Säsong 3 – del 24

Johan, Sillen och Sofie satt fortfarande vid köksbordet när det plötsligt knackade på dörren. Från köket såg man lätt alla som kom och gick på vägen utanför, men ingen av de tre hade sett någon komma. När personen knackade kikade Sofie ut genom köksfönstret och såg att Katja stod där.

-Det är Katja, sa hon till Johan som rest sig för att gå och öppna.

-Hej, förlåt att jag stör, sa Katja.

-Hej, Katja och hej Hugo, sa Johan.

-Hej, sa Hugo, titta vad jag fått.

Hugo höll fram sin hand som hade fått ett bandage runt sig.

-Nämen, sa Johan. Vad har du gjort?

-Det är därför jag kommer hit, sa Katja. Vet du hur farligt det är där du lät oss bo?

-Farligt? Nej, är det farligt? Vad har hänt? Kom in.

Katja och Hugo följde efter Johan in i köket där Sillen och Sofie fortfarande satt kvar. Men när Katja och Hugo klev in i köket så reste de sig och gav plats åt gästerna. Hugo hade inte ro att sitta still på en köksstol, så Sofie satte sig bredvid Katja och Johan tog den stol som Sillen nyss suttit på.

-Det här är Sillen, sa Johan. Och Sillen, det här är Katja. Hon har precis flyttat in här i området.

-Ja, igår faktiskt, sa Katja.

-Ååå, så kul, sa Sillen.

-Nej, det tycker jag inte. Först tyckte jag det, men nu har jag ändrat uppfattning. Det är ju livsfarligt. Har du ens varit inne i alla lägenheter?

-Nä, erkände Johan.

-I en av de som du gav mig nyckel till så har det varit ett tillhåll för knarkare. Fönstret är trasigt, så jag antar att det är den vägen de kommit in. Utanför står det till och med en stege. Inne i lägenheten ligger det drivor med sprutor, gamla ölburkar och spritflaskor.

-Nämen, det hade jag ingen aning om. Det var verkligen inte min mening att lura in dig i något sådant. Jag ringer polisen det första jag gör imorgon.

-Ja, det tycker jag. Men inte bara det. Har du sett hur det ser ut bland träden utanför. Det är inte längre ett grönområde som det kanske en gång varit. Det är en soptipp. Jag såg det inte först, men nu har Hugo visat mig. Jag lät honom leka utanför medan jag rensade lägenheterna i vårt hus. Plötsligt kom han in skrikande så att jag genast förstod att något var fel. Och när jag såg honom så rann blodet nerför armen.

-Men käre tid, vad hade hänt?

-Det är fullt med bråte där ute och han hade skurit sig på något. Jag var tvungen att ringa efter ambulans.

-Usch, jag får ont i magen när du säger så. Det var verkligen inte min mening att det skulle bli så. Jag var så glad att du skulle slippa bli misshandlad av din man också blir det bara ännu värre.

Då knackade det på dörren igen.

-Men, jag såg ingen den här gången heller, sa Sofie. Nu verkar det vara Emelie.

-Jag kan öppna, sa Sillen.

-Hej, sa Emelie. Vem är du?

-Jag är Sillen. Jag är kompis med Johan och Sofie.

-Sillen. Varför heter du så?

-Alltså, jag heter inte så, men alla kallar mig för Sillen.

-Varför?

-För att mina arbetskamrater tyckte att jag var klen som en sill, sa Sillen.

-Är du det då?

-Ja, i jämförelse med de andra är jag kanske det.

-Jaha, synd för dig då. Är Katja och Hugo här?

Nu stod också Johan i entrén.

-Hej, Emelie, sa han. Ja, de är här. Hurså?

-De frågade mig om jag visste var du bodde och då sa jag det. Men jag var inte säker på om de hittade hit. Var är Sofie?

-Hon är i köket med Katja, sa Johan.

Utan att tveka sparkade Emelie av sig skorna och gick in i köket till Sofie.

-Jaså, skulle du inte ha Skorpan i alla fall, sa Emelie.

-Nä.

-Vadå, undrade Sillen.

-Sofie tänkte dumpa Johan och ta Skorpan istället. Har de inte berättat det för dig? Är du inte deras kompis?

-Det har de inte berättat. Vi har pratat om annat.

-Titta, sa Emelie och pekade ut mot gatan. Nu kommer polisen. Vad har du nu hittat på Johan.

-Jag har inte gjort något vad jag vet. Men det är väl bäst att jag går och öppnar.

-Det är ju de där två som jag åkte med då du vet, sa Sillen till Johan.

-Har du åkt med dem? Är det dig som de ska hämta, undrade Emelie.

-Nej, det hoppas jag inte. Visserligen verkar min fru, eller x-fru, lite konstig, men jag tror inte att hon har polisanmält mig.

