-Jag tror att Sofie och jag ska åka hem, sa Johan medan Skorpan och Emma fortfarande höll om varandra framför den bänk där Johan och Skorpan suttit och hämtat sig efter det jobbiga samtalet i Emmas föräldrars kök.
-Nä, ska ni, sa Skorpan.
-Nä, det behöver ni inte göra, sa Emma.
-Jo, men vi var inte så bra på det där med att titta på stängsel. Vi avbröt ju efter bara en kort stund.
-Men det var ju för att Sofie mådde dåligt, sa Skorpan.
-Ja, och därför kanske det är bättre om vi åker hem.
-Men ni måste följa med ut och se på den nya kalven som kom idag, sa Emma. Den är väldigt söt.
-Jag vet inte. Jag får gå och prata med Sofie.
-Okej, vi väntar här så länge, sa Emma.
Johan gick med tunga steg tillbaka till huset där så många saker helt nyligen sagts. Han visste inte säkert i vilket skick Sofie var. Men när han kom in i köket hörde han hur Emmas pappa skrattade.
-Hej, Johan, sa pappan. Sofie berättade just för oss om den där stolpen du krockade med.
-Jaha, ja… det var ingen vidare historia.
-Nej, förlåt att vi skrattade, men det lät ganska roligt när hon berättade.
-Det är okej, Jag var klantig och jag behövde förmodligen den smällen. Fast jag blir fortfarande yr ibland. Jag skulle egentligen varit sjukskriven längre, men jag saknade mina vänner, så jag gick tillbaka i förtid. Antar att det är därför som jag fortfarande blir yr ibland.
-Fick du verkligen en spricka i huvuet?
-Ja, det sa de i alla fall på sjukhuset. Och jobbigt var det. Men det är ju ingenting i jämförelse med vad ni varit med om. Jag fick ju skylla mig själv.
-Det trodde jag att jag fick göra, sa Marlene, skylla mig själv alltså. Jag trodde att det var mitt eget fel att han våldtog mig. Att jag hade varit för utmanande på något sätt. Fast det har jag lärt mig nu att det inte var. Det är aldrig kvinnans fel att hon blir våldtagen. Visst, jag tycker inte att kvinnor ska gå i utmanande kläder. En del unga tjejer går ju nästan nakna nuförtiden. Det gillar jag inte. Oavsett är det inte skäl nog för en man att våldta henne.
-Jag håller helt med dig. Både Skorpan och jag tar väldigt illa vid oss när vi hör hur ni blivit behandlade. Det var bland annat därför som Skorpan behövde gå ut lite.
-Det förstår vi, sa pappan.
-Ja, och inte bara det. Han tycker väldigt mycket om er dotter, men han träffade henne i torsdags. Han tyckte det kändes som att ni pressade honom att fria. Han kan inte göra det efter bara ett par dagar.
-Nej, det är klart. Självklart!
-Men han kände det inte som att det var självklart. Även om Skorpan nästan alltid är glad och skämtar, så har han en känslig sida också.
-Ååå… så dumt, Det var inte meningen att han skulle ta det så. Men Emma frågade ju och jag kunde ju inte säga att hon inte skulle få okej. Det hade varit ännu värre.
-Ja, det är sant.
-Jag kommer inte ihåg hur länge du och jag var ihop Marlene, innan jag friade, men det var ett tag.
-Nä, jag kommer inte heller riktigt ihåg. Men vi var väl ihop några månader innan vi började prata om mer alvarliga saker som att flytta ihop och om att vi eventuellt skulle gifta oss.
-Ni två verkar dock ha lite mer bråttom, sa Gunnar.
-Nja, det bara blev så. Jag hade ju studerat Sofie i flera år, så på ett sätt var det inte snabbt för mig. Jag visste att det var Sofie och ingen annan jag ville ha. Sedan har jag flera gånger sumpat mina chanser och nu senast till den grad att jag nästan fick se mig besegrad av mina misstag.
