När Johan stannade bilen utanför Karins hus, vände hon sig mot honom.
-Det här kommer att bli jobbigt, sa Karin. Jag och min man har levt det här livet länge och det har gått bra för oss. Jag vet inte vad du vet, men vi har lurat väldigt många, både jag och min man. Det handlar om miljonbelopp som vi lurat till oss. Men jag antar att du visste detta eftersom det var poliser här för någon dag sedan. De har väl berättat för er?
-Jag vill inte veta, sa Johan. Jag vet att du gjorde min bästa kompis illa, väldigt illa. Det är mer än nog för mig. Om han eller någon annan får veta att jag är här och hjälper dig nu, så kommer de ha ihjäl mig. Det känns som att jag sviker Sillen när jag hjälper dig.
-Men jag behöver hjälp. Du ska få komma med in och träffa min man. Jag kan nog inte lämna honom utan hjälp. Hjälper du mig?
-Det är magstarkt tycker jag. Först skada min kompis och sedan be om hjälp. Men jag följer med in.
Karin gick före Johan på den lilla grusgången som ledde fram till ytterdörren. Hon låste upp dörren och ropade på sin man.
-Fick du tag på något av värde, ropade mannen inifrån huset.
-Nä, jag vill sluta. Jag vill göra slut, ropade Karin tillbaka.
-Va?
En vältränad man lite äldre än Johan klev ut i hallen. Det var tydligen Karins man.
-Åkte du till Sillens hus för att hämta grejer, undrade Johan som knappt kunde tro sina öron.
Karin svarade inte.
-Vem är du, undrade den vältränade mannen.
-Jag heter Johan. Det här är ett misstag. Jag ska köra igen.
-Nej, Johan, förlåt, sa Karin. Gå inte.
Men Johan ville inte höra mer. Att han ens kunde tänka tanken att hon plötsligt skulle vara snäll. Tydligen hade hon redan ljugit för honom när hon hade sagt att hon skulle hämta lite luft. I själva verket hade hon varit på väg till Sillens hus för att hämta mera saker att stjäla från honom. Johan tog tag i dörrhandtaget och öppnade. Men halvvägs ut, grep Karin tag i armen.
-Nej, vänta Johan. Jag gör slut. Jag vill sluta med det här livet.
-Sluta, sa mannen i hallen. Ska du lämna allt det vi har byggt upp för den där lille. För kom inte här och tro att du ska få något av mig. Det kan du glömma. Det är jag som äger det här huset, det vet du. Och det som är i huset är också mitt. Pengarna är mina. Vad ska du leva av? Det är ju vi tillsammans som gör detta.
-Jag vill inte längre, sa Karin. Jag kände det idag på morgonen så tydligt. Och nu när vi åkte hit, kom det över mig igen.
Johan var förbluffad. Två gånger den här dagen hade han bett till Gud för Karin. Och båda gångerna verkade det ha haft omedelbar effekt.
-Fine! Inga problem för min del. Jag hittar lätt någon annan kvinna. Jag har ju redan två olika på gång.
-Jag ska bara hämta mina kläder, sa Karin. Eller ska du ha dem också i ditt hus?
-Nä, ta det som är ditt så jag slipper röja undan det. Skönt att slippa se dig. Du har ändå inte bidragit speciellt mycket den senaste tiden. Den senaste snubben du hade tog du nästan inget från.
-Hjälper du mig att bära Johan.
-Är det den här Johan du ska ha nu eller?
-Nej, tack, sa Johan. Jag är inte intresserad. Jag är bara bärhjälp.
-Johan är religiös, sa Karin. Det är därför som han hjälper till.
-Hahaha, skrattade mannen. Ja, det kan jag tänka mig. Ni som går i kyrkan är ganska korkade. Ni tror gott om alla. Så lättlurade.
Johan brydde sig inte om att svara. Istället följde han efter Karin och hamnade i ett sovrum.
-Så mörkt det är här, sa Johan när de var ensamma.
-Ja, jag vet. Mörka väggar och mörk heltäckningsmatta, men jag har tyckt att det varit mysigt. Nu behöver jag nog något ljusare. Kan du slänga ner allt från de två översta lådorna i de här plastpåsarna?
Johan packade ner det Karin hade sagt. Det var i mest tröjor i lådorna. Eftersom det bara fanns en resväska, fick det bli vanliga plastpåsar till resten. Flera gånger tvingades Johan gå ut och in ur huset med allt som Karin packade ner. Varje gång han passerade mannen hånskrattade han åt Johan. Men samtidigt höll han ett öga på vad Johan bar med sig så att inte för mycket prylar skulle åka med.
