Johan hade precis fått av sig tröjan och hissat ner rullgardinerna i sovrummet. På sängen hade han lagt Sofie som följde minsta rörelse han gjorde. Kyssarna i köket hade gjort dem båda rejält upphetsade. Men just när Johan skulle kasta sig över Sofie, knackade det på dörren.
-Men kom igen! Vem är det nu då!
Johan kunde inte dölja sin irritation när den som stod utanför dörren knackade igen. Snabbt slängde han på sig tröjan och sa åt Sofie att inte gå någonstans. Men knackningarna på dörren tog effektivt bort all upphetsning, så Sofie följde efter Johan ut i hallen.
Innan Johan hann öppna dörren knackade det en tredje gång.
-Ja ja, muttrade Johan och öppnade dörren.
-Hej! Vad gör ni för något?
Det var Emelie.
-Vi har ju väntat här i en evighet, sa hon. Så stor är inte er lägenhet.
-Vi hade lagt oss att vila. Det har varit en intensiv helg för oss.
-Jaha, redan. Jag hittade den här, sa Emelie och pekade på en man som hon hade snett bakom sig. Han letar efter en lägenhet och då tänkte jag att det är lika bra jag visar honom till dig.
-Okej, det var ju snällt, men sen vill vi helst inte ha fler gäster idag.
-Nä, okej. Men snart borde jag få betalt för att visa folk hem till er.
-Du ska ju få betalt för att hjälpa till att göra en lekplats.
-Ja, men det tycks ju inte bli av.
-Jodå, men som jag sa innan så är det väldigt mycket annat som kräver min uppmärksamhet hela tiden. Och du verkar ju också upptagen.
-Ja. Det är faktiskt riktigt roligt nu sedan din chef köpte det här området. Nu händer det något nästan varje dag. Det är väldigt roligt.
-Letade du efter lägenhet, sa Johan till mannen som fortfarande stod snett bakom Sofie.
-Ja. Är det dig man ska prata med då.
-Ja, det är Johan du ska prata med, sa Emelie, men jag drar nu. Mamma blir arg om jag inte är hemma till maten.
-Okej, hejdå Emelie.
-Hejdå!
-Kom in, sa Johan till mannen och klev åt sidan så att han skulle kunna komma in. Jag heter Johan och det här är min sambo Sofie.
-Hej, jag heter Emil sa mannen som var en bit över sextio gissade Johan, kanske närmare sjuttio. Jag läste i tidningen att det finns billiga lägenheter i det här området.
-Tja, det finns flera lediga lägenheter i alla fall. Priset vet jag helt ärligt inte så mycket om. Det är chefen som får avgöra det.
-Jag läste i tidningen att alla hyresgäster bor gratis här. Det är billigt.
-Vilken tidning stod det i?
-Jag vet inte. En av kvällstidningarna.
-Ja, alltså, de som bor här nu har vi lovat gratis hyra tills vi får ordning på allt. Vår chef har helt nyligen köpt området och det finns mycket att göra. En del av hyresgästerna kommer att utföra vissa tjänster eller arbete för att på så sätt få avdrag på hyran. Men gratis… Någon har nog överdrivit en del. Vad söker du för lägenhet eller boende?
-Jag har en akvariebutik i källaren och har haft det i många, många år. Men det funkar lite för dåligt tycker jag. Det kommer folk hela tiden och man får liksom aldrig vara riktigt i fred. Jag börjar bli för gammal för att ha folk hemma hos mig hela tiden. Jag tänkte att om jag har en riktig lokal, så behöver jag inte ha kunderna hem till mig. Som det är nu bor jag mitt ute i skogen kan man säga. Och på vintern klagar folk över hur dålig vägen är och att jag borde ploga. Men jag har inga maskiner att ploga med. Nu har jag och frugan tröttnat på det där. Vi vill fortfarande driva akvariebutik, för det är vad vi brinner för, trots att vi börjar komma till åren. Men på en annan plats.
-Okej, Då behöver du ha något på en bottenvåning som kan klara tyngden av dina akvarium.
-Ja, precis. Och om det finns möjlighet så skulle vi vilja hyra något som vi kan bo i som ligger intill. Och eftersom det kommer att komma kunder med bil, så behöver det finnas parkeringsmöjlighet i nära anslutning.
