Säsong 3 -del 28

Johan satte igång vattenkokaren och tog fram två muggar ur skåpet. Matvarorna som han och Sofie handlat på stormarknaden hade han satt in i skåpen. Sofie satt vid köksbordet och tittade för andra gången den här kvällen på ritningarna som Johans mamma tagit med sig. Att göra om ett parhus till ett enda stort hus kändes minst sagt onödigt. Men att säga emot Johans mamma verkade inte vara någon idé.

Sofie reste sig från stolen igen och gick in i vardagsrummet. En av ritningarna föreslog att de båda vardagsrummen som låg vägg i vägg, skulle göras om till ett gigantiskt rum. Men Sofie tyckte att det vardagsrum de hade var stort nog. Fast det kanske berodde på att de ännu inte hade några möbler.

Hon gick ut i köket igen samtidigt som Johan hällde upp det varma vattnet i muggarna.

-Jag tycker inte att den här ritningen är bra, sa Sofie och pekade på ett av de många papper som låg utspritt över hela köksbordet.

-Okej, varför?

-För att vardagsrummet kommer att bli gigantiskt. Så stort vardagsrum behöver vi inte.

-Nej, jag håller med.

Johan började kika lite närmare på de andra.

-Det här tror jag inte heller på, sa Johan och pekade på ett annat papper samtidigt som han försiktigt tog en klunk av den varma drycken.

-Bra att vi kan utesluta en del.

-Ja, några förslag verkar lite smått galna. Men det kanske beror på att det är min mamma som bett om förslagen.

-Vet du hur mycket pengar hon tog från din pappa och satte in på mitt konto?

-Nej, har du kollat?

-Ja. Det är sjukt mycket pengar. Jag har aldrig haft så mycket pengar förut. Jag vet inte vad jag ska göra med dem. Jag är rädd att jag kommer att slarva bort alla på onödiga saker.

-Det tror jag inte. Men om du vill göra min mamma glad så kan du ju ringa henne och fråga om råd.

-Tja, det kanske jag ska göra. Om du tror att hon blir glad av det så är det det minsta jag kan göra. Tror du jag kan ringa nu direkt?

-Det är lika bra.

Johan tog fram sin telefon och letade upp sin mammas nummer. Medan han läste upp siffrorna knappade Sofie in dem i sin telefon och ringde numret.

-Jag går runt och tittar medan ni pratar, sa Johan.

Sofie bara nickade till Johan för på andra sidan luren hade Johans mamma redan svarat.

-Hej, det är Sofie, sa Sofie.

Johan hörde inte vad hans mamma sa, men när Sofie varit tyst en stund tackade hon för pengarna och frågade mamman vad hon skulle göra med dem. Johan förstod med en gång att hans mamma blev glad över frågan. Antagligen gick hon igång direkt och började prata om placeringar av olik slag, för han hörde hur Sofie gång på gång fick be om förklaringar.

Johan lämnade Sofie i köket medan han själv vandrade in i vardagsrummet. Sofie hade rätt. Ett vardagsrum som var dubbelt så stort som detta skulle de inte behöva. Möjligen ett finrum där de skulle kunna sitta och äta om de hade många gäster. Johan hämtade nycklarna och låste upp dörren till altanen. Därifrån kikade han in i den andra delen av huset. Men det var för mörkt för att se något så han gick in igen. Han gick raka vägen till dörren på framsidan och lämnade Sofie ensam i deras halva av huset medan han själv gick in i den andra delen. Det var egentligen onödigt att gå in hit eftersom det såg ut precis som i den andra halvan, fast spegelvänt. Han gick omkring i alla rummen, även upp på ovanvåningen, men kom inte fram till något.

Plötsligt fick han för sig att han skulle spela lite lovsång. Det hade han inte gjort på flera dagar. Han ville inte störa Sofie med det i onödan. Det var lite synd för att prisa Gud såg han som väldigt viktigt. Han satte igång musiken från en av sina spellistor på telefonen och började sedan dansa och sjunga med till låtarna. Från början hade han bara tänkt lyssna på en eller ett par låtar, men musiken var bra och det kändes skönt att röra sig i takt till tonerna som strömmade ur den lilla högtalaren.

Det han inte visste var att Sofie avslutat samtalet med hans mamma och att hon nu börjat leta efter honom. Hon hade hört att han gått ut på altanen, men där var han inte. Det var låst. I sovrummet var han inte heller. Kanske var han på ovanvåningen. Han kanske hade satt sig med sin Bibel, tänkte Sofie. Men, nej, där var han inte heller.

Sofie drog sig i minnet tillbaka till upplevelsen hon haft där tidigare under kvällen. Det hade varit skönt att känna sig sådär lätt och fri. Hon satte sig på golvet i hopp om att få uppleva samma härliga känsla igen. Hon tänkte på alla pengar Johans mamma fört över till henne. Det var otroligt mycket pengar. Det var skönt att ha dem på kontot. Men tanken på pengarna gav inte den där känslan som hon upplevt tidigare. Det var ju det mest logiska att det var dem hon var lättad och glad över. Varför hände det inte igen? Varför fick hon inte den där känslan av frihet och lättnad när hon tänkte på pengarna?

