Sofie höll ett stadigt grepp om Johans hand. Hon märkte att Johans hela kroppshållning förändrades och han precis som Sofie tog ett stadigare grepp om sin partners hand. Mannen de hade framför sig var uppenbart van att ta till knytnävarna och nu var han irriterad för att hans fru inte kom hem med cigaretter till honom.
-Det här är Johan, sa kvinnan till sin man. Han är gammal kompis med Roffe.
-Du menar Roffe, den Roffe som bor i vårt hus?
-Ja.
-Ja, vi stötte faktiskt på Roffe härinne på pizzerian, sa Johan. Och när vi klev ut här på gatan kom din fru gående.
-Vi åkte hit för att återuppliva gamla minnen åt Johan och det har vi lyckats ganska bra med, sa Sofie i ett försök att hjälpa till att lätta upp stämningen.
-Ja, jag kunde aldrig ana att vi skulle stöta på Roffe. Själv har jag ju flyttat härifrån men det verkar vara sig likt här.
-Ja, här händer inte mycket, sa den argsinta mannen.
-Jag kommer inte ihåg vad du heter, sa Johan vänd mot kvinnan.
-Katja. Det är jag som är Katja.
-Ja, just det. Jag är dålig på namn. Men så är det ju också…. vad är det tio- tolv år sedan sist va?
-Räcker det?
-Nej, kanske inte.
-Katja berättade precis att hon är arbetslös. Vi behöver lite extra personal och vi frågade precis om hon kunde tänka sig att prova på att jobba lite hos oss.
-Ja, men det kan du väl göra, sa mannen som nu hade lugnat ner sig. Det där med att vara vän med Roffe var tydligen något som spelade roll i mannens värld.
-Ja, alltså det blir ju på prov i början. Vi måste veta att det funkar för båda parter.
-Jaja, det är klart, sa mannen. Men det kan väl vara bra med extra inkomster. Ungen kostar ju hur mycket pengar som helst.
-Ja, det förstår jag, sa Johan. Vi har inte några barn än, men en kollega vi har klagar jämt över hur dyrt det är med barn.
-När kan hon börja då, undrade mannen.
-Nu direkt faktiskt. Men det är en liten hake. Vi har kört ganska långt för att komma hit. Det går inte att pendla fram och tillbaka varje dag. Men det finns gott om övernattningslägenheter, så du kan ta en sådan om du vill Katja.
-Ja och beroende på vilken du väljer så får du 1-3 månader då du inte betalar någon hyra. Lägenheterna är i ganska dåligt skick och i ju sämre skick ju längre tid får du bo gratis.
-Men ta du en sådan där tre månaders lägenhet då, Katja. Det tjänar vi ju massor på, sa mannen.
Katja tittade förvånat på sin man. Menade han verkligen att hon skulle få åka iväg för att jobba i en helt annan stad.
-Finns det skola och så till ungen med?
-Ja, det gör det säkert. Det har jag lite dålig koll på, erkände Sofie, men det fixar vi. Du Katja skulle ju kunna följa med oss nu direkt, när vi ändå kör, så slipper du köra själv, så sparar ni någon krona till på drivmedel. Och medan du packar vad du behöver ha med dig, så kan jag ringa runt lite och kolla det där med skolan.
-Men det är helg. Du får inte tag på någon inom skolan idag, sa Katja.
-Nej, men jag har kontakter som kan hjälpa till att dra i lite trådar.
-Det låter ju toppen, sa mannen som nu var väldigt positivt inställd. Dina vänner här verkar ha goda kontakter. Du kommer att komma upp dig i samhället älskling. Har ni jobb till mig också?
-Inte just nu. Så vida du inte också vill städa toaletter och sådant, sa Johan.
-Nej, det är inget för mig. Det är kvinnogöra.
-Vad jobbar du helst med då?
-Jag gör lite av varje. Helst något utomhus. Jag klarar inte att sitta inne på något kontor till exempel. Just nu jobbar jag hos parkförvaltningen.
-okej. Det är bra att veta. Vi kan hålla koll om det dyker upp något till dig också, sa Johan.
Tillsammans gick de sedan, Johan, Sofie, Katja och hennes man upp i lägenheten. Hugo var så glad att få följa med Johan och Sofie att han inte kunde gå vanligt. Han skuttade och sprang hela vägen.
