-Mmm vad gott!
Sofie hade tagit en stor portion av den mat Johan hade lagat och mumsade nu nöjt i sig. Hon var vrålhungrig efter att ha haft ovanligt tungt fysiskt arbete hela eftermiddagen.
-Ska vi åka till Emma när vi ätit klart, undrade Johan.
-Ja, vi får nog göra det. Fast egentligen skulle jag helst vilja sitta i en mjuk soffa och bara ta det lugnt tillsammans med dig.
-Ååå det låter mysigt. Men vi har ingen soffa.
-Nej, jag vet. När ska vi fixa det?
-Jag vet inte. Vi kanske kan få lite ledigt en eftermiddag så att vi kan åka iväg till Ikea igen. Vi jobbade ju faktiskt i helgen, så det borde vi ha rätt till.
-Ja, det gjorde vi ju.
Johan och Sofie avslutade måltiden och efter att ha dukat undan allt satte de sig i bilen och körde mot Emmas gård.
När de kom fram mötte de genast Skorpan mitt på gårdsplanen.
-Hej, sa han förvånat. Vad gör ni här?
-Eehh… Sofie tvekade. Hon visste ju egentligen inte och nu kändes det mest dumt.
-Sofie har tänkt på Emma hela eftermiddagen, så vi tänkte att det var bäst att åka hit och se så att allt var som det ska.
-Okej, sa Skorpan och tittade osäkert på Sofie. Jo, men här är allt okej. Jag har inte märkt något annat. Emma är fortfarande i stallen. Jag har hjälpt henne att skruva fast en grej. Men nu ska jag lägga tillbaka de här verktygen på sin plats.
-Det var nog dumt vi åkte hit Johan, sa Sofie. Vi har ju inte här och göra.
-Nej, det var väl roligt att ni kom. Jag blev bara lite förvånad, sa Skorpan. Ni brukar inte hälsa på mig. Det har du nog aldrig gjort Sofie.
-Nej, jag vet. Förlåt!
-Nej, det är okej. Jag är som sagt bara lite förvånad att ni kom hit.
-Johan och Sofie, är det ni?
Det var Emmas mamma som stod i dörren och ropade.
-Ja, hej, ropade Johan och Sofie tillbaka och vinkade.
-Kom in vet jag, ropade mamman.
Johan och Sofie tittade först på varandra och sedan på Skorpan.
-Ja, låt inte mig hindra er, sa Skorpan.
-Kul att se er, sa Emmas mamma, Marlene, när hon släppte in Johan och Sofie i huset.
-Hej, vi ska nog åka igen. Vi ville bara kolla att allt var okej. Jag har tänkt på Emma hela eftermiddagen och jag vet inte varför. Men vi tänkte att det var bäst att se så att allt var som det skulle.
-Det var gulligt av er. Men här är allt som det ska. Kan jag bjuda på något att dricka?
-Nej, jag vet inte. Vi borde nog verkligen åka hem igen.
-Dumheter, klart ni ska komma in och ha en kopp kaffe eller vad ni nu dricker. Emmas pappa är ute och hjälper Emma, så det är bara jag här. Inte ska ni väl lämna mig ensam.
-Nej, det vore ju dumt. Vad gör de ute i stallen så här sent?
-Det var en grind som gått sönder tror jag. Sådant är bäst att åtgärda direkt.
-Har Emma alltid långa arbetsdagar?
-Ja, för det mesta. Egentligen borde hon anställa någon, men det är dyrt och lönsamheten är inte den bästa även om vi gett Emma goda förutsättningar.
-Jag kan inget om lantbruk, sa Sofie. Jag vet väl ungefär vad som är fram och vad som är bak på en ko.
-Det är inte så lätt att veta. De flesta i dagens samhälle är väldigt långt från lantbruk. Vissa tror att vi fortfarande gör allt med grep och skottkärra. Men så är det såklart inte. Ni såg ju själv när ni var där ute och kikade. Emma har robot som sköter både utfodring och mjölkning. Så är det på de flesta gårdar idag. I alla fall på de större. Och i maskinerna som används på åkern sitter den modernaste tekniken.
-Jag är nog en av dem som trodde på grep och skottkärra, erkände Johan. Jag trodde inte att lantbruket var så här modernt. Brukar du också vara med ute och hjälpa till?
