Johan och Sofie hade svårt att släppa varandra där de stod i köket hemma hos Emmas föräldrar. De kramades inte längre, men de höll varandras händer och tittade på varandra så länge att Skorpan till slut fick säga till dem.
-Alltså, nu får ni göra något annat, sa Skorpan. Ni kan inte stå här och glo på varandra hela kvällen. Emma och hennes pappa ska gå ut och ta hand om djuren.
-Ja, och du ska hjälpa till, sa Emma.
-Va, ska jag?
-Ja, det är klart.
-Men jag kan ju inget om djuren. Jag vet inte om jag vågar. Jag har inga arbetskläder.
-Du kan låna några av Gunnar, sa Marlene. Ska du ha vår dotter, så får du åtminstone försöka sätta dig in i vad hon gör om dagarna. Du behöver inte hjälpa henne alltid, men det är bra att ha en partner som kan vara ett stöd i krissituationer. Och tro mig, på en gård som denna blir det krissituationer regelbundet.
-Ja, fast jag vet inte hur mycket stöd jag verkligen kommer att vara. Det hjälper ju inte om jag blir mosad av korna och om jag mest springer mitt i vägen.
-Du lär dig.
Motvilligt följde Skorpan efter Emma.
-Det skulle nästan vara värt att filma, sa Johan när Skorpan, Emma och hennes pappa lämnat köket. Tänk att se Skorpan mitt bland alla de där korna.
-Skratta bäst som skrattar sist, sa Marlene. Skorpan kommer att vilja ha med dig framöver tror jag.
-Ja, du har rätt. Jag ska inte säga något. Det är nog bättre att vi åker hem. Tack för den goda och fina maten och tack för att du hjälpt oss komma vidare.
-Det var så lite så. Det är inte så ofta vi har gäster och även om Emma träffat flera killar genom åren, så verkar Skorpan vara något annat. Och det är väldigt trevligt med en ung troende gäst. Vi brukar inte umgås med de från kyrkan. Vi har inte så stor umgängeskrets överhuvudtaget. Jobbet på gården tar så mycket tid att vi inte hinner så mycket annat. Och även om vi hinner, så är vi så trötta när vi kommer in, att vi knappt orkar vara trevliga mot varandra ens. Det har dock blivit bättre nu när Emma tar så stort ansvar för allt. Och den moderna tekniken har också förbättrat tillvaron för oss. Det är stora investeringar vi gjort i all den tekniska utrustningen, men det tycker jag att det har varit värt. Man måste ha tid för varandra. Har ni det och kommer ni att ha det?
-Jag vet inte, sa Sofie.
-Det hoppas jag verkligen, sa Johan. Men det är inte så lätt att sia om framtiden. Dels är vårt förhållande nytt. VI har nyligen flyttat ihop. Och våra arbetsuppgifter har ändrats radikalt den senaste tiden. Det är så mycket som inte är som det brukar, så det är svårt att se var vi två passar in i det.
-Jag förstår. Men tänk på att eran relation till varandra är viktigast. Långt viktigare än jobb och bostad. Det var inte helt enkelt för Gunnar och mig heller. Vi hade båda ganska mycket att göra och bådas föräldrar är och var väldigt stränga. Men vi gjorde vad vi kunde och vi valde att prioritera varandra. Det ser jag nu i efterhand hur viktigt det var. Vi satt ofta tillsammans på kvällarna och pratade om allt möjligt. Ingen tv, ingen telefon som störde, ingenting. Bara Gunnar och Jag.
-Vad pratade ni om? Pratade ni om det som du varit med om, undrade Sofie.
-Ja, dels det. Men vi pratade om allt möjligt. Om allt från vilken som är våra favoritfärger till alvarliga ämnen som livet, döden och ibland pratade vi politik och om drömmar inför framtiden. Jag tror inte det finns något ämne som vi inte berört i alla fall lite.
-Oj, vi har inte pratat nästan något med varandra. Jag vet bara att Johan tränat en del förut, men i övrigt vet jag inte så mycket. Jag vet inte ens vilken som är din favoritfärg.
-Jag gillar blått. Du då?
-Jag är en rosa tjej.
