Camilla, kan du komma med ut på lagret en stund, sa Chefen som själv också gick mot lagret.
Camilla såg frågande ut, men följde efter chefen.
-Jag då, undrade Sofie.
-Nej, du kan vara kvar i kassan.
På andra sidan portarna redogjorde chefen för Sofies förslag om att hon och Johan skulle börja sju varje dag och att hon skulle öppna butiken redan klockan åtta. Camilla reagerade som chefen nyss gjort med att tycka att det skulle bli mycket mer jobb. Men chefen tyckte att de skulle prova en månad för att se vad alla tyckte och vad det gav för resultat.
-Men då behöver du ha någon annan i kassan på eftermiddagen, sa Svampen.
-Ja, någon som vill?
-Jag tar gärna Sofies pass i kassan på eftermiddagarna, sa Sven. Jag hade faktiskt tänkt prata med dig chefen. Skorpan är ju rolig, men jag börjar bli gammal och tycker ibland att han är lite väl tramsig. Jag behöver lite annat, lite lugnare och mer vuxet sällskap. Så kassan kan passa mig bra.
-Förlåt, Sven. Jag vet att jag varit jobbig. Särskilt idag kanske. Men jag är så glad att ha Johan här.
-Det är vi alla. Men det är inte bara idag. Och det är inte bara du Skorpan. Jag vill inte klaga på dig. Jag gillar dig. Men jag orkar inte med det hela dagarna längre. Det är allt. Helst skulle jag också vilja minska ner på min arbetstid. Jag förstår att det inte är möjligt just nu, men du kan väl ha det i tankarna chefen, sa Sven.
-Ja, absolut. Det ska jag. Jag är tacksam för varje dag du är här. Du blev väl egentligen pensionär förra året.
-Ja. Men jag har trivts så bra här. Fast nu är det ändå tid att trappa ner lite, det känner jag.
-Jag ska tänka på det. Och om du tror att kassan kan vara ett alternativ för dig så är jag oändligt tacksam.
-Jag menar verkligen förlåt, sa Skorpan.
-Ja, jag vet.
-Kan du tänka dig att ta kassan redan nu Sven, undrade chefen.
-Ja, det är klart. Fast jag vill inte jobba längre än till fyra som jag är van.
-Jag kan ta de sista timmarna, sa Skorpan. Men du chefen, du måste se till att hitta någon mer. Vi kan inte ha det såhär.
-Nej, jag vet. Jag tror att den nya medarbetaren snart är här. En av tidningarna hade skrivit att det är fri hyra i mitt bostadsområde, så telefonen har ringt hela förmiddagen.
-Men det är väl inte fri hyra?
-Nej, någon har missuppfattat saker. Jag har ringt och pratat med tidningen och de ber om ursäkt för felet. De kommer i eftermiddag och ska göra ett stort reportage om området. Jag hoppas att det ska få positiv effekt. Nu har jag stängt av telefonen, för jag får inte gjort något annars. I eftermiddag ska jag skaffa mig en till telefon så att ni kan ringa om det är något. Men det jag skulle säga är att jag har sparat alla kontaktuppgifter till de som har ring och några verkar mer intressanta än de andra. Det är inte omöjligt att den nya medarbetaren finns bland dem.
Därefter avslutades det korta mötet på stående fot och alla återgick till sitt. Skorpan gick fram till Sven och sa förlåt ännu en gång innan Sven och Johan gick ut till Sofie i kassan.
-Ska vi åka då, sa Johan till Sofie.
-Japp. Tar du över här Sven?
-Ja, det gör jag. Jobba inte ihjäl er nu bara va?
-Nej, det ska vi undvika.
Sofie hämtade sin jacka och sedan gick hon och Johan ut ur lokalen hand i hand.
-Ååå, så gulliga de är tillsammans, sa Camilla.
-Ja, de passar riktigt bra tillsammans. Jag fattar dock inte hur det kunde ta så lång tid för Johan. Han är en riktig mes.
-Ja, skrattade Camilla, fast nu är det ju bra i alla fall.
Johan och Sofie åkte hem till sitt så fort de lämnat butiken.
-Vi tar bara en macka nu va, sa Johan. Jag kan laga riktig mat till dig ikväll.
-Det blir så bra så.
De hjälptes åt att plocka fram smör och bröd och lite pålägg. Johan hade köpt det kvällen innan när de var på stormarknaden och köpte te.
