inte att blinka bort.

-Men du, sa Sillen som fortfarande studerade sin vän. Vad är det?

-Det var väl ungefär här vi hittade Johan i fredags, sa Karin från baksätet.

-Ja, sa Johan, det var det. Tänk om jag hoppat. Tänk om jag istället för att hämta nyckeln tar mig upp på taket och hoppar nu.

-Usch, så du pratar, sa Skorpan. Jag följer med dig in. Jag ska se till så att du bara hämtar nyckeln och struntar i det där med att hoppa.

Skorpan försökte komma ut på Sofies sida, men hon behövde kliva ur först. När Skorpan kommit ur bilen öppnade han passagerardörren och tog Johan i handen. Tillsammans stod de en stund och tittade på den röda byggnaden hand i hand. Johan och Skorpan. Nästan som om de vore ett par plötsligt.

-Jag vill inte göra slut Johan, sa Sofie. Förlåt!

Johan svarade inte.

-Förlåt, sa Sofie igen och den här gången förstärkte hon meddelandet genom att föra undan Skorpan och ge Johan en kram. Sedan tog hon Johan i handen och drog med honom mot dörren till huset. Skorpan log mot Sofie och hängde efter. Om Johan trots allt tänkte ta sig upp på taket så behövde hon hjälp med att hindra honom. Men Johan hade inga planer på att hoppa. Bara tanken på det fick honom att bli helt förskräckt. Inne på kontoret där nycklarna fanns, var både chefen och Kalle.

Kalle skulle hjälpa chefen att få ordning på alla gamla papper och pärmar och det hade han lyckats bra med. Nu såg kontoret betydligt trevligare ut.

-Hej Johan, sa chefen när han fick se Johan. Hur är det med dig?

-Sådär, erkände Johan.

-Sillen sa att du bott hos honom ett par dagar.

-Det har jag.

-Han är en god vän, sa chefen. Och nu har du både Skorpan och Sofie vid din sida.

-Ja, och Sillen sitter i bilen med sin fru och väntar.

-Ja, jag hörde att han gift sig. Utan att säga något till oss. Vi måste hitta på något för att gratulera.

-Vi ska hämta nyckeln till det hus vi varit och tittat på, sa Johan utan att bry sig om att kommentera det chefen nyss sagt.

-Ja, vad kul. Trädet ska vara borta nu i alla fall.

-Ja, vi såg det. Vi körde dit men kom på att vi inte hade nycklarna.

-Du kan lika gärna ta med nycklarna till alla de där husen där borta. Det är ju bättre att du har dem där än att du ska hämta dem här varje gång. Och om det kommer någon som vill kika på de andra husen så kan du ju bara öppna för dem direkt. Kalle börjar få ordning på systemen, så snart kan vi skriva ett riktigt kontrakt också.

Johan tog emot en hög med nycklar och sedan lämnade han, Skorpan och Sofie kontoret och satte sig i bilen igen. När de för andra gången kom till Blåklintstigen sa Karin:

-Vilket av husen har ni valt?

-Det längst bort, sa Sofie.

-Spännande, tyckte Karin som hoppade ur bilen så fort Sillen stannat.

När de kikat runt i hela huset samlades de i köket och Karin vände sig till Sillen.

-Det här var väl fint. Här skulle vi ju också kunna bo.

-Ja, varför inte? Är det ledigt på andra sidan väggen?

-Ja, men varför ska ni flytta hit. Du bor ju i ett jättefint och stort hus Sillen.

-Det gör jag, men det är mitt. Nu behöver vi något som är vårt.

-Ska du sälja det andra?

-Nej, jag tror att jag behåller det. Kan ju ha det som sommarhus.

-Sommarhus? Det är ju gigantiskt. Du kan inte ha det som sommarhus.

-Jo, det går. Kan vi gå in och titta i den andra delen. Den som ligger vägg i vägg.

-Visst.

Tillsammans gick de fem in i den andra delen av det parhus som Johan och Sofie valt ut.

-Kök och vardagsrum får vi vägg i vägg.

-Ja och garanterat trevliga grannar får vi. Kan det bli bättre? Här är ju jättefint, sa Karin.

Jättefint var det svårt för de andra att hålla med om. Trädgårdarna som hörde till hade ingen rört på flera år. Gräset var långt och vildvuxet. Färgen på husen behövde förbättras och de som bott i husen tidigare hade inte städat ur dem när de flyttat, så det låg både saker och skräp lite överallt. För att inte tala om damm och spindelväv. Men Karin var eld och lågor. Hon kunde knappt stå still.

-Vi kan väl börja på en gång. Vi behöver städsaker.

