Johan och Sofie stod mitt på golvet i hallen i ett av de gula husen i området som chefen nyligen köpt. Johan hade visat en äldre man runt och tillsammans hade de till slut hittat två lägenheter som passade hans syften.
Sofie hade Johan på knä på det skitiga golvet framför sig. Han hade precis förklarat hur mycket han älskade henne. Själv visste hon knappt vad hon skulle tro. Det hade varit en extremt omvälvande helg. Hon hade både träffat Johans föräldrar vilket i sig var en upplevelse som hade räckt för ett helt år. Men hon hade även varit hemma hos Emma, som var Skorpans tjej. Och träffat Emmas föräldrar som delat sin upplevelse från ungdomen. Och inte nog med det. Hon och Johan hade varit i hans hemstad och hittat Katja som de i en hast fick med sig och erbjöd både jobb och lägenhet åt.
Ja, det hade hänt så mycket under bara ett par dagar att vem som helst skulle kunna bli matt av mindre. Men Sofie kände sig inte matt. Inte alls. Gud hade plötsligt och oväntat tagit plats i hennes hjärta och han hade lika oväntat lyft ett ok från hennes axlar. Ett ok som hon inte ens visste att hon bar omkring på. Hon kände sig lycklig och fri. Och älskad. Både av Gud och av Johan.
-Men, jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta att tro. Jag tror ju egentligen inte på Gud. Jag vet inte om jag vågar och vill.
-Vill hoppas jag att du gör.
-Ja, jo, det jag upplevt i kväll är fantastiskt, men det känns som ett stort ansvar. Det känns som att jag inte längre kan leva som jag vill.
-Jag tror inte att det är något större problem för din del.
-Men tänk om jag gör Gud arg. Tänk om han straffar mig. Då blir ju allt värre än vad det har varit.
-Gud straffar inte dig. Varför skulle han göra det? Han älskar ju dig.
-Men jag förtjänar inte att uppleva det jag gjort i kväll.
-Varför?
-Nej, jag vet inte. Men jag är ingen bra människa.
Lyckan som Sofie hade haft bubblande inom sig, avtog sakta men säkert för varje andetag hon tog och för varje ord hon själv sa. Varför hade hon varit så dum att hon trodde att Gud älskade henne? Var fick hon det ifrån? Den där vågen av kärlek hade visserligen känts äkta, men nu när hon tänkte tillbaka på den, så var hon inte längre säker på om hon ens upplevt det och om det verkligen var så starkt som hon tyckte sig komma ihåg det.
-Oj oj oj, lilla Sofie. Du är en fantastisk människa. Du kan inte lägga en massa krav på dig själv. Du sa ju nyss att Gud tog av dig ett ok. Det är ju vad han vill. Då kan du ju inte ta på dig ett nytt och särskilt inte ett som är större och tyngre än det du hade innan. Det är inte vad Gud vill.
-Du ser, jag jobbar mot Guds vilja. Det var en dum idé att överhuvudtaget ladda ner den där appen. Förlåt Johan. Förlåt att jag kom inrusande här.
-Nej! Nu får du ge dig. Så lätt ska inte Satan segra över dig. Du måste lära känna både Gud och Satan och veta skillnad på vad de gör med dig. Innan jag la mig på knä här framför dig, då var det Gud som talade, nu är det Satan. Jag tror det är bäst att vi slutar prata om detta för stunden. Vi ska inte låta Satan fortsätta försöka lura dig. Jag tycker vi åker hem och tar en kopp the.
-Vi har inget the.
-Nej, jag vet. Men vi kan åka och handla det.
Sofie var glad att slippa prata om Gud och Satan något mer. Det hon upplevt för bara en stund sedan var nu som fullständigt bortblåst. Visst, den där vågen av kärlek hade sköljt över henne igen när Johan lagt sig på knä framför henne. Men den var så lätt att förneka. Allt hon nyligen upplevt som hade med Gud att göra var enormt enkelt att förneka. Det var som om det aldrig hade hänt och som om det snarare lagts ett ok med extra tyngder på henne. Det var i och för sig också konstigt. Men det var så det kändes. Snacka om tvära kast.