-För mig har det gått lite för fort, erkände Sofie. Men samtidigt så är vi inte hur unga som helst heller längre. Jag levde för många år med den där Jonny och sedan har det tagit lång tid att gå vidare. När Johan friade, så var det helt knasigt, jag kommer aldrig att glömma den dagen.
-Nej, det är nog inte många som glömmer den dag då de friade eller när någon friade till dem, sa Marlene. Jag minns det som igår. Vi hade som sagt pratat lite om det, så jag var på ett sätt lite förberedd, men inte helt ändå. Han hade gjort det nästan som en form av en skattjakt. Jag skulle hjälpa mina föräldrar att mjölka som vanligt. På halsbandet till en av korna satt det en lapp. Det stod att jag skulle gå till vedboden och hämta ved när jag var klar med mjölkningen. Jag minns att jag tyckte att det var lite underligt, men inte jättekonstigt ändå. Vi brukade skriva lappar till varandra om vad som skulle göras. Men att fästa lappen på en ko, det var nytt. Nästa lapp hittade jag i veden. Där stod det att jag skulle ta med mig korgen i köket ut till en särskild åker. Korgen var täckt med en duk, men jag lyfte och såg att det var fika därunder. Jag tänkte att mina förädlar var på åkern och ville ha den där korgen med mat som paus i sitt arbete. Men när jag kom till åkern var det ingen där. Inte vad jag kunde se först. Precis när jag skulle cykla hem igen med korgen fick jag se Gunnar sitta under ett stort träd i kanten av åkern. Jag gick såklart fram till honom och han sa att det var bra att jag kom. Att vi skulle fika tillsammans. Han la ut duken på marken och dukade fram korgens mat. Längst ner i korgen hade han gömt ringen. Det var fantastiskt.
-Åååå så romantiskt, sa Sofie.
-Ja, det var det verkligen.
-Så romantisk var inte jag, erkände Johan.
-Nej, men jag fick en fin ring av dig.
-Får se, sa Marlene.
När hon såg Sofies ring tyckte hon att den var minst lika romantisk som Gunnars skattjakt och Sofie kunde inte annat än att hålla med.
-Det var för den här ringen jag sa ja, sa Sofie.
-Jaså, sa Johan. Men den som överlämnade ringen då? Jag dansade ju så fint för dig.
-Ha ha ha, ja, det gjorde du, men om du hade haft en vanlig ring hade jag nog ändå tvekat.
-Hur ska ni göra nu då, undrade Gunnar
-Vet inte. Vi måste nog bo ihop ett tag innan vi ställer oss framför prästen. Det har gått fort fram för oss och vi har knappt hunnit landa i det vi varit med om hittills. Jag friade och i veckan därpå flyttade vi ihop. Inte riktigt så, men nästan. Det har verkligen gått väldigt fort när jag väl hade krockat med den där stolpen.
-Hur länge har du trott på Gud då, frågade Gunnar.
-I några år. Jag var en gangster förut, men det har jag lagt bakom mig. Sofie och jag åkte till mina gamla hemtrakter igår och jag blev nästan illamående av alla minnen.
-Det är bra att du lagt det bakom dig. Du då Sofie? Hur ska du komma vidare? Det är ett djupt och infekterat sår du har inom dig.
-Ja, jag vet. Hittills har jag inte gjort något. Jag har bara hållit det inom mig. Förtryckt det. Men det gick inte längre när Johan var så himla trevlig. Jonny hade trevliga sidor också. För utomstående verkade han vara en gentleman. När Johan var sådan mot mig, fick minnena från tiden med Jonny liv och gick inte att hålla nedtryckta längre. Jag bröt ihop på jobbet.
-Hon var otroligt modig som berättade allt för hela personalstyrkan. Jag mådde så dåligt av allt hon berättade att jag gick ut på lagret och spydde i en låda.
-Det var verkligen modigt gjort, sa Marlene.
