Johan, Sofie, chefen och Johans båda föräldrar stod utanför det högsta huset i området Solgläntan som chefen köpt. Det var huset längst till höger som Johan tänk hoppa från för bara någon vecka sedan. Det var inget som hans föräldrar visst något om. Men av någon anledning kom han att tänka på det nu. Han tittade upp på huset och kunde konstatera att det var väldigt högt. Han tog Sofie i handen och försökte glömma de där minuterna då han vandrat omkring bland alla de här husen på väg mot det högsta. Då, precis som dagen innan, hade Sofie tvekat i sin relation med honom.
Men, precis som Skorpan sagt, hade Johan vunnit högsta vinsten och stod nu med Sofie alldeles intill.
-Betalar du vårt Bröllop pappa, sa Johan plötsligt.
De andra blev förvånade över Johans fråga. Nyss hade de pratat om parken de stod intill och om att renovera de höga husen till kontorshotell och lyx-våningar.
-Varför undrar du det nu, sa mamman. Vi pratar ju om husen här.
-Ja, men de här husen påminner mig om att jag måste hålla hårt i Sofie och jag har ju faktiskt friat till henne.
-Ja, jo, det är förstås. Ja, du verkar vara en trevlig tjej Sofie, sa mamman.
-Det är hon verkligen, sa chefen och log mot Sofie.
-Nå, tänker du svara på hans fråga, sa mamman till sin man.
-Ja, det är klart att jag gör, sa pappan, fast han lät inte speciellt entusiastisk. Han verkade mer se sina pengar flyga iväg lite för snabbt.
-Det är ingen fara, pappa, det blir nog inget stort kalas. Kanske bara kollegorna från jobbet.
-Men dina föräldrar då, sa mamman till Sofie.
-Nej, jag vet inte. Jag har ingen kontakt med dem.
-Den måste du försöka återuppta. Särskilt om ni ska gifta er. Det vill de garanterat vara med på.
-Men de är besvikna på mig eftersom jag inte lyssnade när jag var med min förra kille. De ville inte ha något med honom att göra.
-Fast Johans mamma har faktiskt rätt, sa chefen. Dina förädlar måste du ta kontakt med nu.
-okej, jag ska försöka, sa Sofie motvilligt.
-Jag kan hjälpa dig, sa Johan.
-Nå, hur blir det med ditt tionde, sa mamman till sin man.
-Jag vet inte. Du kom ju enkelt undan genom att betala lön för den där trädgårdsmästaren.
-Du kan ju betala för lekplatsen som vi ska bygga, föreslog Johan.
-Men räknas det verkligen som att ge tionde, protesterade chefen.
-Jag vet inte, men det är ju ett välgörande ändamål att ge barnen en trevlig miljö att vistas i.
-Ja, kanske det.
-okej, jag betalar för lekplatsen, sa pappan som inte var alls på humör längre. Först hade Johans mamma knyckt massor med pengar från hans konto för att han närmade sig Sofie. Sedan skulle han tvingas betala för ett bröllop och nu för en lekplats.
-Bra, då var det bestämt, sa mamman. Nu ska vi nog köra. Min man behöver piggas upp lite.
Sedan tog hon sin man under armen och släpade med honom till bilen. Kvar stod Johan, Sofie och deras chef och tittade efter dem.
-De var inte riktigt som jag väntade mig, erkände chefen när bilen rullade iväg.
-Jag sa ju att de är hemska.
-Har han tafsat på dig, Sofie, undrade chefen som fortfarande inte lyckats smälta samtalet som ägt rum i fikarummet.
-Ja, han gjorde det, sa Sofie och sänkte huvudet.
-Var det därför som du ville ha honom att betala för bröllopet Johan?
-Ja, bland annat.
-Men hur mycket pengar förde de över, undrade chefen?
-Jag vet inte. Jag har inte kollat och jag är faktiskt inte speciellt intresserad heller. Det verkade visserligen ha effekt, men det är inte roligt. Varför ska kvinnor alltid ses som sexobjekt och inte som de vi är.
-Det frågar du oss två som är män.
-Ja, vem bättre än ni kan svara?
-Nej, det är klart. Men jag vet inte, erkände chefen. Jag har aldrig varit sådan. Visst har jag väl tittat efter snygga tjejer, men inte så. Jag har hållit mina fingrar i styr. Det är inte speciellt svårt att göra det. Visst, ni är attraktiva, men det betyder ju inte att man måste röra vid varje kvinna hela tiden.
