Det var en intensiv förmiddag för Johan, Sillen och de andra på lagret. Eftersom både Sven och Sofie var hemma och sjuka behövde de andra jobba desto mer. Att vara två man kort på ett företag med 11 anställda, var ganska mycket. Som tur var hade i alla fall Spenaten och hans kumpaner kommit vid åtta och Camilla kom strax innan nio som vanligt.
-Hoppas att Sven och Sofie är tillbaka imorgon, sa Albin när de återgick till arbetet efter frukostrasten. Ska vi hålla det här tempot imorgon också, då kommer jag att slita ut mig i förtid.
-Sluta gnäll, sa Svampen. De kan väl inte hjälpa att de är sjuka. Gnäller du så när jag också är hemma?
-Nej, men då har vi ju alltid haft Johan här hela dagen och det är ju väldigt sällan som två av oss är sjuka samtidigt. Dessutom tycker jag det går i slow motion för Sillen.
-Sluta klaga på Sillen, röt Johan.
Just då klev Camilla in på lagret tillsammans med två poliser.
-Dessa söker Sigvard Larsson? Vem av er heter det? För jag antar att någon av er heter så och inte Svampen, Spenaten eller något annat ätbart.
-Det är jag, sa Sillen.
-Heter du Sigvard, skrattade Albin.
-Vad sa jag åt dig, sa Johan.
-Kan vi prata enskilt, sa den ena polismannen till Sillen.
-Visst. Vi kan gå in i fikarummet. Johan, du kan väl vara med.
-Gärna.
-Vad har du nu hittat på, undrade Albin.
-Camilla, kan du dra Albin i öronen lite. Han lyssnar inte när jag säger att han ska sluta.
-Visst, sa Camilla och gick fram och drog Albin lite på skämt i öronen.
Alla skrattade, utom de båda poliserna, Johan och Sillen.
Johan gick in i fikarummet sist och stängde sedan dörren efter sig. Sillen hade redan satt sig på den ena av stolarna.
-Det gällde den här damen, Karin, sa polismannen.
-Ja.
-Jag är ledsen, men det är inte mycket att göra. Jag beklagar att du råkat ut för henne. Hon har en partner som hon inte är gift med, men som hon bor tillsammans med. De båda verkar ha som arbete att lura både män och kvinnor. Det har varit rättegångar förut, men de har lärt sig vad man ska undvika och därför aldrig fått något straff.
-Ja, sa den andra av de båda poliserna. I stort sett inget av det hon sagt är sant. Du pratade om en ultraljudsbild på barnet. Det var inte på riktigt. Hon var aldrig gravid. Dessutom hade hon en annan man hon lurade när hon träffade dig och redan innan hon gjort slut, så hade hon hittat en ny att lura. Den där nya killen informerade vi, så han klarade sig.
-Ja, men du måste nog söka hjälp med det här, fortsatte den första av de två poliserna. Jag ser att du har en bra vän, men det räcker inte. Du behöver någon att prata med. En av de tidigare killarna hon hade klarade inte av att hantera det. Han tog sitt liv.
-Men det är ju hemskt. sa Johan. Finns det verkligen inget man kan göra?
-Det är inte lätt. Ni gifte ju er och det som fanns på gemensamt konto hade hon helt klart tillgång till. Om du inte bytt lås, så rekommenderar vi att du gör det omgående. Även om hon har lämnat tillbaka nyckeln kan hon mycket väl ha gjort en kopia.
-Vi åker och fixar det med en gång, Sillen, sa Johan.
Sillen såg nu ännu mer bedrövad ut än han gjort på morgonen. Det här var verkligen tunga besked. Tänk att barnet inte ens funnits.
-Hur går det, Sigvard?
-Kalla mig Sillen. Det går dåligt. Mycket dåligt faktiskt. Jag tyckte det var jobbigt innan. Nu blev det ännu värre. Jag förstår killen som tog livet av sig.
-Vi tar med dig så åker vi till psykakuten, sa den ena polisen.
-Nej, det vill jag verkligen inte. Det blir inte bättre.
-Jag har ett förslag, sa Johan. Du vet min pastor, Emil. Han och hans fru har ett ganska stort och fint hus. Och de har tre barn. Barnens rum burkar de använda för inneboende. Jag har bott i ett av de rummen en gång. Det är faktiskt väldigt bra. De tar hand om en. Ska jag ringa dem.
-Det är bättre i så fall, sa Sillen. Hem vill jag ju inte heller. Kan du fixa lås också Johan?
-Självklart.
Just då knackade det på dörren. Det var chefen som klev in och stänge bakom sig.
