Johan hade ringt till chefen och meddelat att de var på väg. Johans föräldrar tyckte att Johan och Sofie kunde åka i deras bil till jobbet, men Johan stod på sig och sa att de ändå behövde åka till lägenheterna och hämta mera saker när de var klara på jobbet. Väl i bilen vände sig Johan mot Sofie:
-Förlåt för min pappa. Han kan som sagt inte hålla fingrarna i styr.
-Det kan du inte hjälpa. Men det var väldigt jobbigt.
-Jag förstår och det var verkligen inte meningen. De skulle ju inte komma så tidigt. Hade jag visst det hade jag såklart varit vid din sida direkt.
-Vad tror du om det där med din mammas förslag då?
-Vilket tänker du på? Aktierna eller att göra huset till ett enda stort?
-Båda…
-Att göra huset till ett gemensamt verkar mest bara galet. Och det verkade ju min pappa hålla med om. Jag är rädd att det kan uppfattas som skrytigt bland de andra boende om vi ska göra huset till ett.
-Ja, jag är inte helt förtjust heller. Men vi behöver kanske inte använda hela. Du kanske kan ha en del som någon form av kontor. Om du nu ska vara ansvarig för det här området, så behöver du kanske ha ett kontor hemma.
-Ja, det skulle förmodligen funka som ursäkt inför de andra boende i alla fall.
-Det där med aktier då?
-Jag vet inte. Jag är kluven. Jag vet inte säkert vad Gud tycker om det. Jag tänkte lite snabbt på det när mamma sa att vi skulle köpa aktier, men kom bara fram till att man nog kan tolka Bibeln på lite olika sätt angående aktier. Det fanns såklart inga aktier på Bibelns tid, men man kan ju jämföra med hur de såg på pengar då. Jag vill inte göra något som är mot Guds vilja. Därför kommer jag att försöka läsa på lite om det och kanske fråga Emil, pastorn, vad han säger. Men jag vill gärna investera i aktier för min mammas skull. Det är inte mycket jag lyckats med som passar henne. Jag är ett misslyckat barn i hennes ögon. Hon vill ju att jag ska vara framgångsrik och det ser hon mig inte som. Hon uppskattar ju inte de där mjuka värderingarna utan ser ju bara till pengar. Därför känns det ganska bra att kunna göra en så relativt enkel sak som vi gjorde idag. För det var ju inte speciellt svårt, det vi gjorde.
-Nej, det var det verkligen inte. Jag har hela tiden trott att det är både svårt och tråkigt med aktier. Men svårt var det inte idag i alla fall. Inte jättetråkigt heller. Jag ger det nog en chans. Men om det verkligen blir tio procent till aktier, det vet jag inte.
-Det är lugnt. Min mamma kommer knappast inte att ge 10% till välgörenhet heller. Om vi gör lite, så kommer hon att göra lite och så är alla nöjda och glada.
-Tror du det?
-Ja, det tror jag.
Att köra bil till Bland papper och pennor, som ju företaget som Sofie och Johan jobbar på, tog inte speciellt lång tid. Både Johan och Sofie var vana att cykla eller gå till jobbet. Att ha bil kändes lyxigt. Väl i butiken mötte chefen dem i dörren.
-Välkomna!
-Tack, sa Johans mamma och presenterade sig med namn och tog i hand. Johans pappa gjorde som sin fru.
-Du behövde lite material hörde jag av Johan, sa chefen.
-Ja, här är en lista. Jag skrev ut varukorgen från er hemsida.
-Så bra, då kanske du kan fixa den Johan, så tar vi andra en fika i fikarummet under tiden.
-Visst, sa Johan.
Sofie gick före in i fikarummet och plockade fram muggar till alla. Men när Johans pappa närmade sig så gick hon undan.
-Men vad gör du Sofie, undrade chefen när han såg att Sofie slutade med det hon höll på med.
-Låt bli, röt Johans mamma åt pappan.
-Vadå, jag har inte gjort något, sa pappan.
-Nä, men du kan sätta dig här, sa mamman irriterat.
Johan och Sofies chef förstod inte vad det var frågan om, men när Johans pappa satt sig på en stol så fortsatte Sofie duka fram.
-Förlåt Sofie, sa mamman. Du förstår min man kan inte låta bli unga snygga flickor.