-Tyvärr kan jag ju inte svara så, sa Johan. Jag raggade ju tjejer som en galning förut. Jag gillade visserligen inte det. Eller, jo, jag gillade tjejerna, men jag gillar inte den jag var då. Jag gjorde ju det som sagt för att imponera på de andra killarna i baren, för att vara tuff och häftig istället för den som jag verkligen var och det funkade ju. Men jag såg inte de där tjejerna som sexobjekt. För mig var de tjejer som egentligen ropade efter uppmärksamhet. De mådde förmodligen minst lika dåligt som jag gjorde. Men vi spelade ett spel, både de och jag, antar jag. Och vi hade gett oss in i leken och vi var därför tvungna att acceptera spelreglerna. Jag kan undra om de där tjejerna fortfarande håller på som de gjorde då.
-Men det är väl väldigt länge sedan.
-Ja, jag kommer inte ihåg. Men det är väl tio år sedan eller något. Jag har tappat räkningen. Jag kanske skulle ta och åka tillbaka dit och se om jag ser någon av dem. I så fall kanske jag borde erbjuda dem något annat. Ett bättre liv här i Solgläntan till exempel.
-Tror du verkligen det? De har väl egna liv. De har ju ändå valt det liv de har.
-Ja, fast jag valde ju också det livet förut och jag fick hjälp ur det vilket jag är väldigt tacksam för. Hade jag inte fått hjälp, hade jag inte varit här idag med världens bästa chef, nytt boende och en helt underbar tjej.
-Nej, det är klart. Vi kanske kan åka dit tillsammans, föreslog Sofie. Vi blev ju ändå lediga nu när dina föräldrar åkte.
-Tja, varför inte. Jag vet dock inte om jag är riktigt redo att möta min historia. Jag har ju försökt lägga den bakom mig. Och den här helgen tycker jag har varit jobbig så det räcker.
-Ja, i och för sig, men det är kanske ändå bäst att göra det när du inte har hunnit förbereda dig. Om du ska förbereda dig, så stressar du kanske upp dig och tänker ut saker som inte kommer att hända. Det är bättre att ta det som det kommer. Jag ska ju vara med dig.
-Okej. Vi gör väl så då. Tack för idag chefen. Vi ses på måndag antar jag.
-Ja, absolut. Ta hand om varandra och ge er inte in på något som ni inte klarar ut.
Johan och Sofie lovade att ta det lugnt och körde sedan iväg till en av de pizzerior som Johan varit stamkund hos förut. När de klev innanför dörren sköljde en rad minnen över Johan. Han började tvivla på om det här verkligen var någon bra idé. Skulle han känna igen kvinnorna om de var här? På tio år hinner de flesta förändras ganska mycket. Han såg sig omkring i lokalen efter ett ledigt bord där han och Sofie skulle kunna sitta.
-Vi kanske kan sitta där borta, sa han till Sofie.
-Okej.
Tillsammans gick de längre in i lokalen. Hittills kände Johan inte igen någon. Vid disken stod det en hög med killar, precis så som han själv stått för ett antal år sedan. Men tjejerna som samlats runtomkring var för unga för att stämma in på de som Johan tagit med sig hem.
Johan och Sofie satte sig vid ett av de lediga borden. Genast kom en kvinna fram och gav dem en meny.
-Det kanske är någon av de där vid disken som jag ska hjälpa ur det där livet, sa Johan till Sofie när kvinnan med menyn försvunnit.
-Jag vet inte. Tror du de vill ha din hjälp?
-Nej, antagligen inte. Jag tror inte det här var någon bra idé. Men nu äter vi i alla fall, så gör vi något annat, roligare sen. Det är faktiskt lite jobbigt att vara tillbaka här. Jag mådde helt klart inte bra då. Det är väldigt jobbigt att behöva hävda sig hela tiden. Jag förstår att min mamma börjar tröttna. På ett sätt lever hon ju det livet fortfarande. Kanske bättre jag hjälper henne.
-Ja, kanske det. Fast jag är inte säker på att hon vill ha din hjälp.
-Nej, men hon pratade ju ändå om att eventuellt varva ner.
-Jo, men tror du hon är redo för det då?
-Nej.
-Johan! Är det du?
En kvinna med ett snorigt barn vid sin sida stannade vid Johan och Sofies bord.
-Ja, det är jag. Ursäkta, vem är du?
-Hahaha…. ja, du hade alltid fullt med tjejer omkring dig. Du minns förstås inte alla.
-Nej, förlåt. Var du en av dem.
