Emmas pappa hade suttit innanför fönstret och tjuvlyssnat på vad Johan, Sofie, Skorpan och hans dotter pratat om. De fyra skulle egentligen gått iväg för att stängsla, men ärliga och raka frågor hade studsat mellan framförallt Johan och Emma. Emmas pappa var nöjd med Johans resonemang och det gladde honom att killen som hans dotter hade sällskap med hade en troende kompis. Även om pappan inte gillade Pingstkyrkan som Johan gick till, så gillade han hur Johan hade svarat på dotterns frågor om sex.
Nu gick de fyra vännerna i alla fall iväg för att se över de stängsel som hörde till gården som Emma bodde på.
-Vi brukar inte stängsla så här tidigt på året, sa Emma. Vi kommer inte att kunna byta några stolpar eftersom det fortfarande är tjäle, men vi kan i alla fall markera ut var de är trasiga.
Emma plockade fram en hink med svarta grejer som varken Johan, Sofie eller Skorpan hade en aning om vad det var. Sedan tog hon fram fler underliga saker som tydligen behövdes för det här uppdraget. När Emma samlat ihop allt som behövdes och lastat det på gårdens arbetsbil hoppade Johan, Sofie och Skorpan också in i bilen som Emma körde till en av de större hagarna.
-Vi kan börja i den här hagen, sa Emma. Så får vi ser hur roligt ni tycker att det är. Om vi går på vars ett håll, så möts vi på mitten. Ert uppdrag är att känna på varje stolpe. De ska stå stadigt i marken. Gungar de, så är de förmodligen trasiga och då behöver de bytas ut. Då kan ni knyta ett sådant här blått snöre i. Då blir det lätt för mig att hitta när tjälen har släppt. Då behöver jag inte åka runt och känna på alla stolpar igen, utan åker bara till de som ni markerat.
-Okej, det verkar ju inte så svårt.
-Nej, det är det inte. Du får snörena Sofie. Det blir ditt jobb. Johan, du får en sådan här hink med lite andra grejer. Som ni ser här, så är det två trådar som löper runt hela hagen, sa Emma och pekade på en av stolparna. Och de sitter fast på varje stolpe med en sådan här, isolator heter det.
-Okej, sa Johan.
-Ibland går Isolatorerna sönder och då behöver de bytas ut. Då skruvar du helt enkelt bara i en ny sådan och lägger i tråden där.
-Är det ingen ström i tråden då?
-inte nu. Den är avstängd. Du kan använda den här svängborren om du vill. Det går lite snabbare och enklare att skruva i med den. I din hink har du även sådana här, sa Emma och höll upp en annan svart grej.
-Ja, vad ska jag ha dem till?
-De ska sitta i hörnorna. Det är för att tråden ska löpa lite lättare där. Och de här metallgrejerna, de kan du använda för att skarva ihop två trådar. Om ett djur sprungit igenom stängslet är det troligt att både isolatorer, stolpar och tråd gått sönder. Då stoppar du bara in ändarna av tråden i den här, så håller den ihop de båda ändarna. Fast om det är väldigt mycket trasigt, så sätt bara ett blått band, så fixar jag det senare. Då kan tråden behöva skarvas ihop med en ny bit. Är det något som ni inte vet hur ni ska lösa, så ring. Kanske jag kan lösa det via telefon eller så sätter ni ett blått snöre, så tittar jag på det senare.
Johan och Sofie gick iväg med sina blå snöre och hinken med alla redskap. Eftersom Johan bar så mycket började Sofie att känna på stolparna. Det var ganska trevligt att gå där i den gigantiska hagen. De kunde både njuta av naturen samtidigt som de njöt av varandras sällskap. Och själva arbetet med att titta på stängsel var inte speciellt betungande. Johan och Sofie började så smått att prata om sitt bröllop när de kommit en bit på vägen i hagen. De var eniga om att de ville ha ett ganska enkelt bröllop och inte med för många gäster. Johan ville egentligen ha med några vänner från kyrkan, men sa inget om det. Sofie hade ju bara kollegorna på jobbet och därför ville han inte ta med några andra. Sofie frågade ändå om det var någon från kyrkan som han ville ha med, men han sa nej. Pastorn Emil skulle ju ändå få vara med eftersom de bestämde att han skulle utföra själva vigseln.