-Hmmm… ja du. Det finns förmodligen något som skulle kunna fungera för dig. Men jag kan inte säga på rak arm vad som blir bäst. Vi skulle behöva ta oss till kontoret och titta på kartan där.
-Vi behöver inte göra det nu. Det var inte meningen att komma och störa så här en söndag kväll. Jag tänkte bara åka och titta lite. Men när jag parkerat bilen för att gå omkring lite bland husen så dök den där tjejen upp från ingenstans och började prata.
-TJa, Emelie har mycket att säga och lägger sig gärna i vad alla håller på med.
-Fast för mig var det bra just nu, sa Emil. Hon visste tydligen vem jag skulle prata med.
-Jaha. Sofie, sa Johan vänd mot Sofie. Vill du följa med till kontoret?
-Nä, jag tror jag stannar här. Det har varit mycket så det räcker för min del idag.
-Okej.
Mannen som kallat sig själv för Emil gick före Johan ut. Sofie stod i köksfönstret och såg hur de körde iväg i vars en bil och försvann.
Vad skulle hon själv göra under tiden. Det var första gången hon var helt ensam i det nya huset. Tomt och tyst var det. Det brukade visserligen vara tyst i hennes egen lägenhet också, men här hade det hela tiden varit någon annan samtidigt.
Sofie satte sig vid köksbordet med de ritningar som de fått av Johan mamma dagen innan. En helt galen idé det där med att göra om ett parhus till ett enda stort hus. Men som Johans pappa sagt, så var det antagligen inte någon vits med att säga emot mamman. Hon var van att få som hon ville och gav sig inte förrän hon fått det så. Även om mamman verkade galen var Sofie glad att hon varit på hennes sida när pappan börjat tafsa.
Sofie plockade fram sin telefon och loggade in på sitt bankkonto. När hon fick se saldot höll hon på att trilla baklänges. Tur att hon satt på en stol med ryggstöd. Så mycket pengar hade hon aldrig någonsin haft på kontot. Sofie förstod varför pappan blivit så tyst och hållit sig på sin kant. Sofie trodde inte ens att domstolar dömde ut så mycket böter för de grövsta brotten. Johans pappa hade ju inte gjort så mycket egentligen. Men det var skönt att mamman markerat var gränsen gick. Sofie anade en sida hos mamman som hon inte hört så mycket talas om.
Ritningarna låg nu utspridda över hela köksbordet. Sofie tyckte inte att de skulle krångla till det för mycket. Tänk om det en gång skulle bli ett så kallat parhus av allt igen. Då var det ju bättre om man inte hade gjort för stora ingrepp. Fast två kök? Vad skulle de göra med två kök? Två trappor upp till ovanvåningen och två vardagsrum? Som det var nu hade de ju inga möbler alls i det vardagsrum som de hade. Hur skulle de då kunna fylla två rum?
Hon lämnade köksbordet och började går runt i huset. Det var lättare att se i verkligheten än på ett papper. När hon kom upp på andra våningen gick hon in i det rum där Johan suttit på golvet och haft sin stund med Gud. Lite nyfiken på vad han gjorde med sin Gud, satte sig Sofie på golvet, precis där Johan suttit. Hon la benen i kors, precis som Johan hade haft.
-Jaha, Gud, om du nu finns. Johan säger att du finns. Jag vet inte. Men om du finns, så hade det varit trevligt om du gav dig till känna, sa Sofie högt. Säg något!
Sofie satt tyst en stund och väntade på att få höra något. Men det var alldeles tyst. Någon Gud kunde hon i alla fall inte höra. Det hade hon ju inte trott att hon skulle heller, men det var ju värt ett försök. Just när hon tänkte resa sig kom hon på att Johan ju läst Bibeln i sin telefon när han suttit på golvet. Hon plockade fram sin telefon och började söka efter en Bibel app. Hon hade ingen aning om vilken app som Johan använde, men det verkade mest bara vara ett alternativ som såg ut att vara rätt, så hon laddade ner den.
Hon öppnade appen och kunde konstatera att den verkade innehållsrik. Det var svårt att veta var man skulle börja. En läsplan föreslog appen att hon skulle starta. På ett sätt lät det som ett bra alternativ. Det skulle förmodligen hjälpa henne att komma igång. Men hon hade ju inte tänkt läsa någon Bibel. I alla fall inte i telefonen. Hon laddade ju ner appen för att hon viste att Johan haft en när han suttit på golvet och kanske man behövde ha en i handen för att prata med Gud. Eller för att höra vad han sa i alla fall.