-Vi har inte någon stor bil, så det får bli bara det nödvändigaste idag. Husgeråd och sådant kan vi nog fixa tillfälligt åt er, för jag antar att ni inte har dubbletter. Ni behöver kanske inte så mycket nu i början. Det är ju ändå bara ni två, sa Johan.
Katja höll med, men packade ändå två stora väskor till sig själv. Johan hjälpte Hugo att packa ner kläder och några av leksakerna. Mycket fick de packa i soppåsar, för det fanns inte flera väskor. Under tiden som Johan, Katja och Hugo packade stod Sofie utanför lägenheten och ringde till chefen. Sofie vågade inte säga så mycket i telefonen för hon visste inte hur många som lyssnade.
-Vi hittade en kvinna här som söker jobb. Jag kan inte prata så mycket om det nu, men kan du kolla om det finns någon skola som hennes son, sju år, kan gå i. Kanske börja redan nu på måndag?
Sofie behövde inte säga så mycket mer. Chefen förstod direkt att det var en kvinna som behövde hjälp att komma ifrån sin nuvarande situation och han lovade att ta tag i sonens skola direkt.
Efter avslutat samtal med chefen gick Sofie in i lägenheten och hjälpte till att packa. Redan innan de packat färdigt kom det ett sms från chefen. ”Skola fixad” var allt som stod i meddelandet.
-Det var snabbt fixat, sa mannen. Det ska bli gott att få lite lugn här. Jag är inte mycket till pappa. Jag tycker egentligen att ungar mest väsnas och är till besvär. Helt ärligt skulle jag förmodligen aldrig har gift mig heller. Man får för sjutton aldrig göra som man vill utan att frugan gnäller.
-Se det här som en prövoperiod då. Trivs ni med att Katja jobbar och bor på annan ort under vardagarna, sa Sofie, så kanske ni kan utveckla det. Ni kanske har det bättre var för sig då.
-Ja, kanske det, men just nu känns det faktiskt som att det hade varit lika bra om vi skilde oss. Vi bråkar ju ändå bara en massa, Katja och jag och jag har tänkt på det här ett tag. Det har bara inte blivit av. Vi kan lika gärna skilja oss tycker jag, sa mannen.
-Vad säger du om det Katja? Det var ju inte meningen att ta dig helt från ditt hem och din man.
-Nej, men det är som han säger. Vi bråkar en hel del. Det kanske är lika bra.
-Jag kan nog fixa en jurist som hjälper till med skilsmässa, sa Sofie.
-Kan du göra det också när det är helg?
-Jag vet inte. Jag kan försöka. Hur blir det med Hugo?
-Det är bäst att han följer med sin mamma. Jag är som sagt inte någon vidare pappa i alla fall. Och jag vill ju ha lugnet och då kan han inte vara här.
Återigen stod Sofie utanför lägenheten och ringde till chefen.
-Kan du fixa en jurist som kan hjälpa till med skilsmässa också?
-Visst. Nu direkt?
-Kanske lika bra innan någon hinner ångra sig. Mamman ska tydligen ha barnet själv. Jag skickar ett sms med deras personuppgifter.
Chefen förstod igen och tog genast tag i saken.
Medan de alla hjälptes åt att lasta in Katjas och Hugos saker i Johan och Sofies bil plingade det till i Sofies telefon.
-Nu har jag papper som är klara att skriva under, sa Sofie. Finns det någon skrivare tillgänglig, så skriver vi på dem direkt.
-Vi kan nog låna i affären, sa Katja. Vi har ingen skrivare hemma. Vi skulle ju ändå handla cigaretter.
Tillsammans gick de till den lokala matbutiken.
-Måste jag betala underhåll och sådan skit nu, undrade mannen.
-Ja, något måste du betala. Hugo är ju ditt barn och ditt ansvar också, även om han inte bor här hos dig. Vi kan väl se vad det står i de här papperna som vi fått skickade till oss.
Sofie läste i mejlet som chefen hade vidarebefordrat.