Johan tog Sofie i handen och ledde henne ut till bilen. Som en gentleman öppnade han dörren åt henne på passagerarsidan och stängde försiktigt när hon satt sig. Sedan småsprang han själv runt och satte sig i förarsätet och körde till stormarknaden. Både Johan och Sofie agerade som om inget hade hänt, även om Sofie kände sig ovanligt nertyngd. Men varken Johan och Sofie kunde låta bli att tänka på det som hade hänt.
Johan bar på kundkorgen och plockade på sig lite av varje ur butikens sortiment. När de kom till kassan packade Johan upp korgens innehåll på bandet och Sofie gick ut för att packa ner. När det var tid att betala stod både Johan och Sofie vid kassörskan som såg frågande på de båda.
-Jag betalar, sa Johan och föste Sofie åt sidan så att han skulle kunna komma bättre åt maskinen för kortbetalning.
-Men, din mamma… protesterade Sofie som tog ett steg tillbaka mot terminalen.
-Jaja, men jag tar detta, sa jag. Du kan betala nästa gång.
-Men du har ju betalat alla gånger.
-Var glad för det du, sa kassörskan och log mot Sofie. Det är sällan någon som bråkar om att få lov att betala.
Sofie försökte le tillbaka mot kassörskan, men inom henne började det koka. Inte av lycka som nyss, utan av ett hemskt mörker. Ett hemskt mörker som nu nästan gjorde det svårt att andas.
När Johan hade betalat tog han kassen som Sofie packat i den ena handen och Sofie i den andra. Han sneglade på henne medan de gick. Det var något som inte stämde. Hon gick med sänkt huvud och stegen som förut varit så lätta att hon studsat såg nu ut att vara tyngre än bly.
Efter att ha lagt påsen bak i bilen öppnade han återigen dörren för Sofie och stängde efter henne.
-Berätta för mig om Satan, sa Sofie när han satt bredvid henne.
Johan startade bilen och började sakta köra hemåt medan han svarade på Sofies fråga:
-Satan är hemsk. Han är bara ute efter att stjäla, slakta och döda. Allt han kommer åt att stjäla, det stjäl han. Din lycka, din framtid, ditt hjärta. Allt! Han tar varje chans han får att förstöra och han är väldigt listig. Han lurar dig så att du inte märker det förrän du är fast i en fälla som tycks omöjlig att ta sig ur. Han är mörkrets härskare.
-Men hur kan Gud acceptera honom. Varför låter Gud honom göra så med oss om han tycker så mycket om oss.
-Gud har gett oss en fri vilja. Vi väljer själv vad vi vill göra. Adam och Eva vet du vem det är. Du vet hur ormen lurade Eva att äta av frukten. Det var Satan som lurade henne. Men hon hade ju inte behövt göra som han sa. Hon hade det bra så som hon hade det. Men hon valde att gå mot vad Gud hade sagt. Det är precis vad som händer idag också. Vi frestas att göra sådant som inte är bra för oss. Vi vet inte alltid att det är mot Guds vilja, inte förrän efteråt. Och då fortsätter Satan mer än gärna. Då säger han åt oss att det inte är någon idé att vi försöker vända om till Gud. Han säger att Gud inte kan älska någon som gjort si eller så. Men det är inte sant. Det är en lögn. Satan är lögnens fader.
-Men hur kan Gud acceptera det då?