-Jag var tvungen att säga något. De andra undrade varför jag plötsligt var ledsen. Vi är som en stor familj på jobbet och det kändes inte rätt att ljuga för dem. Så jag sa som det var. Alla var väldigt snälla och fina när jag berättade.
-Ja, vad annars, sa Johan. Vi mådde dåligt allihop. Svårt att förstå hur någon kan göra så som Jonny gjorde mot dig.
-Tyckte du att det hjälpte när du berättat?
-Ja, det tyckte jag. Det var som om jag burit på en stor tung sten och att jag när jag berättat om det fick hjälp att bära den där stenen.
-Så fint sagt. Och så bra förklarat. Jag kände samma sak när jag berättat för Gunnar. Fast det vill ju till att man berättar för någon som kan vara ett stöd. Det var Gunnar för mig.
-Ja, och det var Johan, Skorpan och de andra för mig. Det visste jag att de skulle vara, men ändå tog det så lång tid för mig innan jag vågade berätta. Det känns lite som att jag har fått en hel armé med personliga försvarare nu. De lovade att se efter mig lite extra noga efter att jag berättat.
-Jag förstår att Emma vill vara en del av er gemenskap. Ni två är alltid välkomna hit i alla fall. Jag hoppas att Bibeln kan vara till någon hjälp, även om du inte tror på Gud. Vad tror du förresten på?
-Nä, jag vet egentligen inte. Jag har haft en del sådana där tarotkort, men det är ju inget som jag tror på så direkt. Det är ju ingen religion.
-New age?
-Ja, lite sådant. Fast det har inte blivit så mycket eftersom Jonny tog allt det där ifrån mig.
-Då gjorde han i alla fall det bra. New age ska man akta sig för. Det är riktigt farligt. Vi har en grannfru som ägnar sig åt sådant. Men det är inget som gjort henne lycklig. Jag ska inte gå in på detaljer kring det nu. Men vi ser hur farligt det är när vi ser på henne.
-Kommer ni eller, ropade Skorpan från entrédörren.
-Visst ja, Emma tyckte att vi skulle gå och titta på en kalv. Vad säger du om det Sofie. Vill du det eller vill du att vi ska åka hem, undrade Johan.
-En söt kalv kan vi väl titta på.
Johan och Sofie lämnade Emmas föräldrar i köket och gick ut på gårdsplanen. Emma guidade sina vänner till den nya kalven som verkligen var väldigt söt. Intill den nyfödda kalven var det flera kalvar och alla var de lika söta. Eftersom både Johan och Sofie frågade en mängd olika frågor om allt från mat till kalvarna till ålder på korna och en massa annat, fick de en guidad tur genom hela stallet. Emma berättade om mjölkning, foder, gödsel och en massa annat som varken Skorpan, Johan eller Sofie hade en aning om. Skorpan hade fått en rundvandring dagen innan, men han var lika fascinerad den här gången som den förra. Inte minst när Emma berättade vad hon brukade göra varje dag. Skorpan, Johan och Sofie tyckte att korna såg både stora och farliga ut, men Emma försäkrade att de inte var det. Fast i nästa andetag berättade hon om hur många dödsolyckor som sker på gårdarna i Sverige för att lantbrukaren kommit i kläm mellan ett djur och något annat.
-Man måste titta på djuren och vara observant på deras signaler, berättade hon. Ni skulle ju kunna vara med här i stallet och hjälpa till någon dag.
-Det skulle jag aldrig våga, sa Johan.
-Nej, inte jag heller, sa Skorpan, men jag har redan sagt att jag ska prova på det. Jag kommer ha mardrömmar i flera dagar både före och efter.
-Och som du kommer att lukta ko sedan, sa Johan. De andra kommer att märka det.
-Tror du?
-Jag vet, sa Johan. Har du inte varit i affären någon gång och stått i kö bakom en bonde. Trots att den har ”vanliga” kläder på sig, så känner man ju lukten. Tänk när du är på lagret och blir svettig, då kommer det att stinka svettig ko där.
