Fredag morgon och kanske den bästa morgon i hela Johans liv. Han hade haft en ganska tråkig uppväxt med föräldrar som hela tiden jobbade. Föräldrar som försökte kompensera för sitt dåliga föräldraskap genom att ge dyrbara presenter på födelsedagen, eller i alla fall de födelsedagar de kom ihåg. Inte helt säkert att han fick sina paketet just den dag han fyllde år. Presenterna kunde komma en dag senare eller en vecka senare.
Nu kom det ett sms från Johans mamma. Hon undrade hur det gått med shoppingen som han och Sofie gjort dagen innan, men Johan la telefonen åt sidan. Klockan var ju bara sex på morgonen. Mamma kunde vänta….
Mamman hade sponsrat med en väldig massa pengar inför resan till Ikea. Hon tyckte att Johan skulle bo fint och helst ville hon att han skulle byta jobb och sitta på ett fint kontor, precis som hon själv. Men Johan hade ju sett hur dåligt hon mådde av det där kontorsjobbet, så det tänkte han inte satsa på. Hellre lägre lön och ett liv värt att leva.
Johan trivdes ju som fisken i vattnet bland killarna på lagret. De skämtade alltid med varandra och varje dag bjöd på skratt flera gånger om. Och ännu bättre hade arbetsplatsen blivit den dag då Sofie klev innanför dörrarna för att börja jobba i kassan.
Varje dag hade Johan passerat portarna och studerat den tjej som fick hela lokalen att lysa. Det var bokstavligen så. Två gånger hade det ju blivit strömavbrott i butiken. Alla lampor hade slocknat, utom den som hängde ovanför Sofie. Att just den lampan lyste var helt oförklarligt. Det var ett under. För Johans del var det ett tecken från Gud. Ett tecken som sa att Sofie var tjejen som Johan bett om.
Nu låg han här i en helt nyinköpt säng med den underbara Sofie intill. Det var som en dröm som blivit sann. Han kunde inte önska något mer. Nu var de officiellt sambos. Ja, om man nu kan räknas som sambos efter en natt tillsammans och med ett hem där alla köksskåpen är tomma.
En lång stund låg han och tittade på Sofie medan hon sov. Han kunde inte titta sig mätt. Och ändå hade han studerat henne i så många år innan de äntligen kommit hit. Johan la sig på rygg igen och tittade upp i taket. Han var så glad. Han slöt ögonen och tackade Gud om och om igen sa han ”Tack Jesus, tack Jesus, tack Jesus”. En tår av tacksamhet trängde fram, rann ner och landade på kudden. Han var så lycklig att han inte visste vad han skulle ta sig till. Efterhand som han tackade växte tacksamheten ännu mer.
-Gråter du?
-Va, nej. Jag gråter inte. Jag är så väldigt glad och tacksam. Det är glädjetårar. Du fattar inte hur oändligt fantastiskt det här är. Innan du vaknat så låg jag och kikade på dig och du är så fin. Just nu har jag allt som jag någonsin önskat mig. Mina föräldrar gav mig alltid dyra presenter när jag fyllde år, men inte alla dem tillsammans kan mäta sig ens nästan med dig. Att få vakna upp intill dig är mer och bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Tack Jesus.
Sofie visste inte vad hon skulle svara. Hon var också nöjd med tillvaron. Det kändes faktiskt skönt att vakna upp till ett nytt liv. Ja, det kändes som ett nytt liv. Att bo ensam i lägenhet var bra den tiden hon gjorde det. Hon hade behövt det. Men nu var hon äntligen redo att ta sig vidare.
Att leva tillsammans med Johan kanske skulle kunna innebära vissa svårigheter. Han var ju helt beroende av Gud och Jesus och allt det där. Hon var lite rädd att det skulle bli för mycket. Själv trodde hon inte alls på något av det. Fast hon hade gått med på att Johan skulle få ge henne en Bibel idag. Det kändes rätt mot Johan att i alla fall ha en. Hon behövde ju inte läsa i den. Inte mer än bara lite i alla fall.
Efter en lång stunds tystnad, plingade det i Johans telefon igen. Det var mamman.
-Å, nej, sa Johan. De vill komma hit och se vad vi köpt.
-Vem då?
-Mina föräldrar. De vill komma imorgon.
-Ja, men det är klart att de måste komma och se vad vi köpt för pengarna. Det är ju din mammas pengar vi har handlat för.
-Ja, men du känner inte mina föräldrar. Sist jag träffade dem så bråkade de konstant.
-Hahaha, ja så att du till och med fick åka till sjukhuset.
-Ja, precis. De är inte riktigt kloka.
-Fast det berodde ju inte bara på dina föräldrar. Det var väl du själv som krockat med en stolpe några dagar tidigare, som gjorde att du redan hade hjärnskakning.
-Ja, och vems fel var det?
-Inte vet jag.
-Det var för att du var så strålande vacker.
-Så det är mitt fel att du hamnade på sjukhus.
-Mmm… du får hela min värld att gunga. Ena stunden faller man platt till marken och i nästa stund är man på väg upp till kvarterets högsta hus.
-Usch, så du pratar. Nu vill jag nog inte höra mer.
-Nej, förlåt. Men det är faktiskt som jag säger, du sätter hela min värld i gungning.
-Jag kanske måste sätta koppel på dig.
-Nej, men du måste nog hålla mig i handen när vi går till jobbet och köper Bibel idag.
-Det gör jag gärna. Men du måste svara din mamma och förresten ska vi väl ta bilen som vi fick av chefen.
-Ja, det är klart. Den hade jag glömt av. Men när vi hoppat ur bilen, då måste du hålla mig i handen så att jag inte kommer bort.
-Absolut, log Sofie.
