Chefen hade just avslutat sitt samtal med kompisen som var kontakten till det köp av bostadsområdet där Sofie bor. Ett stort bostadsområde och köpet skulle ske under eftermiddagen. Det var ett hastigt beslut och både Johan och chefen tyckte det kändes som att de nu var ute på mycket djupt vatten.
-Ja, du chefen, nu får du sätta all din tilltro till Gud. Det här tror jag inte att du reder ut ensam.
-Nej, det gör jag inte och just därför ska du följa med mig idag. Du kan förresten stanna här uppe hos mig resten av dagen, för du är just på väg att stiga i graderna.
-Va? Jag? Nej, jag är inte rätt man för det. Jag vill inte.
-Det spelar inte någon roll vad du vill. Jag behöver din hjälp. Jag kommer att behöva allas hjälp. Men efter vårt samtal i fredags så är det du som hjälper mig idag. Du och Sofie. Någon av de andra killarna får ta hennes plats i kassan idag. Hon ska också hit upp. Kan du gå ner och fixa det, utan att säga till dem vad det gäller.
-Ja, det klarar jag av i alla fall. Men håll det på den nivån tack.
Johan reste sig från stolen och gick ner till Sofie. Du och jag ska vara med chefen hela dagen idag.
-Varför?
-Det måste han berätta själv. Jag ska bara hämta någon av killarna som kan ta din plats.
-Jaså här kommer du Johan, sa kollegorna på lagret. Det var ett långt möte du hade med chefen. Hade du ställt till det så illa för dig.
-Nej, inte än. Men om en stund kanske. Han vill ha mig och Sofie hela dagen, så någon av er behöver ta hennes plats i kassan.
-Oooo… ska han hjälpa er med bröllopsplanerna kanske, retades Skorpan. Det kan behövas. Ni har inte gjort många knop i det ärendet än.
-Nej, jag tror inte att det handlar om det. Jag kan inte säga vad det gäller. Det får bossen berätta själv senare.
-Vad hemlighetsfull du är. Kom igen. Berätta!
-Tyvärr, jag kan faktiskt inte. Så vem av er tar kassan?
Sven anmälde sig. Han tyckte de andra var lite jobbiga för stunden. Sven var nästan pensionär och orkade inte alltid med de yngre killarna. Han tyckte det skulle bli trevligt att få prata lite med ”vanliga” människor i butiken och med Camilla i den andra kassan.
När Johan var tillbaka på chefens kontor, hade han Sofie på stolen bredvid sig. Chefen berättade i korta drag för Sofie om Olle som skulle komma på anställningsintervju och om erbjudandet om att få köpa bostadsområdet som hon bodde i.
-Så du ska köpa det ändå, sa Sofie när chefen berättat klart.
-Ja, alltså jag har inte skrivit på något papper än, men jag vill att du och Johan följer med mig och gör det. Alla ni som jobbar här kommer att få ta ett mycket större ansvar framöver och ni två kommer att få börja. Johan, för att han och jag hade ett bra samtal i fredags och du, Sofie, för att du bor i det området jag ska köpa. Hur är det, ni har inte flyttat ihop än va?
-Nä, inte ens nästan. Vi har liksom haft allt på is. Vi träffas knappt inte ens annat än här på jobbet.
-Men ni ska fortfarande gifta er?
-Johans Gud säger ju det.
-Ja, men vill ni det?
-Vet inte.
-Okej, ni behöver verkligen fundera igenom det och prata om det. Jag tänkte annars att ni kunde välja ett av husen som ert.
-Det var en ganska bra idé.
-Ja, men det vill ju till att ni ska bo tillsammans. Men om ni tänker det så är det bra. För då kan ni bli områdes ansvariga. Det passar bra eftersom ni då ändå bor där. Då ser ni allt och upplever vad alla de boende upplever.
-Men ska vi inte ha kvar våra jobb här?
-Det gör ni som ni vill. Ni får som vanligt fria händer, men jag behöver er hjälp. Och sedan är det upp till er hur mycket hjälp ni vill ta av andra och till vilka uppgifter.
-Jag trivs ju här, sa Sofie.
-Det gör jag också, sa Johan.
-Inga problem. Ni behöver inte göra mycket i området. Det väljer ni. Ska vi åka och titta? Jag har fått en karta skickad till mig över hela området. Tänkte det kan vara lämpligt att titta på det innan jag skriver på något.
-Ja, det är nog bäst. Det finns en hel del att göra där jag bor. Flera av husen är i väldigt dåligt skick.
-Vi åker en sväng, sa chefen till Camilla när de passerade kassorna . Du är ansvarig medan vi är borta. Det ska komma en kille till mig klockan tolv, men jag hoppas att vi är tillbaka till dess.
Sedan lämnade de tre byggnaden och satte sig i chefens bil. Johan och Sofie hade vars en karta i handen och när de närmade sig det aktuella området stannade chefen bilen vid kanten.
-Jag får se på kartan, sa han. Var börjar det?
-Det verkar vara från korsningen här framme, sa Sofie.
När chefen tittat på kartan en stund rullade han sakta vidare. De körde gata upp och gata ner och försökte beta av hela området. Det var verkligen ett väldigt stort område. Inom området fanns både vanliga villor och flerbostadshus. Tre olika lekplatser kunde de se under rundturen varav den ena låg i ett lite större park-liknande område.
-Vad ska du göra med alla de här husen? Det är ju jättemånga.
-Jag vet inte än. Jag har inte hunnit planera så noga. Eller jag har inte hunnit planera alls faktiskt. Vad tror ni, är det ett dumt köp?
-Du lär ju få att göra i alla fall. Kolla på det där huset till exempel. Inte konstigt att ingen vill bo där.
