Johan var just nu inte alls den klippa som Sofie sökte. Han stod bara en halvmeter ifrån henne, men han visste inte vad han skulle göra. Han var så rädd för att skrämma bort henne. Men plötsligt insåg han själv hur han var det där lövet som blåser bort, trots att det är vindstilla. Han hade ju helt nyligen lovat Sofie att istället försöka vara en trygg klippa som hon kunde luta sig mot. Nu smittade ju hans osäkerhet av sig och det var inte alls vad han hade tänkt.
Så fort han insåg sitt misstag, tog han hennes händer och sa:
-Förlåt Sofie. Nu var jag det där lövet som blåser iväg. Det är för att jag är så rädd att förlora dig. Jag vill inte göra fel. Men jag insåg precis att när jag blir det där lövet, det är ju precis då som du ser åt andra alternativ. Jag tycker också den här dagen har varit jobbig. Det kanske är bäst att vi avslutar den?
-Ja, det är nog bäst.
-Vad säger du om jag går upp på andra våningen och läser lite i Bibeln, så kan du göra dig iordning för natten. Jag skulle ju kunna ha mina Bibel-saker där uppe, så stör de kanske inte dig.
-Okej, det blir bra.
Både Johan och Sofie var nöjda med att ha kommit ur det låsta läget som uppstått i köket. Sofie var särskilt nöjd med att Johan faktiskt hade lyssnat på vad hon sa och att han försökte anpassa sig.
Johan var så nöjd med sig själv, att han visslade när han gick upp för trappan till andra våningen. Han gick in i rummet som låg till vänster och satte sig mitt på golvet. Där plockade han upp sin telefon och började läsa Bibeln däri.
Johan kom snabbt in i Bibeln och märkte inte att Sofie smugit upp och stod och kikade på honom. Men precis när hon skulle smyga därifrån igen, råkade hon stöta handen i dörrkarmen så att det knackade till lite. Det räckte för att Johan skulle lyfta blicken från telefonen och se att hon stod där.
-Hej, sa han. Vad gör du här? Du skulle väl gå och lägga dig.
-Förlåt, det var inte meningen att störa dig. Jag blev lite nyfiken på vad du gjorde. Jag ska gå igen.
Johan svarade inte, men tittade efter henne när hon försvann från dörröppningen.
När Sofie kom ner gick hon in i sovrummet. Hon hade borstat sina tänder och tagit på ett nattlinne, så hon drog täcket åt sidan från sängen och ställde kudden som ryggstöd och satte sig sedan i sängen. I sitt knä hade hon den Bibel som Johan köpt åt henne på förmiddagen. Hon drog av den tunna plasten som skyddat Bibeln i butiken och la den på nattduksbordet.
Hon tog den lösa lapp som legat med Bibeln och läste den första punkten i punktlistan.
”Hela Bibeln.” Totalt 1764 sidor, varav över 500 sidor extramaterial i fyrfärg!”
Usch, hur kan någon vilja läsa så många sidor, tänkte hon. 1764 sidor är ju jättemånga sidor. Hon undrade om Johan verkligen läst alla de sidorna eller om han fuskade och hoppade över det som verkade tråkigt. Hon började bläddra snabbt och kunde konstatera att det faktiskt verkade vara en hel del bilder och färg på sidorna. Mycket mer än hon förväntat sig av en Bibel. Hon stannade till vid en av de många bilderna. Uppslaget verkade handla om en Daniel. Sofie hade ingen aning om vem Daniel var. De enda personer från Bibeln hon kände till var, Adam, Eva, Jesus såklart och Noa. En Mose misstänkte hon skulle finnas med också, men det var hon inte helt säker på. Kanske det var ett namn från en film.
Sidan som handlade om Daniel hade också en kort punktlista. Hon läste första punkten:
”Blev bortförd från sitt hemland när han var ung”
Hon kom att tänka på Jonny och hur han försökte föra bort henne från hennes hem. Det var ingen rolig upplevelse. Då hade hon varit livrädd. Hon undrade om den här Daniel också varit rädd. Antagligen. Sofie läste de andra punkterna i listan också. Sista punkten fastnade hon för:
”Överlevde bland lejonen i lejongropen”
Det var inte dåligt, tänkte Sofie. Han måste ha varit ganska modig. Eller det är klart, man behövde inte vara modig för att hamna i en lejongrop. Men att han överlevde. Sofie hade ingen aning om hur han kunde göra det. Men eftersom det var en Bibel hon höll i handen, så anade hon att Gud på något vis låg bakom överlevnaden.
