-Hej, Kalle. Bra att du är här, sa Johan när han klev in på kontoret till bostadsområdet.
-Hej, jaså, varför, undrade Kalle förvånat.
-Jo, jag har varit och handlat färg åt Katja som flyttar in i en av lägenheterna och firman vi handlade av ville inte ge oss någon faktura, så jag betalade med egna pengar. Här är kvittot.
-Så nu menar du att jag ska föra över pengar till ditt konto.
-Ja. Är det något problem med det eller?
-Ja. Det kan man säga. Det finns inga pengar att föra över. Förresten har jag inte befogenhet att göra det heller. Hade det funnits pengar hade du förmodligen själv haft större möjlighet.
-Va?
-Nej, det är tomt. Kontot är tomt. Det finns kanske några tior, mindre än en hundring. Det är allt.
-Men…
-Ja, jag vet inte hur det här ska sluta. Jag vill gärna ha en lön. Jag har inga höga krav, men något vill jag ha för att jag sitter här.
-Ja, det är klart. Visst ska du ha lön och det kommer du att få. Men varför finns det inga pengar?
-Det kommer inte in några pengar för vi skickar inte ut några hyror.
-Har du pratat med chefen om det här?
-Nej, inte direkt. Han vet ju om det.
-Jag får ringa honom. Nej, visst, det går ju inte. Han har stängt av sin telefon. Jaja, jag behöver inte de där pengarna nu, så det är lugnt för min del, men det måste ju finnas pengar att använda. Det är inte bara dig som vi har lovat lön. Har du fått ordning på alla papper då?
-Ja, i stort sett så har jag överblick över allt nu. Så jag skulle kunna börja skicka ut hyror.
-Okej, men vänta med det ändå. Chefen har lovat de boende att de ska få en månads fri hyra. Och han har rätt i att ge dem det. Var pengarna ska komma från vet jag inte. Men det ordnar sig. Du tror ju inte på Gud, men jag vet att chefen har Gud med sig i detta. Det kommer att ordna sig. Vet du var Sofie är?
-Såg du inte henne? Hon och Olle är där ute och fixar en bänk.
-Nä, jag såg dem inte. Jag får gå ut. Din arbetsdag är väl förresten slut vid det här laget?
-Ja, det är den faktiskt. Jag har fått gjort mycket idag.
-Bra! Då ses vi imorgon då.
-Det gör vi.
Johan lämnade kontoret och gick ut för att leta upp Sofie och Olle. Precis som Kalle sagt så höll de på med en bänk ute i parken. De hade bytt ut både sittbrädor och brädorna till ryggstödet och var i stort sett klara.
-Hej Johan, sa Olle.
-Hej, hur går det för er?
-Jodå, det går bra. Men vi skulle behöva en släp så att vi kan köra undan allt ris vi samlat ihop.
-Ja, jag vet. Det behövs släp till mycket häromkring. Jag försökte köpa en idag, men det gick inte. Säljaren var tvär och vresig och vagnen var för dyr tyckte jag.
-Jaja, då får väl riset ligga här. Men det hade varit bättre om vi fick undan allt. Det hade sett bättre ut. Nu är det nästan som att vi lagt hela eftermiddagen på ett jobb som nu är ogjort.
-Ja, jag förstår. Jag ska försöka hitta släp på annat håll. Vi kanske kan hyra en imorgon om jag inte hittar någon lämplig.
-Gör som du vill. Det är inte mitt ansvar.
-Nej, jag vet och det har inte varit någon bra eftermiddag för mig överhuvudtaget så du behöver inte fortsätta att spä på det.
-Jaja, jag går nu i alla fall. Min arbetsdag är slut.
-visst. Tack för idag.
-Har inte din dag varit bra, sa Sofie när Olle gått.
-Nej, vi fick visserligen färg, men jag fick betala med egna pengar och dem kan jag förmodligen glömma att få tillbaka eftersom det inte finns några pengar på kontot här. Och som sagt var det ingen som var intresserad av att sälja släp till mig och plantskolorna och trädgårdsfirmorna var om möjligt ännu värre. Just nu känner jag mest för att ge upp.
-Nej, gör inte det. Chefen var här med en journalist och det lät ganska bra. Tidningen bjuder på en annons om visning till helgen eftersom de skrivit fel om det där med att vi skulle ha gratis hyra.
-Okej, men det låter ändå positivt.
-Ja, och det där med pengar behöver du nog inte heller tänka på. När journalisten åkt, så for chefen iväg till banken. Det kommer att ordna sig.
-Tack! Det känns skönt att höra. Jag höll nästan på att sälja smöret och tappa pengarna.
