Johan blev minst sagt förvånad när Sofie klev in i lägenheten med andan i halsen. Han var tillsammans med Emil som för ungefär en timme sedan knackat på hemma hos Johan och Sofie. Tillsammans hade Johan och Emil varit runt och tittat på vilken lägenhet som skulle kunna passa honom att ha akvariebutik i.
-Har det hänt något, undrade Johan förskräckt när han fick se Sofie.
-Ja, eller nej, inte så. Men jag måste prata med dig.
Sofie var så glad att hon inte kunde stå still. Hon hoppade jämfota där hon stod.
-Okej, sa Johan ännu mer fundersam. Vad hade flugit i henne. Han hade aldrig sett henne på detta viset.
-Låt inte mig störa, sa Emil. Jag tror vi var klara här va? Jag tror den här lägenheten blir bra. Och den ovanför som vi tittade på innan.
-Kul, sa Johan, som knappt kunde slita ögonen från Sofie.
-Ja, din chef fick ju mina uppgifter, så han kan väl skicka över ett kontrakt när han hinner. Jag förstår att ni har mycket just nu.
-Ja, jo, men det ska jag säga till honom. Du och jag lär ju också träffas flera gånger.
-Ja. Jag skulle kanske kunna komma förbi tillsammans med min fru en dag?
-Självklart. Vi kan väl hålla kontakten, så att det löser sig på bästa sätt för alla parter.
-Ja, det tycker jag.
Sofie hade slutat studsa och stod nu snett bakom Johan när Emil lämnade lägenheten och körde iväg.
-Vad är det som har hänt, sa Johan när han inte längre såg Emils bil. Han var rädd för att ställa frågan. Med tanke på allt annat som hade hänt de senaste dagarna skulle det kunna vara nästan vad som helst. Visserligen verkade hon glad, men var det på bekostnad av något eller någon annan?
-Åååå… jag vet inte vad jag ska säga eller var jag ska börja, sa Sofie, som återigen behövde studsa lite. Det gick inte att stå still. Det bubblade inom henne.
Johan blev nästan lite irriterad. Vad var det med henne. Han försökte dölja sin irritation, för han ville trots allt inte släcka den glädje som tydligen verkade bubbla över inom henne. Men hon hann inte säga mer, för hans telefon ringde.
-Ånej, det är Emelie. Vad villl hon nu igen, sa Johan.
-Hej, det är Johan, sa Johan i luren.
-Ja, okej, visst, sa Johan och vände sig till Sofie:
-Hon vill prata med dig, säger hon.
-Jaså, sa Sofie förvånat.
-Hej, det är Sofie, sa Sofie.
-Hej, det är Emelie, sa Emelie. Vet du, jag tror du har rätt.
-Om vadå?
-Det där med Gud och det. Jag gjorde som du sa och jag tror att det är sant.
-Va?!! Är det sant. Men hjälp!!! Det är ju helt otroligt!!!
-Ja, jag kan inte prata nu, jag ville bara att du skulle veta.
-Ja, Tack! Tack snälla!! Jag är så glad för din skull. Tack för att du ringde!
-Det var så lite så.
Emelie och Sofie avslutade samtalet.
-Vad var det där om, undrade Johan.
-Ja, det kommer du ha svårt att tro på, det kan jag lova. Men det är helt fantastiskt och jag älskar dig så mycket. Tack snälla Johan, sa Sofie och gav Johan en puss på kinden.
-Ehh… Johan förstod fortfarande ingenting. Vad hade hänt och vad hade Emelie med saken att göra?
-Jo, alltså, sa Sofie. När du åkt, så började jag titta på ritningarna som dina mamma hade med sig. Men jag tyckte det var svårt att se på papper, så jag började gå omkring i huset och titta.
-Okej, sa Johan ännu mer tvekande.