-Ja, fast nu gör jag mest de lite enklare sakerna. Det är ett tungt arbete, trots att vi har bra maskiner till hjälp. Den här gården är för liten för att ha maskiner till allt. Det är knappt försvarbart att ha så många som vi har. Men det är för att Emma ska kunna klara så mycket som möjligt själv. Vi har maskiner istället för anställd kan man säga. Men det är frågan vilket som är mest prisvärt egentligen. Maskinerna krånglar och de är dyra i inköp. Men nu har vi det så som vi har det. Det är Emma som valt och vi står bakom hennes beslut.
-Men är det inte väldigt bundet att vara lantbrukare? Kan hon vara ledig någon dag?
-Det är väldigt bundet och hon är ytterst sällan ledig.
-Hej!
-Hej!
Det var Emma som kom in i köket.
-Skorpan sa att det var ni som kommit, sa Emma.
-Ja, jag har tänkt på dig hela eftermiddagen. Jag vet inte varför. Så vi tänkte att det var bäst att åka hit och se så att allt var okej.
-jodå, här är allt okej. Det var en grind som spökade bara, men nu har vi fixat den och ordningen är återställd.
-Det var ju bra.
-Nej, Sofie, nu ska vi nog ändå åka.
-Ja, jag vet. Tack för pratstunden.
-Det vara bara roligt. Kom tillbaka igen en annan dag.
-Ja, jag går väl in till mitt, sa Emma vänd mot sin mamma. Pappa kommer in strax och Skorpan är redan inne hos mig.
-Gör så, sa Marlene
Emma följde Johan och Sofie ut på gårdsplanen. Hon berättade lite mer om den där grinden och hur bra som Skorpan hjälpt till.
-Snart säger han kanske upp sig från butiken och börjar jobba här hos dig istället, sa Johan.
-Han nämnde faktiskt det idag.
-Näää… det får han inte. Jag skämtade ju bara. Vad skulle vi göra utan Skorpan om dagarna. Hälsa honom det.
-Det ska jag.
-Bra, ha det gott då.
-Ja, det samma. Hejdå!
-Hejdå!
Johan och Sofie gick mot bilen, men plötsligt kom Johan på en sak.
-Jo, du Emma förresten, du känner händelsevis inte någon trädgårdsmästare?
-Trädgårdsmästare? Jo…. Eller… Hurså?
-Vi behöver en.
Emma vände tillbaka mot Johan och Sofie och sa:
-Jag har en kompis som är trädgårdsmästare. Eller kompis och kompis. Jag har ju inte några direkta kompisar, men hon är så nära kompis man kan komma. Hon är drygt tio år äldre än mig, men hon jobbar inte längre. Hon brände ut sig rejält för flera år sedan. Hon kommer nog aldrig tillbaka till arbetsmarknaden. Hon hade världens finaste handelsträdgård med massor av växthus som hon skötte helt själv. Jag jobbar mycket, men hon jobbade ännu mer. Jag försökte hjälpa henne så mycket jag kunde. Det var innan jag tagit över så mycket här. Hon hade både handelsträdgården och hon åkte ut till folk och gjorde deras trädgårdar och hon gjorde det så himla bra. Alla ville ha henne att göra om trädgårdar.
-Så du tror inte att vi skulle kunna anställa henne?
-Jag vet inte. Det var länge sedan jag pratade med henne. Hon brände som sagt ut sig och fick någon form av depression på det. Det var riktigt illa ett tag. Jag trodde att jag skulle förlora henne. Hon har varit helt tillbakadragen i flera år. I början ringde jag ganska ofta, men hon svarade inte. Jag tror inte hon orkade. De senaste åren har vi bara pratat kanske en eller ett par gånger om året.
-Är det ingen idé att vi pratar med henne ens, tror du?
-Alltså jag kan ju ringa henne och höra om ni får komma och presentera er.
-Bara om du tror att det kan vara okej. Vi vill ju inte pressa henne.
-Nej, men jag ringer. Svarar hon inte så svarar hon inte. Men om ni åker dit, så ta det lugnt. Jag vill verkligen inte att hon ska må så dåligt igen.
-Det är klart.
Emma granskade de båda hon hade framför sig medan hon plockade fram telefonen.
-Hej Hanne, det är Emma. Hur har du det?
Emma pratade en stund med sin kompis Hanne innan hon sa sitt ärende.
-okej, ja. okej, sa Emma i luren.
Johan och Sofie ville inte tjuvlyssna, så de gick en bit bort.