Men Sofie hörde inte någon röst som sa något. På appens startsida verkade det finnas en dagens vers. Hon läste den:
”Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär.”
Det var tydligen en vers från Galaterbrevet. 5:16 Stod det. Sofie hade inte så bra koll på vad det där med 5:16 betydde, men Johan hade berättat att det fanns flera brev i Bibeln. Det här verkade vara något från ett av de där breven.
Låt er ande leda er. Vad kan det betyda funderade Sofie. Andar och demoner lät mer som new age än som Bibeln. Och köttets begär. Vad betyder det? Sofie läste versen igen, men den här gången råkade hon nudda texten. En ruta med alternativ dök upp och Sofie valde det översta, Läs. Då kom versen fram igen, fast på en egen sida. Under versen stod det; ”läs hela kapitlet”. Sofie tänkte att det kanske var bäst om hon skulle förstå något av det som stod.
Galaterbrevet 5 stod det överst på sidan. Kanske att femman i det där 5:16 betydde kapitel 5. Sofie skrollade upp till början av sidan.
”Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen.”
Ooo… wow. tänkte Sofie. Slavok. Sofie la telefonen åt sidan och la sig på rygg på golvet och tänkte på orden hon precis läst. Låt ingen lägga på er slavoket igen…. Slavok…. Till den friheten har Kristus befriat oss.
En frihet från slavok, funderade Sofie. Sofie kände sig av någon konstig anledning lättad. Någon slav var hon naturligtvis inte, men det kändes ändå som att ett ok lyfts från hennes axlar i och med att hon läste texten. Hur kunde det vara möjligt? Hon trodde ju inte på varken Gud eller Jesus och som sagt var hon ingen slav och något ok viste hon inte att hon bar omkring på. Men det kändes ändå så skönt. Det gick inte att beskriva. Plötsligt gick det att andas. Hon blev nästa sugen på att sjunga och dansa lite. Det kändes som att hon skulle kunna flyga så lätt som hon kände sig. Och så glad.
Var det såhär som Gud pratade? Det var inte lätt för Sofie att veta, men hon satte sig i alla fall upp igen och sa högt:
-Tack!
Då var det som om en våg av kärlek sköljde över henne. Så mycket kärlek hade hon aldrig tidigare upplevt förut. Inte ens som barn när hennes egna föräldrar uppenbart visade henne enormt med kärlek. Det här var på en helt annan nivå. Det gick inte att förklara. Var detta Gud? Var det detta som Johan upplevde? Inte konstigt att han ville att hon skulle ha en egen Bibel. Så som hon kände nu, så önskade hon att alla fick känna. Till och med Jonny som tidigare gjort henne så illa. Till och med han förtjänade att få uppleva detta. Tänk om han fick göra det? Vad skulle hända då?
Sofie la sig på golvet igen. Så lycklig! Tårarna rann ner i håret och gjorde det blött och klistrigt. Men det var glädjetårar. Gjädjetårar över att känna sådan kärlek och sådan frihet. Vad skulle hon göra nu? Ingenting kändes omöjligt längre. En enorm styrka och kraft växte upp inom henne. Det bubblade och ville ut.
Det skulle bli väldigt svårt att inte erkänna för Johan vad hon gjort. Det skulle inte gå att dölja. Det hade varit lättare att dölja ny färg på håret eller om hon tatuerat hela kroppen. Att hon läst Bibeln och upplevt den här vågen av kärlek, skulle han upptäcka direkt. Vad skulle hon göra med all den energi som hon plötsligt hade fått. Det gick inte att vara kvar i det lilla rummet på ovanvåningen. Det gick inte ens att vara kvar i huset. Hon behövde ut. Hon tog på sig sina skor och sin jacka och sedan började hon springa. Det var inte de mest optimala skorna att springa i, men det gjorde inget. Det gick så lätt.
Emelie upptäckte på långt håll att det var någon som var ute och sprang. Hon cyklade genast fram och upptäckte att det var Sofie.
-Hej, Sofie, sa Emelie.
-Hej!