Hade Sofie blivit så glad över hans mammas ritningar? Och hur kunde det påverka Emelie? Sofie fortsatte:
-När jag kom upp på ovanvåningen gick jag in i det där rummet där du satt och pratade med Gud eller vad du gjorde häromdagen. Jag satte mig på golvet, precis där du suttit och så sa jag till Gud, att jag ju inte tror, men om han existerar, så tyckte jag att han skulle ge sig till känna. Men ingenting hände. Det var helt tyst.
-Men… sa Johan…
Sofie avbröt honom genom att sätta sitt finger för hans mun. Sedan fortsatte hon:
-Då kom jag på att du ju hade läst i Bibeln i din telefon när du satt där. Jag vet inte vilken app eller vad du använder för att läsa Bibeln i telefonen.
-Jag kan visa dig, sa Johan.
-Nej, tyst säger jag. Avbryt mig inte mera.
-Nej, okej. förlåt.
-I alla fall. Jag tog fram min telefon och sökte efter Bibel och då hittade jag en app som verkade trolig, så jag laddade ner den.
-Laddade du ner en Bibel-app?
Nu såg Johan gladare ut igen. Han log med hela ansiktet. Men Sofie blev irriterad för att han avbröt hela tiden.
-Ja, men tyst, sa jag. Vill du höra mer eller?
-Förlåt.
-Nej, nu har jag tappat lusten. Jag var så glad och skulle berätta för dig, men du avbryter bara hela tiden. Nu är det inte roligt längre. Jag går hem igen.
-Nej, vänta. Förlåt. Jag var inte riktigt beredd på att du skulle komma hit. Och med andan i halsen. Jag trodde ju att något hemskt hänt. Jag lovar, jag ska vara tyst tills du berättat klart. Att du laddat ner en Bibel app gör mig så glad.
-Ja, och då skulle du säkert bli ännu gladare om du hörde slutet på vad jag har att säga.
-Det vet jag förstås inte än, men snälla förlåt. Jag ska lyssna. Jag vill höra vad du har att berätta.
Tveksamt fortsatte Sofie:
-Jo, jag öppnade appen. Jag visste ju inte vad jag skulle göra med den. Som jag sa till dig häromdagen så vet jag inget om Bibeln. Appen tyckte att jag skulle börja på en läsplan, men det intresserade inte mig. Jag ville ju egentligen inte läsa Bibeln. Inte så i alla fall. Jag vet inte vad jag ville egentligen. Kanske bara ha bevis på att, eller om Gud existerade. Jag såg i alla fall något i appen som kallades dagens vers. Jag läste den. Låt er ande leda er och något om köttets begär stod det. Jag fattade inte något av vad det betydde. När jag skulle läsa det igen, råkade jag komma åt texten och en meny öppnades. Jag valde läs i menyn och då hamnade versen på en ny sida. Och där kunde man välja att läsa hela kapitlet, så jag klickade vidare. Eftersom jag inte fattade något tänkte jag att det var bäst att börja från början. Där stod det bland annat Till den friheten har Kristus befriat oss. och låt ingen lägga på er slavoket igen. Det var så konstigt. Men när jag läste om slavoket, kändes det nästan som att ett ok lyftes från mina axlar. Jag kände mig lättad. Vad jag vet har jag inte haft något slavok på mig och ja, någon slav är jag ju inte.
Johan trodde knappt sina öron. Hade Sofie både laddat ner Bibeln och läst den. Och tagit till sig texten? Han ville krama om henne och nu började han ana varför hon var så glad. Men kunde det verkligen vara sant. Eftersom han lovat att inte avbryta mer så bet han sig i tungan och fortsatte lyssna.