Karin tittade på klockan och kunde konstatera att de fortfarande lätt skulle hinna åka till staden där hon bodde för att gå till den stora elektronikkedjan som fanns där.

-Vi behöver dammsugare, sa hon.

-Ja, och rengöringsmedel, kompletterade Sofie.

-Ja, kom igen killar, vi kan väl åka nu direkt, det hinner vi.

De tre killarna var inte jätte lockade av att städa, men hade vid det här laget inte mycket att säga till om. Nu hade Karin tagit kommandot helt.

I den stora butiken med allt från mobiltelefoner till kylskåp, landade killarna bland tv-apparaterna medan Karin och Sofie letade upp dammsugare.

-Vad ska du ha för en dammsugare, undrade Sofie.

-Jag tycker vi ska ha vars en robot dammsugare. Och sedan kanske vi kan ha en vanlig som vi kan ha gemensamt. I alla fall nu i början. En röd va? Den var väl fin.

-Ja, men vet vi om den är bra då?

En säljare anslöt sig till samtalet och började berätta om dammsugaren som Karin just pekat på. Säljaren jämförde den med några andra modeller, både dyrare och billigare.

-Vi tar den som du har där, sa Karin och pekade på en något dyrare variant än den hon först pekat på.

Sofie protesterade och sa att hon inte hade så mycket pengar att handla dammsugare för.

-Mina pengar ska ju räcka till en massa annat också.

-Då köper jag den, så kan du låna den, sa Sillen som nu också stod mitt bland dammsugarna. Men ska vi inte ha vars en robot?

-Jo, det är klart, sa Karin. Men vi behöver en vanlig också. En som vi kan dammsuga väggar och tak och så med.

-Jaja, det är klart. Men vilken robot har ni valt då?

Karin och Sofie hade inte hunnit välja någon robot än, men säljaren var snabb med att visa dem vilka olika det fanns att välja mellan. Sofie fick en klump i magen när hon hörde hur mycket pengar det handlade om. Hon hade hoppats att besöket i den här butiken skulle sluta under tusenlappen, men nu verkade det skena ordentligt. Visst hade hon sparat en del, men inte så här mycket pengar. Och att lägga så mycket pengar på en dammsugare, var det verkligen rimligt.

-Vi tar den där, sa Johan.

-Men, sa Sofie. Jag

-Du? Nej, det är jag som köper dammsugare. Jag gillar inte att städa och om vi inte köper en bra robot, så är risken stor att jag tvingas städa mot min vilja.

Säljaren såg nöjd ut när han fick sälja tre dammsugare till samma sällskap.

-Något annat jag kan hjälpa er med, sa säljaren medan de vandrade mot kassan.

-Kaffekokare måste jag ha, sa Karin.

-Då ska vi ha en vattenkokare, sa Johan.

Till säljarens besvikelse ångrade sig dock Johan. Han kom på att han ju redan hade en och att han såklart skulle ta den med sig när de flyttade ihop. Dammsugare hade de ju egentligen också redan, men en robot dammsugare var ändå skönt att ha. Och Karin menade att de behövde ha en ny och bra dammsugare i ett nytt hus.

Kartongerna med dammsugarna fyllde snabbt Sillens bil. Men de behövde ju rengöringsmedel, moppar och trasor också. På gångavstånd från elektronik butiken låg flera av billighets kedjorna. De gick in i den närmaste och köpte på sig lite blandad utrustning för städning. Sedan åkte de tillbaka och hjäptes åt att städa. De började i köket i den del som Johan och Sofie skulle bo i. Skorpan torkade ur kyl och frys, Sillen och Karin hjältes åt att torka ur alla köksskåp medan Johan läste instruktionerna till robot dammsugaren och Sofie putsade fönster. Efter ungefär en timmes hårt arbete så var köket som nytt. Den unkna lukt som tidigare varit dominerande hade försvunnit. Nu doftade det rent.

-Jag är hungrig, sa Johan.

-Jag med. Orkar du fixa något, undrade Skorpan.

-Det kan jag, men jag har ingen mat och inga redskap här.

-Vi kan åka hem till mig, sa Sofie,

-Har du handlat sedan jag var hos dig i fredags?

-Nej.

-Då vet jag inte om det går. Med färdiga köttbullar och endast snabbmakaroner kan jag inte få till någon ordentlig mat.

-Jag bjuder på mat idag, sa Skorpan. Tyvärr är det en bit till närmaste restaurang, men du måste ändå köra tillbaka mig till jobbet Sillen.

Nöjda med hur dagen slutat, åkte de iväg till närmaste restaurang och åt tillsammans innan var och en åkte hem till sitt.

Lämna en kommentar