-Du, jag har tänkt på Emma nästan hela dagen. Kan vi inte åka dit. Jag tror det är något.
-Något bra eller något dåligt?
-Jag vet inte. Jag har bara haft henne i huvudet hela dagen.
-Men är det inte för att du jobbade med Skorpan hela morgonen.
-Kanske, men jag tror inte det.
-Oavsett så kan vi inte åka dit innan Skorpan. Vi kan väl titta på de där ritningarna som min mamma skickade till dig. De där med reception.
-Visst.
Tillsammans gick Johan och Sofie in i byggnaden och började titta på alla ritningar som Sofie lagt på ett av borden därinne.
-Det här ser ganska häftigt ut, sa Johan.
-Ja, visst gör det.
-Har du valt?
-Jag har en som jag gillar bättre än de andra. Vilken tycker du?
-Jag gillar den där, sa Johan och pekade på det ena pappret.
-Precis den som jag också gillar bäst.
-så bra. Då kör vi på den om chefen säger okej.
-Okej till vad, sa chefen som ställt sig bredvid.
-Jo, om vi skulle göra detta till en reception, så tycker vi att den där ritningen är bäst av dessa.
-O, ja, sa chefen. Det hade varit väldigt häftigt. Jag säger okej.
-Men enligt Kalle har du inga pengar att använda.
-Hade kanske inte. Men nu har jag ordnat det. Innan jag köpte allt det här hade jag tänkt låna pengar för att kunna köpa. Men nu blev köpet så billigt att det inte behövdes. Men underhållet och renoveringen kräver desto mer. Så jag gick till banken och jag har fått ett riktigt bra lån. Jag behöver inte betala en krona på ett helt år. Varken ränta eller amortering. I gengäld har jag lovat banken ett kontor i vårt kontorshotell och de vill ha reklam uppsatt här under hela tiden då vi renoverar.
-Det låter bra. Men hur blir det med räntan sen då.
-Den ligger långt under vad man normalt får. Jag vet inte hur det gick till. Det bara blev så.
-Det låter ju jättebra. Grattis chefen!
-Ja, tack. Det är nästan värt att fira! Vad säger ni, ska vi köpa vars en bakelse.
-Nja, fast min dag har inte gått så bra. Jag har letat trädgårdsmästare och släpvagn, men inte lyckats med något av det.
-Aja, det gör inget. Det rätta kommer förr eller senare.
-Ja, det gör väl det. Men det känns inte bra. Både Olle och Kalle kändes missmodiga och besvikna. Kalle för att det inte fanns några pengar och Olle för att arbetet som han och Sofie haft idag med att samla ihop allt gammalt ris här ute är ogjort arbete om vi inte kan köra undan det.
-Jag förstår, sa chefen. Men du måste hålla gott mod inför dem, oavsett vad de tycker och vad du själv innerst inne tänker. Om de känner av att något börjar bli dåligt, då kommer de att göra ett sämre arbete. Du måste hålla dem vid gott mod. Det är din viktigaste arbetsuppgift.
-Usch, det låter svårt.
-Du har väl Gud?
-Ja, jo, det är klart. Men ändå.
-Luta dig mot honom då. Det har jag gjort sedan du fick mig att tro. Det är mycket lättare än att göra allt själv.
-Ja, jag vet. Jag lovar att göra mitt bästa.
-Det är bra det. Mer begär jag ju inte. Och du kan som sagt alltid komma till mig. Det är ju jag som i slutändan har huvudansvaret.
-Ja, jag vet. Så om du innerst inne känner att du är på djupt vatten, så erkänner du inte det för mig.
-Kanske, kanske inte. Antagligen gör jag det. Jag borde inte, men jag ser inte dig som en anställd. Jag ser dig som en medarbetare och medarbetare ska hjälpas åt och vi bör stötta varandra. Men jag skulle aldrig visa det för Olle och Kalle. Inför dem har jag läget under kontroll.
-Okej, jag ska försöka tänka på det. Det är inte så enkelt att plötsligt få så mycket ansvar. Jag gillar som sagt lagret i butiken bäst. Där syns jag inte och jag behöver inte bestämma något.
-Du kommer att vänja dig. Som du vet finns det fördelar och nackdelar med allt och du kommer att uppleva dem båda.
-Det känns som att det här är den första vanliga arbetsdagen på det här jobbet och den har mest varit dålig.
-Då kan det ju bara bli bättre. Vi skippar bakelsen idag, men imorgon så fikar vi tillsammans med Olle och Kalle för att övertyga dem om att vi är på rätt väg.
-Ja, det låter faktiskt bättre.
-Så, vad vill ni göra nu då?
