Sofie hade bara gått in i huset för att hämta Bibeln som hon nyss fått av Emmas föräldrar. Men när hon kom in i köket satt Emmas föräldrar där och tittade i den stora tjocka boken. De märkte inte att hon kom. Sofie ville inte skrämma dem så hon gick tillbaka ut i hallen och skramlade lite extra med sina skor innan hon gick in i köket igen. Den här gången vände sig föräldrarna om. Båda föräldrarna försökte snabbt låtsas som ingenting, men Marlene, var tvungen att torka bort några tårar.
-Hej, Sofie, sa pappan. Hittade ni den nya kalven?
-Ja, den var väldigt söt. Jag är imponerad över att ni vågar gå in till de stora djuren varje dag. Vad väger en ko egentligen.
-De kan väga allt mellan 500 och 1000 kilo.
-Oj, det var mycket.
-Tja, det är ganska stora djur. Men de är vanligtvis väldigt snälla. Du och Johan får vara med någon dag och hjälpa till om ni vill. Det händer nästan alltid något spännande på gården.
-Det låter spännande, men jag tror det är lite för spännande för min del. Vi tänkte åka hem för idag nu. Jag skulle bara hämta Bibeln.
-Ja, det är klart. Vi tittade lite i den och det väckte så många minnen.
-Jag förstår det.
-Kom, sätt dig, så ska jag visa.
Sofie tvekade något innan hon gick in, de skulle ju åka hem. Hon satte sig på stolen intill Emmas pappa. Pappan började berätta om vilka minnen de hade till de olika sidorna. De hade skrivit datum när de varit på en specifik sida.
-På den här sidan stannade vi länge, sa pappan. Kommer du ihåg det Marlene?
-Ja, det gör jag. Målet var att förlåta förövaren och att sedan be för honom, sa Marlene. Det var inte enkelt. Men Gunnar hjälpte mig.
-Det var såklart lättare för mig som inte var direkt drabbad, sa Gunnar, men det var inte enkelt för mig heller. Jag såg ju hur ledsen Marlene var. Det gjorde ont i mig att se henne sådan. Jag kan tänka mig att din Johan upplever samma sak när du berättar om det som du varit med om.
-Kanske det, sa Sofie.
-Vi var ju troende, sa Marlene, så de här olika verserna hjälpte oss. Jag hoppas att de kan hjälpa dig också, även om du inte tror. Annars har du kanske ändå glädje av våra anteckningar.
-Vad gör ni?
Det var Emma som nu också klev in i köket.
-Vi tittade i Bibeln lite, sa Marlene.
-Men ni skulle väl åka hem, Sofie. Johan väntar på dig.
-Ja, just det, det skulle vi. Det är bara så intressant att höra någon annan som varit med om nästan samma sak som jag själv. Jag har levt helt ensam med mitt bagage så länge. Jag vet ju rent teoretiskt att kvinnor blir våldtagna och illa behandlade. Men jag tänkte ändå på något vis att det bara var jag. Det är svårt att förklara. När jag hade lämnat Jonny, så fick jag bo hos en äldre kvinna i en helt annan stad. Men jag vågade knappt gå ut. Jag trodde att det skulle synas på utsidan vad som hade hänt. Jag var livrädd att Jonny plötsligt skulle komma eller att någon annan man skulle börja med samma sak. När jag var mitt i relationen så tänkte jag inte så mycket på att det kunde vara fel. Men sen efteråt, det var nästan som att vakna upp ur en mardröm. Flera gånger fick jag panikångest. Eller jag visste först inte att det var något som hette panikångest, det som hände, jag trodde att jag skulle dö. Men när det hänt några gånger var jag tvungen att söka på nätet och då förstod jag ganska snabbt vad det var.
-Stackars dig, sa Emma.
-Kvinnan jag bodde hos, uppmanade mig att gå ut. Jag stretade emot så mycket jag kunde, men jag ville ju inte heller vara oförskämd mot den gamla damen. Hon upplät ju sitt hem åt mig. Jag betalade ingen hyra och jag åt gratis. Då kunde jag ju inte säga emot när hon tyckte att jag skulle gå till affären och handla mat till exempel. Och när hon sa att hon hittat en annons till ett jobb som kanske skulle passa, då… jag vet inte. Panik är ett milt uttryck i det fallet. Kvinnan följde med mig till intervjun. Hon följde mig hela vägen till dörren och sedan satt hon på ett fik i närheten och väntade tills jag var klar.
-Hur gick det då?