-Vad är det som har hänt?
-Jo, Sillen blev ju lurad av sin tjej. Poliserna här har kollat upp henne lite och nu mår Sillen inte alls bra. Poliserna här säger att en annan man som hon lurat, valde att ta sitt liv.
-Usch. Det kan vi inte acceptera. Hur ska vi göra nu då?
-Jag ska ringa min pastor, så får han ta hand om Sillen. Det är bästa alternativet just nu.
-Ännu en man kort, sa chefen.
-Ja, men vi klarar det, sa Johan. Jag kan vara kvar här lite längre. Vi har ju redan satt andra i arbete i bostadsområdet, så det löser sig.
-Det är bra Johan. Kan jag lita på att du reder ut detta då?
-Ja.
-Men vi stannar nog här tills du får tag på den där pastorn, sa polisen.
Johan fiskade upp sin telefon och ringde till Emil. Han och hans fru var ute och gjorde lite ärenden, men lovade att komma förbi och hämta Sillen så fort de kunde.
-Ok, då litar vi också på dig Johan, sa den andra av de båda poliserna. Då är hjälp på väg.
-Ja. Och tills dess så lovar jag hålla ett öga på honom.
Poliserna och chefen lämnade fikarummet.
-Har du berättat om Karin för de andra?
-Nej, sa Sillen.
-Då gör jag det nu om det är okej. Annars får jag dem inte att låta dig vara.
-Okej.
Johan gick ut till de andra och stängde dörren bakom sig. Han behövde inte säga något för att få deras uppmärksamhet. De var redan samlade runt honom och undrade nyfiket vad som stod på. Johan berättade i korta drag om Karin och hur hon lurat Sillen. Och att Sillen därför nu mådde väldigt dåligt. När Johan berättade vad polisen sagt om den där andra killen som begick självmord, så började Albin oja sig.
-Ååå varför var jag så dum. Stackars Sillen. Hur ska det gå nu, Kommer han att klara sig?
-Ja, om vi hjälper honom.
-Ja, det är klart. Vad kan vi göra?
-inte mycket. Låt honom vara. Min pastor är på väg hit och han ska ta hand om honom. Han är van vid alla möjliga problem. Han och hans fru har tagit hand om mig, och jag vet att de har tagit hand om alla möjliga typer av beroende och sådana som behöver komma bort lite. Det kan ju finnas många anledningar och man behöver inte vara troende för att komma till min pastor. Och han försöker inte omvända någon heller. Han pratar såklart lite om Gud, men han är fantastisk. Han vet hur mycket eller lite han ska och kan prata.
-Ja, det hoppas jag, sa Skorpan. För det är ju inte kul att bli påtvingad Gud bara för att man är ur form. Och just nu är väl det bland det sista som Sillen vill tänka på.
-Ja, nej, det är klart. Men allt det här betyder att vi är ännu en man kort idag. Därför stannar jag kvar till fyra idag. Bostadsområdet får klara sig. Men vi måste ändå jobba ännu hårdare hela dagen. När de hämtat Sillen sticker jag bara iväg och fixar nytt lås åt Sillen. Det sa poliserna att han skulle.
-Ja, det är klart. Det måste du. Kan hon komma in i huset?
-Nja, hon har lämnat tillbaka nyckeln, men poliserna sa att hon kan ha gjort en kopia.
-Så hon skulle kunna tömma hela Sillens hem?
-Ja, om det vill sig illa.
-Men då måste du göra det direkt.
-Jag lämnar inte Sillen.
-Vi kan titta till honom.
-Det är jag säker på att ni kan, men jag gör det. Jag lovade både chefen och poliserna.
De andra accepterade motvilligt, men återgick ändå till sitt. Johan jobbade på han också, men höll sig nära både portarna så att han skulle se om Emil kom och fikarummet på lagret så att han skulle kunna hålla koll på Sillen. Efter en stund kom Sillen ut.
-Jag kan inte sitta därinne medan ni jobbar. Det känns dumt.
-Vad vill du göra då, undrade Johan.
-Jag kan väl hjälpa till att packa en beställning.
-Okej, sa Johan tveksamt.
Som tur var kom Emil och hans fru ganska snabbt. Efter några korta artighetsfraser tog de Sillen med sig. Strax därefter lämnade även Johan lagret. Att fixa låset gick väldigt snabbt. Sillen ville ha ett sådant där elektroniskt lås och firman som Johan besökte, tog tag i det direkt.
-Vilken service, sa Johan.
-Ja, det är ju vårt jobb, sa killen som fixade låset.