Hon höll telefonen i handen. Hon var inte speciellt sugen på att öppna Bibeln igen. Den var ju så svår att förstå. Det där med köttet hon läst tidigare, det förstod hon inte alls. Men hon hade ju faktiskt läst Bibeln när hon fick den där känslan förra gången. Kunde det ändå vara den? Det var mot allt hon trott på hittills. Mest för att bevisa för sig själv att hon hade rätt när hon tänkte att Gud var ett påhitt, så öppnade hon appen. Hon hamnade direkt där hon lämnat den. Galterbrevet 5. Till den friheten har Kristus befriat oss, läste hon. Och hon läste orden en gång till. Till den friheten har Kristus befriat oss.

Precis som tidigare la hon sig på rygg på golvet i det lilla rummet medan hon upprepade orden ännu en gång. Till den friheten har Kristus befriat oss. En fjärde gång upprepade hon orden, fast den här gången sa hon dem högt. Hon kunde dem utantill och behövde inte längre telefonen. För varje gång hon upprepade orden så var det som om något rann av henne. Hon la ner armarna på golvet, rakt ut åt sidorna. Det var så skönt att känna den där känslan av att något rann av. Så hon fortsatte att upprepa orden om och om igen. Nu var det inte bara en känsla av att något rann av. Tårar hade börjat rinna. Lättnadens tårar. Glädjetårar.

Hon var så upptagen av orden och av känslan av frihet som spred sig i hela kroppen, att hon inte märkte att Johan nu stod i dörröppningen och kikade på henne. Inte heller Johan kunde hålla tårarna i styr. Det han såg framför sig var det vackraste han någonsin sett. Underbara Sofie utslagen på golvet upprepandes ord ur Bibeln. Han blev så tagen av vad han såg att han var tvungen att långsamt glida ner längs dörrkarmen och sätta sig ner. Men när han satt sig ner, råkade han stöta handen i golvet så att det blev en tyst knackning, vilket fick Sofie att reagera.

Sofie satte sig tvärt upp, torkade bort tårarna och sa:

-Jaså, där är du. Jag letade efter dig.

-Förlåt, jag gick in i den andra halvan för att titta lite på hur vi skulle kunna göra om huset.

-Kom du fram till något då?

-Nej, du då?

-Till den friheten har Kristus befriat oss.

-Det är väldigt vackra ord och du är otroligt vacker. Det jag såg när jag kom upp här var det vackraste jag någonsin sett. Dig och de där orden. Åååå vad jag älskar dig!

-Det är så skönt att ligga här och säga de där orden, sa Sofie och la sig på rygg på golvet igen. Det känns som att något rinner av mig, men jag vet inte vad. Det är så lätt att andas. Jag känner den där friheten. Den känns som jag aldrig tidigare känt av någon frihet. Ändå vet jag inte vad det är frihet från. Det är bara ren frihet.

-Ren frihet är nog den bästa förklaringen, sa Johan och la sig på golvet intill Sofie. Han följde hennes exempel och sa orden högt ett par gånger.

-Känner du det?

-Nej, tyvärr.

-Men varför? Om det nu är Bibeln så borde du ju känna det mycket mer än mig.

-Nej, det är inte mig Gud har sagt de här orden till idag. Eller det har han ju, men inte så. Men jag är väldigt glad att han säger det till dig och att du känner av den frihet som han erbjuder dig.

-När vi åkte hem från affären tänkte jag att det mest logiska var att det var pengarna jag fått in på kontot som fick mig att vara glad och känna mig fri. Men när jag satte mig här och tänkte på pengarna så kände jag inte något särskilt. Visst, de betyder väldigt mycket, men inte så. Det här är något annat. Är det verkligen Gud?

-Ja, eller har du någon annan logisk förklaring?

-Nej. Men menar du att det var Satan som fick mig att känna sådant mörker innan. När du betalat och vi gick till bilen så var det så tungt att det nästan inte gick att andas.

-Definitivt Satan.

-Men vad tjänar han på att göra det så tungt?

-inte vet jag, men han tänkte kanske att om han gjorde det riktigt hemskt så skulle du inte försöka igen.

-Ja, antagligen och jag var väldigt tveksam till att ta fram Bibeln nu när jag satte mig här. Jag tog fram dem för att bevisa för mig själv att det inte var Gud. Men det verkar som att jag har fel. Det är något magiskt i de här orden.

-Det är fantastiskt! Så otroligt fantastiskt! Bara Gud kan göra såhär. Bara han kan vända totalt mörker till frihet. Och han utnyttjar tillfället när du är ensam. Det är… ooo… nej, jag vet inte vad jag ska säga. Det är större än mina ord. Jag kunde ha guidat dig. Eller en präst eller vem som helst. Men nej, så gör inte Gud. Han gör det på sitt sätt och då blir det så oändligt mycket bättre. Jag hade kanske kunnat övertyga dig om att Gud finns, men inte på det här viset. Jag hade inte kunnat ge dig den här känslan av frihet som du upplever. Fråga honom hur han tycker att du ska göra nu.