-Okej, här står det också att skilsmässan inte träder i kraft med en gång, trots att ni är eniga. Det är först 6 månaders betänketid. Det är för att ni har Hugo tydligen. Det där med underhåll, kan man göra lite som man vill, men det rekommenderas att man följer vissa råd och här är ett förslag som går ut på att du som pappa betalar 1000:- i månaden tills den dag då Hugo fyller 18. Det är den enklaste modellen. Man kan göra mer avancerade uträkningar och ändra efterhand, men om ni skriver på de här papperna så är det tydligen 1000:- i månaden som gäller.
-Ja, men det var ju bra att vi får sex månaders betänketid. Då hinner vi ju känna efter ordentligt. Och tusen kronor i månaden, det kan jag acceptera, sa mannen.
-Ja, jag tycker också att det låter vettigt, sa Katja
-Bra. Men ni borde göra en ordentlig bouppdelning också. Nu har du ju bara tagit det nödvändigaste Katja. Hälften av det som finns i lägenheten är ju ditt.
-Kan vi inte ta det efterhand?
-Det går säkert. Ingen vits att göra något förhastat. Vi kan ju försöka träffa den här juristen så kan vi fråga mera om det är något ni kommer på. Nu ska ni ju först känna efter hur det känns att vara var för sig ett tag.
Både Katja och hennes man höll med.
-Kan jag ringa någon av er två om det är något jag undrar, sa mannen till Johan och Sofie.
-Visst, sa Johan och gav mannen sitt telefonnummer. Mannen hade inte brytt sig om att fråga vart frun och sonen skulle flytta. Han verkade i det närmaste glad att bli av med dem.
En kvart senare var de utanför den stad där Hugo vuxit upp och gått på dagis. Nu var han och hans mamma på väg mot helt okända marker.
-Hur känns det, sa Sofie till Katja.
-Jag vet inte. Både bra och dåligt. Det gick nog faktiskt lite för fort. Jag tycker ju om min man, även om han slår mig. Och jag vet ju inte vilka ni är egentligen. Ni kan ju ha lurat mig totalt.
-Jag förstår mycket väl hur du känner, sa Sofie. Jag kände mig hemsk när jag lämnade min partner. Men jag hade bestämt mig. Jag var tvungen att lämna. Och nu är jag oändligt tacksam att jag fick den hjälp jag fick. Jag lovar att jag ska göra allt vad jag kan för att hjälpa dig.
-ja, jag med, sa Johan. Jag var en hemsk man på den tiden då vi kände varandra och jag skäms oerhört över det.
-Men vadå, du var väl inte så farlig.
-Jag vill inte kommentera det inför små öron, sa Johan. Nu är jag vrålhungrig. Vi skulle ätit pizza, på pizzerian, men jag mådde så dåligt av alla minnen som kom upp till ytan att jag inte kunde. Kan vi stanna i nästa stad och ta en hamburgare? Vad säger du Hugo, gillar du hamburgare?
-Jaaa!!!
-Då bjuder jag, sa Sofie. Jag fick in en massa pengar på mitt konto i dag, så jag tycker vi tar vars en glass till efterrätt också.
-Jaaa, ropade Hugo igen.
Ett par timmar senare stod Johan och Sofie åter framför de höga röda husen i Solgläntan.
-Chefen väntar på oss här inne på sitt områdes kontor. Där finns en karta över alla husen som ni kan välja mellan att bo i, sa Sofie som fortsatt ha kontakt med chefen.
-Hej hej, sa Katja när hon fick se chefen.
-Nämen, hej, välkomna! Det är du som är Katja förstår jag. Jag heter Mikael och jag är Johan och Sofies både hyresvärd och chef och vi kallar väl oss för familj, så jag är väl en familjemedlem till dem också på ett sätt.
-Ja, alltså chefen menar att all hans personal är hans familj, så nu är ni också en del av den. Och vi är verkligen som en familj. Här bryr vi oss om varandra och vi ställer alltid upp för varandra.
-Låter trevligt, sa Katja.
-Vadå, är du min pappa nu, undrade Hugo.
-Nej, kanske bröder, sa Johan. Vi är bröder och systrar allihop.
-Häftigt. En storebror!
-Ja, kanske det.
-Se här, sa Sofie. Här är kartan över hela området. Alla dessa hus kan ni välja mellan. Här är vi idag, det är de högsta husen. De högsta är röda och sedan blir husen gula. Där är de mellan två och fem våningar va?
-Ja, jag har för mig det, höll chefen med.
