-Vad är det för en Bibel, undrade Emma när Johan inte svarade på Skorpans fråga.
Emma och Skorpan hade fortsatt med att se över stängsel trots att Skorpan hela tiden klagat och ville gå hem. Han ville veta hur det var med Johan och Sofie som gått hem tidigare och nu fanns i köket tillsammans med Emmas mamma Marlene. Både Johan, Sofie och Marlene hade ansiktet fullt med tårar i ansiktet. Det gjorde inte att Skorpan kände sig direkt lugnare. Och inte blev det bättre när Johan inte svarade på vad som hade hänt.
Emma försökte ignorerar Skorpans oro och kommenterade igen boken som hennes mamma lagt på köksbordet.
-Det är en gammal Bibel, sa mamman. Din pappa köpte den till mig strax innan vi gifte oss.
-Jag har aldrig sett den förut. Varför har du plockat fram den nu?
-Därför att Sofie ska ha den?
-Varför?
-Hon behöver den.
-Varför? Hon tror ju inte? Ska ni tvinga henne också att följa samma dumma regler som jag gör.
-Vi tvingar dig inte att följa några dumma regler. Det är råd, sa hennes pappa. Du har följt dem och det är vi otroligt stolta över dig för att du gjort. Det är inte många i din generation som följer råden så strikt som du gjort. Vi är oändligt glada och tacksamma att du valt att göra det och det kommer du att belönas för en dag. Du kommer att få en annan Bibel den dag du gifter dig. Du fick en när du konfirmerades, men den här är speciell på ett annat vis och har din mamma bestämt att Sofie ska ha den, så är det ett beslut som vi inte kan och ska ändra på. Av någon anledning så behöver Sofie just denna Bibel nu.
Skorpan började ana att det handlade om Sofies förflutna med Jonny och tittade på Johan för att fråga om det han tänkte var rätt. Han behövde inte ställa frågan högt för Johan förstod den och gjorde en stilla nickning till svar.
-Ååå, Sofie, sa Skorpan och gick fram och gav sin vän en kram.
-Vet Skorpan, sa mamman?
Sofie nickade.
-Ja, du ser. Du har redan börjat. Du är på god väg. Den här Bibeln kommer att hjälpa dig vidare.
-Men hur kan den hjälpa henne om hon inte tror, sa Emma som nu började bli irriterad för att hon inte fick några riktiga svar.
-Sätt dig, sa mamman.
Motvilligt drog Emma ut en av de andra stolarna och satte sig vid bordet. Pappan kontrollerade farten i vedspisen och satte sedan på mera mjölk på plattan för att göra mer varm choklad. Han misstänkte att det skulle behövas. Marlene drog djupt efter andan och sa sedan:
-Det är en sak jag måste berätta för dig om mig själv. Det är en sak som din pappa och jag inte berättat för någon förrän idag.
Emma svarade inte, men satt nu som på nålar. Hon tittade sig omkring, från pappan, till Johan och Sofie och vidare till Skorpan. Oroligt vände hon sig sedan till mamman igen.
-Det här är väldigt privat, sa mamman vänd mot Skorpan som också kände sig lite orolig. Det var tydligt att mamman inte skulle berätta om någon ny kalv på gården eller om dagens kvällsmat. Också Skorpan tittade runt på de andra i rummet, men ingen av dem sa något.
-Jag kan gå, sa Skorpan.
-Nej, det behöver du inte. Vi hoppas och tror att du har goda avsikter, sa Emmas pappa som fortfarande vaktade mjölken på spisen.
-Ja, det hoppas jag också, sa Skorpan som inte alls kände sig bekväm i situationen. Det här var på alvar. Det var helt klart.
-Men vad är det, sa Emma irriterat.
-Jo, sa mamman och drog åter efter andan. För länge sedan. Innan jag träffade din pappa, så var jag ute på dans. Jag och mina kompisar hade väldigt roligt hela kvällen, men lite senare kom vi ifrån varandra. Jag hittade dem inte igen och bestämde mig därför för att gå hem. Jag valde att gå en liten stig genom en skogsdunge. Jag hade ingen tanke på att det kunde vara farligt. Jag hade gått den där stigen hundratals gånger. Jag kunde den utantill. Så trots att det bara var stjärnorna och månen som lyste upp vägen var det inga problem för mig att gå hem den vägen. Men jag hann inte långt innan en okänd man kom ikapp mig. Även om jag var stark efter att ha hjälpt mina föräldrar på gården, så var han starkare. Och trots att jag skrek, var det ingen som hörde mig. Han våldtog mig där i gräset. Sedan försvann han lika fort som han kommit.