-Vadå, ska jag säga det eller?

-Du kan bara tänka det.

Det blev tyst i det lilla rummet medan Sofie tänkte tanken. Men hon hann knappt inte tänka den klart förrän hon visste:

-Han tycker att du ska hjälpa mig.

-Tycker han att jag ska hjälpa dig!

-Ja. Konstigt. Tja alltså inte konstigt att han vill att du ska hjälpa mig, men konstigt för jag hör ju inget, jag liksom bara vet att han säger så.

-Åååå… Johan vände sig snabbt och la sig på knä med huvudet i golvet. För Johan var detta lika magiska ord som Galterbrevets inledning på kapitel fem var för Sofie. Han kände sig ärad och tackade för förtroendet. Vidare lovade han att göra så gott han kunde. Men då protesterade Sofie.

-Han säger att det inte är du som ska göra. Du ska bara hjälpa mig. Men du måste lyssna på honom. Det är han som ska hjälpa dig att hjälpa mig.

-Ja, det är klart. Förlåt! Egentligen tycker jag att han ska göra det själv. Han gör ju det så mycket bättre hela tiden. Du uppfattar ju dessutom vad han säger. Vad ska du då med mig till?

-Uppmuntran och stöd, sa Sofie.

-Åååå …. det är klart! Precis som jag sa till dig innan om församlingen. Han använder sina ord som jag använde. Cirkeln sluts. Bara Gud kan sluta en cirkel på det här viset. Gud talade helt klart ur Galterbrevet till dig, men han använder dig för att prata med mig. Det är helt enormt. Du fattar inte vad detta betyder för mig. Allt annat som vi har upplevt hittills den här helgen kan kvitta. Allt som jag någonsin upplevt är totalt betydelselöst i jämförelse med detta. Det här är…. nej, det finns inga ord som matchar.

Johan la sig återigen på rygg på golvet. Han var så lycklig. Sofie som fortfarande låg kvar på rygg, började åter upprepa orden hon tidigare läst.

-Till den friheten har Kristus befriat oss.

Det hade minst sagt varit en omvälvande helg. Att beskriva helgen som en berg och dal bana var en lindrig beskrivning. Både Johan och Sofie hade kastats mellan hopp och förtvivlan så många gånger att de tappat räkningen. Ena kvällen satt de på trottoarkanten förkrossade och förtvivlade. Nu låg de på golvet i sitt gemensamma hem så lyckliga att det inte fanns ord för det.

Även om helgen slutade lyckligt var både Johan och Sofie glada att den äntligen var över. Vad som skulle hända framöver var det svårt att sia om. Att det förmodligen skulle fortsätta att vara händelserikt var det inte mycket att tvivla över. Men om händelserna skulle fortsätta att köra berg och dalbana med de båda, var oklart. Och hur många fler nya människor de skulle lära känna var också oklart. Förmodligen en hel del.

Oavsett hur framtiden såg ut, så hade de nu varandra och de hade Gud och det kändes väldigt skönt. Den omvälvande helgen hade fört dem mycket närmare varandra. Närmare än många förmodligen skulle komma varandra under en hel livstid och det kunde man förmodligen tacka berg och dalbana turen för.

Sofie tänkte en kort stund på Skorpan och Sillen. Hon hoppades att Sillen skulle hitta någon annan att dela sitt liv med. Och att Skorpan och Emma skulle komma varandra lika nära som hon och Johan nu gjort. Och hon hoppades att Emelie skulle få ha kvar tron på Gud, trots att Johan trodde att det skulle bli svårt. Sofie såg det som sitt uppdrag att försöka hjälpa henne. Det var ju hon som övertygat henne att ladda hem en Bibel i telefonen, inte mer än rätt att hon försökte hjälpa henne att hålla kvar vid tron. Om hon nu skulle klara av det själv, vill säga. Det var ju inte helt självklart, det förstod hon efter den där mörka vandringen ut från stormarknaden.

Men kanske att den där mörka vandringen varit bra. Kunde det till och med vara Gud? Om hon inte upplevt mörkret, hade hon kanske inte sett skillnaden så tydligt som hon nu gjorde. Det var svårt att veta och just nu brydde hon sig inte. Den här friheten som hon befann sig i, den var så go att vara i. Och när hon sneglade på Johan såg hon att även han var nöjd och det gjorde henne ännu gladare.

Det hade som sagt varit en jobbig helg, men den här belöningen gjorde att det var värt det.

Här lämnar vi Johan och Sofie och avslutar säsong 3. Det är visserligen några timmar kvar på söndagen, men de timmarna kan de få för sig själva, lyckliga liggande på golvet på ovanvåningen. Hela säsong 3 utspelades under en helg, från fredag morgon till söndag kväll. Hur nästa säsong ser ut vet inte ens jag som skriver just nu. Du som läser kommer att få första avsnittet till säsong 4 om två veckor eftersom vi alltid tar en kort paus mellan säsongerna. Tack för att du läst hela vägen hit 🙂

Lämna en kommentar