I nästa stund var det ännu fler personer i Johan och Sofies kök.

-Hej, sa poliserna.

-Hej, sa alla andra.

-Hej, sa Hugo. Wow är det en riktigt pistol? Är ni riktiga poliser?

-Hehe, ja, vi är riktiga poliser.

-Men vad gör ni här, undrade Sofie.

-Vi hörde att det börjat bli liv i det här området och bestämde oss för att åka en sväng för att se hur det ser ut.

-Jaha, men varför knackade ni på här då?

-Vi ville bara se så att allt var som det skulle. I alla andra hus så har det varit tyst och tomt. Men här stod det två bilar och två cyklar.

-Den ena cykeln är min, sa Emelie.

-Okej. Bor du här?

-Nej, verkligen inte. Jag kom hit för att se så att Katja hittat rätt. Johan har lovat att vi ska göra en lekplats, han och jag, men än har vi inte gjort något. Nu verkar han ha lurat Katja och Hugo, så det var bra att ni kom.

-Jag har inte lurat någon. Inte avsiktligt i alla fall. Jag trodde att vi hjälpte henne. Vi träffade Katja igår och då förstod vi att hennes man slår henne.

-Ja, det brukade han göra, sa Hugo. Han har slagit mig också.

-Hugo, röt hans mamma.

-Ja, men vadå, det gjorde han ju.

-Det är inget vi pratar om.

-Jag har erbjudit Katja jobb och boende, fortsatte Johan. Vi valde tillsammans en lägenhet till henne igår. Hennes första arbete blev att hjälpa mig att röja upp i de andra lägenheterna runt omkring.

-Är det du som köpt allt?

-Nej, det är min chef, men han har satt mig som lite ansvarig.

-Okej, det var bra att veta, sa polismannen.

-Fortsätt, sa den andra polisen.

-Ja, nu visade det sig att en av lägenheterna förmodligen använts av knarkare. Jag hade ingen aning om det. Hade jag visst hade jag ju aldrig sagt att hon skulle gå in i den. Jag lovade precis att jag skulle ta tag i det direkt imorgon. Att jag skulle ringa efter er. Men nu är ni ju här. Vad ska vi göra med alla sprutor?

-Vi får åka dit och titta, sa polisen.

-Det är inte bara sprutorna i lägenheten, sa Katja. Hela området utanför är som en stor soptipp. Hugo skadade sig så att vi fick ringa efter en ambulans.

-Är det därför du har bandage om handen, sa polisen till Hugo.

-Ja, sa Hugo.

-Det låter inte bra. Det kan kosta din chef dyrt om folk skadar sig.

-Ja, det förstår jag också. Men jag hade som sagt ingen aning om det. Och chefen visste garanterat inte något heller. Han har precis köpt allt och han har köpt grisen i säcken.

-Jag tänker inte anmäla någon, sa Katja. Jag ville bara göra er uppmärksamma på det. Ni har ju försökt hjälpa mig, det förstår jag. Jag kanske förhastade mig när jag kom hit.

-Nejdå, inte alls, sa Johan. Det är ju jättebra att du säger till direkt. Emelie, du som har koll på allt. Finns det fler ställen som använts som soptipp.

-Har du tittat bakom ditt eget garage?

-Nej, är det en soptipp där också?

-Ja, och på flera andra platser också. Ni har tittat på husen, det har jag förstått, men ni har inte sett det som man inte ser när man åker förbi med bil.

Johan satte sig ner med en suck.

-Hur ska vi få ordning på allt? Jag kan ju inte göra allt det här själv.

-Du får lära dig att delegera, sa Sillen.

-Ja, kanske det. Men vem ska jag delegera det till?

-Vi kan ta hand om det som är i den där lägenheten, sa polisen. Vi behöver bara få veta vilken det är och någon som släpper in oss.

-Jag kan visa er lägenheten, sa Katja. Jag bor i huset intill. Jag har nyckel också.

-Se där, sa Sillen. Det löste sig av sig själv. Du behövde bara be om lite hjälp.

-Jag hann inte ens be om hjälp. Tack snälla!

-Jag kan ta det där andra skräpet också. Jag skulle ju rensa lägenheterna och då kan jag ju lika gärna fortsätta med det som ligger utanför också.

-Vill du det?

-Det kan jag. Jag får väl lön för det?

-Det är klart. Jag ska prata med chefen om det.

-Det kan jag göra, sa Sillen.

-Det var väldigt vad alla vill hjälpa till. Tack! Men just den delen får jag nog göra själv. Du har annat att tänka på. Emelie, kan du hjälpa mig imorgon efter skolan och visa alla de där platserna som folk har använt som soptipp.

-Ja, det kan jag väl. Men hur blir det med den där lekplatsen då?

