När Johan tog Sofie i handen, så pirrade det till i hela kroppen på Sofie. De hade verkligen inte haft någon vidare kontakt sedan den där dagen då Jonny ställt till det. Sofie visste inte säkert varför, men det kändes ändå ganska skönt att ha fått lite extra utrymme. Det borde varit tvärt om. Det borde varit skönt med extra sällskap, fast det hade det inte gjort och det var som om Johan hade känt av det. Fast nu kändes det bra att återuppta kontakten med Johan.
I hennes ögon var Johan både attraktiv och väldigt omtänksam. Och när han tagit kommandot bland killarna på lagret så hade hon sett en sida av honom som hon inte visste att han hade, en sida som hon gillade. När de kommit halvvägs genom butiken, vände hon sig mot honom och log.
-Tack, sa hon.
-För vadå?
-För att du väntat på mig. För att du är kvar vid min sida. Och för att du gett mig utrymme efter det där med Jonny.
-Det var självklart. Jag har ju väntat på dig i flera år och jag kan vänta länge till om det behövs. Den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge.
-Jag är redo. Du behöver inte vänta längre. Ska vi se om vi hittar något hus eller någon lägenhet vi kan flytta in i tillsammans.
-Ja, om du vill det.
-Vi kan ju i alla fall välja ett, vi behöver ju inte flytta in på direkten om vi inte vill.
-Det tycker jag låter som en bra idé.
De två promenerade hela vägen till det aktuella området medan de diskuterade vilket alternativ av boende de helst ville ha. Inom området fanns ju alla möjliga typer av hus och lägenheter.
-Vi får nog gå till det där områdes kontoret, sa Johan. Jag tror vi behöver en överblick över alla husen. Det satt väl en karta på en vägg där va?
-Ja, jag tror det.
Chefen blev glad när han fick se dem komma.
-Jaså här kommer ni, sa han.
-Ja, vi tänkte försöka välja ett gemensamt boende.
-Låter som en bra idé. Det finns ju flera villor i området. Välj någon av dem.
-Nja, vi behöver inte något så stort. Det är ju bara vi.
-just nu ja, men ni kanske förökar er.
-Då tror jag vi tar det då.
-Som ni vill, men det är ju nu husen är lediga.
-Vi vill nog hellre ha någon form av radhus eller liknande. Kanske i närheten av det där grönområdet.
Johan ställde sig framför den stora kartan på väggen.
-Vad tror du om någon av de där husen, sa han till Sofie. De ser ut att ligga fint där vid parken.
-Vi kan väl gå och kolla på dem.
-Gör ni det. Ta nycklar med er till dem alla, så att ni kan gå in i dem och undersöka dem lite närmare. Själv försöker jag få en överblick på vad det är i alla de här pärmarna.
Sofie hade bott flera år i samma område, men hade aldrig varit runt och tittat på de andra husen. Hon hade egentligen bara förflyttat sig från sin egen lägenhet och till jobbet. Hennes nuvarande lägenhet var en del av en flera lite mindre radhus som låg i samma område. Det var inte förrän idag hon förstått att det fanns så många olika typer av boendeformer. Visst hade hon sett att det fanns flera flervåningshus i närheten, men hon hade aldrig varit nära dem. De där villorna hade hon aldrig sett och att det fanns ett grönområde i närheten visste hon inte heller. Hennes lägenhet låg alldeles i utkanten av det bortglömda bostadsområdet och det hade aldrig funnits någon anledning att ge sig längre in i området eftersom det ändå mestadels var förfallet. Nu hade hon och Johan både nycklar till de intressanta husen med sig och papper och penna i handen. De tänkte att de ju lika gärna kunde börja sin undersökning av området när de nu ändå skulle ta sig fram längs en del av gatorna.
-Alla vägarna här verkar ha namn efter olika blommor, sa Johan. Nu går vi på Pionvägen som går parallellt med Vallmovägen. Det verkar finnas en Blåklintsstig, en väg som heter Smörblomsvägen och en som heter Maskrosstigen.