-Jag la mig ner på rygg på golvet och kände mig så fri. Fri från vad vet jag inte. Bara fri. Till den friheten har Kristus befriat oss, tänkte jag när jag låg där på golvet, sa Sofie. Det var fantastiskt. Jag visste inte vad som höll på att hända. Jag undrade om det var så som Gud pratar. Genom Bibeln på något konstigt sätt. Efter en stund satte jag mig upp och sa högt Tack! Då var det som om en våg av kärlek sköljde över mig. Jag har aldrig i hela mitt liv känt något liknande. Jag fick så mycket energi, så jag tog på mig jacka och skor och började springa hit. Jag visste inte var du var, men så mötte jag Emelie på vägen. Hon tyckte att jag var knäpp som var ute och sprang i mörkret med de här skorna. Jag berättade för henne vad som hänt och jag sa åt henne att prova samma som jag gjort. Det var det hon ringde om nu. Hon hade testat och …. ja, Johan, jag vet inte vad jag ska säga. Men det verkar som att vi på något obegripligt sätt fått kontakt med Gud, jag och Emelie. Det låter helt galet och jag kan inte riktigt tro på det själv. Jag menar jag är ju icke troende. Det är ju vad jag betraktar mig själv som. Men den där känslan av kärlek som sköljde över mig. Den var magisk. Jag …. Och den där frihetskänslan. Det finns inga ord.
Johan var så lycklig över att höra Sofie berätta. Han visste inte vad han skulle ta sig till.
Sofie fortsatte:
-Efter att Emelie lämnat mig på väg hit, kunde jag inte låta bli att lägga mig på knä ute på vägen. Jag vet inte vad som for i mig. Men jag gjorde det och jag sa förlåt. Förlåt och tack, sa jag. Och då fick jag ny energi igen. Är det Gud tror du? Är det Gud som gett mig energi?
Johan bara nickade.
-Tror du verkligen det? Men hur kan det komma sig? Jag tror ju inte.
-Nu gör du.
-Ja nu ja. Eller…. Ja, det verkar ju konstigt i alla fall.
-Du sökte honom och då gav han sig till känna på sitt vis. Han älskar dig och har alltid gjort det. Han har väntat på att du ska be honom att ge sig till känna. Och som jag sagt till dig förut, jag kan aldrig ge dig den kärlek som Gud kan ge dig, oavsett hur mycket jag än försöker och vill. Det finns inget som kan mäta sig med hans kärlek. Den är oändlig. Den finaste gåva man kan ge någon är därför en Bibel, för i Bibeln finns den där kärleken. Jag är väldigt glad att du fått uppleva den. Nu önskar jag bara av hela mitt hjärta att du tar till vara på den skatt du hittat idag. Det är en skatt som är ovärderlig. Om du vårdar den så har du glädje av den resten av ditt liv. Jag ska försöka hjälpa dig. Men jag fattar inte att du lyckades vända Emelie.
-Nej, inte jag heller.
-Det var förmodligen Guds sätt att bekräfta det du varit med om. Det är inte säkert att Emelie kommer att klara att hålla sig kvar. Det var kanske för din skull som hon fick uppleva något och meningen är kanske inte att hon ska börja tro på Gud nu. Det vet jag inte såklart. Det är inte lätt att vara ensam med sin tro, så som Emelie kommer att vara. Som troende har vi fiender överallt som försöker rycka oss åt sidan. Och just nu är fienden väldigt arg för att två nya människor har hittat Gud. Han kommer göra allt vad han kan för att ni båda ska hamna på villovägar igen.
-Det känns som att jag har tusen frågor. Jag kan faktiskt inte riktigt förstå vad som har hänt.
-Nej, det kan inte jag heller måste jag erkänna. Jag trodde inte att det skulle gå till riktigt så här. Jag hade hoppats att jag skulle få äran att hjälpa dig in på rätt stig. Men det är klart. Det är inte jag som ska ha äran. Det är aldrig jag som ska ha äran. Och om jag hade fått dig på rätt väg, då kanske jag tagit åt mig äran i alla fall. Det var nog bra att det blev så här. Jag är väldigt glad för din skull. Och detta är också bevis på att det inte behövs någon annan än Gud för att hjälpa någon att hitta rätt. Det behövs ingen kyrka och det behövs ingen präst.