-Helst inte i någon kyrka, sa Sofie.
-Nej, det är okej, sa Johan. Vi kan göra det ute i naturen om du vill.
-Ja, men det vill ju till att det inte regnar.
-Det löser vi, sa Johan.
Plötsligt stannade Johan och tittade på Sofie. Av någon anledning så var han inte säker på var han hade henne längre. Hon tittade bort mot Skorpan och Emma som gick på motsatt sida av hagen. Både Emma och Skorpan skrattade och verkade ha väldigt roligt tillsammans det syntes läng väg. Johan hade svårt att få Sofie att skratta. Att försöka dra ett skämt skulle han inte lyckas med. Istället satte han ner hinken och ställde sig mitt framför Sofie.
-Vad gör du, undrade Sofie.
-Du är så fin, jag måste ta en paus och titta lite på dig.
Det fick Sofie att le och tillfälligt glömma hur Skorpan och Emma skrattat på andra sidan hagen.
-Jag älskar dig Sofie, sa Johan.
Generat tittade Sofie ner i marken, men Johan tog sin högra hand under hennes haka och lyfte försiktigt upp hennes ansikte.
-Jag menar det, sa han. Jag älskar verkligen dig och du är så otroligt fin.
Sofie hade svårt att ta in orden. Johan hade visserligen sagt det flera gånger nu, men det var ändå svårt att ta in. Hur kunde han älska henne? Hon stod ju nyss och tittade på Skorpan. Och även om hon försökte glömma Jonny, så hade han ju intalat henne att hon inte var värd något. Att ingen skulle kunna älska henne. Trots det sa Johan det om och om igen.
-Jag kanske ska prata med någon om det där som Jonny gjorde, var allt vad hon kunde svara. Det var inget bra svar på Johans komplimang, men det var ändå ett svar som Johan uppskattade.
-Mmm… det tror jag också, sa han.
-Jag kan inte ta till mig det som du säger.
-Jag förstår dig. Och jag tänker inte pressa dig. Men jag vill ändå säga det om och om igen, så att du inte hinner glömma det. För du är fin och jag älskar dig. Väldigt mycket! Mycket mer än vad jag tror att du någonsin kommer att förstå.
Sofie satte sig ner. Vad var det som höll på att hända? Det hade visserligen varit en intensiv helg. Men nu var det som om något hände på insidan av henne. Men vad? Och varför just nu? De stängslade ju bara. Och Johan sa bara att han älskade henne och det hade han ju gjort förut. Nu var det som att det brände på insidan på något helt oförklarligt vis. Och tårarna började rinna nerför kinderna. Varför? Vad var det för fel? Varför reagerade hon så här? Hon kände inte igen sig själv. Det var som att hon kämpat mot något, men nu gick det inte längre. Hon orkade inte kämpa längre. Men vad hade hon kämpat mot? Förut, så visste hon att det var minnena från Jonny, men det hade ju blivit bättre när hon berättat om det för de andra. Vad var det nu?
Johan var snabb att sätta sig intill henne och han la armarna om henne så gott han kunde där han satt på den kalla blöta marken. Han visste inte heller vad som hände och han kunde inte förstå varför det rann tårar nerför hennes vackra kinder. Hade han sagt något fel? Hade hon ångrat sig igen? På andra sidan hagen kunde han se att Skorpan och Emma tittade lika mycket åt deras håll, som de tittade på stängslet. Allt skratt som hade ekat i hagen var som bortblåst. Johan vågade inte säga något mer. Han bara satt där och höll om sin älskade Sofie. Inte heller Sofie sa något. De satt bara helt tyst på marken.
Skorpan och Emma ökade takten på sin vandring bredvid stängslet. De lagade inget, bara satte blå band när de hittade något. De ville komma fram till Johan och Sofie så fort de kunde, för även om de inte kunde se Sofies tårar, så anade de på avstånd att något var fel. Men innan Skorpan och Emma hunnit ens halvvägs till Johan och Skorpan, så kom en bil till körande i hagen. Det var Emmas föräldrar som kom körande. De ville se hur det gick med stängslet. När de fick se att ett par satt sig på marken körde de dit.