-Oj oj oj, ni har verkligen mycket framför er som ni måste prata om. Vilken som är favoritfärgen är ju egentligen ganska oviktigt. I alla fall i jämförelse med ämnen som kvinnans roll i en relation och vilken som är mannens. Och hur ni ser på krigen som sker runt om i världen och att människor svälter. Eller hur ni ställer er till organdonation och till dödshjälp. Och mer intima frågor som var och hur du helst vill att din partner ska smeka dig och så vidare. Detta är frågor som vi ägnade timmar åt att prata om. Och eftersom vi är troende båda två, så har vi tillsammans gått igenom stora delar av Bibeln, vers för vers. Vi gör fortfarande det. Vi läser hellre Bibeln tillsammans än att vi sätter oss och tittar på tv. När vi tittar så är det nyheter och dokumentärer vi ser. Och då pratar vi om det vi sett efteråt.
-Så skulle jag också vilja göra, sa Sofie. Jag har tv och jag har spenderat väldigt mycket tid framför den, men den ger mig egentligen inget.
-Jag har ingen tv, sa Johan. Jag hade det förut, men när den jag hade gick sönder så skaffade jag ingen ny. Jag kom liksom aldrig iväg och köpte någon ny. Efter ett tag så var det som det var och på ett sätt är jag ganska glad för det. Men jag har svårt att hänga med när andra pratar om program som de tittat på. Flera kollegor verkar följa olika serier och de pratar om det på jobbet. Då kan jag inte vara med i samtalet och jag hamnar utanför. Då passar de på att reta mig lite extra för att jag hellre läser Bibeln än att jag följer den där serien. Det känns som att samhället idag är byggt runt tv-tittande. Visserligen verkar det ha förändrats lite i och med alla streaming tjänster. Men förut så var det klockan åtta man skulle sitta framför sin apparat och titta. Det gick inte att göra något annat då. Man kunde ju inte missa ett avsnitt. Jag var sådan. Men jag är ganska glad att slippa det nu. Och att bli kallad Bibel Johan ser jag som något positivt. De får gärna kalla mig det.
-Det förstår jag, sa Marlene. Jag var väl inte så troende egentligen, när jag träffade Gunnar. Visserligen tjatade mina föräldrar på mig och vi gick till kyrkan varje söndag. Det lästes bordsbön hemma och Bibeln låg framme. I jämförelse med flera av mina väninnor, så var jag väldigt troende. Men jag vet inte om jag verkligen trodde. Jag gjorde det mest bara för att det var så jag skulle göra, enligt mina föräldrar. När jag konfirmerades så ändrades det lite. Mina föräldrar skickade iväg mig på ett läger. Helt otroligt egentligen. De hade inte råd med det och det var inget som någon annan gjorde. Men lägret var bra för mig. Min tro växte och det gjorde mina föräldrar väldigt nöjda. Och tron växte ännu mer i samband med återträffar vi i konfirmations gruppen hade och när jag träffade Gunnar så fortsatte han med det som lägret börjat på. Och nu är vi här. Vi båda tror och försöker leva så mycket som möjligt efter vad Bibeln säger. Men det är inte speciellt accepterat i samhället idag. Vi lever i ett land som säger sig vara kristet, men de Kristna värderingarna blir allt svårare att hitta även i det här landet. Gunnar och jag ses som udda. Det är ingen som vill ha en nära relation med oss. Dels är vi ju kristna, men vi är också bönder. De två kategorier av människor som är värda minst i det här landet, anser jag.
-Ja, som Kristen står man inte högt i kurs. Säger man det till någon, så undrar de alltid om man tror på det där om Adam och Eva och hur Gud skapade världen. Sedan tror de att man måste följa en massa konstiga regler. Jag förstår inte var de får allt från. De tror att jag måste gå till kyrkan. Jag måste inte, jag vill.
-Ja, det är konstigt hur folk tror så mycket. Det är faktiskt lite samma sak inom lantbruket. Det är inte många som förstår hur mycket teknik det är på ett lantbruk. Många tycks tro att det är grep och skottkärra som gäller fortfarande. Visst, det använder vi också. Men det finns ju så många moderna redskap idag och det verkar folk ha svårt att förstå.
-Ja, det fattade inte jag, erkände Sofie.
-Nä och det är inte så konstigt. Du har aldrig varit på en modern gård förut och sett hur det går till. Vi har kommit för långt från varandra och det skyller jag bland annat den där tv-apparaten för. Det är intressantare att följa personerna i dokusåpan än att se vad som händer i huset på andra sidan gatan.
-Mmm, du har nog rätt.
-Ja, men förlåt. Här står jag och är negativ. Det var inte meningen. Nu måste vi prata om något roligare.
