Återigen var Johan och Sofie lämnade ensamma på trottoaren den här kvällen. Första gången var det Emelie som lämnade dem efter att ha skvallrat för Johan om Sofies telefonsamtal till Skorpan. Och nu precis hade Skorpan och Emma lämnat dem. Det var väldigt oväntat att Skorpan skulle dyka upp vid just det här tillfället. Och Skorpan var minst sagt överraskad över att se sina bästa vänner sitta på kanten av vägen. Men Johan tänkte att förmodligen hade Gud ett finger med i spelet som vanligt. Skorpans oväntade rundtur var förmodligen precis vad som behövdes för att lösa upp den låsta situation som uppstått mellan Johan och Sofie.
Johan var även förundrad över var Sofie plötsligt fick sin kraft från. Ena stunden hade hon suttit på trottoarkanten lika olycklig som han själv och i nästa stod hon och förklarade för Emma vad som hade hänt. Men Johan var glad att hon hade gjort det. Och ännu gladare var han över att hon faktiskt valt honom. Men precis som Skorpan hade varnat honom, så insåg han att det här kanske skulle bli sista chansen att få Sofie att förstå hur mycket han tycker om henne och hur mycket hon betyder. Och den chansen tänkte han inte missa. När Skorpans bil inte längre syntes vände han sig därför till Sofie och sa:
-Jag skulle vilja berätta för dig varför jag tycker så himla mycket om dig.
Johan gjorde en kort paus, för att ge Sofie möjlighet att kommentera om hon ville, men hon sa inget så han fortsatte:
-Jo, för det första så är du helt perfekt skapad. Det bränner i mig bara av att se på dig. Det kan man ju tänka kan vara en ny-förälskelse-grej, men jag har ju studerat dig i flera år nu och det sjunger i mig lika mycket idag, som det gjort alla andra dagar då jag sett dig, ända från första stund.
-Men jag är ju så liten. Inte mycket att titta på.
-Du är helt perfekt säger jag. Jag är ju inte heller speciellt stor. Du är perfekt storleks-matchning för mig. Men det är inte bara ditt fantastiska utseende som fångat mig. Det i sig själv hade dock räckt, men du har ju så mycket mer. Du är till exempel otroligt smart, tycker jag. Och alltid så glad och vänlig mot alla kunder på jobbet. Jag fattar inte hur du kan vara så trevlig mot dem. Du går ofta några extra steg för att hjälpa en kund trots att du egentligen inte behöver. Det tyder på omtanke om andra. Du är även modig. Det bevisar du om och om igen. Jag vet också att du går din egen väg. Du gör inte alltid som alla andra. Både karaktär och integritet med andra ord.
-Hur vet du det, vi har ju knappt inte pratat med varandra?
-Därför att jag har hört och sett när de andra killarna kommit tillbaka in på lagret efter att ha pratat med dig om något ni sett på tv. Då berättar de hur du skulle gjort i de olika situationerna som de ni tittat på hamnat i och jag hör på killarna att de är imponerade. Det är visserligen bara andrahands information från dem, men den är trovärdig.
-Vad tycker du är bäst med mig då?
-Helheten. Att du är du. Du är unik. Det finns inte någon annan som är som du. Den här kombinationen är enastående.
-Men om du skulle välja en egenskap, vilken skulle du välja då, sa Sofie samtidigt som hon sakta började gå tillbaka till huset.
-Hmmmm, den är svår. Ditt utseende är något speciellt och jag skulle på ett sätt svara det, men det är inte rätt att välja en kvinna bara efter utseendet och det gör jag inte. Men du kan ju verkligen få ett helt rum att lysa. Jag skulle nog ändå vilja svara att det är din vänliga och omtänksamma attityd mot kunderna som på riktigt fångat mig. Snygga tjejer kan man ju se ibland, men det är ganska ovanligt med tjejer som engagerar sig så i andra och hjälper dem så som du gör, trots att du inte behöver. Det finns naturligtvis många sådana tjejer också, men du gör det lite extra tycker jag. Ni tjejer har ju en speciell förmåga att ta hand om. Det ligger antagligen i era gener på något vis, men hos dig verkar den genen ha fått extra stort spelrum och det uppskattar jag. Samtidigt är jag imponerad över hur ingen kan sätta sig på dig.
-Jonny gjorde det.
-Ja, fast han är inte som vanliga män. Jag har förstått på mina kollegor att de ibland vill få dig att göra något, men då avvisar du dem bara. De tycker du ska springa iväg och köpa fika och allt möjligt, men det kan de glömma och det gillar jag.
-Jag önskar jag kunde säga lika många bra egenskaper om dig, men det kan jag inte. Jag känner faktiskt dig för dåligt.