-Nej, jag vet, Johan sa det, sa Sofie.
-Se, ditt rykte förekommer dig, sa mamman.
-Men det är väl inte så konstigt. Jag är ju man. Vi är sådana.
-Nej, sådana är inte alla män, eller hur Mikael?
-Nej, jag är då inte sådan.
-Nej, där hör du. Sofie låter du bli har jag sagt. Nu tycker jag att du ska ta upp plånboken och betala ersättning till Sofie för att du ens tänkt tanken. Jag har ju köpt alla deras möbler och du hörde ju hur hon kämpat från ingenting för att få ihop en garderob och ett hem. Hon kan behöva ett ekonomiskt bidrag från dig.
-Nej, det behövs inte, sa Sofie.
-Jodå, det ska svida ordentligt, annars kommer han bara att fortsätta. Och pengar är det han har mest kärt förutom det där med unga tjejer då såklart. Sen säger du till mig så fort han närmar sig igen, för då ska jag tvinga fram plånboken.
-Men det är säkert, det behövs inte. Jag har ju Johan. Han tänker inte låta något hända.
-Nej, men du ser ju själv. Johan kan inte vara nära dig hela tiden. Han kom ner för trappan hemma hos er en minut för sent och nu är han på lagret medan du är här. Ni kan inte vara sida vid sida hela tiden.
-Kanske inte.
-Seså, fram med telefonen så att du kan föra över pengar till henne, sa Johans mamma vänd mot sin man.
-Vad har du för konto-nummer, sa pappan.
Sofie letade upp sitt kontonummer i telefonen och pappan började knappa på sin telefon. Just som han skulle gå vidare och skriva under kikade mamman på telefonen för att se vilket belopp han skrivit.
-Är du galen eller, sa mamman. Jag sa att det skulle svida ordentligt. Du har för få och för små siffror.
-Men…
-Inga men här inte, sa mamman och ryckte telefonen ur handen på sin man.
-Nej, vad gör du kvinna. Du kan inte föra över så mycket.
-Det kan jag visst, sa mamman och signerade beloppet.
-Jag måste ändra kod till mitt bank-id, sa pappan. Du kan ju inte ge bort mina pengar.
-Jo, men du kan inte tafsa på Johans tjej.
-Vad händer här? Har han varit på dig igen, sa Johan som precis ställde sig i dörröppningen med en stor kartong under armen.
-Nej, men han närmade sig henne, så jag satte stopp för hans dumheter.
-Hon har precis fört över en hel förmögenhet till Sofie från mitt konto, sa pappan.
-Ja, jag sa det här innan till de andra, att det måste svida ordentligt så att han inte gör om det.
-Tack mamma. Är du okej Sofie?
-Jadå, det är ingen fara. Han rörde mig inte.
-Nej, men han rörde sig onödigt nära. Det syntes ju lång väg att du inte uppskattade det, sa mamman.
Sofie svarade inte utan sänkte bara huvudet vilket fick Johan att bli rasande.
-Det är ju helt otroligt. Att man inte kan lämna dig ensam med en kvinna utan att du hittar på dumheter. Måste jag stå precis bredvid Sofie hela tiden.
-Nej, det är lugnt Johan, sa mamman. Han kommer inte att göra om det. Beloppet som jag tog från kontot det svider och så fort jag får höra att han närmar sig igen, då kommer jag att föra över mera pengar.
Chefen hade inte sagt så mycket hittills. Han kände sig obekväm i situationen som uppstått. Det var ju en privat familjediskussion, även om den involverade Sofie. Han vände sig därför till Johan och frågade istället om han hittat allt på listan.
-Jadå. Det var inga problem. Jag la ner en pocket-Bibel också. Den kan du gott läsa lite i mamma. Jag la ett kort i där jag tycker du kan börja. Jag tror inte att du kommer att läsa något, men det är ju troligare att det blir av om du har en Bibel att läsa i.
-Ja, den tror jag inte att jag kommer att använda, men okej. Ska du berätta för din chef om mitt förslag.
-Visst.
Johan suckade och berättade sedan om mammans idé om att göra om parhuset till ett enda stort hus och att hon tänkte betala för hela renoveringen. Chefen var fortfarande i chock efter diskussionen om pappans tafsande så han hade svårt att kommentera det Johan nu berättade. Ojdå, var ungefär det som han fick fram.
