Sofie och Johan satt på trottoarkanten. Johan hade förstört alla sina chanser att få behålla Sofie. Dagens dåliga humör var droppen som fick bägaren att rinna över för Sofie. Hon kände sig inte alls lockad av att bo tillsammans med en man som gnäller för minsta småsak och som så fort som det blir lite motstånd blir arg, vresig och till och med våldsam. Dessutom var ju Johans föräldrar extrema, hemska.
Sofie hade aldrig tidigare träffat på någon med så snedvridna värderingar som hans föräldrar. De tyckte det var helt okej att ha sex utanför förhållandet. De till och med skröt ju nästan om det inför varandra. Och hur kunde mamman ge Johan pengar istället för kärlek? Tänk om Johan skulle bli likadan. Det där med dåligt humör hade han ju ärvt. Vad var det som sa att han inte ärvt allt det där andra också?
Det var naturligtvis inte Sofies mening att Johan skulle få veta om det där samtalet till Skorpan. Men nu hade Emelie skvallrat och på ett sätt var det väl lika bra. Det var så jobbigt att gå omkring och låtsas. Det hade hon ju gjort så många år tidigare och det ville hon helst inte längre.
Plötsligt kom det en bil körande. Det visade sig vara Skorpan och hans andra tjej. Skorpan ville ju egentligen också ha Sofie, precis som Johan, men nu hade det slumpat sig så att han träffat en tjej på Ica, bara dagen innan. När Skorpan fick se att det satt två människor på trottoaren, tänkte han först att det var ett par alkoholister som fått i sig för mycket. Men när han kom närmare såg han att det var Johan och Sofie.
Skorpan tryckte hårt på bromsen när han såg vem som satt vid vägkanten. Sedan tog det inte många sekunder förrän han hoppat ur bilen och satt sig på huk mellan de två.
-Vad gör ni här ute? Har det hänt något? Mår ni inte bra?
-Du är min bästa vän, sa Johan.
Skorpan förstod ingenting. Men nu hade hans tjej också hoppat ut ur bilen. Skorpan reste sig och ställde sig bredvid tjejen han haft med sig i bilen.
-Ja, alltså, det här är Johan och Sofie som jag berättade om, sa Skorpan.
-Ajdå, var allt tjejen fick ur sig. Hon hade precis som Skorpan trott att det var alkoholister som slagit sig ner vid vägkanten.
Johan reste sig upp och tittade på kvinnan som åkt med Skorpan. Sedan tittade han på Sofie och tillbaka till den okända kvinnan.
-Det här är Emma, sa Skorpan.
-Sofie sa att du skulle iväg ikväll.
Sofie som fortfarande satt på huk, kved till. Det som varit dåligt blev precis ännu värre.
-Mår du inte bra, sa Skorpan igen och satte sig på huk bredvid Sofie. Han la armen om hennes axlar och försökte få ögonkontakt, men Sofie gömde fortfarande ansiktet i händerna. Istället skakade hon på huvudet.
-Men vad är det som har hänt, försökte Skorpan igen. Har han slagit dig?
Sofie skakade på huvudet igen.
-Johan, kom igen nu, säg vad det är. Här kan ni ju inte sitta. Du är väl blöt i baken. Du satt ju direkt på asfalten.
Johan tvekade. Vad skulle han säga? Utan att svara på Skorpans fråga, ställde han en egen:
-Är ni två ett par eller?
-Par och par, sa Emma. Vi träffades på Ica igår och vi har precis ätit en bit mat tillsammans. Det var trevligt och jag gillar Skorpan. Men jag vet inte om man kan säga att vi är ett par.
-Emma ville se vilket område det är som chefen köpt, fyllde Skorpan i. Hon har sina åkrar bortanför erat hus. Så jag erbjöd mig att köra en sväng och visa hela området. Men vad gör ni här ute, vad är det som har hänt?
-Vi skulle bara gå ut på en liten promenad. Då mötte vi Emelie. Hon ser och hör tydligen allt som händer här. Och hon upplyste precis oss om vad hon snappat upp här för någon timme sedan. Ett telefonsamtal som satte min värld i gungning när hon berättade om det.