-Hur går det, har du skadat dig vännen, sa Emmas mamma.
-Nej. Vi vilar lite bara.
-Visst, är klart att ni får vila er. Ni är ju inte vana vid det här.
-Jag hörde vad du sa till min dotter, sa Emmas pappa vänd till Johan.
-Eee… vadå?
-Ja, jag råkade höra det där om sex och så. Jag är skyldig dig en ursäkt. Jag bar mig illa åt förut. Jag trodde inte på dig när du sa att du var kristen. Många av Emmas så kallade pojkvänner säger att de är det, för att imponera, men det kan inget. De går inte till kyrkan och de har inte någon Bibel. Du verkar vara annorlunda.
Emmas mamma hade satt sig på huk bredvid Sofie och lagt sin ena hand på hennes knä.
-Jag tror att landskapet och naturen påverkar dig hjärtat, sa mamman till Sofie som envist tittade ner för att dölja sitt ansikte.
Varken Johan eller Sofie svarade på det som Emmas föräldrar sa.
-Gunnar kan ta över här, så kan vi åka hem, sa mamman. Ni behöver komma in och få något varmt i kroppen.
Mamman som var stel i kroppen efter många års tungt slit på gården, reste sig upp och sträckte handen mot Sofie. Johan följde hennes exempel och snart satt de i bilen på väg tillbaka till gården medan Emmas pappa fortsatte vandringen i hagen.
Marlene, som Emmas mamma hette, tog med sig Johan och Sofie in i köket. Förut hade de suttit i ”finrummet”, men nu blev det köket där hon rörde om i vedspisen och la in någon pinne till.
-Emma får ta er med ut så att ni får kika på kalvarna sen när de är tillbaka, sa mamman.
Inne i det varma köket så blev Sofie långsamt sig själv igen. Det var som om hon inte tålde att vara ute i naturen. Sofie var född och uppvuxen bland hus och asfalterade gator. Kunde det verkligen vara naturen som påverkat henne så att hon var tvungen att sätta sig ner och tårarna börjat rinna?
-Kan man vara allergisk mot naturen?
-Nej, det tror jag inte, sa Emmas mamma. Men den påverkar en gärna. Förut, när Emma var mindre, hade vi hästar. På den tiden använde jag dem som huvudvärkstabletter. Jag kunde gå ut och lägga armarna om halsen på dem och då släppte spänningarna och huvudvärken försvann. Djuren och naturen har fantastiska läkande egenskaper.
-Hur kan du säga det? Du är väl kristen? Är inte det lite new age att tro på naturen?
-Jag tror inte på naturen på det viset. Jag tror på Gud, den Gud som skapat allt. Han har skapat naturen och det är ofta, väldigt ofta som jag släpper allt jag håller i händerna och förundras över hur vackert och fantastiskt han skapat allt. Öppna landskap som ni varit i idag är bevisat bra för måendet. Gud skapade en planet som vi skulle kunna frodas och må bra på. Idag är det ingen direkt vacker dag. Grått och mulet, men om ni kommer tillbaka en dag på sommaren när det är fullt med blommor och insekter i den hage ni nu varit i, då kan man inte annat än att älska Gud för den skapelse han gjort.
-Ååå, det skulle jag vilja uppleva, sa Johan. Jag har alltid bott i städer och där är det svårt att se Gud på det sättet.
-Ja, det blir inte samma sak, sa Marlene.
Medan hon pratat hade Emmas mamma gjort varm choklad på den varma vedspisen och nu satte hon ner två stora muggar med den heta drycken på bordet och tog en tredje till sig själv och satte sig på en av de andra lediga stolarna.
-Jag tror att du har något som behöver läkas, sa mamman till Sofie.
Sofie nickade och sedan berättade hon allt om Jonny och det han utsatt henne för. Johan mådde lika dåligt den här gången när han hörde henne berätta. Det hade varit en fasansfull tid när Sofie levt med den hemska man som senare även kidnappade henne. Johan tyckte det var lika hemskt att höra nu som han tyckt första gången han hörde om det. Den här gången verkade Sofies hjärta öppnas ännu mer, för flera detaljer kom fram som han inte tidigare hört.