-Hur tycker du att vi ska lägga upp eftermiddagen då?
-Jag vet inte, sa Sofie. Det är ju du som är chefen.
-Nej, vi hjälps åt.
-Jo, men chefen gjorde ju dig till chef härute.
-Jaja, men vi hjälps åt. Vad vill du göra? Jag måste nog fixa färg åt Katja.
-Jag skulle kunna tänka mig att titta lite på hur det ser ut i parken där vi ska ha receptionen. Jag är visserligen inte någon trädgårdsmästare och det är kanske lite tidigt på säsongen, men parken ser förfärlig ut. Så kan vi inte ha den. De stora grenar som blåst ner kan jag i alla fall röja undan och annat som är uppenbart fel.
-Det låter bra. Du kan väl ta Olle till hjälp att laga den där bänken också. Sedan kan det nog vara bra om du tänker ut hur receptionen ska se ut.
-Det behöver jag inte. Din mamma har redan fixat förslag. Jag ska bara välja ett av dem. Hon har mejlat över dem till mig.
-Jaså. Du och min mamma verkar komma bra överens.
-Ja, det är faktiskt roligt. Jag har ju inte kontakt med min egen, så din får duga.
-Jag tycker vi åker till din till helgen.
-Nä, jag vet inte det. Jag är inte redo.
-Jag tror inte att du kommer att bli redo. Det är lika bra att få det gjort.
-Vi får se. Kan jag använda datorn på kontoret tror du för att kolla hennes ritningar.
-Ja, det är klart
När maten var undanplockad och bordet avtorkat körde Johan och lämnade av Sofie vid områdeskontoret och själv körde han hem till Katja.
-Hur går det för dig, får du ordning på allt?
-Jadå, med tiden så ska det nog ordna sig, sa Katja som stod i farstun med handen på en trasig stol när Johan kom.
-Kan du visa mig var det var som Hugo skadade sig.
-Visst.
Katja gick före Johan ut och runt huset. På baksidan var det vildvuxet av både träd, buskar och långt gräs. En bit in bland det långa gräset låg ett berg av skräp. Det var dunkar och sopsäckar i en enda röra med gamla trasiga möbler och annat som folk bara dumpat bakom huset.
-Nej men som här ser ut, utropade Johan.
-Ja, jag vet. Det är inte vackert. Jag ska hjälpa dig med det sen. Jag vill bara få i ordning lägenheterna först. Jag har förbjudit Hugo att leka här mer.
-Det är bra.
-Och Poliserna tog med sig alla sprutor och sådant från den där andra lägenheten. Och idag har de varit här och satt upp en träskiva för fönstret så att det blir svårare att ta sig in.
-Okej, det var ju bra. Jag ska fixa en glasmästare som kan sätta i ett nytt fönster. Har du sett något mer fönster som är trasigt när jag ändå ringer dem?
-Nej.
-Okej. Det var ju bra. Ska vi åka och handla lite färg?
-Ja, gärna.
Katja och Johan lämnade området och åkte till närmaste färghandel. Katja hade noga mätt upp alla rummen och visste precis vilka färger hon ville ha.
-Får jag göra en lägenhet till? Alltså måla och göra i ordning en till, så att vi kan få grannar, jag och Hugo.
-Ja, det är klart.
-Ja, jag menar det är ju samma mått i lägenheten intill så det är ju enkelt.
-Visst, sa Johan.
När alla färger var fixade bad Johan att få betala mot faktura, men mannen som hjälpt dem var inte alls intresserad av det så Johan fick betala med sina egna pengar tillsvidare.
När de kom tillbaka till lägenheterna så hjälpte Johan bara till att bära in alla färg-hinkar i entrén. Katja ville själv bära dem till respektive rum där hon skulle använda dem.
När Johan lämnat Katja och färgen började han köra runt till trädgårds firmor och blomsterhandlare i närheten. Men ingen av de han kom i kontakt med var speciellt service inriktade. De ville helst bara sälja det som fanns i butikerna.
Inte heller när han åkte för att köpa en billig släp blev han bemött på ett trevligt sätt. Sura och tråkiga biträden var allt han mötte vart han än åkte. Och ändå tyckte Johan att han själv var vänlig mot alla han mötte och gav dem flera förslag, men det var inget som gick som han ville. Till slut gav han upp och åkte till områdeskontoret. Där hittade han Sofie som i alla fall blev glad att se honom. Men han hann inte växla många ord med varken Sofie eller chefen förrän Emelie dök upp.