-Ja, vi ska ta tag i det också, men det verkar som att det finns annat som är viktigare. Din lekplats är i alla fall finansierad.

-Bra!

-När nu ni ändå kom, sa Johan till polismännen. Min kompis här, Sillen, har ett problem.

-Jaså.

-Nej, Johan. Det är inte läge.

-Jo, det är lika bra. Katja och Emelie, kan ni lämna oss en stund. Det här är privat.

Motvilligt lämnade Emelie lägenheten efter att Katja mer eller mindre släpat ut henne. Men de båda väntade utanför eftersom de ville visa poliserna lägenheten med sprutorna.

Sillen satte sig på en av stolarna igen och såg nu helt nedslagen ut.

-Det tjänar ingenting till Johan. Lägg ner.

-Nu är du tyst. Det är hög tid att jag får hjälpa dig lite om jag kan. Du har ju hjälpt mig hur många gånger som helst.

-Vad gäller det, sa polisen.

-Sillen har blivit sol och vårad, sa Johan.

Den ena av poliserna tog en av de lediga köksstolar och satte sig mitt emot Sillen.

-Aj då, berätta, sa polisen som nyss satt sig.

Sillen berättade för andra gången på en kort stund samma sak om hur han och Karin varit gifta, men att hon i och med att barnet de väntade tillsammans dött, ville att de skulle skiljas och hur hon tagit alla pengar från det gemensamma kontot.

Polisen lyssnade och gjorde anteckningar under tiden som Sillen redogjorde för vad som hänt. När Sillen berättat klart bad de att få Sillens personuppgifter och om han hade, även Karins. De lovade att undersöka saken lite, men kunde inte lova något mera.

-Det känns väl bra Sillen, sa Johan.

-Ja, det gör det faktiskt. Det är ju det som är det värsta, att hon eventuellt skulle kunna göra det igen. Jag klarar mig, även om det är väldigt jobbigt, framförallt mentalt. Jag var så glad och stolt att få bli pappa. Nu har som sagt hela min tillvaro rasat.

-Jag tror på dig, sa polisen. Det var väl du som åkte med oss iklädd bara kalsonger för ett tag sedan.

-Ja, det var jag. Inte så lite pinsamt att bli ihågkommen som den som åkt polisbil i bara kalsongerna.

-Men du gjorde ju det för en god sak, det kommer jag ihåg. Hur gick det för dig, sa polisen och vände sig till Johan. Det var väl dig vi åkte hem till. Dina föräldrar var i din lägenhet och bråkade så att du fick åka ambulans. Och i fredags var vi ju hos dig igen. Eller var det inte du? Men det var inte här.

-Ja, ungefär så var det. Jo, det har gått bra sen. Sillen och min andra kompis Skorpan har hjälpt mig.

-Johans föräldrar var här igår. Nu går det bättre, sa Sofie. Hans mamma har lugnat sig något. Och jag och Johan hoppas på en lugn kväll så att vi kan komma varandra lite närmare efter allt som hänt.

-Okej, sa polisen som stått upp hela tiden. Det verkar som att ni har läget under kontroll. Det är fint att ni hjälper varandra. Fortsätt med det. Vi kanske ska byta telefonnummer Johan. Jag tänker om du nu ska ses som ansvarig här, så kanske vi kan behöva komma i kontakt med dig flera gånger.

-Ja och jag kanske behöver er.

Johan och poliserna bytte telefonnummer innan de båda uniformsklädda männen lämnade lägenheten och skjutsade Katja till hennes lägenhet och till den lägenhet där alla sprutor hittats.

-Nu klarar jag nog inte mer idag, sa Johan, när han var ensam med Sillen och Sofie.

-Nej, inte jag heller, sa både Sillen och Sofie.

-Vad var det förresten det där med att du Sofie skulle välja Skorpan istället för Johan. Har jag missat något?

-Ja, det har du, men det är inget, sa Sofie. Det är över och vi vill nog försöka glömma det så fort som möjligt.

-Okej, säger du det så. Men om det är något så säger ni väl till? Vi hjälper ju varandra.

-Ja, det gör vi.

-Bra. Nu ska jag nog också köra. Tack för att ni lyssnade. Jag behövde berätta för någon.

-Det var så lite så.

Johan och Sillen log mot varandra och Sillen drog sig mot dörren.

-Jo, du Sillen, hojtade Sofie från köket.

-Ja…

-Jo, den här lägenheten intill. Det blir inget med den för din del nu va?

-Nä, tyvärr. Jag bor nog hellre kvar i mitt hus.

-Bra, sa Sofie. Johans mamma tyckte nämligen att vi skulle göra om det här huset till ett enda stort istället för två lägenheter.

-Va?

