Olle blev väldigt förvånad när Johan sa åt honom att chefen ville prata mera. Han hade egentligen inte hoppats på något när han kom till butiken. Han hade ju varit runt i hur många butiker och städer som helst och det var självklart att ingen ville anställa en alkoholist. Än mindre en alkoholist som stjäl. Han undrade därför vad det var chefen ville prata om.
-Jag anställer dig på prov, sa chefen. Jag kan behöva en snickare framöver, men du får börja här nere på lagret.
-Åååå… tack!!! Tusen, tusen tack!!!
-Kan du börja nu direkt?
-Ja, självklart.
-Bra. Då går vi ner och presenterar dig för de andra.
Först gick de till Camilla och Sven som stod i kassorna. Sven var upptagen med en kund, men Camillas kund var precis klar.
-Det här är Olle, sa chefen till Camilla.
-Olle, sa Camilla förvånat. Hon tänkte genast på det möte de haft i fredags med chefen. Då hade chefen använt Olle som ett exempel på person som skulle kunna tänkas vilja flytta in i området som chefen funderade på att köpa.
-Ja. Precis.
-Ni verkar ha hängt upp er på mitt namn, sa Olle. Du verkade lika förvånad i fredags när vi träffades, sa Olle, vänd mot chefen.
-Ja. Det får jag förklara en annan gång, sa chefen och vände sig åter till Camilla. Olle har varit snickare, men ska börja jobba här hos oss från och med idag på prov.
-Snickare, utropade Camilla. Det var ju ännu en sak som stämde in på chefens exempel från fredagens möte. Konstigt sammanträffande!
-Ja, just det.
-Du råkar inte ha en kompis som heter Kalle, sa Camilla mest på skämt.
-Jo, det har jag faktiskt. Fast han jobbar mer med siffror och sånt.
-Nähä… både chefen, Johan, Sofie och Camilla höll på att trilla baklänges när de hörde Olles svar.
-Behöver han också jobb kanske?
-Ja det gör han faktiskt. Behövs det så mycket ny personal?
-Det får vi prata om en annan gång. Nu måste vi ut på lagret.
-Du chefen, sa Camilla. Det där du sa i fredags…. visste du om Olle då?
-Nä.
-Men…
-Ja, jag vet, sa chefen. Du behöver inte säga något. Jag vet vad du tänker.
-Jag behöver nog gå en kurs hos dig Johan, sa Camilla som inte kunde förstå hur det kunde dyka upp en Olle precis när chefen pratat om det. Fanns det en gud som styrde allt i alla fall?
-Det går så bra så, svarade Johan. Men inte idag. Vi verkar vara upptagna med annat.
-Ja, jag märker det. Välkommen hit Olle.
-Tack. Vi får prata mer sen. Vi ska visst ut på lagret, sa Olle.
Johan, Sofie, Olle och chefen gick tillsammans ut mot lagret. Där hade de andra redan samlats precis innanför portarna.
-Jaha, här står ni allesammans. Har ni inte jobb att sköta?
-Jo, men det verkar inte vara någon direkt vanlig dag idag. Varför är inte Johan och Sofie på sina vanliga platser?
-Därför att jag behöver dem idag.
-Du har aldrig behövt dem så på det sättet förut. Du har bara behövt dem där de brukar vara.
-Ja, fast idag är precis som du säger inte en vanlig dag. Möt Olle. Han är er nya kollega.
-Olle?!
-Ja, Olle, Han är en före detta snickare och han har en kompis som heter Kalle som sysslar mer med siffror.
-Nähä. Du skojar med oss?
-Nej, det gör jag inte. Jag vill att ni tar hand om Olle och visar honom runt och hur allt fungerar. Han börjar jobba här med oss från och med nu. Se till så att han blir en del av familjen. Är det någon av er som känner sig manad att ta lite extra hand om Olles i början?
-Jag kan hjälpa dig, sa Albin. Jag heter Albin. Kom, jag visar dig runt. Du får väl göra Johans jobb idag eftersom han verkar vara upptagen med annat.
-Sätt inte för hård press på honom bara, sa chefen. Jag sätter dig som ansvarig Albin.
-Ska jag inte ha högre lön då?
-Det kan vi diskutera senare. Johan, Sofie och jag har lite bråttom. Vi ska iväg till ett möte i centrum. Vi kan väl ta ett gemensamt möte i eftermiddag när vi kommer tillbaka.
En stund senare satt Johan och Sofie i chefens bil för andra gången den här dagen. Den här gången var de på väg till mötet med fastighetsbolaget som skulle sälja hela Sofies bostadsområde. Väl inne på det fina kontoret möttes de av chefens kompis som fixat kontakten.
-Tjena, hojtade kompisen när han fick syn på chefen. Du tog med dig förstärkning ser jag.
-Ja, det här är Johan och Sofie som jobbar hos mig och Sofie bor i det aktuella området.
-Passande, sa kompisen. Vi går väl in på en gång.
I det lilla konferens rummet satt det flera herrar som alla presenterade sig med namn som glömdes direkt när de sagt det.
-Ja, det är väl bara för dig att skriva under. Du har ju läst avtalet redan.
-Ja, det har jag, sa chefen. Idag har vi varit runt och tittat på området och det är verkligen i bedrövligt skick. Varför har ni inte gjort något åt det?
-Det finns många anledningar. Har du ångrat dig? Vi ser gärna att du köper det, för annars tvingas vi sälja till en konkurrent och då kommer de att bli större än oss och det känns inte bra.
-Är det inte bättre att ni själv rustar upp det?
-Vi har försökt, men vi har inte fått snurr på det. Det behövs nya idéer. Någon som du som inte är van vid fastigheter kan vara precis vad området behöver.