Emma tittade förskräckt på sin mamma och sedan på sin pappa. Visste pappa om detta?
-Jag skämdes så otroligt mycket, sa Marlene. Jag vågade inte berätta för någon. Jag tror att mina föräldrar anade att något var fel, men de sa inget. Jag ansträngde mig att låtsas som om inget hade hänt. Men inombords skrek jag. Jag mådde så dåligt. Jag grät mig till sömns flera kvällar i rad. Utåt fortsatte jag som vanligt. När mina vänner frågade om jag ville följa med på dans helgen därpå så svarade jag ja, så glatt som jag kunde. Till slut gick det lite bättre. Jag låtsades tills jag höll på att glömma vad som hänt. Så träffade jag din pappa. Han var snäll och omtänksam från första dagen. Trots den hemska händelsen blev jag förälskad. Din pappa var ännu mer troende än mig och han pratade ofta om det som han pratar med dig om, att inte ha sex innan äktenskapet. Varje gång han sa det så mådde jag dåligt eftersom jag ju på ett sätt haft sex. När han till slut friade och någon vecka innan vi skulle gifta oss, kunde jag inte länge hålla det för mig själv. Så jag berättade för honom vad som hänt på den där stigen. Jag tror han var lite chockad din pappa, för han sa inget. Men när jag berättat klart, sa han att det inte var mitt fel och att vi tillsammans skulle ha det som vår hemlighet. Det har vi haft ända tills idag. Jag berättade det för Johan och Sofie alldeles nyss. Det var inte min mening att berätta det för någon annan innan jag berättat det för dig, men Sofie behövde höra det och hon behöver den här Bibeln nu.
-Bibeln använde vi för att förlåta den man som gjorde din mamma illa, sa Gunnar.
-Jag vet inte vad jag ska säga, sa Emma.
Även Skorpan var i någon form av chocktillstånd. Han hade nu också satt sig på en av stolarna i köket.
Sofie slog upp en av sidorna i boken.
-Det är din mammas tårar som gjort sidorna skrynkliga, sa Sofie.
-Men varför ger du den till Sofie. Den är ju värdefull för mig, sa Emma.
-Nej, inte så värdefull som den är för Sofie, sa Marlene.
-Du ska som sagt få en annan värdefull Bibel den dag du gifter dig, sa pappan.
-Men….
-Jag har varit med om liknande som din mamma har, sa Sofie. Din mamma tror att jag behöver läsa hennes anteckningar som hon gjort i marginalerna för att jag ska kunna lämna det bakom mig.
-Men…. Emma tittade på Skorpan. Men han vågade knappt varken röra sig eller andas.
-Får jag, sa Johan, vänd mot Sofie.
Sofie nickade och Johan började berätta för Emma om Jonny. Han berättade och berättade. Han berättade så mycket han kunde komma ihåg av det som Sofie berättat tidigare.
För Sofie var det både jobbigt och skönt på ett sätt, att höra någon annan berätta det hon varit med om. Det gjorde att det hamnade lite på utsidan av henne.
När Johan berättat klart var det helt tyst i köket. Man hörde bara hur elden knastrade i spisen. Ingen vågade säga något på en lång stund.
-Förlåt Sofie, sa Emma till slut. Det är klart att du ska ha boken. Du behöver den mer än mig. Men hur kan ni veta att inte jag blivit våldtagen och burit på det själv, precis som du gjorde mamma?
-Har du det, sa mamman förskräckt medan Skorpan stönade till när det vred sig i magen på honom.
-Nej, det har jag inte. Men en av killarna jag hade med hem var otrevlig. Han gav sig inte. Han var på mig. Han försökte. Men han hade inget att komma med. Att förlösa kalvar och bära säckar med foder blir man stark av. Det hade han inte gjort.
-Tack gode Gud för det, sa mamman
-Jag är glad att du hållit mig hårt pappa, fortsatte Emma. Jag är glad att jag inte haft sexuellt umgänge med någon. Men med Skorpan känns det faktiskt annorlunda. Han är långt från sådan som den där ynklige fegisen som jag mer eller mindre slängde ut. Och de här tre tillsammans verkar vara ett gäng som håller om varandra och stöttar varandra i alla läge. Det gänget skulle jag väldigt gärna vilja vara en del av. Om Skorpan friar, får jag ditt okej då pappa.
Det var verkligen tvära kast i det lilla köket. Nu var alla blickar riktade mot Skorpan som inte visste varken vad han skulle säga eller göra. Han var så chockad av allt som sades att det vände sig i magen på honom om och om igen.