-Ajdå, sa Skorpan.
-Just nu har jag väldigt ont i min mage, fortsatte Johan, och Sofie, som du ser… ja, jag behöver väl inte säga så mycket.
-Vadå, har någon dött eller, undrade Emma. Det verkar nästan så.
-Jag känner mig död, sa Johan.
-Fast du ser mer levande ut än vad hon gör, sa Emma.
Emma gick fram till Sofie och satte sig på huk precis som Skorpan nyss gjort.
-Kom igen tjejen, kan jag hjälpa dig?
Nu äntligen reste sig Sofie upp. Hon tittade hastigt på Emma och sedan gick hon direkt fram till Skorpan och kramade om honom. Det var en kram fylld av kärlek från båda hållen. Varken Emma eller Johan sa något, men Johan mådde nu om möjligt ännu sämre. Han var tvungen att ta sig för pannan och nu var det han som jämrade sig, åter sittande på marken. Till slut släppte Sofie Skorpan och vände sig till Emma.
-Hej Emma. Förlåt. Du kan förstås inte ana vad det här handlar om. Jag vet inte vad Skorpan har berättat om oss. Men vi tre jobbar på samma ställe tillsammans med ett gäng andra.
Sofie tog en kort paus, torkade bort några tårar och tog sats och vände sig mot Johan.
-Jag visste att det var en tjej som Skorpan skulle hem till. Redan innan telefonsamtalet visste jag det.
-Och ändå så ringde du… åååå jag har så ont i min mage att jag tror jag dör snart. Snälla Sofie….
-Nej, inte snälla, sa Sofie till Johan innan hon vände sig åter mot Emma igen. Jag ska vara ärlig mot dig Emma. Det tror jag vi alla tjänar på. Jag mår just nu väldigt dåligt för vad jag gjort, trots att jag egentligen inte gjort så mycket, men jag kommer att må ännu sämre om jag inte berättar precis som det är för dig. Jag ska försöka fatta mig så kort det går. Det här är egentligen en story som pågått i ett antal år. När jag började på vårt gemensamma jobb, blev jag nästan omgående attackerad av företagets alla manliga anställda. Alla utom Johan för Johan var lite för feg för det. Alla ville de dejta mig, men jag sa nej. En gång gick jag ut med Skorpan, men det var bara en gång och det blev inte mer med det. Under ungefär tre år visste jag inte att Johan fanns. Han gömde sig på lagret, så jag såg honom aldrig. Men till slut så uppdagades det och när jag fick se honom så gillade jag vad jag såg. Som sagt, lång historia. Efter några turer så friade Johan till mig och jag fick den här fina ringen.
-Oj, ja den var verkligen fin.
-Ja, det är den. Men förhållandet har varit lite krokigt kan man väl säga.
-Det är nog vanligt, sa Emma som inte förstod hur detta kunde ha med saken att göra.
-Det kan hända. Men idag så fick jag se en sida av Johan som gjorde mig rädd och ledsen. Han slog ju till och med till Skorpan.
-Ja, jag ser han har fått en smäll där över tinningen. Och jag förstår om du backar då. Män som slåss ska vi kvinnor akta oss för.
-Ja, jag vet. Jag är dock inte helt säker på att Johan verkligen är en sådan som slåss. Jag tror att det bra råkade bli så.
-Akta dig för att försvara sådant. Det är inte okej.
-Nej, jag vet. Men snälla du avbryt mig inte. Det blir värre väldigt snart.
-Nej, Sofie, sa både Johan och Skorpan i kör.
Sofie hejdade sig något och tittade på de båda. Men nu hade hon sagt A så det var lika bra att fortsätta. Det var som om hon plötsligt fått extra kraft för att berätta för Emma. Ärlighet är ju det bästa, även om det tillfälligt gör ont. Så Sofie fortsatte:
-Idag kom Johans föräldrar på oväntat besök. Det är väl vanligt att man inte gillar sina svärföräldrar, men i det här fallet så är det inte konstigt alls. Du får ursäkta Johan, men de var hemska.
-Ja, jo, det vet jag, sa Johan. Men du måste inte säga mer Sofie.