Marlene sa inte något utan lät Sofie berätta i lugn och ro. När Sofie tystnade, försvann mamman utan att säga ett ord, men kom snabbt tillbaka. I sin hand hade hon med sig en stor tjock bok. Sofie förstod att det var en Bibel.
-Älskade vän, sa Marlene. Du har verkligen ett tungt bagage att bära på. Jag förstår att det är väldigt jobbigt. Det är mycket mer än vad någon ska tvingas bära på och jag hoppas att du gradvis kan släppa det och komma vidare.
-Det hoppas jag också, sa Johan. Det gör så ont i mig att se henne må dåligt över det som har hänt. Jag känner mig maktlös och det gör så ont i mig att höra när hon berättar. Och när det gör så ont i mig, kan jag inte föreställa mig hur tungt och jobbigt det måste vara för Sofie.
-Jag förstår det, sa mamman. Men du har ju Gud vid din sida.
-Ja, men jag kan inte ge honom till Sofie. Hon måste ju själv ta emot honom. Och även om hon gör det, så kommer det att göra ont i henne länge ändå. Det gör ju ont i mig trots att jag har Gud och trots att det inte är jag som varit utsatt.
-Jag förstår det, sa mamman. Men det visar på vilken fin man hon har hittat nu. Du måste försöka stå ut och hålla ut, när hon har det jobbigt. I de stunderna måste du vara starkare än någonsin. Hon behöver kunna lita på dig. Jag ska inte säga att jag varit med om det som du varit med om Sofie, men för många många år sedan, blev jag våldtagen. En enda gång. Det var innan jag träffat Gunnar. Jag mådde dåligt och anklagade mig själv. Vågade inte berätta för någon. Senare träffade jag Gunnar och när han friade blev jag både glad och rädd. Vi var troende båda, men jag skämdes så för det som hänt. Jag hade ju haft sexuellt umgänge med en annan man. Gunnar var ännu mer troende än mig och han pratade flera gånger om det där med sex innan äktenskapet och vi hade inte det. Jag mådde dåligt hela tiden. Jag visste ju att jag hade gjort fel. Eller, det var ju inte mitt fel, men jag trodde det. Till slut var jag tvungen att berätta för Gunnar att jag varit med en annan man. Jag var livrädd när jag berättade om det. Han sa efteråt att han sett hur rädd jag var, så han förstod att det var något alvarligt jag skulle berätta. Han var tyst hela tiden när jag berättade och det gjorde mig ännu räddare. När jag berättat klart, så gick han sin väg, utan att säga något. Jag var förkrossad. Men sedan kom han tillbaka och la han armarna om mig och kramade mig. Sedan tackade han för att jag berättat och han sa att det inte var mitt fel och att han älskade mig ändå. Han sa att det skulle vara vår hemlis. Ingen behövde få veta. Och ingen annan mer än ni och Gunnar vet. Inte ens Emma vet detta. Tillsammans läste vi sedan Bibeln om hur man ska förlåta sin fiende. Det är inte något som är enkelt. Tvärt om. Men jag var tvungen. Det tog mig väldigt lång tid och Gunnar stöttade mig hela tiden. Han uppmuntrade mig, men tvingade mig aldrig. Han var vid min sida hela tiden. Vi bad tillsammans och Gunnar bad för ynglingen som våldtagit mig. Första gången som Gunnar bad för honom, så ville jag nästan slå till honom. Jag tänkte att vi inte kunde be för den som gjort så mot mig. Men det behövde vi. Gunnar var uthållig. Precis det som du sa innan Johan. Det du läst om i Jakobs brev. Vi måste vara uthålliga i motgångarna, det stärker vår tro. Det tog väldigt lång tid för både Gunnar och mig att förlåta mannen som våldtog mig, men till slut gjorde vi det. Hela processen vi tvingades gå igenom stärkte inte bara vår tro på Gud utan även banden mellan oss. Vi kämpade tillsammans för att förlåta. Det kommer att ta dig många år, Sofie, innan du kan förlåta den man som gjort dig så illa. Men med tiden måste du göra det. Och under tiden, måste du stå stark bredvid och stötta henne Johan. Hon klarar inte det själv. Du måste hjälpa henne.