-Ja, visst. Jag och min kompis, var hemma hos dig båda två vid ett par tillfällen. Oj oj oj, det var grejer det. Jag har faktiskt inte träffat någon man som dig sen. Ska väl inte prata för mycket med den här vid min sida, sa kvinnan och pekade på sitt barn. Men du fattar.
-Är det här din tjej eller något?
-Ja, det här är Sofie. Vi har precis flyttat ihop.
-Vad kul. Bor ni här i närheten då eller?
-Nej, vi åkte hit för att se om det fortfarande var sig likt och det verkar det vara.
-Ja, du ser, det skulle kunna vara du som står där och jag och min kompis intill, sa kvinnan och pekade på killarna vid disken.
-Mmm…
Johan kände sig inte alls bekväm i situationen. Han mindes inte alls kvinnan som ställt sig intill bordet och han ville ju helst glömma det liv han hade haft. Hur kunde han vara så dum att han åkt hit. Nu ville han bort från den här pizzerian så fort som möjligt, men det gick inte. De hade ju inte ens fått in sin mat än. Plötsligt dök det upp en man som Johan i och för sig kände igen.
-tjena Johan, hur är läget. Det var inte igår.
-Hej hej, sa Johan.
-Ja, du minns väl Roffe, sa kvinnan. Vi är gifta nu.
-Ja, jo, jag minns dig. Det var länge sedan sist.
-Vart tog du vägen, du var ju kung i baren, sa Roffe. Det tog inte många sekunder för dig att få ett helt harem omkring dig.
-Vad är ett harem, sa barnet.
-Eee… det är när alla tjejer vill vara efter samma man. Johan här var populär bland brudarna.
-Ja, verkligen, höll kvinnan med. Men du behandlade oss alltid med respekt. Det var en annan kille, jag kommer inte ihåg vad han hette, men han var ju också ganska populär bland tjejerna, kanske din föregångare Johan. I alla fall, han var inte alls sådan som du. Du var ju snäll och omtänksam, trots att du var väldigt högt i rang i gänget.
-Ja, du var den man skulle bjuda när det var fest. Helt otroligt. Du ser inte ut att vara den där fest-nissen idag.
-Nej, det är jag inte heller. Jag har ett annat liv nu.
-Ja, det har vi med. Inte som då. Du ser själv, barn och utanför står Volvon. Det där med vovve har det dock inte blivit än. Grabben här tjatar visserligen, men det blir inte, sa Roffe.
-Nej, nu ska vi inte störa dig mer. Grabben vill ha sin pizza, sa kvinnan.
-Okej, ja, ha det så bra då, sa Johan.
När paret med barnet var utom hörhåll gjorde Johan en knappt ljudlig suck.
-Usch, jag vill härifrån, sa han till Sofie.
-Jobbigt?
-Ja, mycket värre än jag trodde. Jag minns ju inte den där kvinnan överhuvudtaget. Det är ju pinsamt. Och ändå har jag tydligen haft sex med henne. Det är hemskt! Vad är jag för en man egentligen.
-Men du är ju inte sådan längre säger du.
-Nej, verkligen inte.
-Och hon sa ju att du behandlade henne väl i alla fall.
-Ja, jag försökte väl det. De uppskattade ju vad jag gjorde. Men det är i alla fall hemskt. Jag utnyttjade ju dem för att bli populär. Det är verkligen inte okej. Jag vet knappt om jag orkar stanna och äta här. Kan vi inte gå? Vi har ju inte beställt än.
-okej, det kan vi. Jag tycker inte heller det här var något trevligt.
Johan och Sofie lämnade sitt bord och gick ut på gatan utanför. Där mötte de ännu en kvinna som Johan tydligen haft ihop det med. Också hon gick med ett litet barn i handen. Fast kvinnan utanför var betydligt mer lågmäld och försiktig än kvinnan inne på pizzerian. När kvinnan utanför pekade upp på ett av husen för att visa var hon bodde nu, lyftes hennes tröja så att Sofie såg att hon hade stora blåmärken vid midjan, nästan mot ryggen.
-Har du bott där länge, sa Sofie som fick sina minnen att vakna till liv när hon såg kvinnans blåmärken.
-Nja, jag har bott i det här området i många år, men i lite olika lägenheter.
-Jag bodde ihop med en man för flera år sedan, men honom flydde jag till slut från, sa Sofie. Och sedan dess har jag bott tryggt i en egen lägenhet. Nu ska jag dock flytta ihop med Johan.
-Ja, Johan var alltid snäll. Du har tur du.