-Jo, det måste jag. När Johans föräldrar åkt började jag fundera på den relation vi har, Johan och jag. Jag tycker om att titta på Johan, men mer då? Jag insåg att jag inte känner honom. Det har gått så väldigt fort. För fort. Tidigare idag när Johan blev sådär arg så ringde jag efter Skorpan och han och vår kompis Sillen kom till Johans lägenhet. Men de pratade över mitt huvud så jag lämnade lägenheten utan att de ens märkte det. Jag hittades av den där Emelie som har koll på allt. Hon förmedlade tydligen vidare att hon hittat mig olycklig på en bänk. En stund senare dök då Skorpan upp och vi hade ett bra samtal, Skorpan och jag.
-Ursäkta att jag avbryter, men nu vill nog inte jag heller höra mer. Inte när jag ser hur de här två ser ut, sa Emma. Jag anar ett icke lyckligt slut på det du ska säga.
-Tja, varför tror du annars att vi satt här på en blöt trottoar, sa Sofie. Lyckliga slut gör inte att folk sätter sig på trottoaren. I alla fall… en stund efter att Skorpan kommit, kom även Johan och Sillen till bänken. Johan upprörd och gnällig som vanligt, sa förlåt flera gånger om. Då valde jag att ignorerar Johan och istället ge Skorpan en kram. Tanken med kramen var att säga tack för att han är en så bra vän. Men kramen och det bra samtalet väckte känslor i mig. Jag tycker om Skorpan väldigt mycket.
Nu klarade Johan inte av att höra mera. Han gick ett varv runt Skorpans bil och skakade på huvudet. Sedan satte han sig på trottoaren igen och drog upp knäna till ansiktet. Nej, nej, nej, var allt han kunde säga. Sofie fortsatte:
-Det är inte bara det att jag tycker om Skorpan. Det är delade känslor. Han har tydligt förmedlat vilka känslor han har för mig, flera gånger.
Nu tog sig även Emma för huvudet. Det här var inte vad hon väntat sig av den här kvällsturen i bilen med Skorpan. Men Sofie gav sig inte.
-Tänker du lyssna vidare?
Emma nickade.
-Okej. Jo, så idag när jag funderat så ringde jag till Skorpan. Det måste ha varit precis när han skulle åka till dig.
-Japp, jag satt i bilen, intygade Skorpan, som inte heller gillade vad han hörde Sofie berätta.
-Det här telefonsamtalet, var det inte meningen att någon annan skulle höra, men Emelie hörde allt vad jag sa och det har hon nu förmedlat till Johan. Det jag sa till Skorpan var att jag börjat tveka på Johan och att jag kanske skulle valt Skorpan istället. Skorpan förstod vad jag sa, men han ville inte ta sin bästa väns tjej. Då sa jag att det ju borde vara mitt val. Skorpan tyckte dock att jag skulle ge Johan en chans till, för Johan är en bra kille, sa Skorpan till mig. Samtidigt lovade Skorpan att inte springa iväg och gifta sig med sin andra tjej, dig Emma, innan jag funderat lite mera. Han lovade också att hålla dig på lagom avstånd en tid. När Emelie berättade detta för Johan, tyckte jag det kändes som om jag varit otrogen. Men det har jag ju inte. Jag bara ringde och berättade vad jag kände. Men det kändes ändå hemskt att bli avslöjad. Båda dessa killar är helt fantastiska. Vi har suttit här och försökt prata lite, jag och Johan och Johan erbjöd sig att köra mig hem till dig Skorpan. Jag sa att det inte skulle gå för att han skulle iväg. Johan frågade då om det var enda anledningen. Och det svarade jag ja på, för det var så jag kände. Läget var låst tills ni dök upp.
-Jag vet inte vad jag ska säga, sa Emma som helt klart var chockad av det hon nyss hört. Men om du känner så för Skorpan och han känner likt för dig, vad gör då jag här? Skorpan och jag är inte ett riktigt par än. Visst gillar jag Skorpan. Han är väldigt rolig och omtänksam verkar han vara. I mina ögon ser han bra ut. Precis det jag söker av en man. Men vi kan ju inte säga att vi känner varandra. Jag kan inte stå i din väg Sofie, för du känner honom bättre. Men det är inte roligt att behöva lämna det som jag tycker att vi börjat på. Jag hade verkligen förhoppningar när det gällde Skorpan. Men är han upptagen så får jag acceptera det.