-Men det är väl fint ändå. Det är ganska fina namn tycker jag. De här husen verkar dessutom vara lika röda som Pioner kan vara.
-Ja, och kolla där. Där framme är Smörblomsvägen och där ser husen ut att vara gula. Jag undrar om det bara är en slump eller om det är så i hela området.
-Det är nog inte en slump. Kika här mellan dessa husen. Gick vi inte parallellt med Vallmovägen sa du?
-Jo, och de husen är röda, jag ser… undra vem som kom på den idén.
-Det är bra för oss. Blir lättare.
-Vad heter gatan du bor på? Din lägenhet är väl grå.
-Ja, men jag bor inte på någon blomma. Jag bor på en veckodag. Onsdagsvägen. Jag tror alla lägenheter är grå precis där jag bor.
-Det får vi kolla upp senare. Det verkar inte bo någon på just den här gatan.
-Nej, det ser väldigt tomt ut. Jag fattar inte hur de kunnat låta det gå så här långt. Det är ju jättesynd att de står tomma. Det är lite som en spökstad.
-Hur tror du chefen tänker angripa alla de här husen. Han kan ju inte rusta upp alla på en gång och var ska han få hyresgäster från?
-Jag vet inte.
Johan och Sofie vandrade vidare. De gjorde en anteckning i sitt block om det där med färgerna på husen och namnen på vägarna. De skrev också att de röda husen var flervåningshus och även de gula verkade vara flervåningshus, fast lite lägre. Bland de blå husen var det flera parhus och några som Sofie trodde kallades kedjehus.
-Var det blåklintstigen vi skulle till?
-Ja, det var vad vi sa innan i alla fall.
-Det är nog in här då, sa Sofie.
-Det ser ut att vara lite mer avskilt. Bara två parhus med en liten skog på ena sidan och grönområdet på baksidan.
-Ja, det ser ganska mysigt ut. Här skulle jag absolut kunna tänka mig att bo. Fast de här husen ser sämre ut än de vi passerat hittills.
-Ja, jag håller med. Här ligger det ju ett helt träd över vägen. Att ingen har röjt upp det.
-Det har väl inte behövts. Ingen bor ju här ändå.
-Nä, men ändå. De kan ju inte låta omkullblåsta träd ligga kvar så.
-Ajaj, kolla där på gaveln. Där är fönstret helt trasigt. Det måste vara fuktskadat så som det ser ut. Ska vi gå in och kolla.
-Ja, det är lika bra.
Johan letade upp den rätta nyckeln och låste upp dörren. Tillsammans gick de in och såg sig omkring.
-Men vad är det här? Vem har bott här förut? De har ju inte ens tagit med sig alla sina saker.
-Jag tror inte att det är de som bodde här som lämnat alla saker. Jag tror att de haft visningar, men inte lyckats hyra ut det. Det ser ut att vara möblerat så som det ser ut i annonser. Se, de har haft blommor på bordet och en skål med frukt.
-Den frukten lockar inte mig. Fy vad äckligt.
-Ja, fast nu luktar det inte längre i alla fall. Har väl passerat det stadiet för länge sedan.
-Ska vi kolla hur det ser ut på andra våningen och där fönstret är trasigt.
-ja, det gör vi.
Tillsammans tog de sig upp på ovanvåningen och precis som de misstänkt så hade regnet letat sig in och gjort massiva skador.
-Vad kan man göra åt det där, undrade Sofie.
-Jag har ingen aning. Det får någon som är hantverkare titta på. Detta är nog inte det hus som ska hyras ut i första hand.
-Nej. Ska vi titta in i det som är längst bort. Det lockar mig mest. Det verkar väldigt avskilt.
-Det gör vi.
För att komma till det bortersta av husen tvingades de gå på gräsmattan framför husen för att komma runt det välta trädet.