-Det gör han inte. Gud besegrade Satan med Jesus kan man säga. Eller vi får ju fortfarande välja. Gud skickade ju Jesus till jorden för att vi skulle få våra skulder förlåtna och för att vi skulle kunna välja honom. Han gjorde det för att han älskar oss. Gud ville ge oss ett alternativ. Jesus besegrade Satan när han dog på korset för oss. Men som du vet är det mängder med människor som inte väljer Jesus. De väljer synden. Och därför ser det ut som det gör i världen idag. Gud besegrade Satan med Jesus och gav oss ett alternativ, men det är upp till oss att välja om vi vill fortsätta på Satans väg eller om vi väljer Jesus. Efter dagens händelse, så hoppas jag att du väljer Jesus och att du håller fast vid honom.
-Men hur vet jag om det är Jesus eller Satan som bestämmer i mitt liv.
-Det är en bra fråga och den tycker jag du ska ställa dig själv varje dag. Det borde faktiskt jag också göra. Det gör jag inte. Har inte ens tänkt så måste jag erkänna.
-Varför?
-Jag vet inte. Har bara inte tänkt så. Men det är en jättebra fråga att ställa sig själv. Det hör jag nu när du säger så. Men rent generellt kan man väl säga, som svar på din fråga att när du tänker kärlek så är det Gud, men om du tänker mörker, då är det Satan. Det är ett förenklat svar, men jag vill inte göra saker mer komplicerade för dig än nödvändigt.
-Och hur ska jag göra om det är fel? Om jag följer Satan.
-Om du märker att Satan försöker lura dig eller om han har lurat dig, då finns det bra ett sätt. Du måste be Gud om hjälp. Bästa sättet att besegra Satan är att använda Guds ord. Jag vet inte om du hört talas om att Jesus var ute i ödemarken när han blivit döpt. Typ när han var på väg att bli den vi känner honom som.
-Nej, det har jag nog inte hört. Jag är som sagt inte speciellt bevandrad i Bibeln.
-Nej, men det är okej. Jag ska hjälpa dig med det efterhand. I alla fall… när Jesus varit ute i ödemarken i 40 dagar kom Satan och försökte fresta honom. Bland annat sa Satan till Jesus som inte ätit något under sin period i öknen, att han om han var Guds son, så skulle han väl kunna förvandla stenarna på marken till bröd. Då svarade Jesus Satan genom att citera ord ur Bibeln. Eller tja, det var ju inte Bibeln då, men ur de gamla skrifterna som senare blivit vår Bibel.
-Så Jesus använde ord ur Bibeln för att svara Satan?
-Ja. Och om Jesus som är Guds son behövde göra det, hur mycket mer tror du inte att vi behöver det? Det är därför som jag tycker det är så viktigt att läsa Bibeln hela tiden. Jag vill kunna ge Satan svar på tal oavsett vad han kommer med.
-Men om jag känner ett mörker inom mig nu då? Vad kan jag göra åt det? Jag vet som sagt inget om Bibeln, än mindre kan jag citera något ur den.
-Jodå, du kan ord. Du sa till mig innan. Kristus har gjort oss fria, sa du. Och du pratade om slavok. Använd det.
-Hurdå?
-Du skulle kunna säga typ; Käre Gud, hjälp mig. Satan försöker ta över mina tankar. Men i ditt ord står det att Kristus gjort mig fri. Hjälp mig därför undan Satans slavok och gör mig fri genom Jesus.
-Hjälper det?
-Nja, men du får inte tvivla. Du måste tro i ditt hjärta.
-Det verkar lättare sagt än gjort när Satan tagit över. Då är det inte lätt att tro.
-Nej, jag förstår hur du känner. Och jag ser att mörkret tagit över. Det gör mig ont. Satan är hemsk. Att han inte kunde låta dig vara kvar i den lyckan en liten stund till. Men han har förmodligen varit beredd en längre tid. Eftersom han vet att jag följer Gud har han varit beredd på att du också skulle vända om till kärleken.
-Just nu känns inget av det som hände verkligt alls. Det känns som att jag hittar på allt. Det kan inte vara sant.