-Ja, jag vet och det är mitt fel. Jag hoppas kunna ändra på det snarast.
-Jag vet i alla fall att du är bra på att laga mat och att du gillar att göra det. Det är bra för mig, för jag tycker ju som sagt inte det är speciellt kul. Jag vet att du är bra på att dansa och du ser bra ut.
-Men vilka egenskaper vill du helst se hos en man då?
-Hmmm… Jag vet inte så noga. Har inte tänkt på det. Jonny var ju som han var och därefter har jag inte funderat så mycket på att ha någon ny relation. Jag har nog mer tänkt att den rätta dyker ändå upp när det är dags.
-Tror du att jag är den rätta då?
-Jag vet inte. Du verkar vara genuint intresserad av mig och det är ju en bra egenskap i alla fall. Jonny var ju bara intresserad av mig för att kunna utnyttja mig. För honom var det ju en del av en plan. Men så tycker jag inte det verkar vara med dig. Det jag mest söker är kanske någon som jag kan känna mig trygg med. Trygghet är viktigt för mig. Någon som kan trösta mig om jag är ledsen eller stå bakom mig i en jobbig situation. Jag söker en fast klippa som jag kan luta mig mot även om det stormar.
-På den punkten har jag hittills varit dålig. Om det är en av de viktigaste egenskaperna du söker hos en man, då förstår jag att du tvekar när du står inför mig. Jag har inte varit den klippa du söker. Jag har snarare varit det där asplövet som blåser iväg trots att det är vindstilla. Det är bra att jag får veta detta. Nu har jag ju en chans att fixa till det. Jag är visserligen den jag är, men jag kan vara den där klippan du söker. Jag vill helst inte dra in Gud i det här samtalet eftersom du inte tror på Gud och jag anar att du kommer tycka att det blir för mycket av Gud, men jag vill ändå säga att Gud är min trygga klippa. Och i honom kan jag söka den tryggheten och förhoppningsvis kommer jag kunna dela den vidare till dig. Jag vill gärna vara den tryggheten för dig.
-Japp, asplöv som blåser när det är vindstilla är en ganska bra beskrivning av dig. Och japp, det där med Gud är också ett visst orosmoment. Jag anar att det kan bli lite väl mycket prat om det.
-Som jag sa tidigare, så är Gud inget som jag kommer att välja bort. Du får Gud på köpet när du väljer mig. Men jag ska försöka så att jag inte tjatar ut dig. Det vill jag inte. Det är motsatsen till vad jag vill. Men du kommer inte kunna hindra mig från att läsa Bibeln eller från att be. Det kommer jag att göra. Jag behöver inte gå till kyrkan varje vecka om du tycker att det är ett problem, men jag vill gå dit någon gång ibland i alla fall.
-Jag tänker inte hindra dig från varken Bibeln, bön eller kyrkan. Så länge jag slipper själv.
-Slipper… ja, jag ska nog inte kommentera det ordvalet. Men du behöver inte vara med mig i de aktiviteterna. Men vad vill du göra om jag sätter mig och läser Bibeln en kväll. Vad har du för hobby? Det har jag faktiskt inte riktigt fått kläm på, trots att jag haft mina spion-kollegor.
-Nä, jag vet inte om jag har någon hobby.
-Men vad gör du när du kommer hem från jobbet då?
-Inte mycket. Jag brukar äta och sedan sätter jag mig och tittar på tv en stund innan jag går och lägger mig.
-Det låter tråkigt. Men på helgen då?
-Nä, jag gör väl inget speciellt då heller. Shoppar lite kanske, men det är inget som jag egentligen tycker är speciellt kul. Jag mest fönster shopar. Det är framförallt för att komma ut från lägenheten en stund.
-Har du ingen kontakt alls med släkt eller gamla vänner?
-Nej. Jonny gjorde så att jag inte ville ha med dem att göra och de ville inte ha med mig att göra. De förstod långt innan mig vad han var för en typ. Men jag lyssnade inte på vad de sa. Vi gled längre och längre från varandra och nu har vi ingen kontakt alls, jag och min familj.
-Det låter som ett deprimerande liv.
-Jag tycker det verkar lite deprimerande att gå till kyrkan och läsa Bibeln.
-Fast håll med om att besöket i kyrkan inte var som du väntat dig. Det var inte så tråkigt.
-Nej, det var det faktiskt inte.
-Som du vet och förstår, så har jag ju inte någon vidare kontakt med min familj heller, sa Johan. Det är kollegorna på jobbet som är min familj. Och de som kommer till kyrkan. Vi killar på jobbet brukar gå och bowla ibland. Det är ganska kul.