-Ja, men jag vet inte hur.
-Det vet inte jag heller. Det måste ni två komma fram till själv. Sofie har uppenbarligen redan börjat sin resa till att förlåta. Annars hade hon inte berättat om det här idag. Det är kanske en del i ditt arbete Sofie. Jag tror det kan se ut på många sätt. Jag är långt ifrån någon expert på människor. Jag vet bara hur det var för mig själv och jag kan tänka mig att det är olika för olika personer. Vi är ju olika i allt annat, så varför inte i vårt sätt att hantera jobbiga händelser. Om du vill Sofie, så står dörren till det här hemmet alltid öppen. Min man kan vara lite bufflig ibland. Han är rak och ärlig och det är inte alla som uppskattar det. Men det finns ett stort hjärta i honom. Och om det finns något vi kan göra för att hjälpa er genom det ni måste ta er igenom, så är ni välkomna hit. Kanske det är lättare för er att prata med någon som varit med om något liknande, även om jag på inget vis vill likna dina erfarenheter med min egen, så har vi båda blivit utsatta för män som inte vet hur man uppför sig mot kvinnor.
-Tack sa Johan.
Sofie sa inget mer. Hon drack av den varma chokladen, och nya tårar hade letat sig fram längs kinderna.
-Jag vill att du ska ha den här, sa Marlene och räckte över den tjocka boken hon varit och hämtat.
-Nej, det kan jag inte, sa Sofie.
-Jo, jag vill att du har den. Det är den Bibel vi hade när vi tillsammans tog oss igenom bearbetningen av min våldtäkt.
-Johan gav mig en Bibel i fredags. Jag behöver den inte.
-Det här är inte en vanlig Bibel. Gunnar och jag har gjort anteckningar i den här. Jag har hela tiden vetat att jag ska ge den vidare, men aldrig till vem. Nu vet jag. Det är du som ska ha den. Du har kommit hit till mitt kök på underliga vägar. Via min dotters pojkvän. Det är ingen slump. Det är Gud som styrt våra vägar så att de korsats. Kanske att detta var den enda anledningen till att Emma och Skorpan skulle träffas. De kanske gör slut i kväll och vi ses aldrig mer. Men då hoppas jag ändå att den här Bibeln kan hjälpa dig.
Sofie öppnade den tjocka svarta boken som Marlene lagt på bordet framför henne.
Marlene skrattade till lite.
-Ja, sidorna är märkta inte bara av våra anteckningar. Flera av sidorna är fuktskadade. Det är mina tårar som droppat ner på sidorna.
Sofie insåg när hon såg de skrynkliga sidorna vilken värdefull skatt hon precis fått. Även om hon inte trodde på Gud och även om texten i just den här Bibeln verkade om möjligt ännu stelare än tidigare Biblar hon bläddrat i, så var boken hon hade framför sig levande. Sidorna hade blivit levande av alla de tårar som Marlene lagt i den och av alla de anteckningar som de tillsammans gjort i marginalerna. Sofie reste sig från sin stol och gick bort till Marlene och gav henne en kram. Det var en känslosam kram som fick tårarna att rinna nerför allas kinder.
-Men vad håller ni på med, undrade Skorpan som just klev in i köket.
Gunnar som var precis efter såg den svarta Bibeln på köksbordet, förstod genast vad det handlade om och gick också han fram till Marlene. Han kramade om både sin fru och Sofie i ett.
-Den kan hjälpa dig, sa han till Sofie och pekade på Bibeln när han släppt taget.
Skorpan och Emma förstod ingenting. Vad hade egentligen hänt där ute i hagen intill stängslet? Skorpan hade oroat sig så han knappt kunnat koncentrera sig på det de höll på med sedan Emmas mamma kört hem med Johan och Sofie. Och nu stod de här i köket med tårar i hela ansiktet. Han gick fram till Johan och la armen på axeln:
-Johan vad är det som har hänt?