Eftersom Skorpan inte sa något, sa pappan:
-Vet du Emma, jag tror faktiskt det. Han är visserligen inte troende, vilket jag helst hade önskat, men det är ju inte du heller. Och jag håller med dig. Dina nya vänner verkar vara i en klass helt för sig själv. De liknar inte några du haft hem förut. De bryr sig om varandra och tar hand om varandra på ett sätt som jag nog aldrig tidigare har sett. Jag har inte träffat dig speciellt mycket Skorpan, men du brukar alltid skratta och vara glad och du får min dotter att skratta. Det är värdefullt. Men det var också väldigt tydligt att du oroade dig för dina vänner sedan de försvann från åkern och det är ännu mer värdefullt.
Alla tittade åter på Skorpan som fortfarande inte återfått talförmågan. Så Johan svarade åt honom:
-Ja, bättre vän än Skorpan kan man inte ha och jag har aldrig tidigare sett Skorpan så uppslukad av en kvinna som han är av dig Emma. Visserligen har han varit mer än väldigt intresserad av Sofie, men med dig Emma, verkar det vara något annat.
Skorpan var fortfarande i någon form av chocktillstånd, så han la bara pannan mot händerna och armbågarna tog stöd i bordet för att hålla upp huvudet. Han mådde dåligt av att återigen tvingas höra på det som Sofie varit med om och att höra Emmas mamma berätta en hemlighet som hon burit på så länge var mer än vad han orkade med. Att sedan få höra att om han bara friade så skulle Emma säga ja och pappan gav precis sitt medgivande. Det gick för fort. Han var inte beredd.
-Hur är det Skorpan, sa Johan och la en arm på sin väns axel.
Skorpan bara skakade på huvudet, fortfarande med händerna som stöd.
-Vi behöver nog gå ut en sväng, sa Johan, Jag tror det blivit för mycket för min vän. Det är nästan för mycket för mig, men för Skorpan…. Ursäktar ni oss en stund.
Utan att vänta på svar, drog Johan med sig Skorpan upp på benen och sedan ut i hallen och ut i friska luften. De gick en bit bort och satte sig på en bänk utanför den ena stallbyggnaden.
-Kom igen, kompis, sa Johan. Friar du så säger hon ja.
-Ja, men det fattar du väl. Jag kan ju inte fria nu. Vi känner ju inte varandra Emma och jag. Visst har vi roligt tillsammans och hon är speciell på många sätt, men jag kan ju inte fria nu. Jag träffade henne i torsdags, nu är det söndag. Varför ha så bråttom? Dessutom så mår jag illa när jag hör det där om Jonny. Det blev inte bättre av att höra det en andra gång och inte av att höra dig berätta det. Och hur kan det växla så snabbt i ett samtal? Ena stunden var det skräckhistorier om våldtäkt och in nästa frieri. Från våldtäkt till frieri i nästan samma mening. Det är ju inte klokt. Jag är ute på alldeles för djupt vatten. Jag klarar inte det.
-Nu låter du som jag, sa Johan. Det brukar vara jag som säger att jag inte klarar av saker och du brukar stå bredvid och heja på mig. Du ska naturligtvis inte fria nu.
-Nä, men vad ska jag säga då? Det blir ju dumt i vilket fall som helst. Friar jag inte nu när de mer eller mindre sagt att jag ska göra det, så kanske de tror att jag inte är intresserad. Men det är jag ju. Jag bara tycker att man inte kan göra det så snabbt. Det är inte rimligt. Förresten kan jag inte tänka när jag hört det där om Jonny. Hur kunde du ens berätta om det?
-Sofie hade ju helt nyligen berättat för Emmas mamma. Det gjorde ont i mig med att höra det igen. Jag kunde inte låta Sofie berätta det en gång till. Det hade varit hemskt. Och med tanke på hur det blev där i köket, så tyckte jag det var bäst att Emma också fick veta. Hon behövde ju veta varför hennes mamma gav den där Bibeln till Sofie och inte till henne.
-Ja, det kan jag förstå. Men ändå. Hur kunde du? Jag orkar inte höra på det. Hur orkar du berätta om det?
-Det gick faktiskt lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Och det kändes bättre när jag hade gjort det. Jag vet inte om du såg, men jag höll Sofie i handen hela tiden. Jag tror att det hjälpte henne också. Det kanske var en hjälp för henne att höra någon annan berätta det. Kanske var det därför som det gick så pass enkelt för mig att göra det.