-Det kan nog bli lite mörkt här med skogen som skuggar från två håll. Ja, och de stora träden mot parken från andra hållet.
-Ja. Men det kanske inte är så farligt. Så nära är ju inte träden. Det kanske kan bli lite sol någon gång på dygnet.
-Ja, kanske det. Det ser ju ganska fint ut här annars.
-Vadå, menar du de trasiga brevlådorna eller alla grenar på gräsmattan?
-Nej, om man jämför med det första av dessa hus, så är ju detta i bättre skick. Vi kan väl gå in och kika?
-Absolut!
Innanför dörren stod de i en hall med trappa upp till ovanvåningen direkt till höger. Till vänster fanns ett utrymme med tvättmaskin och torktumlare. Vägg i vägg med tvättrummet fanns badrummet och rakt fram från entrédörren låg sovrummet. De förra ägarna hade valt att lämna kvar både säng och sängbord, men i övrigt var rummet tomt. Johan och Sofie gick ut i den lilla hallen igen och vidare in i köket. Köksbordet som de förra ägarna också lämnat kvar, stod vid fönstret mot vägen. Slutligen gick de in i det rum som fungerade som vardagsrum. Därifrån kunde man gå ut genom en altandörr och till en liten uteplats. På ovanvåningen fanns precis som i det första hus de varit inne i ett större allrum och ett rum som skulle kunna inredas för framtida behov.
-Ja, vad tror du Sofie? Skulle du och jag kunna bo här tillsammans?
-Det tror jag nog. Det är ju bra att det finns tillhörande carport på andra sidan vägen, så att man kan ställa in bilen. För vi lär behöva köra bil härifrån för att komma till jobbet. Det blir för långt att gå.
-Jag håller med
-Ska vi gå till chefen och säga att vi bestämt oss?
-Ja, det gör vi. Spännande!
-Ja verkligen. Skulle vi ångra oss, så verkar det finnas andra alternativ att välja mellan.
Chefen blev glad när han hörde att de hittat ett boende som de gillade. Och han uppskattade att de redan börjat göra anteckningar om vad som behövde göras och att de hittat ett system i namnen på gatorna.
-Hur går det för dig då, undrade Johan.
-Det går sådär, sa chefen. De andra från jobbet har varit här och hälsat på och Camilla sa att hon skulle försöka komma hit och hjälpa mig gå igenom en del av alla de här pärmarna. Det är fullständig kaos här. Jag förstår mig inte på deras system om de ens haft något.
-Kommer hon i kväll?
-Ja, hon sa att hon skulle försöka det en liten stund. Hon sa att hon skulle ta med sig sin man och barnen efter att de ätit kvällsmat. Är ni hungriga? Jag är utsvulten. Får jag bjuda på en bit mat.
-Det är bättre att jag fixar något, sa Johan. Om jag får låna din bil så kan jag åka och köpa något som jag kan laga till.
-Gärna! Hjälper du honom Sofie eller vad vill du göra?
-Det är nog bättre att Johan fixar det där med maten själv. Han är bra på mat, det är inte jag. Har Olle varit här?
-Ja, han är ute och tittar på de olika husen han också.
-Då är det nog bättre jag följer med honom, så kan jag ju fortsätta undersökningen av området. Har du hans nummer, så ringer jag och kollar var han är.
Olle blev glad när Sofie ringde och han uppskattade hennes sällskap i jakten på lägenhet. Olle var tydligen mer intresserad av lägenhet i flervåningshus, så de bestämde träff utanför ett av dem. Under tiden som Olle och Sofie kikade runt i de olika lägenheterna fixade Johan mat till dem alla i lägenheten ovanför områdets kontor. Det var lugnast att vara en våning ovanför alla pärmar som inte lockade Johan.
Det hade varit en lång dag men alla kände sig nöjda med hur den slutade. Äntligen skulle Johan och Sofie flytta ihop, men att bo ihop med någon när man bott ensam i flera år, är en omställning som inte är helt enkel.