-Jag tror faktiskt att vi ska åka hem, sa Johan. Det har varit en väldigt intensiv helg för oss. Vi behöver hem och landa lite.
-Ja, det är klart. Men det var verkligen roligt att ni ville komma och ni är så hjärtligt välkomna tillbaka.
-Tack!
Johan och Sofie lämnade Emmas mamma i köket och satte sig i den lilla svarta bilen. De körde hem under tystnad. Det hade sagts så mycket redan.
När de kom hem såg de att det satt någon på trappan in till huset. Det visade sig vara Sillen.
-Sillen, vad gör du här?!
-Jag behöver prata lite med dig Johan.
-Har det hänt något?
-Ja, den här helgen har varit hemsk.
-Berätta!
-Det började redan i fredags. Karin och jag väntade ju barn.
-Väntade…. sa Johan undrande.
Det var fel ordval. Han borde inte sagt väntade, Sillen borde säga att han och Karin väntar barn.
-Ja, sa Sillen. Jag vet inte exakt vad som hände, men barnet finns inte längre.
-Ååå… vi måste gå in. Det här vill vi inte höra här ute på trappan.
Johan låste upp dörren och gick före Sillen och Sofie in in köket där han drog ut en stol åt sin vän. Sillen satte sig tungt på stolen och de andra båda satte sig mittemot.
-Jag har varit en idiot, sa Sillen. Jag har sett alla möjliga tecken hela tiden, men jag har blundat för dem.
-Vadå? Vad har hänt med barnet?
-Jag vet inte exakt. Men barnet finns inte längre. Det är dött. Karin ringde mig på jobbet i fredags eftermiddag och sa att det dött. Jag åkte då genast hem till henne.
Sillen tog en paus och varken Sofie eller Johan vågade säga något. Att Sillen inte längre skulle bli pappa, var tråkigt, men de anade att det skulle bli värre det han skulle berätta.
-När jag kom fram till hennes lägenhet gick jag in som vanligt. Men när hon såg mig undrade hon vad jag gjorde där. Jag sa att jag ville vara stöd för henne. Att det ju var så väldigt tråkigt att barnet var dött. Jag ville höra mera. Jag ville vara med henne och jag trodde att hon ville vara med mig i den svåra stunden. Istället fick jag veta att det var slut mellan oss. Jag försökte protestera och sa att vi ju gift oss. Men hon hade redan fixat papper som det bara var för mig att skriva under.
-Men… jag fattar inte. Har ni skilt er?
-Ja, jag förstår att du inte hänger med, för det gjorde inte jag heller. Jag fattade ingenting. Jag försökte prata med henne, men det var totalt meningslöst. Hon var kall som ett isberg. Vad jag än sa, så sa hon att det var slut och att hon ville att jag skulle gå. Jag försökte få ögonkontakt, men hon bara vände ryggen åt mig.
-Men det var väl en reaktion på det som hänt med barnet. Hon kanske behövde vara ensam en stund för att själv sörja.
-Det var vad jag också tänkte först, så efter ett tag gick jag. Men jag hade ju fortfarande fullt med frågor. Jag ville veta mer om barnet. Att barnet dött var väl inte skäl nog att vi skulle skilja oss. Hon var ju kristen och då ska man väl inte skilja sig eller? Johan, det ska man väl inte?
-Nä, det är inte meningen att man ska göra det. Men det har både judar och kristna tummat på i alla tider.
-Jag tror inte att hon är en sann kristen kvinna. Hon har lurat mig totalt. För henne har jag förmodligen aldrig varit värd mer än de pengar hon nu stulit från mig.
-Va, vadå? Har hon tagit dina pengar?
-Nja, vi hade skaffat ett gemensamt konto där vi satte in pengar som vi skulle ha att köpa saker till barnet och för att köpa en gemensam bostad och nya gemensamma möbler. Eftersom hon, som hon sa, var mellan olika arbete så hade hon inte mycket pengar att röra sig med. Hon hjälpte ju bara till lite i församlingen. Därför blev det att jag satte in lite mera. Hon skulle ta större ekonomiskt ansvar sen, när hon började jobba igen, sa hon. Fast det var ju inte lönt att hon började jobba innan barnet, så jag fortsatte att sätta in av mina pengar. Men nu är de borta. Hon tog dem redan i fredags, direkt efter att hon ringt mig. Fast jag märkte det inte förrän för någon timme sedan.