-Varför springer du? Det där ser inte ut som några spring skor.
-Nej, jag vet, men det var dem jag hade. Och jag måste få springa lite. Jag fick så mycket energi. Det Johan pratat om Gud kanske stämmer. Jag måste hitta honom genast.
-Men va? sa Emelie och tvärstannade.
-Ja, sa Sofie som också stannade och vände sig mot Emelie. Om det jag upplevt nu ikväll, är Gud, då önskar jag av hela mitt hjärta att du också ska få uppleva det. Jag har aldrig känt mig så lycklig och fri som nu.
-Men det är väl för att du flyttat ihop med Johan. Han är ju snäll, även om han är mesig.
-Nej, det är inte bara Johan. Eller varför skulle det då komma när Johan inte ens var i huset och när jag laddade hem Bibeln till min telefon. Jag läste bara ungefär två meningar, sedan blev jag så här full av energi. Det känns som att jag skulle kunna plocka ner månen till dig.
-Jag tycker du verkar lite knäpp.
-Det får du tycka. Så här som jag känner nu, så har jag aldrig känt förut. Och jag förstår plötsligt varför Johan har accepterat att alla typ retat honom för att han tror på Gud. Det gör inget. Du kan kalla mig knäpp hur mycket du vill. Om detta är vad det är att vara knäpp med Gud, så gör det ingenting. Och jag förstår att Johan inte kan välja bort detta. Det går inte.
-Hmmm… ja, du verkar väldigt…. jag vet inte vilket ord som ska användas, förmodligen ett fint vuxen-ord. Men du verkar glad och att ge sig ut och springa så med dem skorna. Det gör man inte hur som helst.
-Du har väl en mobiltelefon?
-Ja.
-Ladda hem Bibeln i den då. Du behöver inte heller tro. Det gjorde ju inte jag. Och jag visste inte vart jag skulle börja läsa. Det första jag läste var att anden skulle leda mig. Jag vet inte vad det betyder och jag gjorde egentligen inte så mycket. Jag bara började läsa där jag hamnade.
-Okej, tvekade Emelie.
-Jo, en sak till. Innan jag började läsa, så sa jag till Gud att han skulle ge sig till känna om han verkligen existerade. Det kanske du också ska göra.
-Okej, jag vet inte.
-Nej, det förstår jag. Så som jag har varit anti, så förstår jag att du också är det. Jag tänkte lite som så att det kostar ju inget att ge det en chans. Appen är gratis och det tog inte lång stund för mig att läsa de där raderna. Du har inget att förlora. Gillar du inte appen, så går det ju lätt att radera den igen, eller hur?
-Ja, okej. Jag ska göra som du säger. Något har ju hänt med dig, det behöver man inte vara vetenskaplig för att se. Och det som har hänt med dig verkar positivt. Jag ska ladda hem Bibeln som du säger. Jag gör det när jag kommer hem.
-Ja, gör det. Nu måste jag hitta Johan.
-Han är borta i de gula husen, ungefär där Katja bor, fast en gata längre bort tror jag.
-Okej, tack.
-Visst, sa Emelie och cyklade iväg.
Samtalet med Emelie hade tagit udden av den energi som Sofie nyss känt. Så istället för att fortsätta att springa, gick hon nu med raska steg. I huvudet började orden från Bibeln ta fart igen. Till den friheten har Kristus befriat oss. Om och om igen upprepade hon orden i huvudet. Snart gick det inte att gå längre. Sofie stannade och sa orden högt.
-Till den friheten har Kristus befriat oss!
Utan att tänka sig för la hon sig på knä på asfalten med glädjetårar rinnande nerför kinderna och sa:
-Tack!
Ännu en gång sa hon:
-Tack, och förlåt för att jag inte trott. Hur har jag kunnat vara så dum. Nu tror jag. Jag vill tro. Förlåt mig!
I samma stund var det som att hon i sitt huvud hörde ”du är förlåten”.
Det var omöjligt för Sofie att förstå allt som hände. Men hon kände sig så oändligt tacksam och glädjetårarna fortsatte att rinna. Hon reste sig från trottoaren och började ännu en gång springa samtidigt som hon försökte snygga till ansiktet från tårarna. Hon måste få träffa Johan så fort som möjligt och då kunde hon ju inte komma full med tårar.