-Ni kan åka dit nu direkt, sa Emma efter avslutat samtal. Hennes man är hemma nu och hon tyckte att det var bäst om han också var med.
-Okej, toppen! Hur hittar vi dit då?
Emma förklarade vägen och sedan körde Johan och Sofie vidare. Sista biten var en ganska lång och dålig grusväg. Men redan från den lite större vägen kunde man se de många växthusen som Emma pratat om. Johan var nervös när han parkerade bilen. Han undrade vilket skick den här Hanne skulle vara i. Efter att ha lyssnat på Emma, så kändes detta mest som bortkastad tid. Men nu var de ju ändå här, så det var lika bra att gå och knacka på.
När Johan knackat hördes en hund eller kanske flera skälla innanför dörren. På ljudet som trängde ut genom dörren kunde man förstå att hunden stängdes bort från ytterdörren innan den öppnades.
-Hej, sa kvinnan som öppnade.
-Hej, sa Johan. Jag heter Johan och det här är Sofie. Vi är vänner till Emma.
-Ja, kom in. Det gällde något om trädgårdsmästare, sa hon.
-Ja, alltså, Emma sa att du mått dåligt och vi vill absolut inte varken tränga oss på eller på något sätt få dig att må dåligt igen. Men vi skulle behöva en trädgårdsmästare.
-Det finns massor av trädgårdsfirmor inne i och runt städerna. Kan ni inte välja någon av dem.
-Jag var hos alla, eller jag tror att det var alla i eftermiddags, sa Johan. Men jag vet inte vad de bygger sina företag på. Kundservice är det i alla fall inte.
-Kom in. Eller är ni rädda för hundar?
-Nej, inte jag, sa Sofie.
-Nej, inte jag heller.
-Hanne öppnade dörren som ledde vidare in i huset och plötsligt var det tre små söta hundar runt benen.
-Nämen, sa Sofie och la sig på knä på golvet. Vad söta! De här kan man inte vara rädd för.
-Nej, men kanske den där, sa Hanne och pekade på en stor svart hund.
-Ehh, ja kanske. Men den är väl snäll?
-Jadå hon är jättesnäll. Men hon är en bra vakthund. Det var henne ni hörde innan.
Bakom den svarta hunden stod en man.
-Hej, sa mannen. Jag heter Sune. Jag är Hannes man.
-Hej, så både Johan och Sofie.
-Letar ni efter en trädgårdsmästare, säger ni.
-Ja. vår chef har köpt ett stort bostadsområde. Ni kanske har läst om det i tidningen.
-Nej, vi läser inte tidningen.
-Nej, okej. I alla fall. Området är stort och det är förfallet. Jag och Sofie jobbade tidigare i chefens butik där han säljer papper och sådant, men nu har han som sagt utökat med att äga en massa fastigheter. Han har satt mig som ansvarig i området. Ett jobb som jag egentligen inte vill ha. Men jag gillar min chef, så jag gör det för honom kan man säga.
-Vårt företag är nog inte riktigt som andra, sa Sofie. Chefen är visserligen chef, men han är lika mycket vår pappa, trots att han inte är mycket äldre än vad vi andra är. Och vi som jobbar är visserligen kollegor, men vi är också bästa vänner.
-Ja, det är sant. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan mina kollegor, Sillen och Skorpan. De har bokstavligen räddat livet på mig flera gånger.
-Ja, det har de faktiskt, instämde Sofie.
-Området som chefen köpt är som sagt i väldigt dåligt skick. Bland annat är det en park utanför det som kommer att bli bland annat vår reception. Parken är det ingen som gjort något med på väldigt många år. Det liknar inte längre en park, snarare en vildvuxen skog. Vi letar därför efter någon med kunskap som kan hjälpa oss att få ordning på den. Och i förlängningen även alla andra grönområden, vilket är ganska många.
Sune tittade på sin fru innan han sa:
-Ni vet om att min fru inte mått speciellt bra?
-Ja, Emma berättade det och som vi sa nyss, så vill vi inte på något vis sätta press på dig. Vi bara undrar om du skulle kunna hjälpa oss lite.
-Jag vet inte, sa Sune. Hon har mått väldigt dåligt och jag vet inte om Hanne någonsin kan arbeta igen.
-Nej, vi förstår. Vi bara frågade. Ursäkta att vi tog upp er tid.
-Men det kanske hade varit bra att komma igång lite, sa Hanne.