-Hur stort område är det egentligen vi pratar om som du köpt, sa mamman vänd mot chefen.
-Ja det är ganska stort faktiskt. Större än vad jag från början trodde och mycket mer att göra än vad jag tänkt mig. Det är bara ett fåtal boende kvar. Det är nästan som en spökstad.
-Jo tack, det såg vi när vi körde hem till Johan och Sofie, sa pappan som äntligen fått tillbaka talförmågan efter den ekonomiska förlusten. Vad ska du göra med alla husen? Hur ska du lyckas hyra ut dem?
-Det vet jag inte säkert än. Men jag tänkte börja med att göra det attraktivt att vistas i området. Till exempel ska jag göra lekplatser som barn verkligen gillar. Inte bara vanliga tråkiga gungor. Det kan finnas gungor också, men jag tänker mig något mera, något som verkligen lockar. Samma sak tänker jag göra för ungdomar och för de äldre. De ska vilja vara i mitt område hela tiden. Och när de är där tillräckligt mycket, så tror jag att de till slut kommer att vilja flytta dit.
-Det där låter spännande, tyckte Johans pappa. Det är motsats till vad de flesta skulle gjort. Många andra skulle säkert börja med att hyra ut lägenheterna och sedan inrikta sig på att göra det trevligt att vara där. Jag tror på din idé faktiskt.
-Ja, jag håller med, sa mamman. Har du funderat på att ha kontorshotell i något av husen?
-Nej, det har jag inte. Tror ni det skulle vara efterfrågat?
-Ja, det är jag helt säker på. Det skulle kunna vara både mer permanenta rum och rum för tillfälliga kontor. Vi skulle kunna hyra ett rum någon gång ibland till exempel. Det behöver inte vara något stort rum för oss. Vi behöver bara ett skrivbord, en skön stol och en uppkoppling.
-I vilket hus skulle vi kunna ha det, sa chefen vänd mot Johan.
-Det där vi redan har områdeskontoret kanske.
-Ja, varför inte. Det är lätt att komma till och vi har ju redan vårt kontor där. Dessutom är det i övrigt helt tomt.
-Vilket av husen är det då, undrade mamman.
-Det är ett av de röda husen. Ett av de högsta.
-Kan vi åka och titta?
-Självklart!
Tillsammans lämnade de fikarummet och Sofie ställde sig bakom sin disk och tog betalt av mamman. Pappan höll sig på behörigt avstånd från Sofie och vågade knappt längre ens titta på henne. Vilken summa som mamman fört över var det ingen mer än mamman och Johans pappa som visste, men tydligen hade den påverkat pappan ordentligt.
När betalningen var gjord, satte de sig i sina bilar och körde till chefens nya kontor.
-Oj oj, sa mamman när de hoppat ur bilarna och stod utanför den höga röda byggnaden. Ja, här har du lite att ta tag i. Ska det här likna en park eller något?
-Jag vet inte, sa chefen. Just nu ser det mest förskräckligt ut. Vad jag förstått har alla dessa fyra husen stått tomma väldigt länge och jag antar att det är därför som det här grönområdet förfallit.
-Det tror jag du behöver göra i ordning ganska snart, sa mamman. Det här är ju lite som ett ansikte ut och det måste se bra ut. Alla bilar passerar ju här utanför.
-Ja, du har nog rätt i det. Jag har inte tänkt på det. Vi har inte kommit så långt än. Jag har ju nyligen köpt det.
-Ja, jag förstår, men den här parken måste du nog flytta högt upp på din prioriteringslista.
-Ja, det ska jag nu när du säger det. Jag har som sagt inte tänkt på det. Tack för tipset.
-Det var så lite så. Vilket av de här fyra är det vi pratar om då?
-Det är detta, sa chefen. Men det är lite kontor i de där två också.
-Är det hiss hela vägen upp?
-Ja, men jag vet faktiskt inte om den fungerar. Jag har bokat hiss service, men de har inte varit här än. Vi har hittills bara använt trapporna.
-Hur många längeheter är det på varje plan?
-I huvudsak tre.
-Men det skulle du kunna göra om, sa pappan. Du kan väl be din arkitekt rita något, sa han till sin fru.
-Visst kan jag det. Räknas det som välgörenhet?