-Jo, det gick ju bra. Eller jag fick ju jobbet i alla fall. Det är där jag jobbar nu. Chefen är helt fantastisk. Men när jag var där på intervju…. jag förstår inte att han anställde mig. Jag var så rädd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Inte rädd för honom egentligen och inte för arbetsplatsen, men för att ta steget och leva ensam och att då ständigt ha okända män runt omkring. Jag hade ju haft kvinnan som en slags trygghet. När jag fick jobbet, fick jag också lägenheten som jag bott i och plötsligt var jag helt ensam. Jag tog långa omvägar för att inte möta någon på vägen. Och på jobbet skulle jag vara ansiktet mot kunderna. Som tur var, så var det en annan kvinna i kassan mitt emot, Camilla, och hon var väldigt snäll. Det gjorde att jag kunde slappna av lite. Men när jag skulle hjälpa de manliga kunderna låste det sig flera gånger. Jag fick kämpa med allt vad jag hade för att le och vara trevlig.
-Men det är väl övervägande män på er arbetsplats?
-Ja, det är sant och Skorpan var hemsk i början. Eller hemsk var han väl inte, men han var så på och jag var så livrädd. Hade han visst, så hade han inte gjort som han gjorde. Men jag tror ändå att Skorpan var bra för mig. Han är helt ofarlig. Han fick mig att till slut slappna av när han var i närheten. Han skämtade med mig varje dag om alla de andra killarna och om en del kunder och om chefen. Allt kan Skorpan skoja om. I början tyckte jag mest han var jobbig, men till slut drogs jag med i hans skämt.
-Ja, skoja har vi sett att han kan.
-Ja, det kan han verkligen. Problemet var väl delvis också att han ville bjuda ut mig hela tiden. Det var som om de alla på lagret turades om att bjuda ut mig. Men när någon av de andra försökt en gång, var Skorpan tillbaka igen. Mer än hälften av alla förfrågningar kom från Skorpan. Ingen från Johan. Jag visste ju inte ens att han fanns.
-Det måste ha varit fruktansvärt jobbigt för dig att känna så för alla män. Att de på något sätt var ett hot.
-Ja, det var det. Men som sagt så vande jag mig till slut och det tack vare bland annat Skorpan.
-Sofie var nära att sno Skorpan mitt framför näsan på mig i fredags, sa Emma vänd mot sina föräldrar.
-Va?
-Ja, förlåt. Det var verkligen dumt. Men jag antar att det fortfarande finns en del rädslor kvar i mig och i fredags blev jag lite rädd för Johan. Då kändes Skorpan som ett tryggare alternativ. Men jag lovar, jag ska inte ta honom från dig. Skulle du av någon anledning dumpa Skorpan, då vet jag inte. Skorpan har en stor plats i mitt hjärta.
Just då klev Johan och Skorpan in i köket. De hade väntat på gårdsplanen en lång stund, men när tjejerna inte kom ut igen så gick de också in för att se vad som pågick. När Johan hörde vad Sofie sa, vände han sig om och gick ut.
Förvånat tittade både Emma, Sofie och Emmas föräldrar på hur Johan försvann ut genom dörren.
-Nu är du faktiskt inte snäll Sofie, sa Skorpan.
-Vadå, vad har jag gjort?
-Du sa att du skulle hålla dig till Johan.
-Ja.
-Varför sa du då att om Emma dumpar mig, så vet du inte. Vad är det du inte vet? Menar du att du fortfarande tvekar? Det är faktiskt inte okej att du behandlar Johan så. Det kanske är Johan som ska lämna dig istället. Han är min bästa vän och jag vill inte att han ska bli behandlad så som du gör.
-Vadå, jag har inte gjort något. Jag lovade precis Emma att inte ta dig från henne. Och du tänker väl inte lämna Emma. Det är den uppfattningen jag fått.
-Det verkar som att ni två inte hörde allt hon sa, sa Emmas pappa vänd mot Skorpan. Jag förstår att det lätt kan missförstås. Och det verkar helt klart som att ni två, du Sofie, och Johan har en del att arbeta er igenom. Ni behöver öka tilliten till varandra. Ni behöver prata samma språk.
-Jag tycker faktiskt att ni överdriver, sa Sofie. Jag tycker att det är ni som är taskiga.
-Men det du sa kan nog lätt missförstås, sa Emma.
-Ja, om man letar efter missförstånd.
-Ja, fast med tanke på i fredags så är det inte speciellt konstigt att Johan missförstår det du säger när du säger så.