-Nej, jag vill inte pressa dig, sa Johan.
-Nej, jag förstår, sa Hanne. Men jag vet inte om jag mår bättre av att bara gå här hela dagarna. Här påminns jag varje dag om hur dåligt det gick. Eller mitt företag gick ju bra. Lite för bra, men för mig gick det mindre bra. Jag har egentligen velat flytta härifrån så att jag slipper se eländet, men att flytta kräver viss ansträngning, framförallt mentalt. Jag har inte kunnat hantera det.
-Kan vi göra så då att du kommer till oss någon gång imorgon när det är ljust också tittar du på parken. Så tar vi det därifrån. Se det som en utflykt. Vi kan bjuda på fika när du kommer.
-Kan jag också komma med, undrade Sune.
-Det är klart! Vad jobbar du med?
-Jag har haft många olika jobb. Jag är lite av en allt-i-allo.
-Jaså. En allt-i-allo. Så du kan hantera hammare och spik?
-Ja.
-Kan du assistera din fru om det blir aktuellt.
-Självklart. Jag är nästan lika trädgårdsintresserad som hon.
-Om jag ger dig en ritning som ett barn gjort på en lekplats. Skulle du kunna förverkliga den då?
-Kanske. Om den inte är för avancerad.
-Då anställer vi gärna dig också.
-Ja, och vi kan erbjuda boende, sa Sofie.
-Ja, verkligen. Vi har lägenheter i flera olika storlekar. Det finns flervåningshus, parhus, radhus, kedjehus, ja alla möjliga typer av hus. Det är egentligen bara att välja.
-Det låter faktiskt bra, sa Hanne, jag har som sagt varit intresserad av att flytta en längre tid. Det här blev för mycket för mig. Det hade varit skönt att få en ny start.
-Vi lovar att om det skulle bli aktuellt, så kommer vi att göra allt vad vi kan för att det ska bli så bra som möjligt.
-Men ni vet ju inte vad vi går för.
-Emma sa att du var den bästa.
-Vi kommer till er imorgon, sa Sune. Sedan måste vi få fundera och prata om saken. Därefter vill vi om vi bestämmer oss för det, prova på hur det känns först. Vi skriver inte på några papper.
-Håller helt med, sa Johan. Det är bra för oss också, för om Emma har fel så vill vi inte stå med en trädgårdsmästare som bara kostar oss en massa pengar.
-Bra, då är vi överens så här långt.
-Ja, kul, sa Johan.
-Då ska vi inte störa er mer ikväll, sa Sofie. Tack för att ni tog er tid.
-Ni kan ringa innan ni kommer, så möter vi er då. Vi anpassar oss.
Johan och Sune bytte telefonnummer.
-Jo, en sak till förresten. Ni har händelsevis inte någon gammal släp som ni inte använder.
-Nja, vi har en gammal hästtransport, men den går inte att köra med. Den har stått still i flera år.
-Skulle du kunna göra i ordning den? Och vad kostar den?
-Ja, alltså kärran är inte värd många kronor. Den är väldigt dålig. Kanske 2000 kronor.
-Men om du gör i ordning den?
-Ja då är det ju mitt arbete och lite delar…. 5 kanske.
-Okej. Jag köper den för fem.
-Men du har ju inte ens sett den.
-Spelar ingen roll. Jag tar den. Jag behöver släp och om du gör i ordning den så ser jag ju vad du går för.
-Ja, okej. Låter ganska smart.
-Hur snart kan den vara färdig?
-Tja, jag jobbar ju på dagarna så det blir nog mest på helgen jag kan fixa med den.
-Jaja, jag får vänta. Eller så får jag hyra en släp på macken.
-Men du kan låna vår vanliga släp. sa Hanne.
-Ja, det kan du. Det är gallergrindar på den, så det går att lasta en hel del. Den är inte till salu, men du skulle kunna få lov att låna den. Ja, som kompis till Emma, alltså. Vi hade inte lånat ut den annars.
-Okej, tack! Det var snällt.
-Jag hade den när jag jobbade i folks trädgårdar. Och den är bra att ha när man ska köra till tippen.
-Till tippen är precis vad jag ska, sa Johan.
-Jag följer med er ut och visar er släpen, sa Sune och tog på sig en jacka.
En stund senare satt Johan och Sofie i bilen igen. Båda väldigt nöjda med kvällen. Och Johan lättad över att tillfälligt ha en släp till sitt förfogande.