-Tveksamt, men okej, sa Johan. Chefen har goda planer för det här området för framtiden, så det kan räknas.
-Jaså, vadå för planer.
-Jag tänker hjälpa utstötta att komma på fötter igen.
-Billig arbetskraft, sa mamman, det gillar vi.
-Nej, inte så.
-Nej, det kan hända att du inte tänker så, men så ser jag det. Se till att leta upp en utstött trädgårdsmästare som kan få ordning på den här parken då, så betalar jag hans eller hennes lön i ett år. Det är väl välgörenhet Johan.
-Ja, verkligen.
-Sedan rustar ni upp det här huset enligt de ritningar jag skickar över när jag pratat med min arkitekt. Översta våningen i alla dessa fyra husen ser ni till att göra till lyxiga takvåningar. Eller rättare sagt så ska jag se till så att arkitekten ritar det så. Det kommer att krävas en hel del renoveringar, men det kommer det att vara värt. Du kan ta mycket hög hyra för sådana lägenheter sedan, Mikael. De hyrorna kommer lätt att täcka trädgårdsmästarens lön efter mitt bidragsår. När alla husen är klara och parken är i ordning, så ger jag det tre månader. Är inte alla fyra takvåningarna uthyrda då, så tar jag en av dem. Men då kräver jag att du följer mina ritningar.
-Okej, sa chefen som helt tappat fattningen. Han var inte van att någon kom och styrde och ställde på det här viset. Han hade varit egen företagare i stort sett hela livet och hade aldrig behövt ta order från någon. Johan hade förvarnat honom om sina föräldrar, men han kunde inte ana att de skulle gå på så här. Det var som om mamman köpt området och nu gav order till sina undersåtar att göra som hon sa. Pappan sa inte så mycket. Det var helt klart mamman som styrde allt.
-Mejla över ritningar över hur huset ser ut idag, så skickar jag vidare det till min arkitekt.
-Du får nog åka över till honom igen, sa pappan.
-Jaja, det ska jag, sa mamman. Men jag har ju sagt åt dig att inte hålla på med sådant inför Sofie. Eller ska jag ta mer pengar från ditt konto?
-Nej, förlåt. Jag ska inte säga mera. Men jag kanske har en trädgårdsmästare ni skulle kunna ta hand om. Jag är inte säker, men jag ska kolla runt lite.
-Ja, det är bra, sa mamman. Bra att du också kan hjälpa till lite. Han borde väl också ge tionde Johan?
-Ja, det tycker jag.
-Nej, varför då?
-Därför att vi andra gör det. Gör du det, sa mamman vänd mot chefen.
-Ja, det gör jag faktiskt.
-Du tror kanske på Gud också.
-Ja, det med, erkände chefen.
-Men inte du Sofie?
-Nej, inte än, men jag vet inte hur det ska gå när jag ska bo med Johan och har en troende chef.
-Du kan spendera en helg med mig, så går det nog över.
-Nej, tack. Det ordnar sig nog ändå. Så farligt kan det inte vara att vara troende. Johan ser ju ut att må bra.
-Ja, det gör han och det är konstigt. Jag har alltid tyckt att han ska skaffa sig bättre jobb och finare boende, men han ser ut att må bra med det han har. Tror du att det har med hans tro att göra?
-Jag vet faktiskt inte. Men det lär jag väl märka när vi bott tillsammans ett tag.
-Du får avlägga rapport till mig hur det går på den fronten. Det verkar helt klart lugnare så som Johan lever. Jag måste hela tiden hålla garden uppe och prestera. Inte för att jag är gammal, men det börjar bli jobbigt. Det hade varit skönt att slå sig till ro lite.
Johan trodde knappt sina öron. Övervägde mamman verkligen att ge upp sitt liv som framgångsrik kvinna och slå sig till ro. Kanske till och med börja tro på Gud. Det lät inte som den mamma han var van vid. Men även om hon som vanligt varit väldigt hajpad under hela vistelsen, så hade hon ändå varit ovanligt sansad och trevlig. Inte någon gång på hela dagen hade hon klagat på Johan eller något som tillhörde honom. Snarare tvärt om. Men att se henne sluta med det hon höll på med kändes väldigt avlägset. Det var ju hennes liv. Skulle hon ge upp det? Inte ens när Johan var bebis hade hon ju tagit paus från arbetet och jakten på framgång.