-Dessutom verkar Johan vara en väldigt känslig kille, sa Emmas pappa. Jag tror att du måste vara väldigt försiktig med honom.
-Men jag vill ju ha en man som jag kan känna mig trygg med, inte en som jag måste tassa på tår runt.
-För att få den tryggheten måste du själv ge lite trygghet. Bibeln är tydlig med det.
-Ååå… jag orkar inte med mer Bibel-snack.
Sofie var nu väldigt irriterad och besviken på de hon hade runt sig. Här hade hon precis berättat om sitt mörka bagage och så anklagade de henne för saker hon var oskyldig till. Emmas mamma hade hittills inte sagt något. Men nu sa hon:
-Kom Sofie, vi går någon annanstans, du och jag. Skorpan och Emma, ni kan väl gå och prata med Johan lite.
Utan att säga något gick Emma och Skorpan ut för att leta upp Johan. Emmas mamma tog med Sofie till vardagsrummet där hon drog ner Sofie i en av sofforna och satte sig själv bredvid.
-Det är jobbigt Sofie. Jag förstår dig. De andra kan omöjligt sätta sig in i det som du varit med om.
Äntligen någon som förstod, tänkte Sofie, men hon sa hon inget så Emmas mamma fortsatte:
-Inte heller jag kan nog riktigt förstå dig. Jag blev våldtagen en gång. Men för dig hände det ju om och om igen. Du levde ju i det. Det måste ha varit en enorm omställning att komma därifrån.
-Ja, det var det verkligen.
-Hur kunde du återgå till ett ”normalt” liv.
Emmas mamma gjorde citationstecken i luften när hon sa normalt.
-Jag vet inte riktigt. Kvinnan som jag bodde hos tyckte att jag skulle gå och prata med någon om det. Men det gjorde jag inte. Jag skämdes för mycket. Kvinnan försökte prata med mig om det, men det var inte helt enkelt för henne. Det är inte lätt för någon som inte varit med om det att förstå. Jag mådde så dåligt. Flera gånger var jag nära att åka tillbaka till Jonny, för då hade jag trots allt haft det okej. Jag visste vad som skulle hända. Det var på något vis enklare att leva med. Han hade ju intalat mig att jag inte var värd något annat liv. Att ingen annan skulle vilja ha mig.
-Men om nu alla killarna på jobbet ville bjuda ut dig hela tiden, då måste du väl ha insett att han haft fel.
-Ja, men innan dess var det jobbigt. Och trots att de ville bjuda ut mig kändes det fel. I början var jag ju rädd för dem. Och jobbigast var det där med om det skulle synas på utsidan. Vad skulle människor jag mötte på gatan tycka och tro om mig. Syntes det på utsidan att jag var en nolla som inte var värd något. Syntes det att det jag var skapad för var att ha sex med okända män? Vilken man skulle se det och ge sig på mig?
-Det kan jag relatera till. Jag undrade om folk skulle se att jag blivit våldtagen. Tänk om mina föräldrar skulle få veta. De var väldigt stränga och det hade inte varit roligt om de fick veta.
-Men det var ju inte ditt fel. De hade inte kunnat straffa dig för det.
-Nej, egentligen inte. Men jag var ändå rädd att de skulle göra det. Jag trodde ju att det var mitt fel.
-Men hur blev det när du mötte Gunnar, din man?
-Gunnar är en gentleman. Vi hade inte sex innan äktenskapet och jag är glad att det tog tid. Jag hann förbereda mig på att berätta för honom vad jag varit med om. Han var som sagt mer troende än mig och han pratade mycket om det där med sex innan äktenskapet. Jag var livrädd att han skulle avvisa mig om jag berättade. Men jag kände mig också tvungen att berätta. Han skulle ändå förstå det, förr eller senare, tänkte jag.
-Vad sa han när du berättade det då?
-inte mycket. Han var bara helt tyst och ju längre han satt tyst, ju mer spred sig paniken i min kropp. Jag tyckte verkligen mycket om honom och ville inte förlora honom. Jag minns det som igår. Vi satt i en soffa, precis så som du och jag gör nu, när jag berättade. När jag berättat klart gick han utan att säga ett ord. Jag har ingen aning om vart han gick och hur länge han var borta. Jag storgrät där och då. Jag var helt säker på att hela mitt liv var förstört. Jag övervägde helt alvarligt att avsluta det så fort som möjligt. Jag skulle inte kunna berätta för mina föräldrar varför han gett sig av. Jag var som man brukar säga nu för tiden, helt körd. Det fanns inget värdigt liv för mig längre.