-Men, jag fattar ingenting, sa Sofie. Har du blivit av med både barn, fru och pengar på en och samma helg.
-Ja.
-Vet du hur barnet dog?
-Nej, men jag vet att hon har haft problem förut med att få barn. Det är det som jag inte fattar att jag missade. Hon har berättat för mig om flera olika män som hon varit ihop med förut. Hon har berättat hur värdelösa de varit på olika sätt. Vid minst ett tillfälle tidigare vet jag att hon fått missfall. Men hon sa också att det var de olika männen som inte var kapabla till att göra barn. Nu är jag en i raden av män som inte duger åt henne.
-Så det hon ville ha av dig var ett barn och dina pengar.
-Ja, jag var nog inte så intressant, det var mina resurser som var det intressanta.
-Men du måste anmäla henne.
-Nej, det går inte. Hon kommer att säga att jag har misshandlat henne. Och hon kommer att dra valsen om hur synd det är om henne. Hon som kristen kvinna trodde det bästa om mig. Det var ungefär det hon sa när jag åkte tillbaka till henne igår. Jag åkte dit för att försöka reda ut problemet, men det blev inte ett dugg bättre. Hon sa att hon kommer att säga att jag misshandlat henne så att barnet dog.
-Men det är ju inte klokt! Stackars dig Sillen. Vad kan vi göra?
-Ni har redan gjort det som jag kom hit för. Ni har lyssnat. Jag behövde få berätta det för någon.
-Men självklart. Inte för att det spelar någon roll för oss egentligen, men var det mycket pengar?
-Ungefär 200.000:-
-Oj, oj, oj… det är ju massor med pengar.
-Pengarna spelar ingen roll. Eller visst spelar det roll, för det är mycket pengar, men det är att bli behandlad på det viset som är det värsta. Och hon kommer att kunna fortsätta med det. På så vis har ni kvinnor fått en enorm makt. Det är nästan som häxjakt på oss män. Jag menar inget illa Sofie. Jag vet att du varit med om ännu värre saker och i det fallet hade det varit befogat med en anmälan. Men så enkelt för Karin att bara kunna dra vidare till nästa man och lura av honom pengar. Att jag inte såg alla tecken. Hon berättade ju själv om alla hemska män hon varit med. Jag trodde att de var hemska. Nu är jag en i raden av hemska män hon haft.
-Du måste nog ändå göra en anmälan. Blir det inget av anmälan så har du i alla fall gjort ett försök. Lyckas du däremot stoppa henne, då har du hjälpt ett okänt antal män.
-Fast det känns ganska dumt att gå till polisstationen och säga att man blivit sol och vårad. Vad ska de tro om en?
-Så kände jag när jag lämnade Jonny. Men du ska veta att vi är med dig och vi tror på dig och vi kommer att göra allt vi kan för att stötta dig. Vi vet ju vilken fantastisk man du är.
-Hur tror ni det blivit om barnet hade fötts?
-Det är ingen vits att spekulera i det. Du kanske ska vara glad att det tog slut som det gjorde.
-Antagligen, men jag trodde att jag älskade henne. Och det gör jag och gjorde jag. Men nu… det är som om hon ryckt undan mattan för mig. Jag var inte beredd överhuvudtaget. I fredags pussade jag henne på kinden när jag åkte till jobbet och hon fortfarande låg kvar i sängen. Några timmar senare står hon med skilsmässopapper i handen.
-Var det inte i kyrkan du träffade henne?
-Jo, och jag trodde att hon var kristen. Jag är ju själv ganska ny, så det var ingen konst att lura mig på den fronten. Nu i efterhand tror jag att hon läste Bibeln på kvällarna för att verka trovärdig och för att lära sig så att hon skulle verka ännu mer trovärdig. Nästa man är förmodligen också kristen. Som kristna tror vi gärna gott om andra kristna. Det har varit ett perfekt kamouflage för henne.
-Men jag fattar inte. Du säger att du älskar henne. Har hon aldrig älskat dig?
-Jag vet inte. Kanske inte. Just nu tror jag att allt varit ett spel. Det kanske aldrig ens funnits något barn. Hon vet vilka trådar hon ska dra i för att påverka män som mig.
-Vad ska du göra nu då?
-Jag vet inte. Jag är helt tom.
Sillen, Johan och Sofie satt helt tysta vid köksbordet. Vad kunde de säga mer? Vad kunde de göra? Hur hade de kunna missbedöma Karin så?