-Ska jag visa dig alla sophögar, undrade hon.
-Ja, det är lika bra att vi får det gjort, suckade Johan.
Johan körde dit Emelie pekade och det slutade med inte mindre än sju sophögar plus den bakom Katjas hus och den han eventuellt hade bakom sitt eget garage,
-Kan vi titta på det där med lekplatsen nu eller?
-Ja, okej, sa Johan motvilligt.
Det var när han träffade Emelie första gången som han lovat henne att hon skulle få hjälpa till att fixa en attraktiv lekplats. Än en gång fick Emelie peka och visa vägen.
-Här, sa Emelie. Här hade jag tänkt att vi skulle kunna göra om. Den här lekplatsen är väldigt tråkig. Men den är lätt att komma åt från stora delar av området och vuxna som vill köra bil med sina barn hit från andra områden kan ställa sina bilar ganska nära. Det tror jag blir bra.
-Ja, du har rätt. Tycker du vi ska ta bort allt detta?
-Tja i stort sett. Jag har gjort en ritning. Jag är visserligen inte så bra på att rita, men du kommer att kunna se hur jag tänkt i alla fall.
-Okej. Men om du pekar här nu då, vad ska vara kvar?
-Bara det där lilla huset. Gungorna kan också vara kvar, men de behöver fräschas upp. Jag hade egentligen tänkt helt annat med gungorna, men det får kanske vänta. Du verkar ha fullt upp ändå.
-Ja, det har jag, men det är ju inte någon vits att fräscha upp de här gungorna om du ändå har en annan plan. Bättre att vi gör allt rätt från början.
-Ja, fast du kan ändå låta gungorna stå kvar. De kommer inte att hindra det som ska göras med allt annat. Så kan du ta bort dem sedan och göra dem bra då.
-Ja, okej. Då behöver jag hitta någon som kan snickra.
-Kan inte Olle det?
-Jo, det är klart, men det kanske behövs någon mer.
-Kanske, men är det inte bättre att Olle börjar, så blir det något i alla fall. Jag kan hjälpa till att riva det gamla. Ta sönder saker är jag ganska bra på.
-Ha ha ha… jag får väl prata med Olle om det. Men jag lär behöva flera snickare ändå. Nu vet jag i alla fall var du har tänkt och varför. Ska jag köra dig hem?
-Okej.
Johan och Emelie hoppade in i bilen, men innan Johan startade sa han:
-Sofie sa att du laddade ner Bibeln.
-Ja, det gjorde jag och jag gjorde som hon sa och det var faktiskt väldigt häftigt. Men nu vet jag inte. Jag berättade för mina kompisar i skolan, men de bara skrattade åt mig.
-Jag vet hur det är. Jag har blivit skrattad åt i många år för att jag tror på Gud och för att jag läser Bibeln. Men när man som jag lärt känna Gud så spelar det inte så stor roll längre. Folk får skratta hur mycket de vill. Jag har gjort mitt val och jag tänker inte ändra på det. Det bästa du kan göra är förmodligen att inte prata med någon om det mer. Det kommer att bli för jobbigt för dig. Du behöver inte berätta för dina föräldrar heller om du inte vill. Men om du vill prata om Gud och om det som står i Bibeln, då får du gärna komma till mig. Du behöver någon som kan hjälpa dig att förstå vad det står och vad det betyder. Jag har haft en jobbig eftermiddag och orkar inte så mycket nu, men om det är något du undrar nu direkt så ska jag hjälpa dig.
-Läser du Bibeln varje dag?
-Ja, det gör jag.
-Går du i kyrkan och sådant tråkigt också då eller?
-Jag går till kyrkan. Men det har inte blivit så mycket med det på ett tag. Man kan lyssna på predikningar från kyrkan via poddar och så också. Det har jag gjort nu när jag varit ifrån så länge.
-Jag har inte varit i kyrkan så mycket, men det verkar väldigt tråkigt. Den där musiken är ju så man somnar.
-Få se vad du tycker om den här musiken då, sa Johan och letade fram en av de svängigare spellistorna på telefonen.
-Vadå, är det här kyrkomusik?