-Är det fel på oss två, dig och mig? Är alla andra män sådana som vill ge sig på snygga tjejer mot deras vilja? Är det bra du och jag som är så mesiga att vi inte klarar av att höra på när till exempel Sofie berättar om det som hänt henne?
-Nej, det tror jag inte. Men att vi reagerar så som vi gör är väl ett tecken på att vi bryr oss om dem. Du bryr dig uppenbart om Sofie, men även om Emma och hennes mamma. Annars skulle du inte reagera. När du hör om våldtäkt på radion reagerar du inte så på samma sätt. Nu är det mycket närmare dig och då kan du inte annat än att bry dig för att du älskar dem som är drabbade. Och alla andra är inte som Jonny och den där mannen som gav sig på Emmas mamma. Du såg ju själv hur alla på jobbet tog illa vid sig när Sofie berättade för dem om Jonny. De är inte heller sådana. De flesta är inte sådana.
-Nej, du har nog rätt. Tack för att du drog ut mig. Och tack för att du är så klok Johan. Kanske dig jag ska gifta mig med.
-Ha ha ha… nej, jag skulle inte tro det va?
-Nej, inte jag heller. Men jag menar verkligen tack. Du är verkligen en god vän och sedan det där med stolpen så har vi kommit närmare varandra och det gillar jag. Vad hände förresten innan? Varför åkte ni hem? Jag blev orolig.
-Det var Sofie. Jag vet inte vad det var. Jag blev också orolig. Emmas mamma sa att det var naturen som fick henne att läka på något sätt. Jag vet inte. Kvinnor är inte helt enkla alltid.
-Nä, du har rätt. Som det där med Sofies telefonsamtal till mig, då innan du vet.
-Ja, jag vet. Påminn mig helst inte. Det var väldigt jobbigt. Jag var helt säker på att jag skulle dö när jag fick höra det, sa Johan.
-Har det gått bättre för er sedan eller?
-Ja, det tycker jag. Mina föräldrar är visserligen jobbiga, men vi har varit så upptagna att vi faktiskt inte hunnit känna efter så mycket.
-Det kanske inte är så bra. Ni ska inte gömma er bakom mycket att göra. Ni behöver väl prata och bara vara med varandra.
-Ja, det behöver vi och det har vi gjort lite, men vi behöver prata mycket mera. Pratar du och Emma?
-Inte så mycket. Jag skämtar för mycket. Det är inte bra. Jag måste försöka få in lite mer alvar. Men jag är inte så bra på det.
-Det tror jag nog att du är. Sofie tyckte uppenbarligen det på den där bänken.
-Ja. Men det är enklare för mig att dra ett skämt.
-Gömmer du dig bakom skämten?
-Ja. Det kan man nog säga och det är inte bra. Då vet ju inte Emma vem jag verkligen är. Hur kan hon säga att hon vill säga ja om jag friar till henne när hon inte vet vem jag är på riktigt. Hon känner ju bara den där skämtande Skorpan.
-Det är inte sant, sa Emma som plötsligt stod framför dem.
Både Johan och Skorpan hoppade förskräckt till när de såg Emma. De båda hade suttit och tittat ner i gruset där de drog med fötterna fram och tillbaka och gjorde mönster i singeln.
-Var kom du ifrån, sa Skorpan.
-Förlåt, skrämde jag er? Jag trodde att ni hörde att jag kom.
-Nej, vi var visst upptagna med de här sträcken, sa Johan och pekade på linjerna han gjort framför sig på marken.
-Fint, sa Emma.
-Förlåt Emma, jag kan inte fria nu, sa Skorpan. Vi känner ju inte varandra. Jag träffade dig i torsdags…. Du är jättefin och rolig, men jag kan inte fria nu, det är för snabbt. Varför säger du sådana saker? Tycker du att det är rimligt att fria nu?
-Nej, det är jag som ska be om ursäkt, sa Emma. Det var inte meningen att pressa dig. Jag vill inte att du ska fria idag. Men om du hade gjort det så hade jag sagt ja. Vi behöver spendera mycket tid tillsammans först. Jag vill se mer av både den mer allvarsamma Skorpan och den glada. Jag vet att du har en alvarligare sida också. När jag först träffade dig i affären var du allt annat än skämtsam. Du var nästan lite dyster. Du berättade om ditt dystra kärleksliv och din avundsjuka på Johan. Jag visste inte då vem du var Johan, men nu förstår jag precis. Skorpan var olycklig över att du lyckats ta hem storvinsten med Sofie. Förlåt Skorpan.
Skorpan reste sig från bänken och gav Emma en kram.