-Egentligen borde vi fixa en släp. Det känns väldigt viktigt. Men helst skulle jag vilja avsluta dagen i butiken, så att det blir ett bra slut på arbetsdagen i alla fall.
-Men gör det då, tycker jag. Eller åk hem. Klockan är nästan fem, så det är inte mycket tid kvar i butiken ändå. Ni började ju tidigt idag, så det är inte mer än rätt att ni får vila er så att ni kan komma med nya friska tag imorgon.
-Vad tycker du Sofie?
-Jag tycker vi åker hem. Eller rättare sagt till våra gamla lägenheter och hämtar lite mer saker ur dem. Vi har ju inte flyttat färdigt.
-Nämen det måste ni ju göra, sa chefen.
-Ja, du har rätt Sofie. Tur att du kan tänka åt mig också, sa Johan.
-Det var ju det jag sa innan, sa chefen, vi män skulle aldrig klara oss utan kvinnor och deras sätt att tänka.
-Men varför har du ingen kvinna då?
-Nej, det har inte blivit. Och det går ganska bra ändå.
-Ganska bra…. Nåja, vi åker väl nu i alla fall. Tack för idag chefen.
-Visst, hej på er!
Johan och Sofie lämnade chefen på kontoret och åkte hem till Johans gamla lägenhet.
-Istället för att du ska springa fram och tillbaka som en galning och stressa upp dig den här gången, så går vi metodiskt tillväga, sa Sofie som inte alls var sugen på att ha en arg och irriterad Johan så som det blev förra gången de skulle hämta saker ur hans lägenhet.
-okej. Hur ska vi göra då?
-Vi börjar med första skåpet i köket och tittar på allt du har där. Är det något vi vill ha, packar vi med det, annars så låter vi det stå tills vidare och skänker eller slänger det senare.
-Okej, sa Johan och öppnade första skåpet i köket. Där hade han mest glas. Ungefär hälften av glasen bestämde de sig för att ta med och andra hälften fick stå kvar. Därefter öppnade de skåpet där Johan hade sina tallrikar och uppläggningsfat. Tallrikarna lät de vara kvar, men en del av uppläggningsfaten fick följa med. När de kom till skåpet med kastruller ville Johan ha med sig alla. Och eftersom det var han som skötte matlagningen så blev det så.
När de gått igenom alla köksskåpen insåg de att de packat ner mycket mer än vad som skulle få plats i den lilla bilen.
-Vi får köra två gånger, sa Sofie. Jag kan köra iväg med detta medan du packar dina kläder. Så kommer jag sen.
De hjälptes åt att bära ner allt till bilen. När den var full åkte Sofie vidare och Johan gick tillbaka upp till lägenheten. När han var ensam satte han igång lovsång och lät ljudet strömma ut ur de stora högtalarna han hade i vardagsrummet. Han hade valt att köpa rejäla högtalare, så dem ville han att de skulle packa i nästa körning.
När Sofie kom till deras gemensamma hus, satt Emelie utanför.
-Hej, Emelie, är du här?
-Ja, mamma och pappa bråkar så mycket. Det går inte att vara där. Min lillebror är på lekplatsen.
-Men kära nån. Det låter inte bra.
-Nej, de pratar om att de ska skiljas. Jag vill inte det. Jag tänkte att jag kommer hit till er. Ni är alltid så snälla mot mig.
-Du kan kanske hjälpa mig att bära in alla de här lådorna då?
-Visst. Får min bror också komma hit?
-Ja, det är klart! Hur gammal är han? Jag har glömt.
-Åtta.
-Men då kan han ju också vara med och hjälpa till. En kille på åtta år kan vara stark. Cykla du och hämta honom, så packar jag in lite i skåpet så länge. Sen får ni väl följa med till Johans lägenhet och hämta fler saker.
-Men det kommer inte att få plats med något om vi ska åka med.
-Det gör inget. Jag kan ju inte lämna er här. Vad bråkar era föräldrar om då?
-Mest pengar. Pappa jobbar jättemycket och mamma inte alls. Nu fick vi ju en månads gratis hyra och jag jobbar själv ihop mina pengar, men det verkar som att de aldrig räcker.
-Så är det nog för många.
-Pappa är arg på mamma för att hon inte jobbar och mamma på pappa för att han jobbar för mycket. Pappa säger att mamma slösar med pengarna och hon säger att hon bara köper det nödvändigaste.
-Vad tror du då? Är din mamma en spara eller slösa?
-Jag vet inte. En del onödiga saker har hon väl köpt till sig själv kanske. Men så farligt tycker jag inte att det är. Min mamma gillar handväskor och de är ganska dyra. Eller pappa säger att de är jätte dyra. Jag tror att det hade hjälpt om hon kunde få ett jobb. Har ni inget jobb åt henne?