-Han är inte upptagen. Och jag tänker inte ta honom från dig. När ni två kom tillsammans så insåg jag att du har rätt Skorpan. Det där om luft som vi pratade om på bänken. Både Skorpan och jag känner oss som luft ibland. Det är ingen som ser oss. Men jag är rädd att om jag valt dig Skorpan, så hade jag förmodligen ändå fortsatt att titta efter Johan och då hade du, Skorpan blivit till luft i vårt förhållande och det vill jag inte utsätta dig för. Du är verkligen en helt enastående man. Det finns inte många som du. Jag skulle säga, Emma, att om du väljer Skorpan, så har du vunnit högsta vinsten.
-Det är ju så jag brukar säga att Johan gjort, när han vunnit dig, sa Skorpan som äntligen kände sig något lite lugnare.
-Ja, jag vet, du brukar säga det. Förlåt att jag ställt till det. Men jag kände mig tvungen att berätta. Det hade inte varit rätt mot Emma att fortsätta med dig Skorpan utan att hon fått veta hur vi känner och har känt för varandra. Du och jag kommer för alltid att vara de bästa vännerna Skorpan och jag tänker fortsätta att ringa till dig när det kör ihop sig. Men jag tänker inte fler gånger säga att det eventuellt ska bli du och jag. Och du Emma, om du och Skorpan ska vara ett par, då måste du räkna med att jag kommer att ringa Skorpan många gånger. Han betyder mycket för mig. Men jag tänker inte ta honom från dig som partner. Vänskapliga kramar hoppas jag vi får fortsätta att ge varandra och tröstande kramar med mycket kärlek. Men inte mer.
-Ja, även om det var hemskt att höra dig berätta, så är jag faktiskt glad att du gjorde det. Men vad ska du göra nu då?
-Jag har fortfarande ringen på mitt finger och jag tänker följa Skorpans råd och ge Johan en chans till.
-Ååå… Johan mådde fortfarande dåligt nere på marken. Nu la han sig raklång på rygg på marken.
-Johan, hur är det. hörde du inte vad hon sa, sa Skorpan.
-Jo, men jag klarar inte att ta in mer. Jag har svimmat.
-Ha ha, skrattade Skorpan som äntligen kunde andas igen. Du har inte svimmat kompis, du var död, men lever igen. Upp med dig. Du har precis vunnit högsta vinsten.
Skorpan sträckte fram sin hand och drog upp Johan på benen igen.
-Är det sant? Har jag vunnit högsta vinsten?
-Det verkar så, sa Skorpan. Men jag var själv lite orolig för hur det här skulle sluta. Du är helt klart modigast av oss alla Sofie. Det var bra att du berättade. Det hade jag aldrig vågat göra. Du är helt klart en vinstlott, men jag tänker ge den lotten till min bästa vän, så hoppas jag att han förvaltar den som den dyrgrip den är. Som du är, älskade Sofie. Du kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, det vet du. Men jag är glad att jag kanske kommer att kunna gå vidare nu. Emma är också en väldigt speciell kvinna. Jag hade inte tänkt berätta om henne för någon än. Jag råkade ju berätta om henne för dig Sofie, men du lovade att inte sprida det vidare. Det hoppas jag att du också kan lova Johan. Jag vill inte höra en massa från de andra på jobbet.
-Nej, det är klart, sa Johan. Jag tycker att du har vuxit ännu mer i min värld i och med den här kärleksfnurran. Jag är väldigt imponerad över att du kunde säga till Sofie att hon skulle ge mig en chans till. Jag vet mycket väl hur mycket du känner för henne och du kunde lätt tagit henne till dig. Du har hela tiden varit mitt största hot om jag får säga så. Du är rolig och omtänksam, precis som de säger.
-Tack Johan.
-Nej, det är jag som ska tacka.
Skorpan vände sig till Sofie. Han tog hennes båda händer.