-De här lakanen och handdukarna tar jag också, sa Karin. De är faktiskt mina.
-Ja, de är ju faktiskt det. Ska du inte ha den där lampan också?
-Jo. Det ska jag.
Till slut hade Karin tagit allt som var hennes. Johans lilla bil var helt full med saker.
-Ja, sa Karin när de åkt en bit. Det här kommer att bli jobbigt för mig. Jag har som sagt inga pengar. Min man, eller mitt x, har alla. Jag har ett eget konto, men där är det inte mycket. Det har varit en av våra strategier, att inte ha mycket pengar på våra enskilda kort. Då har man alltid kunnat skylla på det och då har den man lurat betalat. Det konto som vi haft som gemensamt står mitt x för. Jag kan inte komma åt dem om han stänger ute mig och det verkar det uppenbarligen som han tänker göra.
-Jag ska se vad jag kan göra, sa Johan. Men tro inte att jag glömmer det du gjort mot Sillen. Det din man gör nu är ju vad du gjort mot Sillen och alla andra du varit med.
-Ja, jag förstår det. Men som du hörde så tog jag inte så mycket från Sillen som jag brukar göra.
-Det är inte pengarna som är grejen för Sillen. Inte det som är värst i alla fall. Det är det där med barnet. Och att han blivit så lurad. Han litade ju på dig.
Karin svarade inte.
Det tog över en timme att köra mellan de olika städerna. En lång stund var det helt tyst. Ingen av dem hade något att säga. Till slut var de framme vid bostadsområdets huvudkontor. Johan beordrade Karin att sitta kvar i bilen medan han sprang in och hämtade nyckel. Utanför kontoret höll Hanne och hennes man på att fixa med parken. De hade tagit dit den lilla grävmaskinen och höll just på att gräva upp den dammen.
-Vill du se ritningen, sa Hanne?
-Gärna, sa Johan. Men jag har lite brådis nu. Jag har en person i bilen som ska till en lägenhet. Jag kommer när jag är klar där.
-okej, sa Hanne glatt.
Johan hade bestämt att Karin skulle bo i samma hus som Emelie. Sedan skulle han be Emelie att hålla koll på Karin. Bättre spion än Emelie gick inte att hitta. Hon hade koll på allt och alla.
-I det här huset kan du bo, sa Johan. Du får inte välja, för jag litar inte på dig. Jag väljer åt dig. Här är din nyckel. Jag dumpar faktiskt bara dig och alla dina saker här. Du får klara dig själv.
-Men min bil. Jag behöver ju min bil. Den står hemma hos Sillen.
-Du kan gå dit.
-Det är ju jättelångt.
-Det är en bit, ja. Men helt ärligt så bryr jag mig inte. Jag har hjälpt dig mer än nog. Jag skulle egentligen varit på jobbet hela den här tiden när jag kört med dig. Imorgon kommer jag hit igen, så se till att vara här då.
-Jaja, jag ska.
Johan lastade helt enkelt ut alla Karins saker och satte dem på trottoaren. När bilen äntligen var tom körde han tillbaka till Hanne.
-Det gick snabbt, sa hon.
-Ja, personen som jag hjälpte förtjänade inte mera hjälp. Nu vill jag gärna se ritningen.
-Ja, det är klart, sa Hanne. Hon gick bort till sin bil och öppnade bakluckan. Där vecklade hon ut ritningen hon gjort.
-Ooo wow!!! Det här ser riktigt häftigt ut. Vad är det där röda?
-Det är krossad röd tegel. Jag tänkte att det kunde passa fint. Allt blir som en sol som du ser. Jag tänkte att eftersom det heter Solgläntan, så kan det vara lite kul. Och jag tror att det blir ganska unikt, fint och lättskött.
-Det ser ut som att du tänker spara de befintliga träden.
-Ja, de flesta. De blir trevligare tycker jag. Men några måste bort. Vi har redan tagit bort två.
-Ja, jag såg det. Ska de andra vara kvar?
-Inte helt bestämt än.
-Spännande! Nu måste jag nog tyvärr avvika. Kanske jag hinner komma och hjälpa er lite senare eller imorgon. Vi är tre man kort på jobbet idag. Och när jag är här är det ännu värre, då saknas en tredjedel av personalen.