-Anklaga inte dig själv. Det är väldigt enkelt att tvivla. Till och med Jesus egna lärjungar tvivlade på honom. Och de såg ändå med egna ögon allt vad han kunde göra. När det känns hopplöst och svårt, då kan du i ditt inre eller högt ropa Jesus. Ropa namnet om och om igen. Satan avskyr det namnet och brukar då vika åt sidan en stund så att man kan andas.
-Men varför ropade du inte efter Jesus då när du var på väg att hoppa från taket.
-Jag vet inte. Just då tänkte jag inte alls. Jag gav upp. Jag var typ redan död. Men den där dagen när du berättat för oss på jobbet om Jonny, då gick jag ju in på lagret och mådde så dåligt att jag spydde i en låda. Då ropade jag efter Jesus. Hela vägen till lagret ropade jag i mitt huvud. Kanske att han hjälpte mig genom dig då. Du följde mig hem och vi pratade lite. Det var bra. Jag kommer aldrig att glömma den dagen.
-Men hur kunde Jesus hjälpa dig genom mig? Jag var ju inte troende.
-Nä, men det fanns ingen annan som var troende i närheten heller. Och det bästa jag behövde i den stunden var att få prata med dig om det. Varför skulle Gud inte skicka det bästa till mig när jag ropat efter hjälp?
-Nä, jag vet inte. Men jag förstår fortfarande inte hur, om det nu var Gud, hur han kunde komma till mig. Jag har alltid trott att man måste gå i kyrkan för att prata med Gud. Eller så trodde jag inte ens att man själv kunde göra det. Jag har tänkt att det är prästens jobb.
-Så är det inte. Vem som helst kan prata med Gud. Man måste inte gå till någon kyrka för att göra det. Att vara med andra troende i till exempel en kyrka är däremot viktigt. Meningen med församlingen är att man ska stötta varandra och uppmuntra varandra i tron. Det gör det svårare för Satan. Men man behöver inte församlingen för att prata med Gud och du är beviset på att man inte behöver någon församling för att ens lära känna Gud. Det behövs bara en uppriktig bön och det var din. Och som jag sa tidigare, så gav han dig Emelie som ett bevis på att det du varit med om var på riktigt. Jag tror av någon anledning, men jag hoppas att jag har fel, att Emelie bara var till för din tro. Inte för att hon skulle tro. Han lät Emelie uppleva samma sak som du gjort för att någon annan skulle kunna bekräfta det för dig. Jag lovar att jag ska göra allt vad jag kan för att hjälpa både dig och Emelie att stå emot Satans alla fula knep. Men som sagt tror jag att han kommer att ta till många fula trick. Han är garanterat ursinnig för att han förlorat två personer på samma kväll.
Johan hade nu stannat bilen utanför det blå parhuset där de bodde tillsammans. Sofie tänkte på vad Johan sagt. Det stämde ju som han sa att Emelie hade bekräftat det hon upplevt. Hade det inte varit för Emelie hade det varit ännu enklare att förneka allt. Men nu fanns det ju en person till som kunde säga samma sak. Visserligen ett barn, men ändå. Och Johan hade ju sett hur glad hon var. Och hon var ju glad när hon sprang till Johan. Men var det verkligen Gud?
Kanske var det lättnaden av att äntligen ha pengar på kontot som gjorde att det känts som att ett ok lyfts av axlarna. Kanske var det alla pengar från Johans mamma som fick henne att bli så glad. Alla som vinner mycket pengar på lotter blir ju glada. Det lät mycket mer logiskt. Så var det antagligen. Det var alla pengarna som gjorde henne lättad och glad. Det tänkte hon inte säga till Johan. Han kunde ju få tro att det var Gud. Han visste ju inte hur mycket pengar det handlade om. Den logiska förklaringen med pengarna tvättade bort det mörka hon nyss vandrat i. Det kändes skönt. Nu var hon sitt vanliga jag igen. Icke troende men med väldigt mycket pengar på kontot.