-Ja, du vet, min mamma är lite konstig, sa Johan. Hon tycker inte att det duger att jag bor i en lägenhet. Hon måste kunna visa upp en fin villa som hennes son bor i.

-Det verkar helt galet. Ska ni göra om allt detta?

-Tja hon har lämnat ritningar. Vi ska bara välja hur vi vill ha det, sedan betalar hon.

-Hon har sagt till alla att Johan bor i en takvåning och då kan han inte flytta till en billig lägenhet.

-Takvåning… det var nästan lite roligt. Det var väl översta våningen?

-Tja, förutom vinden.

-Helt ärligt Johan, så är jag glad att inte mina föräldrar är sådana. Mina är nog ganska normala. De kommer att bli förkrossade när jag berättar om det här med barnet och om Karin. De såg fram mot att få bli farmor och farfar. Men även om de blir ledsna, så kommer de att vara ett stöd för mig, de också.

Med de orden lämnade Sillen lägenheten och Johan och Sofie var äntligen ensamma,

-En sådan helg, sa Johan. Nu behöver jag nog ställa mig i köket och röra i lite grytor.

-Hahaha… hjälper det?

-Ja, för mig gör det. Det är lite som meditation eller vad man kan kalla det. Det kräver inte så mycket känslor i berg och dalbana.

-Okej, men vad vill du laga för mat då? Vi har ju redan ätit fint hos Marlene och Gunnar.

-Ja, jag vet och vi har inte så mycket att välja mellan i våra skåp än. Men det spelar inte så stor roll, bara jag får göra något. Vad vill du göra medan jag fixar mat?

-Jag vet inte. Det är nu som jag brukar sätta mig vid tv-apparaten, men vi har ju ingen tv.

-Och du har ingen direkt hobby?

-Nä. Jag kan väl titta på dig när du lagar mat, det kan vara min hobby.

-Det låter inte speciellt roligt.

-Kanske inte, men du kommer väl ihåg då när jag var hemma hos dig och du lagade mat och jag frågade om du tränade något.

-Ja, det minns jag precis. Det fick dina kinder att lysa lika röda som paprikan jag hackade den kvällen.

-Ja, det var pinsamt, men jag gillade ju vad jag såg. Jag tycker om att titta på dig.

-Fina Sofie, sa Johan, satte kastrullen han nyss plockat fram på diskbänken och gick sedan rakt fram till Sofie och kysste henne.

-Också gillar jag dina kyssar, sa Sofie när han slutat och var på väg tillbaka till kastrullen.

Johan gjorde en 180 graders vändning på bråkdelen av en sekund och var snabbt framme vid Sofie och kysste henne en gång till.

-En lite puss kan man väl få, sa Sofie när Johan återigen var på väg till kastrullen.

Men någon liten puss blev det inte. Johan kunde inte längre tygla sina känslor utan nästan kastade sig över Sofie som förtjust tog emot hans läppar mot sina. Han hade tryckt upp henne mot väggen, men drog henne nu sakta därifrån så att han kunde omfamna henne och smeka hennes nacke och rygg. Varken Johan eller Sofie kunde få nog. Men till slut släppte ändå Johan taget och sa:

-Du kan inte säga så Sofie, jag kan inte kontrollera mig själv. Jag är helt galen i dig och när du ber om en liten puss, då… jag kan inte låta bli.

-Men jag gillar ju det. En liten puss kan man väl få.

-Ja, det kan du, men om vi inte ska ha sex hela tiden, så kan du inte be om det om och om igen.

-Men kan inte sex hjälpa dig att släppa helgen. lika väl som matlagning.

-Antagligen. Jag har inte provat.

-Om jag ber om en liten puss då, då kanske du kan prova?

Johan granskade Sofie. Menade hon alvar? Det här var nästan för bra för att vara sant. Ville den underbart vackra kvinna han hade framför sig och som han älskade så otroligt mycket, verkligen att han skulle ha sex med henne. Han tittade på kastrullen som han ställt fram på diskbänken. Sedan öppnade han kylskåpsdörren och för att se om det fanns något som lockade. Det gjorde det inte. Det var inget som kunde locka mer än Sofie. Inget i hela världen. Matlagning hade fungerat som terapi förut, men när Sofie stod alldeles intill och ville ha puss efter puss, då gick det inte.

-Säg det igen, sa han.

-Kan jag inte få en liten puss….

Orden fick Johan att återigen kasta sig över henne. Fast den här gången lyfte han upp henne och bar henne till sovrummet och la henne på sängen. Snabbt sprang han runt och drog ner rullgardinerna medan han tog av sig på överkroppen. Sofie låg lycklig i sängen och tittade på honom. Det pirrade i hela hennes kropp i förväntan över vad han skulle göra med henne.

Lämna en kommentar