-Det beror på vilken kyrka du går till. Skulle du kunna tänka dig att lyssna på en sådan här låt om dagen?
-Ja, det skulle jag.
-Bra. Då tycker jag att du gör det. Läser du Bibeln så är det bra. Om inte är det okej, för jag förstår att det kan kännas tråkigt och jobbigt, särskilt när du har alla andra mot dig. Jag vill inte att du tappar bort det som du hittade. Att tro på Gud är fantastiskt, men i din situation så är det väldigt jobbigt. Tro mig, jag vet. Alla på jobbet har hela tiden retat mig och då har jag ändå varit i det ett tag. Hade jag varit ny och framförallt i din ålder hade jag garanterat gett upp. Jag tänker be till Gud att han ska hjälpa dig. Om du kan tänka dig att lyssna på den här musiken, så är jag glad. Och om du vill komma hem till oss någon kväll så att jag kan få berätta mera om Bibeln och hur du skulle kunna läsa den.
-Det ska jag. Nu har du ju tagit dig tid att titta på den här lekplatsen, trots att jag vet att du har mycket annat. Hade det varit mina föräldrar hade det inte blivit idag. Jag tycker du verkar snäll Johan. Jag tror att du menar väl, även om det blir fel ibland. Särskilt med Sofie.
-Ja, jag vet. Jag har varit klantig mot Sofie, det har jag. Men nu känns det som att jag är på rätt väg på den fronten i alla fall.
-Ja, men sabba det inte då.
-Jag ska försöka låta bli det, sa Johan och startade bilen.
-Ska Sofie också bara lyssna på den där musiken?
-Nej, jag tänkte ge henne lite andra uppgifter också. Hon kan gott läsa lite i Biblen.
-Men om hon inte vill.
-Jag tänker inte tvinga henne. Då får jag be Gud om mera hjälp.
-Kan Gud hjälpa en med vad som helst.
-Nja. Alltså han kan, men det är inte säkert att han vill. Om du till exempel ber om att få en häst. Då kanske han inte vill ge en sådan till dig. Då tycker du kanske att han är dum och till slut tröttnar du på att be om en häst. Några år senare kanske du får en ny kompis och hon har häst. Då kommer du att tänka på det igen och tycker det är orättvist. Eller hur?
-Ja, antagligen.
-Ja, men nu får du ju låna kompisens häst. Hon har flera stycken och hinner ändå inte rida alla själv, så du får rida hur mycket du vill. I början är det väldigt roligt, men efter ett tag tröttnar du. Dessutom verkar det som att du kanske är allergisk mot hästar. Vad tycker du nu om Guds agerande? Tycker du fortfarande att han var dum när han inte gav dig en häst när du först bad om det.
-Nej. Om jag var allergisk så var det ju bara bra att jag inte fick någon.
-Ja och du fick ju dessutom låna kompisens hästar hur mycket du ville. Det är bra för då slapp du själv köpa en. Det är dyrt med häst.
-Vet Gud om jag är allergisk?
-Ja. Det vet han. Han vet allt om dig. Men det här med häst var ett exempel för att göra det tydligt för dig. Du kanske ber om extra pengar eller om alla rätt på ett matteprov, men det blir inte så. Det kan ju finnas många anledningar till varför du inte får det.
-Jag förstår vad du menar. Men jag kan ändå be om vad jag vill.
-Absolut. Jag bad ju om en snygg tjej och jag fick Sofie. Det tog flera år innan hon dök upp i mitt liv, men det var värt att vänta på henne. Det var Guds plan. Sofie var inte redo för mig tidigare. Och kanske inte jag för henne heller.
-Tack Johan. Det här var bra. Jag pratar gärna mer om detta med dig. Men nu är jag visst hemma.
-Ja, du är visst det. Tack för idag Emelie. Du har gjort ett bra jobb. Jag ska se till så att du får lön för det.
-Tack Johan! Men du, vi måste väl inte prata om Gud och Biblen varje gång.
-Nej, verkligen inte. Det finns så mycket annat att prata om också. Lekplatser till exempel.
-Ja, skrattade Emelie och hoppade ur bilen.
Johan såg efter henne när hon gick in genom dörren till flerfamiljshuset där hon bodde. Även om det hade varit en motig eftermiddag så var han ändå glad att han tagit sig tid att vara tillsammans med Emelie.