-Längst bort är det blå hus som är en eller två våningar höga. Totalt är det mellan 25 och 30 lägenheter som är uthyrda, resten är tomma, så det är bara att välja.
-Oj, men jag vet inte om jag kan välja efter att titta på en karta bara. Du sa innan att husen med sämst standard fick jag fri hyra i tre månader. Vilka är det då?
-Hmmm… det var egentligen mest något jag sa. Men visst ger vi henne fri hyra i tre månader oavsett vilken lägenhet hon väljer chefen.
-Ja, det tycker jag. Vad jag förstått så har du haft vissa problem där du bott förut.
-Pappa brukar slå på mamma, sa Hugo.
-Jaså. Det var inte snällt. Det får inte pappor göra. Slog han dig också?
-Ibland.
-Då var det bra att ni fick komma därifrån. Pappor får absolut inte slå sina barn. Här slår vi inte på varandra. Här är vi bara snälla och tar hand om varandra. Egentligen vill ju ingen bråka och slåss. Det bara blir så när man inte kan förmedla sin åsikt på ett bättre sätt. Det är dumt när det blir så.
-Det är inte så lätt att åka runt och titta på alla husen nu, sa Johan. Det är redan mörkt. Som jag ser det finns det några få alternativ att välja mellan just nu. Det ena är att ni lånar Sofies lägenhet i natt, den är möblerad och klar. Visserligen har hon nästan alla sina saker kvar, men den är i alla fall möblerad.
-Nej, det vill jag verkligen inte, sa Katja. Jag vill inte bo i någon annans lägenhet med någon annans privata saker.
-Okej, då lånar vi madrasser från min församling så får ni sova på dem i natt i lägenheten här ovanför så åker vi runt imorgon och tittar på alla alternativ.
-Men imorgon skulle vi ju vara med Skorpan, sa Sofie.
-Visst ja. Men vi hinner väl åka runt lite först? Vi skulle väl inte vara där förrän på eftermiddagen? Vi får kolla med Skorpan helt enkelt. Han är också en del av familjen, så han förstår att vi vill hjälpa er först.
Johan och Sofie for iväg till kyrkan och hämtade två skumgummimadrasser medan chefen följde med Katja och Hugo en våning upp och valde en tillfällig lägenhet.
För första gången sedan Johan och Sofie mötte Katja och Hugo, var Johan och Sofie äntligen ensamma tillsammans.
-Oj, vilken resa, sa Sofie. Detta hade jag inte väntat mig.
-Nej, inte jag heller.
Johan tänkte att Gud måste ha haft ett finger med i spelet som vanligt. Gud visste såklart om Katjas situation och att hon behövde komma bort. Så lätt som det gått att få med henne verkade helt otroligt och bara något som Gud skulle kunna åstadkomma.
-Vad ska vi sysselsätta henne med?
-Jag vet inte riktigt. Vi ger henne en vecka så att hon får bo in sig först, så hinner vi tänka lite. Hon kanske kan komma med till jobbet och träffa killarna på lagret i alla fall.
-Vi sätter henne att köra städ maskinen på jobbet. Det är ju alltid något.
-Jag vet inte. Det vill gärna killarna göra och jag tänker att hon ska få ett jobb där hon kan känna ett bättre eget värde.
-Ja, vi får tänka ut något.
Det gick ganska snabbt för Johan och Sofie att hämta madrasser. Och eftersom det var enkla skumgummimadrasser var det inga problem att bära upp dem för trapporna till andra våningen. Snart var det bäddat och klart och Katja och hennes son lämnades ensamma.
-Vad hade ni tänkt att hon skulle jobba med, undrade chefen när de kom ner på kontoret igen.
-Vi vet inte. Vi bara kände att det var bra att få henne därifrån så fort som möjligt. Hon har ju ett stort blåmärke på sidan.
-Ja, jag såg det när hon bäddade åt Hugo, sa chefen. Stackars kvinna. Eller stackars alla kvinnor som lever så som hon gjort. Men nu är hon ert gemensamma ansvar, så ni får se till att hitta på något åt henne.
-Vi ger henne en vecka att bo in sig först, så vi hinner tänka lite. Tack för hjälpen idag. Bra att veta att det finns en skola för Hugo och att papperna för skilsmässan är signerade i alla fall, sa Sofie.