-Stora och varma och fulla med kärlek, var det så du sa?
Sofie nickade. Skorpan tog ett steg närmare och la armarna runt henne,
-Du är fin du Sofie, sa Skorpan och släppte sitt grepp om henne igen. Kom ihåg att bara för att du valt bort mig som partner, behöver du inte välja Johan om det inte känns rätt. Och bara för att vi inte är ett kärlekspar så ska vi självklart ändå fortsätta att stötta och hjälpa varandra så som vänner gör.
-Jag vet. Johan är ju också snäll och omtänksam, precis som du. Du har rätt i att jag ska ge honom en chans till. Det har varit ett par väldigt intensiva veckor och vi alla är påverkade. Kan du hjälpa mig att få tillbaka den där gamla Johan. Den som både du och jag gillar.
-Det är klart att jag ska hjälpa dig med det. Jag vet inte hur, men självklart ska jag hjälpa dig. Er.
-Hör du Johan, hon vill ha tillbaka den där gamla vanliga Johan. Den som vi älskar båda två.
-Ja, jag hör. Tack Sofie för att du ger mig en chans till. Jag vet att jag redan fått alldeles för många chanser som jag dumpat. Du har rätt. Jag har tagit dig för givet, jag har varit gnällig och idag var jag rena monstret. Jag förstår inte att du kan förlåta mig. Kan du förlåta mig?
-Ja, jag måste, hur ska vi annars kunna gå vidare. Men den här gången är det lite jobbigare. Men det du sa när du satt här på trottoaren innan de här två kom, var fint. Du kunde tänka dig att köra mig till Skorpan. För min skull kunde du göra det, mot din egen vilja.
-Ja, jag kan inte se dig lida, även om det innebär att jag själv skulle plågas resten av livet.
-Wow, det är stort, sa Emma. Hur kan du välja bort honom? Du säger att han ser bra ut i dina ögon och han är villig att ge upp dig för din skull. Du kan inte begära mer av en man.
-Och tydligen är han en kung på att kyssas, sa Skorpan. Ledsen Emma, men det lär jag inte bli.
-Vi har inte kommit dit riktigt än.
-Nej, inte än. Och jag har ingen brådska. Det är första gången jag känner såhär med en kvinna. Du är väldigt speciell Emma.
-Det lyser om dina ögon Skorpan, när du ser på henne, sa Sofie. Grattis Emma, du har också chans på en riktig högvinst.
-Ja det verkar nästan så.
-Ska vi åka och göra något tillsammans, alla fyra, föreslog Sofie.
-Ja, det kan vi, men vad ska vi göra. Det mesta är väl stängt vid den här tiden.
-Det hade varit trevligt, sa Emma, men jag måste nog hem. Jag måste gå och lägga mig. För mig är det arbete imorgon igen.
-Synd. Och imorgon kan inte vi, för då kommer Johans föräldrar igen. Vi kanske kan träffas på söndag.
-Då får ni nog komma hem till mig och göra något, sa Emma. Jag har svårt att ta ledigt. Jag har en gård att ta hand om. Mina föräldrar orkar inte så mycket längre. Det tunga arbetet har slitit ut deras kroppar. Vi skulle kunna se över alla våra stängsel. Det behöver göras och det behöver man inte vara en rutinerad lantbrukare för att klara av. Jag kan visa er.
-Det låter spännande. Det gör jag gärna.
-Ja, jag med.
-Men vad bra, då ses vi på söndag.
-Ska vi köra er hem?
-Nej, jag tror det är bättre att vi går. Johan är ju helt blöt där bak. Han kan inte sitta i någon bil. Dessutom behöver vi prata mera enskilt tror jag.
-Det tror i och för sig jag också. Ta hand om er och om varandra. Johan, tänk särskilt på vad du gör. Det här är förmodligen din sista chans. Det skulle göra mig väldigt ont om du förstörde den. För Sofies skull.
-Ja, jag vet. Jag tar den här varningen på högsta alvar. Tack Skorpan!
Johan gick fram och gav sin vän en kram. Sedan hoppade Skorpan och Emma in i bilen och körde vidare.