-Ja, jag vet. Ni brukar vilja ha med mig och Camilla, men det där med tävlingar gillar jag inte.
-Men det är inte någon tävling. Det är ju bara på lek.
-Ja, jo, men ändå. Jag gillar inte sådant. Det blir ju ändå någon form av resultat och de jämförs. Jag är redan dålig och att bli jämförd med andra bekräftar bara det som jag redan vet och den bekräftelsen behöver jag inte.
-Dåligt självförtroende?
-Jaa.
-Hmmmm… på ett sätt förstår jag det, men det märks inte.
-Det kan hända, men det är jobbigt.
-Mitt självförtroende är inte heller bra. Tyvärr. Kanske har det med mina föräldrar att göra. En uppväxt utan kärlek, så blir det kanske så. Fast jag kan inte skylla allt på dem. Det är väl något som jag själv borde jobba med.
-Jag har valt att fly från det istället. Det är därför jag aldrig är med när ni bowlar.
-Intressant. Jag är glad att vi haft det här samtalet. Visserligen var det väldigt jobbigt innan vi kom hit. När Emelie sa det hon sa och när du sedan berättade för Emma. Jag var helt säker på att jag skulle dö eller något. Jag mådde så dåligt. Men nu är jag ändå tacksam att jag tvingades genom det. Det har fått mig att värdesätta dig ännu mer och förstå ännu bättre hur du fungerar. Jag har vetat ganska mycket om dig, men det kanske viktigaste har jag inte vetat. Det där med att du söker en klippa och att du har dåligt självförtroende. Det hör kanske ihop. Du söker trygghet eftersom du saknar det i dig själv.
-Så kan det vara. Det har jag inte tänkt på. Jag är i alla fall också glad att vi haft det här samtalet. Jag tycker hela dagen varit jobbig.
Johan och Sofie stod nu utanför dörren till sitt hus igen.
-Jag har en sak till dig i bilen, sa Johan. Jag tänkte gett det till dig efter maten, men så hade jag glömt det i bilen och då tänkte jag att det kunde vänta tills vi kom tillbaka från promenaden.
-Jaså, vad är det då? Vi har väl flera saker kvar i bilen?
-Ja, det har vi, men det är något jag köpte till dig idag. Inget märkvärdigt men det är till dig.
Johan låste upp bilen och började rota runt bland alla saker som låg kvar i bilen.
-Jag hade gömt det så att du inte skulle se, sa Johan, men här är den.
Johan räckte fram en hjärt-formad chokladask och gav till Sofie.
-Det är som sagt inte något märkvärdigt, men det var det bästa jag kunde komma på när vi var och handlade maten idag. Jag är ganska säker på att du gillar choklad.
-Tack, ja, jag är choklad beroende.
-Har nästan sett det. Du har ofta choklad vid din disk på jobbet.
-Ja, jag borde väl inte ha det där, men det hjälper mig att vara trevlig mot kunderna.
-Det tror jag du kan vara även utan choklad.
-Tveksamt, sa Sofie.
-Ska vi bära in lite annat också när vi ändå är här?
-Ja, jag tar några djupa tallrikar som vi kan äta frukost från imorgon. Och min Bibel är väl bäst att jag tar in också, tyckte Sofie.
-Ja, jag skulle kunna tänka mig att låna din nya Bibel lite. Jag har ju inte fått med mig mina egna. Eller, nä, jag ångrar mig. Jag ska inte ta din. Jag kan läsa i telefonen ikväll.
-Annars får du gärna låna min.
-Nej, den är din.
Både Johan och Sofie tog så mycket de kunde bära från bilen och då lyckades de nästan tömma den. Det mesta hade de burit in redan tidigare, men det var massor med grejer de haft med sig både från sina lägenheter och från affären. Varje kvadratcentimeter av bilens utrymme hade varit utnyttjad.
Sofie satte de djupa tallrikarna i skåpet och Johan stoppade in det han burit på. Sedan stod de där mitt på köksgolvet och visste inte så noga hur de skulle gå vidare. Klockan var mycket och det var tid att gå och lägga sig, men för Johan kändes det fel att lägga sig bredvid Sofie efter den här tvivelaktiga dagen. Det var naturligtvis vad han helst ville, men hon hade ju haft tankarna på Skorpan för mindre än en timme sedan. Det kändes inte rätt att tränga sig på. Men vart skulle han i så fall lägga sig? Han vågade inte ta upp frågan, så därför stod han bara där mitt på köksgolvet och tvekade. Den där klippan att luta sig mot var han inte, vilket fick även Sofie att tveka. Återigen var läget låst. Hur skulle de nu komma ur det?