-Jag vet inte. Det måste ju vara ett jobb som passar och jag är inte säker på att din mamma passar överallt.
-Nej, jag vet vad du menar. Min mamma är lite speciell. Hon är snäll, men hon kan nog uppfattas som udda. Jag kan tänka mig att hon inte passar som ett ansikte mot kunder till exempel.
-Nej, lite så menade jag. Inte för att vara elak mot din mamma, men som jag sa, så måste det vara rätt person på rätt plats.
-Jag tror hon skulle passa att jobba med barn eller som innan, i ett kök kanske.
-Ja, och sådana jobb har vi inte just nu. Hur är hon med växter och sådant?
-Jag vet inte. Det är mest pappa som är bra på det. Men hon kan nog en del.
-Det tror jag vi skulle kunna ha hjälp av ganska snart, någon form av trädgårdsmästare. Vi måste bara hitta någon som kan styra henne i så fall.
-Styra?
-Ja, alltså någon som kan säga till henne vad hon ska göra. Om hon inte är expert på växter så ska vi väl inte sätta henne som ansvarig för alla parker. Men om vi hittar någon som kan ha ansvaret, då kan hon kanske hjälpa till att sköta allt. Klippa gräs till exempel. Det skulle hon kanske kunna göra?
-Vet du, det tror jag faktisk kan vara bra.
-Bra! Men du Emelie. Nu har vi burit in allt. Vi får plocka upp din bror på vägen istället. Du får pekar vart jag ska köra.
Emelie skuttade till bilen. Hon var betydligt gladare nu än för bara en liten stund sedan. Sofie hade lyckats införliva lite hopp i den unga tjejen. Hennes bror blev också glad när han hörde att han fick följa med hem till Johan. Han hade hört talas mycket om både Johan och Sofie efter allt som hans syster berättat.
-Vi ska upp till översta våningen, sa Sofie.
Redan utanför lägenheten hörde man hur Johan spelade musik. Sofie gjorde tecken åt Emelie och hennes bror att de skulle smyga in så att de kunde se vad Johan höll på med. De kikade först in i sovrummet. Där var han inte. Han var tydligen i vardagsrummet för nu sjöng han med i refrängen till en av låtarna. Försiktigt kikade de tre gästerna in. Johan var helt upptagen av sin musik så han varken hörde eller såg att han fått besök. Emelie och hennes bror började fnissa och då stannade Johan tvärt.
-Men, utropade han och greppade snabbt efter telefonen så att han kunde sänka volymen.
-Jag tog med lite bärhjälp, sa Sofie.
Johan såg tveksam ut. Om de där två skulle vara med så skulle ju inte högtalarna få plats.
-Är det här sådan musik som du tyckte att jag skulle lyssna på, undrade Emelie.
-Japp. visst är den bra. Svängigt är det! Vill ni vara med och dansa lite.
Utan att tveka for Emelies bror in i rummet och började svänga runt så som han sett Johan göra. De dansade tillsammans alla fyra en stund innan Johan stängde av musiken och satte sig i soffan.
-Huj, nu orkar jag inte mer. Hur kan det komma sig att de här två är med?
-Våra föräldrar bråkar, sa Emelie. Vi kunde inte vara kvar hemma.
-Men det passar ju bra nu när vi behöver bärhjälp, sa Johan och dolde sin besvikelse. Han ville vara ensam med Sofie och absolut inte ha Emelie med. Men han var ändå glad att Sofie tillfälligt räddat dem ur deras situation. Föräldrar som bråkar det visste han ju vad det innebar. Hans egna föräldrar hade knappt inte gjort något annat under hans uppväxt.
-Men ni får inte med er så mycket grejer när vi åker med.
-Det gör inget. ljög Johan och tittade på högtalarna. Vad vill ni bära? Hur starka är ni?
-Jag är jättestark, sa Emelies bror.
-Så bra, sa Johan. Då kanske du kan bära den här stora tunga boken hela vägen ner till bilen. Den kanske kan ligga i sätet mellan er.
-Lätt som en plätt.
-Och Emelie, du kanske kan bära den här påsen med skor, så tar Sofie och jag vars en låda från köket.
Det var ett muntert gäng som sprang i trapporna upp och ner. Tre vändor gick de. Sedan var bilen så full att det nästan inte gick att stänga bakluckan. Samma glada gäng hjälptes också åt att bära in allt i Johan och Sofies nya hem. När allt var inne körde Sofie hem de båda barnen till sitt medan Johan fixade mat. Det som för Johan hade börjat som en dålig eftermiddag fick ändå ett bra slut.