-Men vad hände sen då? Ni är ju gifta nu.
-Ja, det är vi och jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag tror att Gunnar behövde tid för sig själv för att smälta det jag hade berättat för honom. Som tur var befann sig mina föräldrar på en åker och märkte inte hur jag tjöt. Enligt vad Gunnar berättat, så var det när han var på väg från gården och såg mina föräldrar som han bestämde sig för att vända tillbaka till mig. Exakt vad som rörde sig i hans huvud vet jag inte. Och ännu mindre förstår jag varför han kom tillbaka.
-Jag älskade ju dig, sa Gunnar som stått i dörröppningen en stund och lyssnat utan att varken Marlene eller Sofie märkt det. När jag såg dina föräldrar så insåg jag hur jobbigt det var för dig att berätta. Det var ju inget som du valt att göra själv. Jag hade ju sett dig på dans många gånger innan jag tog steget närmare dig. Du var inte mer utmanande än någon annan. Du valde förmodligen bara fel väg vid fel tillfälle. När jag såg dina föräldrar tyckte jag att det du gjort var storartat. Att du vågade berätta det för mig trots att jag tjatat så om det där med sex innan äktenskapet. När jag insåg det förstod jag att du förmodligen mådde väldigt dåligt när jag gått. Jag försökte skynda mig tillbaka till dig.
-När han kom hade han en bukett med blommor med sig.
-Ja, jag plockade några längs vägen. Det var det minsta jag kunde göra.
-När jag satt blommorna i vas, så började vi prata om det lite mera. Gunnar försökte ur Biblisk synvinkel förstå och det var då vi bestämde oss för att köpa den där Bibeln och att tillsammans jobba oss genom det som hänt.
-Det var en stor investering vi gjorde i den Bibeln. Den kostade oss en mindre förmögenhet, men den var viktig för att vi tillsammans skulle kunna gå vidare.
-Du behöver också arbeta aktivt med att ta dig vidare, sa Marlene till Sofie. Att du berättar om det som hänt är bra. Du måste framförallt prata mer med Johan om det. Han kan omöjligt sätta sig in i det om du inte berättar. Han kommer aldrig att kunna förstå dig om han inte känner dig helt. Och han kan inte vara din trygghet om du inte berättar mera. Du måste släppa in honom i ditt djupaste och mörkaste. Berätta mera för honom om varför Skorpan betytt så mycket för dig. Jag tror inte att Johan förstår det.
-Nä antagligen inte. Men det är så jobbigt att prata om det.
-Ja, fast det är ännu jobbigare att gå och bära på det helt ensam. Det kan du inte. Det är inte heller meningen. Man har ett partnerskap för att man ska hjälpa varandra att bära tunga saker. Johan har säkert också saker som han vill ha hjälp att bära.
-Ja, han har väldigt konstiga föräldrar. De har inte visat honom någon kärlek alls under hans uppväxt. De har värderat pengar mer än sin egen son.
-Ja, du ser. Det måste du hjälpa honom med. Han tror, kanske precis som du, att han inte är värd att älskas. Och i så fall är det ju hemskt. Stackars Johan. Tänk att aldrig ha fått uppleva riktig kärlek.
-Jag har faktiskt inte tänkt på det. Jag har bara tänkt att de är hemska. Jag har inte tänkt på Johan i den relationen. Bara på hur hemska de är.
-Ja, du ser. Ni är ämnade att bära varandras bördor. De blir mycket lättare om man är två.
-Inte konstigt att Johan tar så illa vid sig när jag pratar om att eventuellt välja Skorpan istället. Det bekräftar förmodligen det han fått med sig från sina föräldrar. Att han inte är värd att älskas. Stackars Johan. Jag har verkligen inte tänkt på det.
-Hur ser du på Johan då?
-Vadå, vad menar du?
-Ja, alltså vem är han för dig? Vad skiljer honom från Skorpan till exempel. Varför har du valt Johan?
-Det är Johan som valt mig.
-Ja, fast du har ju ändå valt honom också.
-Ja, jag antar det. Jag vet inte riktigt varför jag valt Johan. Jag tycker att han ser bra ut och han är väldigt snäll. Bra på att laga mat är han.
-Fast det är väl många killar som är både snälla och kan laga mat?