-Men om inte ni som är vana får snurr på det hur tror ni att jag ska lyckas?
-Som sagt, du har kanske andra idéer.
-Ni borde kunna hjälpa mig igång lite.
-Det gör vi inte. Det är ju därför som vi säljer. Vi vill inte lägga några fler resurser där. Men vi kan sträcka oss till att du får några av våra gamla gräsklippare, traktorer och andra redskap på köpet, sådant som vi ändå tänkt byta ut och som just nu står inom området, så slipper du börja med att köpa in det och vi slipper rensa undan. Du får det som det står där nu, inklusive allt skräp och alla maskiner du hittar.
-Okej, jag skriver under.
När dokumentet var signerat och betalningen genomförd tog det praktiska vid. Med chefen i spetsen följde de efter den vaktmästare som kallats in på kontoret. Vaktmästaren körde före dem till ett hus i området som fungerade lite som ett lokalt kontor och förråd för hela området. Där fanns både en del av de redskap som utlovats och nycklar till husen.
-Man kan säga att det är tre område i ett som du köpt, sa vaktmästaren. De andra husens nycklar finns i liknande kontor i husen här intill. Ni kan ringa mig om det är något ni undrar över. Jag har varit här förut och fixat med en del, så jag har koll på hur det mesta fungerar. Men sedan de byggde det där nya området så är det ingen som varit här, inte jag heller. Jag hoppas att ni kan få ordning på det. Det har varit väldigt fint här och det finns stor potential.
Chefen knappade in vaktmästarens telefonnummer i sin telefon och sedan vaktmästaren lämnat dem stod de tre kvar ensamma i det lilla rummet som tydligen fungerat som kontor. Datorer och hyllor med pärmar stod kvar som om någon bara lämnat allt ena dagen och sedan glömt komma tillbaka.
-Jaha, vad säger ni? Har jag gjort något dumt?
-Det har du frågat snart hundra gånger. Vi vet inte. Men vi ska göra vad vi kan för att hjälpa dig. Du har ju hjälpt oss och nu är det inte mer än rätt att vi hjälper dig.
-Nu är det nog hög tid att vi berättar för de andra vad vi sysslat med hela dagen.
De tre lämnade området och körde tillbaka till butiken. Olle hade fått sin rundvandring och stod nu bredvid Albin och packade ner några böcker i en låda.
-Hur går det, undrade chefen.
-Jo, det går ganska bra. Lite ovant, men jag kommer väl in i det.
-Det tror jag säkert. Ja, som ni förstår så får det bli ett snabb möte här mitt på golvet. Camilla och Sven, ni håller ögonen på era kassor. Jag ska fatta mig så snabbt och kort som möjligt. Det där området som jag berättade om i fredags är nu mitt. Jag har precis köpt det.
-Men, du skulle väl inte, protesterade Albin.
-Nej, jag trodde inte det i fredags när jag lämnade er. Men Johan kom upp till mitt kontor efteråt och vi hade ett bra samtal, han och jag. Och apropå det så är det lika bra att jag erkänner en sak. Jag tror också på Gud, precis som Johan. Jag gjorde inte det från början, men jag antar att det är Johan som förvandlat mig.
-Det kan jag inte, det är bara Gud som kan förvandla hjärtan.
-Ja, men du hjälpte till…. I alla fall, när Olle dök upp här utanför dörrarna i fredags såg jag det som ett tecken. Och när min kompis ringde idag och sa att priset var justerat till det bättre, så såg jag det som ännu ett tecken. Jag har precis varit och skrivit på alla papper. Området är mitt. Olle, i natt behöver du inte sova i din bil. Jag har massor med tomma lägenheter som du kan välja mellan. Johan och Sofie hjälper dig. Som det ser ut nu, så får de ett ganska stort ansvar för nya området. Vi kommer att behöva mera personal och med det behöver jag er andra till hjälp. Jag kan inte lova att det påverkar er lön i fösta taget. Jag måste först se hur jag ska kunna ro det här köpet i land. För att lyckas med det kommer jag att behöva all hjälp jag kan få från er. Som jag sa i fredags så ser jag er som en familj och jag hoppas att ni vill hjälpa mig så som man hjälper varandra inom en familj.
-Det är klart. Du har ju gjort hur mycket som helst för oss. Vi har förmodligen redan för hög lön, så det är väl inte mer än rätt att vi jobbar lite extra ett tag.
-Jag måste gå, det är en kund, sa Camilla. Men grattis chefen. Jag tror du fixar det. Förlåt att vi var skeptiska i fredags. Nu ska vi verkligen försöka hjälpa dig. Säg bara vad vi kan göra.
-Det vet jag inte än. Johan och Sofie ska gå igenom området imorgon och sedan får vi ser hur vi går vidare.
-Ganska spännande, tyckte Svampen.
-Ja, visst är det. Jag hoppas bara att det inte är för spännande, sa chefen. Johan och Sofie, ni kan väl åka dit ut redan nu. Ni har ju ett separat uppdrag att sköta där och det är lika bra att ni börjar på det i eftermiddag. Klockan är mycket och arbetsdagen är snart ändå slut. Själv finns jag på den här adressen, sa chefen och satte en lapp med adressen till områdets kontor och förråd på anslagstavlan. Ni som är nyfikna är välkomna att titta in.
Med de orden lämnade chefen lagret. Han gick upp på sitt kontor en snabb vända innan han tog bilen till det rum mitt i sitt nya bostadsområde som de närmaste veckorna skulle bli hans huvudsakliga kontor. Att alla plötsligt hade fått extra mycket att göra, förstod de, men hur mycket var det ingen av dem som kunde ana.