Men kan man verkligen tro på berättelser som denna om Daniel? Kan det verkligen ha hänt? Det verkade lite konstigt.
När Sofie plötsligt hörde hur Johan kom ner för trappan, gömde hon undan Bibeln i skåpet till nattduksbordet och la sig till rätta i sängen. Hon ville inte erkänna för honom att hon kikat i den. Då skulle han kanske bli helt knasig och prata Bibel hela natten.
Men istället för att gå in i sovrummet gick Johan direkt in i badrummet och borstade sina tänder.
-Tack för att jag fick spendera lite tid med Gud, sa Johan när han kom in i sovrummet. Han slängde av sig sina byxor, men valde att behålla t-shirten på när han kröp ner i sängen. Han la sig på sidan så att han skulle kunna ligga och titta på henne.
-Du är så fin, sa han. Men vi måste hitta på något som du kan göra medan jag läser Bibeln.
-Nä, det är ingen fara. Jag klarar mig.
-Ja, det tror jag säkert att du gör, men det är ju inte så roligt. Jag vill att du ska göra mer än att klara dig.
Sofie ville styra bort samtalet från sig själv och sa därför:
-Berätta för mig om Bibeln.
Johan granskade henne. Sedan tog han hennes hand och sa:
-Jag tror att jag måste hålla i dig när jag pratar med dig. Jag tror att du…. hmmm hur ska jag säga…. jag tror att du kan lura mig. Jag tror att du kan säga en sak, men mena en helt annan. Jag är inte så bra på kvinnors språk och ansiktsuttryck. Men jag hoppas att jag kan känna genom din hand när det jag säger är bra och när det jag säger är dåligt. Jag tänker testa det i alla fall.
-Men det är fusk.
-Det är väl inte fusk.
-Litar du inte på mig.
-Jo, fast jag tror ändå att du försöker dölja saker för mig ibland. Varför vill du att jag ska prata om Bibeln till exempel? Du är ju inte intresserad. Är du på väg att bli intresserad eller ville du att jag skulle berätta om Bibeln för att du ville prata om något annat än om dig själv? Det kan såklart vara en kombination, men båda tror jag att du skulle ha svårt att erkänna.
-förmodligen, ja, men jag tycker att det är fusk! Jag kan ju inte känna eller läsa av dig!
-Nej, det behöver du inte. Det är ju jag som ska vara din klippa. Jag ska alltid vara här för dig oavsett hur mycket det stormar. Men när det stormar så är jag rädd att du kan blåsa både hit och dit och därför måste jag hålla i dig så jag vet åt vilket håll du blåser så att jag kan fånga dig.
-Berätta för mig om Bibeln då, så får vi se om du kan känna genom min hand vad jag tycker om det du berättar.
-Gärna. Jag behöver förmodligen öva på det här med att känna dina reaktioner genom handen. Att få öva genom att berätta om Bibeln blir bra. Kanske jag kan lära mig att läsa av ditt ansikte och din röst också. Jag vill kunna läsa dig oavsett hur väl du försöker dölja det du tänker och känner. Vad vet du om Bibeln?
-I stort sett ingenting. Jag vet att den typ börjar med att Gud skapar världen och att Jesus finns med i den. Det är väl ungefär det. Och jag är inte jätteintresserad, så du får hålla det enkelt för mig. Typ på dagisnivå.
-Okej. Bibeln är egentligen inte en bok utan flera. Och det är inte bara böcker heller, för det är brev också.
-Får man läsa någon annans brev?
-Nja, det får man, men det är offentliga brev. Det är brev som skrivits till hela församlingar. Alltså inte några privata kärleksbrev.
-Okej. Är det bra brev då?
-Ja, jag tycker det. Alla breven finns i den del av Bibeln som brukar kallas Nya testamentet. Det är i nya testamentet man får möta Jesus och breven handlar typ om hur man ska leva som Kristen.
-Aha, så någon har skrivit brev till de där församlingarna och berättat hur de ska göra?
-Ja, det skulle man kunna säga.
-Det är ju ganska smart.
-Ja, det är det, för nu kan jag som lever 2000 år senare veta vilka instruktioner de fick och de instruktioner som de fick gäller ju även mig idag.
-Är det en massa regler och så då?
-Nej, inte i breven. Inte regler… det är mer som en bruksanvisning.
-Okej, jag fattar.
-Men det finns faktiskt en hel hög med regler i Bibeln. I den del som kallas gamla testamentet får man massor med regler. Det är regler om vad man ska äta, hur man ska göra om man får en smittsam sjukdom och en massa annat.