-Det ska jag komma ihåg. Jag och min chef kan nästan säkert behöva dig mycket mera.
-Kul, sa killen och gjorde klart Sillens lås.
Innan Johan lämnade huset gick han ett varv därinne för att se att allt verkade okej. När han kom utanför dörren mötte han Karin.
-Vad gör du här? Har du inget vett i skallen? Hur kunde du göra så mot Sillen?
-Ehh,,, Karin fick inte fram något.
-Bara så du vet så har jag precis bytt lås och Sillen är omhändertagen. Han tänkte ta livet av sig, överdrev Johan.
-Förlåt. Det var inte meningen.
-Inte meningen! Du har ju som jobb att lura folk. Polisen har precis berättat för mig vad du gör.
-Ja, jo, jag vet. Men idag… jag vet inte vad som hände. Plötsligt kände jag dåligt samvete för Sillen. Jag har inte gjort det förut. Jag tänkte komma hit för att be om ursäkt.
-Det är för sent.
-Men kan du hälsa honom att jag faktiskt är ledsen. Jag ska betala tillbaka en del av pengarna. Och jag ska avbryta förhållandet med min man. Eller, ja, vi är ju inte gifta. Men vi bor som om vi vore gifta. Han har inte varit bra för mig. Jag var inte sådan innan.
-Du vet att jag är troende och jag tänker inte döma dig. Men Sillen mår väldigt dåligt av vad du gjort. Jag tror inte han bryr sig så mycket om pengarna utan mer hur du handlat. Det där med barnet var lågt. Hur kunde du säga att du var gravid när du inte var det?
-Ja, jag vet. Det var dumt och som sagt ångrar jag mig och jag vill försöka börja om på nytt, som en vanligt hederlig kvinna.
Nu var det Johan som var mållös. Hade den bön han och Sillen bad på morgonen redan gjort skillnad på Karin. Och menade hon alvar eller försökte hon lura honom också? Om hon verkligen menade att hon ville börja om på nytt så skulle hon behöva bo hos Emil. Men det gick ju inte nu när Sillen var där. Just nu var Sillen viktigast.
-Du kanske kan hjälpa mig med en lägenhet, sa Karin. Jag vet ju att du har massor som står tomma. Om jag ska börja om på nytt behöver jag någonstans att bo. Någon annan stans. Någonstans där jag kan bo själv.
Johan tvekade.
-Jag kan hjälpa till att göra något också. Jag kan inte så mycket, men städa kanske? Om jag städar lite utan betalning. Som ursäkt för det jag gjort mot Sillen.
-Jag tror inte man får göra så.
-Men ingen behöver ju veta.
-Hur snart vill du ha en lägenhet då?
-Bäst är nog omgående. Jag skulle vilja lämna allt bakom mig nu på en gång. Jag sa till min man att jag mådde lite dåligt och behövde frisk luft. Han vet inte att jag är här. Jag vill inte tillbaka.
-Det är väldigt svårt för mig att tro på det du säger. Jag är både arg, ledsen och besviken på dig.
-Ja, jag förstår det. Men när jag vaknade idag var det som att vakna upp ur en mardröm. Fast jag var fortfarande kvar i den då. Nu försöker jag ta mig ur den.
-Vid vilken tid var det?
-Jag vet inte, spelar det någon roll? Halv åtta kanske.
-Okej, jag fixar en lägenhet åt dig, men du håller dig borta från Sillen. Och från män överhuvudtaget tills jag kan lita på dig. Jag tänker ge dig en lägenhet där någon kan hålla ögonen på dig. Jag tycker inte om det här, det ska du har klart för dig. Men du kan ju inte bara lämna din man hur som helst. Du måste ju säga till honom att det är slut. Annars kommer han att undra.
-Ja, det är klart. Kan du följa med mig?
-Det är inte lite du ber om. Men okej. Det kan faktiskt vara bra att se att du verkligen bryter med det gamla. Du får en chans. Sumpar du den så slänger jag ut dig.
Johan tyckte det var svårt. Han försökte lyssna inåt på hur han skulle hantera Karin, men det gick inte. Antagligen för att han var för arg på henne. De tog Johans bil och körde enligt Karins instruktioner till det hus där hon och hennes man bodde. Medan de körde, tänkte Johan på sin morgonstund med Gud. Var det ändå Karin som han hade fel tankar om? Var hon egentligen god? Förtjänade hon verkligen en chans till efter allt hon gjort mot Sillen? Johan bad tyst för sig själv till Gud. Han bad för Karins skull. Han bad att hon skulle vara den goda människa som hon nu sa att hon tänkte vara.