-Nja, fast det var väldigt jobbigt när jag bodde med den där andra killen. Jag flydde faktiskt för mitt liv. Han hade tagit allt från mig. Jag hade inga vänner, inga ägodelar, inga pengar, ingenting. Han manipulerade mig så att han till slut kunde göra precis vad han ville med mig.
Kvinnan på gatan verkade obekväm och försökte ta sig därifrån. Men det lilla barnet höll hårt i mamman. Det var som om barnet ville höra mer om det Sofie hade att säga. Sofie tog fasta på barnet och fortsatte:
-Jag har inga barn som påverkades och det är jag glad för. Att utsätta barn för ett sådant förtryck är inte bra. De kan ju bli förstörda för livet.
-Slog han dig, undrade barnet.
-Nej, han slog inte, men han gjorde en massa andra hemska saker. Slår din pappa på din mamma?
-Ja, varje dag.
-Men Hugo, så du säger. Det är ju mitt eget fel.
-Det är det ju inte. Jag ser ju, sa Hugo.
Sofie satte sig ner på huk framför killen som tydligen hette Hugo.
-Hej, Hugo, sa Sofie. Jag heter Sofie. Hur gammal är du.
-Jag är sju, hur gammal är du?
-Jag är 39. Slår pappa på dig också?
-Ibland.
-Det är inte bra. Vuxna får inte slå på barn. Men säg inte det till din pappa. Han vet det redan det och jag är rädd att han kanske blir arg när du säger så. Pappor får inte slå på mammor heller.
-Hur gjorde du för att slippa den där som du bodde med då, undrade barnet.
-Det var en snäll tant som bodde i en lägenhet under våran, som hjälpte mig. Jag förstod inte då att det som min pojkvän gjorde var fel. Jag trodde att det var mig det var fel på. Det sa han hela tiden och till slut trodde jag på det.
-Det är ungefär som pappa säger till dig mamma.
-Ja, men nu räcker det. Vi ska inte störa Sofie mer nu.
-Det är ingen fara. Jag vill gärna prata med Hugo. Men din man kanske ser oss. Han kanske inte gillar när du pratar med andra. Så var det för mig. Tanten som bodde i lägenheten under fick säga en eller två meningar medan jag gick förbi hennes dörr. Jag vågade inte stanna och lyssna på vad hon sa, så hon sa det i farten. Men nu har faktiskt jag och Johan möjlighet att hjälpa er. Vi har tillgång till massor med lediga lägenheter och jobb kan vi också erbjuda. Jag tycker absolut att ni ska lämna den man som misshandlar er.
Johan nickade.
-Det är rätt som Sofie säger. Vi har verkligen hur många lägenheter som helst och vi behöver massor med personal. Och jag tycker precis som Sofie säger att du ska lämna din man om det är så att han slår er. Om inte annat så för Hugos skull.
-Jag har faktiskt inget jobb just nu.
-Då kan du säga till din man att du ska åka på en arbetsintervju. Det är ju inte så konstig. Så kan du i alla fall komma och titta.
-fast jag har inte sökt några jobb.
-Hmmm… men vi kan följa med dig upp nu direkt och presentera oss och säga att vi stötte på dig här på gatan och att du berättade att du var arbetslös och att vi har arbete till dig.
-Jag vet inte. Jag vet inte vad det får för reaktioner. Jag vet inte om jag är redo att lämna allt detta heller. Han är ju ändå min man.
-Jag vet hur du känner. Tro mig, sa Sofie. Jag har varit där. I början trodde jag inte på kvinnan i lägenheten under. Men efter ett tag så förstod jag ändå att det var fel det som hände i vår lägenhet.
-Vad har du för utbildning? Vad är det vi kan anställa dig som, undrade Johan.
-Jag har inte någon riktig utbildning. Jag duger inte till så mycket. Jag har suttit i kassan på Ica och jag har städat lagerlokaler förut.
-Men det är ju jättebra. Vi behöver någon som kan hjälpa oss att städa och göra fint i alla de där lägenheterna vi har. Det finns massor som du kan hjälpa oss med.
Plötsligt kom kvinnans man gående och han var inte på något vidare bra humör. Hugo tog ett steg närmare sin mamma och det syntes att han höll hårdare i hennes hand.
-Vad händer här då, sa mannen. Skulle du inte gå och handla cigaretter? Jag såg dig från lägenheten. Är det något problem eller?
Mannen lät arg och det fick Sofie att också reagera. Hon kände ett starkt obehag. Johan som höll i Sofies hand märkte hennes reaktion och från ingenstans fick han extra kraft och energi. Han var redo att försvara både Sofie och kvinnan vars man nu var väldigt upprörd för att han inte fick hem sina cigaretter.