-Följer du alla de där reglerna?
-Nej, det gör jag inte. Men det behöver jag inte heller, tack vare Jesus.
-Vågar jag fråga varför?
-Nja, men det ska vi inte ta i den här grundkursen.
-Grundkurs, fnissade Sofie.
-Ja, eller snabbkurs kanske. Och jag tror att vi är klara med kursen för idag. Imorgon blir det läxförhör.
-Läxförhör?
-Ja, det måste man väl ha när man går kurs. Eller?
-Nä, då vill jag inte gå vidare i den här kursen. Läxor tycker jag inte om och absolut inte läxförhör.
Johan sa inte så mycket mer. Han studerade Sofie och försökte analysera den information han fick genom hennes hand och hennes ansiktsuttryck. Så länge han pratat allmänt om Bibeln hade han inte märkt något. Däremot hade det där med grundkursen gett utslag i form av en diskret fnissning och han hade även märkt det i handen. Från snabbkursen till det där med läxförhör hade också gett utslag. Fnisset försvann snabbt och den varma avslappnade handen förändrades något. För en otränad person så skulle det förmodligen inte märkas, men Johan hade ju övat på att känna efter noga, så han kände verkligen minsta lilla förändring i Sofies hand.
Det hade varit intressant att ta reda på varför det där med läxor och läxförhör gav utslag, men han var tveksam till om det var rätt läge. Men han chansade lite och sa:
-Gick det dåligt för dig också i skolan? Jag var helt värdelös på läxförhör.
-Det gick egentligen inte dåligt för mig i skolan. Jag hade bra på de flesta proven, men muntliga läxförhör, var inte min grej. Jag var alldeles för tyst och blyg.
-Jag var lika hopplös på båda. Jag är glad att jag lyckades sluta skolan med de betyg jag fick. Men mina föräldrar var inte nöjda. De ville ha en elit-son och det fick de inte.
-Helt ärligt tycker jag inte att dina föräldrar verkar vara jättetrevliga.
-Nej, det är de inte och du behöver inte spendera speciellt mycket tid med dem. Men det var svårt för mig att förbjuda dem att komma hit. Det är ju trots allt min mamma som betalat för alla de här möblerna.
-Ja, jag vet och det känns inte rätt att hon ska betala för dem.
-Det förstår jag att du tycker så, men för henne är det en jättebra lösning. Hon vill ju göra det. Hon vill kasta pengar över mig. Det är hennes underliga sätt att visa kärlek. Eller vad det nu är hon gör. Du såg ju själv. Kramar delades det inte ut, för det kan hon inte. Jag har försökt krama om henne, men hon bara stöter bort mig.
-Men hur kan hon då ha sex med främmande män så som hon berättade om?
-Antar att hon inte låter dem komma speciellt nära. Sexuell njutning kan man förmodligen komma åt även om det inte finns några direkta känslor. Förresten kanske det är ett spel hon spelar. Jag vet inte.
-Din pappa verkar vara en riktig snuskgubbe. Ursäkta att jag säger det, men jag vill inte vara ensam med honom.
-Nä, det vill jag inte att du ska vara heller. Jag litar inte på honom. Han har tafsat på de flesta kvinnor. Det var tal om det redan när jag var liten och när jag var den där tuffa killen, då hejade han på mig och uppmanade mig att fingra på tjejerna. Nu äcklar det mig så jag nästan mår illa bara jag tänker på det.
-Av att röra vid tjejer?
-Nej, eller jo. Jag menar att tafsa på alla kvinnor som passerar. Det äcklar mig. Men att kärleksfullt smeka den man älskar, det är en helt annan sak.
-Ja, det är klart.
-Imorgon när de kommer, kan du väl för säkerhets skull hålla dig på lite avstånd från honom.
-Hur menar du med kärleksfull smekning då?
Nu log Sofie med hela ansiktet och hon kramade hårdare om Johans hand. Det behövdes ingen expert för att förstå att det var en invit från henne sida. Johan släppte hennes hand och började långsamt och med massor av kärlek, smeka hennes axel och vidare ner på ryggen. Han flyttade sig lite närmare för att nå bättre och fortsatte sedan smekandet av ryggen, nacken och upp i håret innan han arbetade sig neråt igen.
Trots att dagen varit jobbig på flera sätt, så slutade den i alla fall lyckligt. Men dagen efter så skulle Johans föräldrar komma igen. Fast just nu var det inte något som varken Johan eller Sofie tänkte på.