Johan svarade sin mamma och klev sedan ur sängen. Han öppnade den garderobsdörr där han hängt in några av sina kläder kvällen innan. Han plockade ut en av galgarna och började klä sig.
-Du är rolig Johan. Du sa när vi var på Ikea att du brukade köpa allt som skyltdockan har på sig i butiken. Hänger du in det så i skåpet också alltid?
-Ja, det är klart. Annars kanske jag glömmer hur det ska vara.
-Men hur gör du när du tvättar då? Tvättar du bara en uppsättning åt gången?
-Ja. Fast till varje uppsättning så har jag oftast flera t-shirts som jag byter oftare, så det blir ganska lagom.
-Köper du samma färg på alla t-shirts?
-Oftast, men det händer att jag köper någon i en annan färg, en färg som jag ser garanterat passar lika bra.
-Egentligen ganska smart för du behöver ju aldrig fundera på om du har kläder som matchar.
-Nej, jag vet. Det är väldigt smart. Hur gör du då?
-Förmodligen som de flesta andra människor. Jag står framför garderoben en evighet varje morgon och funderar på vilka kläder jag ska välja. Jag tror jag skulle vilja testa din metod. Det känns som att man klarar sig med färre kläder då. Jag har väldigt många olika toppar och blusar, men inte så många byxor. Dessutom känns det som att jag använder samma alltid och låter hälften hänga kvar i garderoben.
-Du får gärna prova min metod.
-Vi får väl se. Hur ska vi göra med frukost idag? Ska vi äta den hemma hos mig eller?
-Det kan vi göra. Här finns ju inte så mycket att välja mellan. Kanske vi kan packa ner lite av ditt porslin också, så att vi kan äta lite mer normalt här ikväll.
-Ja, det gör vi. Bra att vi har bil som vi kan lasta det i. Hade varit krångligt att gå med allt på pakethållaren på cykeln.
Sofie och Johan gjorde sig i ordning för dagen och tog sedan bilen hem till Sofies lägenhet några kvarter bort. Efter vars en talrik med müsli och mjölk bar de ut Sofies tallrikar, glas och bestick i bilen. De hade inga lådor att packa i, så det fick ligga löst i bilen.
Med porslin skramlande bak i bilen körde de vidare till sin gemensamma arbetsplats. Där var alla som vanligt på gott humör och alla blev extra glada när de fick se Johan och Sofie komma in genom dörrarna gående hand i hand. Skorpan som precis passerade portarna till lagret visslade till när han fick se dem.
-Tjenixen! Läget! Blev det någon kärleksakt igår eller?
-Men Skorpan, sa Johan, du skulle ju sluta med det där, det sa vi ju igår.
-Ja, jag vet, men vi har gått här bak och snackat om det hela morgonen. Ingen av oss hade kunnat hålla fingrarna i styr.
-Nej, men jag kunde det, sa Johan.
-Ooo…. och vad säger du om det då Sofie? Besviken?
-Ååå vad du tjatar Skorpan. Ja, först blev jag det, men Johan har rätt. Det blev jättebra utan.
-Har du inget annat i skallen Skorpan, undrade Johan.
-Jodå, men vi vill ju veta.
-Ska vi komma med en stor skylt när vi har haft första akten?
-Ja, det är en bra idé, skrattade Skorpan och dunkade sin kompis i ryggen.
-Bra ni kom, sa Sillen. Skorpan har varit helt galen hela morgonen. Han har gått här och kvittrat och pratat om sex sedan han kom hit idag.
-Ja, men det är ju vår i luften. Klart man måste kvittra lite då.
-Det är kul att se att du är på bra humör i alla fall Skorpan. Vi tyckte lite synd om dig igår. Du såg så nedslagen ut ett slag när vi kom tillbaka från Ikea, sa Sofie.
-Ja, jag var väl lite sotis på Johan. Men nu är jag glad för er skull. Hade bara hoppats att ni hade fått till det där med kärleksakten också.
-Ge dig!
-Jaja.
-Kom Sofie, vi går ut och väljer Bibel till dig istället. Sillen och Svampen får ta hand om Skorpan.
Just då kom Svampen gående med en hink med kallt vatten i handen. Ett tu tre, tömde han ut hela spannens innehåll över Skorpans huvud så att det rann över hela honom och ut över golvet.
-AAAA!!! Vad gör du!!! ropade Skorpan.
Alla skrattade, även Skorpan.
-Jag tyckte du behövde kylas ner lite.
-Bra jobbat Svampen, skrattade Sillen.
-Men se så här ser ut nu, sa Skorpan som var blöt ända in på kalsongerna. Vem ska torka upp det här?
Just då klev även chefen in på lagret.
-Det måste vara du som ska torka upp det där, sa chefen och gav en tumme upp till Svampen. Det är ju du som är blöt.
-Orättvist, sa Skorpan, men han log ändå med hela ansiktet och gav Svampen en skämtsam boxning i magen.
-kom ni tillrätta igår, undrade chefen vänd mot Johan och Sofie.
-Ni ser, det är inte bara jag som undrar. Chefen vill också veta om ni haft sex, skrattade Skorpan.
-Ska jag hämta en hink till eller, sa Svampen.
-Nej, tack det räcker. Jag ger mig.
Det var precis av denna anledning som Johan trivdes så bra på sitt jobb. De skämtade och hade kul hela tiden. Inte ens när chefen klev innanför dörren var det någon som höll tillbaka. Kanske var det tack vare den goa stämningen som arbetsmoralen var så hög och chefen aldrig behövde oroa sig. Återigen kände Johan en enorm tacksamhet skölja över honom. Han hade världens bästa chef och de bästa kollegor man kan önska. Och vid sin sida hade han Sofie som fortfarande höll honom i handen.