-Ja, men jag vet inte. När jag såg Johan de första gångerna blev jag helt varm inombords. Det är något speciellt med honom. Jag vet inte vad det är. Han är inte som andra. Han har något som andra saknar och jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag gillar det. Jag har funderat lite på om det har med hans tro att göra. Han försöker att inte tjata om det, men det är som att det lyser om honom på ett sätt som det inte gör om andra. Jag kan lite se det hos er också, trots att jag ju inte direkt känner er och det får mig att ännu mer undra om det har med tron att göra. Ni verkar vara mer på riktigt. Det finns en värme som är svår att hitta i övriga samhället. Det är egentligen helt galet att jag berättade vad jag varit med om med tanke på att jag inte känner er, men det kändes naturligt på något vis. Det är svårt att förklara.
-Det var bland de finaste ord någon sagt till oss någonsin. Vi försöker leva enligt vad Gud vill att vi ska göra och vi försöker vara äkta och omtänksamma. Vi försöker att leva så som Jesus gjorde. Det du säger känns som att vi faktiskt lyckats ganska bra. Det betyder väldigt mycket för i alla fall mig.
-Jag håller med. Även om du inte tror, så gör Johan uppenbarligen det och jag tycker att du ska försöka lyssna på honom när han pratar om sin tro. Han ska inte tvinga med dig på något som du inte vill, men eftersom du ser den kärlek som både han och vi försöker förmedla, så tror jag att du kommer att ta steget över. Jesus kärlek är svår att motstå när den väl fått fäste om en.
-Ja, jag har faktiskt förstått det. På den här korta tiden som jag känt Johan har jag blivit mer mottaglig och han köpte en Bibel till mig i fredags. När han inte såg kunde jag inte låta bli att kika lite i den.
-Ååå vad jag blir glad för din skull. Det kommer att ordna sig för dig, det är jag helt övertygad om. I alla fall om du fortsätter på den banan som du börjat vandra. Kanske var det Gud som ledde era vägar så att ni skulle träffas och kanske var det Gud som gjorde så att Emma och Skorpan träffades så att vi fick möjlighet att ha det här samtalet.
-Johan säger att det är Gud som valt mig åt honom. Ni har nog rätt. Om det finns en Gud, så är det förmodligen hans verk. Det som händer är nästan lite för konstigt för att bara kunna hända av en slump. Tack för att du tog dig tid Marlene.
-Det är jag som ska tacka hjärtat. Det här samtalet har hjälpt mig med.
-Jag borde nog gå och leta upp Johan. Jag är skyldig honom en ursäkt.
-Du behöver inte gå så långt för att leta, sa Emmas pappa som fortfarande stod kvar i dörröppningen. Johan, Skorpan och Emma är här i köket bakom mig och de har hört nästan allt som ni har sagt.
-Du får nog komma och ta hand om honom, ropade Skorpan från köket.
Sofie reste sig från soffan och ställde sig bredvid Gunnar i dörröppningen som skilde köket från vardagsrummet. Där i köket satt Johan med tårar i hela ansiktet och med Skorpans arm om axlarna.
-Jag har hyssjat åt honom flera gånger, sa Skorpan. Har ni inte hört honom?
-Nä, sa Sofie som inte riktigt vågade gå fram.
-Han har suttit här och snörvlat nästan hela tiden och vid flera tillfällen har han förmodligen velat skrika, för han har bitit sig i armen och tja… han är och har varit i upplösningstillstånd. Du måste ta hand om honom Sofie. Jag klarar inte av honom längre.
Sofie gick fram till stolen där Johan satt och satte sig på huk intill.
-Förlåt Johan. Förlåt för att jag varit så dum.
-Nej, det är jag som ska säga förlåt, sa Johan och reste sig från stolen samtidigt som han tog Sofies hand och reste henne upp. Han la armarna om henne och medan de kramades sa han:
-Jag älskar dig så otroligt mycket.
-förlåt för det där med Skorpan, sa Sofie. Det är dig jag har valt och det är dig jag kommer att välja. Du är väldigt speciell och jag tror som Emmas föräldrar sa att vi har mycket som vi måste prata om och jobba oss igenom. Kan vi hjälpa varandra tror du?
-Jag vill inget hellre.
Här skulle hela serien om Johan och Sofie kunna ta slut. Ett lyckligt slut…. Men serien slutar inte här. Det finns massor kvar att göra. Och frågan är om ens den här säsongen är slut. Den här säsongen utspelar sig helt och hållet under en helg. Från fredag till söndag. Nu är det söndag eftermiddag i Johan och Sofies värld. Det finns fortfarande flera timmar kvar innan det blir måndag.