-Oj, ja det låter inte bra. Jag ska inte hindra dig, jag ville bara visa.
-Jag ville gärna se. Det är ju jättekul att det händer något. Jag är oändligt tacksam att ni är här och fixar.
Med de orden körde Johan äntligen tillbaka till jobbet.
-Jaså, nu kommer du! Var har du varit så länge, undrade Svampen.
-Jag är ledsen killar. Det dök upp en sak. Jag ville blunda, men det gick inte. Nu hoppas jag bara att det jag gjort är rätt.
-Det låter inte bra. Vad har du gjort egentligen?
-Det kan jag inte säga. Då halshugger ni mig.
-Men Johan. Det är inte bra. Varför gjorde du det om du tror att det var fel.
-Jag vet inte. Usch, nu ångrar jag mig nästan ännu mer. Jag har nog gått på en mina. Jag får försöka reda ut det.
-Ja, det är nog bäst. Hur gick det med Sillens lås?
-Jo, det gick bra i alla fall. Väldigt bra. Hur går det här då?
-Jo, det går faktiskt ganska bra. Vi har hunnit med alla online beställningar. Och den ena pallen med varor har vi i stort sett packat upp. Men vem ska sköta Sillens jobb nu?
-Det får chefen göra.
-Chefen?
-Ja, eller är det någon av er som vet vad Sillen brukar göra och hur?
-Nej, men någon mer borde veta. Vi kan ju inte låta allt ligga på en person.
-Jag kan tänka mig att lära mig, sa Svampen.
-Se där, bra! Jag informerar chefen om detta och i kväll när jag träffar Sillen, så snackar jag med honom om det.
-Ja, det blir bra. Vi tänkte gå hem nu. Klockan är en bit över fyra. Stannar du här och hjälper Spenaten med det sista på den där pallen?
-Japp, det gör jag. Du går väl vid fem va?
-Ja, sa Spenaten.
Spenaten och Johan brukade inte vara så mycket tillsammans. Spenaten gillade tvillingarna. Eller, de var ju inte tvillingar, men de såg nästan likadana ut och tyckte om samma saker och hade varit kompisar sedan mellanstadiet. Alla kallade dem tvillingarna. Men nu var det alltså Spenaten och Johan som skulle packa upp pallen.
-Vad är det på pallen, undrade Johan.
-Mest tråkiga block av olika slag.
-Jaha, dem ja. Jag undrar varför vi säljer så himla mycket av dem. Vi fyller ju på med nya för jämnan. Vad gör folk med de här?
-Jag har ingen aning, sa Spenaten.
Johan och Spenaten arbetade på under en stunds tystnad. Sedan sa Johan:
-Varför kallar de dig för Spenaten förresten?
-Antagligen för att jag när jag var yngre gillade grönt. Jag var tokig i grönt. Ett tag när jag gick i femte klass, färgade jag till och med håret grönt. Eller det var såklart sådan där spray, men ändå. Det var då mina klasskamrater började. Tror det var en som hade föräldrar som odlade mycket spenat hemma i sin trädgård och det var väl där han fick idén med spenat. Gräset sa de först, men sedan blev det Spenaten.
-Men nu är du väl inte längre så grön?
-Jag gillar fortfarande grönt, men nu håller jag det på en mer nyanserad nivå, skrattade Spenaten.
Att jobba med Spenaten var över förväntan trevligt. Tiden gick fort och Spenatens arbetsdag var snart slut. När han åkt, gick Johan ut till Camillla.
-Jaha, nu är det bara du och jag kvar, sa Johan.
-Ja, och chefen, sa Camilla.
-Ja, det är klart. Behöver du hjälp med kassan eller ska jag göra något annat?
-Just nu är det lugnt. Du kanske kan se över butiken. Jag brukar gå en runda på kvällen och se så att allt ser okej ut. Mest så att inte någon flyttat runt allt eller glömt något.
-Okej, jag gör det, sa Johan.
Johan försvann in mellan hyllorna och hittade bland annat ett par böcker som någon lagt på fel plats. Kanske det var en kund som ångrat sig.
-Johan!!!
Det var Camilla som ropade. Johan gick fram till disken och fick nästan en chock när han såg att det var Karin.
-Du har besök, sa Camilla.
-Ja, jag ser det, sa Johan och försökte att inte låta för arg och sur.
Johan tog Karin i armen och drog iväg med henne.