Alla vännerna skrattade åt tanken på lukten av svettig ko.
-Men jag tänkte ju inte berätta för de andra om Emma än.
-Då får du se till att börja skrubba dig och använda extra mycket parfym.
-Vi kan ju säga att vi har varit här alla tre. I syfte att lära oss mer om svensk mat, föreslog Sofie. Jag tyckte det var ett bra förslag, att vi startar en lokal butik med lokal mat i chefens nya område.
-Tycker du, sa Emma förvånat.
-Ja, det tycker jag. Men jag, precis som killarna här, kan inget om det. Vi behöver faktiskt lära oss.
-Vad glad jag blir.
-Det är faktiskt ett bra förslag, sa Skorpan. Och som Sofie säger, så behöver vi lära oss. Vad är det första vi behöver lära oss?
-Att alltid läsa på förpackningen.
-Okej, men varför ska man välja svenskt då, tycker du?
-Det finns många anledningar, men en av dem är att jag vill ha kvar mitt jobb. Och om jag får ha kvar mitt jobb, så kan jag hålla ett antal olika lastbilschaufförer med arbete. Det kommer lastbilar hit för att hämta mjölk, slakt och de lämnar foder och allt möjligt. Om jag inte bedriver lantbruk här så behöver de inte köra hit och om tillräckligt många slutar så blir de av med sina jobb. Och det är ju jobben som betalar välfärden, brukar politikerna säga.
-Ja, det är en anledning som egentligen räcker, sa Johan.
-Ja, fast det finns många fler. I Sverige har vi ganska stränga regler för hur många djur man får ha per kvadratmeter. Det gör att våra djur är relativt friska. Om vi bara åker över till Danmark, så får de ha mer trångt bland sina djur. Det ökar deras lönsamhet eftersom de ju får fler intäkter per byggnad än vad vi får här i Sverige. Men deras djur blir sjukare och tvingas ta emot antibiotika oftare. Sverige är ett av de länder i världen som ger minst antibiotika till djuren. Norge och Island är bättre, men de har ännu luftigare mellan sina djur än vad vi har. Att ge antibiotika till djur i onödan är såklart inte bra. Och jag skulle säga att det är i onödan eftersom om man i andra länder gett djuren större yta att vara på så hade de inte heller behövt använda så mycket som de gör.
-Ja, det har man ju läst om, resistenta bakterier på grund av för hög användning av antibiotika. Beror det på att det finns i maten?
-Bland annat. Danmark är inte värst, men de är sämre än vi, så kan jag säga. Danmark är ganska duktiga faktiskt.
-Okej, jag tror det räcker med anledningar. Jag var nöjd efter den första. Jag vill såklart att du ska ha ditt jobb kvar. Vad händer annars här?
-Här skulle det garanterat planteras skog. Det är vad som oftast händer på gårdarna som läggs ner. Lite beroende på var de finns såklart.
Medan Emma berättat om den svenska maten, hade de tillsammans vandrat ut ur ladugården igen.
Johan och Sofie tackade för den guidade turen och sa att de skulle ta förslaget om lokal butik med lokal mat vidare till chefen.
-Nu åker vi nog ändå hem, sa Johan. Vi har haft en jobbig helg med massor av intryck. Vi behöver lite lugn för oss själva. Vi ses väl på jobbet imorgon Skorpan.
-Det gör vi, men jag stannar här ett tag till, sa Skorpan. Det finns så stor dragningskraft här.
Skorpan log med hela ansiktet när han sa det och tittade på Emma.
-Jag ska bara hämta Bibeln, sa Sofie och försvann in i boningshuset igen.
Fem minuter senare hade Sofie fortfarande inte kommit ut igen.
-Vad gör hon, undrade Johan.
-Jag går in och ser efter, sa Emma som snart också var försvunnen utan att komma tillbaka ut igen.