-Jag har alltid trott att man behöver ha en präst och att man måste gå i kyrkan för att ha kontakt med Gud. Är det inte så?
-Du kan själv prata med Gud precis när du vill och du kan vara precis var du vill när du gör det. Du kan prata med Gud när du är i duschen, när du diskar eller när du är på väg till jobbet. Han hör dig hela tiden. Du behöver inte prata högt så att någon annan hör det. Han vet vad du tänker, redan innan du själv vet vad du tänker.
-Men om han redan vet vad jag tänker, varför måste jag då prata med honom?
-Måste. Du måste inte. Men efter det här så trodde jag att du ville.
-Ja, det är sant. Har du också känt den där vågen av kärlek. Känner du den hela tiden?
-Nej, verkligen inte. Jag önskar att jag gjorde det, men tyvärr. Jag är människa och jag gör så många fel hela tiden. Och även om jag tänker på Gud mycket, så tänker jag inte på honom hela tiden. Och om han skulle ge mig en sådan våg av kärlek hela tiden, då vet jag inte om jag skulle kunna leva ett normalt liv. Men när jag uppriktigt söker honom och när jag ber om förlåtelse för sådant som jag gjort, då kan jag uppleva den där vågen som du pratar om. När jag såg dig första gången, då kände jag det. Eller jag vet inte säkert, för jag blev nog förälskad i dig vid första ögonkastet, men jag tror ändå att det var Guds kärlek som svepte över mig. Kanske för att jag skulle förstå att det jag såg var vad han valt ut åt mig. Jag vill inte säga så egentligen, för det känns så dumt när jag säger att det är Gud som valt dig åt mig. Precis som att du inte skulle få ha något att säga till om eftersom Gud ändå redan bestämt. Men så är det inte. Jag trodde länge att det var så, men nu har jag insett att så inte är fallet. Om jag inte sköter mina kort rätt, så tar han ifrån mig det som jag inte förtjänar.
Sofie visste inte vad hon skulle svara på det, utan tittade bara ner i golvet. Det var ett skitigt golv, men det spelade inte så stor roll. De behövde ju inte vara här längre. Hon tog sats för att börja gå ut ur huset, men Johan tog hennes hand och för att möta hennes blick som fortfarande var vänd neråt, så la han sig på knä på det skitiga golvet framför henne.
-Sofie, sa han. Förlåt mig för allt jag gjort dig illa. Förlåt att jag tagit dig för given och förlåt för att jag inte varit där för dig. Förlåt för att jag gömde mig på lagret så många år. Men framförallt, tack för att du är så underbart fantastisk och tack för att du faktiskt bjöd in Gud i ditt liv och för att du berättade det för mig och tack för att du ger mig ännu en chans. Tack och förlåt för allt, helt enkelt!
Sofie var fortfarande mållös. Men uppenbarligen hade hon fortfarande Gud med sig, för nu kom plötsligt ännu en sådan där våg av kärlek över henne. Fast den här gången fick hon inte så där mycket energi att hon inte längre kunde stå still. Det var mer som att Gud sa; oavsett vad Johan säger, så älskar jag dig mer och jag förlåter dig mer. Samtidigt var det som att hon fick information från Gud om att Johan faktiskt menade precis vad han sa när han låg där på knä på golvet framför henne. Det var mycket svårt att förstå hur det gick till när Gud förmedlade informationen. Det var som om hon plötsligt bara visste. Och lika svårt var det att ta till sig informationen. Sofie hade inte känt sig älskad på många, många år. Kunde hon verkligen vara värd att älskas? Kunde Johan verkligen älska henne och kunde Gud verkligen älska henne? Hon som förnekat och fortfarande delvis förnekade Gud. Det var verkligen svårt att ta till sig. Men kärleken från Gud kom på ett sätt så att den var svår att förneka.