-Jag tänkte att du nog var kvar, sa Karin. Jag behöver lite mer hjälp.
-Jag ångrar redan den hjälp jag redan gett dig. Vad är det som säger att du inte lurar mig också, precis som du lurat Sillen? Hur kan du med att komma hit? Har du inget vett alls?
Johan var arg, men försökte hålla en normal samtalston för att inte Camilla skulle höra för mycket.
-Men jag har ingen säng. Jag har hittat en som inte kostar något. Du kan väl hjälpa mig.
-Du får i alla fall vänta till klockan är sex. Jag kan inte lämna här innan vi har stängt.
-Johan!!
Den här gången var det chefen som ropade.
-Ja.
-Kom upp här lite.
-Du står still här, kommenderade Johan Karin.
-Är inte det där Karin, Sillens kvinna, sa chefen när Johan klivit in på hans kontor och stängt dörren.
-Jo.
-Men vad gör hon här?
-Ja, det är en ganska lång och jobbig historia och jag är inte helt intresserad av att berätta den.
-Det tror jag du måste, sa chefen.
Med en suck berättade Johan hur han träffat Karin utanför Sillens hus och hur det slutat med att han gett henne en nyckel till en av lägenheterna.
-Du är ute på väldigt djupt vatten, det är du medveten om va?
-Ja, lite väl medveten. Jag ångrar att jag hjälpt henne och nu tigger hon om mera hjälp.
-Jag kan hjälpa henne den här gången, sa chefen. Var det bara en säng?
-Ja, det hoppas jag. Men akta. Det verkar som att om man ger henne spetsen på lillfingret, så sväljer hon hela handen.
-Ja jag förstår. Men det kan vara intressant att få en pratstund med henne.
Lättad över att ha berättat för chefen om Karin återgick Johan till sitt arbete. Skönt att slippa vara ensam med att tänka på henne.
Det var ganska bra ordning i butiken och lugnt var det också.
-Ursäkta, sa en kvinna med ett litet barn i sittvagn. Har ni den här i blått?
-Ja, det tror jag faktiskt, sa Johan. Vi fick in en pall från den här leverantören idag och jag tror att det fanns där. Jag springer ut och kollar på lagret.
Kvinnan ville ha ett sådant där block som han och Spenaten nyss packat upp. När Johan kom tillbaka till kvinnan sa han:
-Dessa är väldigt populära i alla färger, men jag har inte förstått varför.
-Inte. Då jobbar du på fel plats, skrattade kvinnan.
-Ja, jag gör nog det. Men jag skulle vilja lära mig. Vad tänker du göra med det?
-Jag håller på med bullet journaling.
-Okej. Vad är det?
-Oj, vet du inte ens vad det är. Då har du mycket att lära. Jag tror ni har en bok här som handlar om det. Eller antagligen har ni flera.
Kvinnan gick före till böckerna. Det syntes att hon var en av stamkunderna för hon gick med raska steg rakt mot böckerna.
-Här, sa hon.
-Ja, just det. Det visste jag ju egentligen. Jag visste bara inte att man använde dessa blocken eller kallas det böcker kanske, till det. Men vad är egentligen bullet journaling? Jag har ju aldrig bläddrat i de här böckerna.
-Det är ett sätt att planera, kan man säga. Själv älskar jag att måla och rita och det gör jag här i. Man måste såklart inte rita och måla. Man kan använda klistermärken eller sådan fin tejp som ni också säljer här. Eller så gör man inget annat än att planerar sin dag. Det var så det började, som ett redskap att hålla ordning på allt.
-Jag kanske ska köpa den här boken, Bullet Journal Metoden.
-Ja, det tycker jag, sa kvinnan. Tack för att du hämtade den här blå till mig.
-Inga problem. Jag följer med dig till kassan.
Johan gick före kvinnan som stannade och tittade på några pennor på vägen.
-Jag tog en penna också, log kvinnan.
-Det var bra, för jag sa precis till Camilla att du ska ha 10% rabatt eftersom du visade mig.
-Tack det var väldigt snällt. Är det okej om jag då springer och hämtar en sak till då? Det är en sak jag tänkt på ett tag.
-Självklart, sa Johan. Du är ju dessutom dagens sista kund, så varför inte?
Johan var nöjd med sig själv och kunden var också väldigt nöjd och glad. Trots att arbetsdagen bitvis varit jobbig, så slutade den bra i alla fall. Nu hoppades han bara att Sofie mådde lite bättre när han kom hem.