Johan pekade på ett av husen där rutan mot gatan hade en stor spricka. På framsidan av huset var det långt visset gräs som förmodligen inte blivit klippt någon gång under förra säsongen, om ens under säsongen dessförinnan.
-Ja, det är inte vackert. Ska jag strunta i det?
-Jag tror inte du kan det, sa Johan.
-Du har nog rätt. Jag skulle ångra mig. Även om jag förmodligen kommer att ångra mig även om jag köper det. Men i värsta fall kanske jag kan sälja det vidare igen.
-Ja.
-Har ni sett något hus som skulle passa er då?
-Nej, jag vet inte. Vi behöver nog mer tid att fundera på det.
-Det förstår jag. Ni behöver mer tid tillsammans överhuvudtaget. Nu är ni med mig idag, hela dagen, imorgon är det ni två som tillsammans pratar om livet och om det här området. Jag vill att ni går igenom allt och skriver upp vilka adresser som är värst, var det bor någon, och om det finns något som vi skulle kunna hyra ut ganska snart och om det är något som verkar ganska enkelt att göra något åt, men som kan få stor effekt. Nu måste vi tillbaka till butiken. Jag vill att ni är med och träffar Olle. I fortsättningen kanske jag behöver er hjälp med att anlita flera och framförallt med att hyra ut.
-Vet inte om det är vår grej.
-Nej, okej, men ni kan i alla fall vara med idag. Det ger er lite erfarenhet.
De tre hann precis sätta sig på chefens kontor när Olle knackade på dörren.
-Hej, Olle, sa chefen. Det här är Johan och Sofie. De jobbar redan här, men jag vill att de ska vara med under vårt samtal idag, hoppas att det är okej.
-Jaja, det är okej, hej, sa Olle och skakade hand med Johan och Sofie.
-Berätta om dig själv, sa chefen när Olle satt sig.
-Jo, som jag sa i fredags är jag utbildad snickare, men jag fick lämna när chefen kom på mig. Jag sa till dig i fredags att det var en olycka som gjort att jag inte kunde fortsätta, men den olyckan var egentligen jag. Det är inget jag är stolt över, men jag vill berätta om det direkt, för det kommer ändå att komma fram förr eller senare. Det som hände var att jag började ta med mig material hem. Först bara en låda spik, sedan några plankor som tycktes vara över. Men efterhand blev det fler och större grejer. Jag hade fru och två små underbara barn, men hon kastade ut mig eftersom jag hade problem med alkohol. Då började jag bo i de hus som vi byggde. Till en början var det ingen som märkte det, men efter någon månad blev det ganska uppenbart. Jag var inte längre välkommen varken till min fru eller till mitt jobb. Jag hade ingenstans att ta vägen. Sedan dess har jag bott i min bil. Alkoholen hade jag med mig i början av mitt liv i bilen, men när jag till slut insåg att den inte hjälpte, så slutade jag och har inte druckit en droppe på flera månader. Jag hade nått botten och kunde inte komma längre ner. Nu har jag varit runt i massor med städer med min historia, men ingenstans är jag välkommen. Jag förstår dem. Ingen vill anställa en som både dricker och stjäl. Men jag har lämnat det bakom mig. Jag är inte sådan jag ångrar varje dag hur jag ställde till det för mig. Nu behöver jag bara en chans för att få bevisa att jag inte är sådan.
-Det låter onekligen inte bra.
-Nej, jag förstår det, men jag vill berätta själv direkt. Det är mest ärligt. I början sa jag inget när jag var på intervju, men sanningen kommer ändå alltid fram förr eller senare. Därför erkänner jag alltid nu. Men som sagt har jag lämnat det bakom mig.
-Var det bara på grund av alkoholen som din fru slängde ut dig?
-Ja. Jag drack upp alla pengar som kom in i hushållet. Hon fick dessutom ta allt ansvar för barnen och hemmet. Jag kunde aldrig gå på några föräldramöten eller liknande och när barnen hade kalas, så fick jag inte vara hemma. Till slut kastade hon ut mig för gott.
-Så du har aldrig varit elak mot din fru?
-Nej, verkligen inte. Inte mer än det som alkoholen gjorde. Jag skulle aldrig slå henne till exempel om det är vad du är ute efter.
-Okej, tror du på Gud då?
-Nej, det gör jag inte. Jag såg i skyltfönstret att ni bland annat säljer Biblar. Måste man vara kristen för att jobba här?
-Det behöver man inte. Det är inte de andra. Jag var bara nyfiken. Något ni undrar Johan och Sofie?
-Nä.
-Okej. Då gör vi såhär. Har du något telefonnummer som vi kan nå dig på?
-Visst.
Olle skrev ner sitt nummer på en lapp och lämnade till chefen. Sedan gick han med sänkt huvud.
-Nå, vad tycker ni, sa chefen till Johan och Sofie när Olle gått.
-Ja, han verkar inte vara någon höjdarkille, men du lär ju behöva både snickare och hyresgäst, så vi kanske ska ge honom en chans.
-Tycker jag också, sa Johan. Du har ju gett oss en chans trots att vi inte var några elit-personer.
-Ja, jag håller med er. Men jag vill att han börjar här. Så att han kan komma in i gänget. Ska jag ringa honom direkt?
-Behöver du inte. Han har inte kommit längre än utanför dörren. Jag kan hämta honom.
-Gör det.
Johan reste sig från stolen. Att få säga till den där Olle att komma upp till kontoret igen kändes bra. Han verkade ju ärlig när han sa att han slutat med alkoholen. Visserligen fanns det stor risk att han skulle falla tillbaka. Men eftersom det förmodligen var Gud som skickat Olle till butiken, så borde det gå ganska bra. Eller?