Johan och Sofie stod på trottoaren vid den bänk där Sofie nyligen suttit och pratat med Skorpan. Hon hade fått en helt annan bild av Skorpan efter det där samtalet. Han var plötsligt inte bara den där skojiga killen.
-Jag är verkligen ledsen Sofie. Jag vet inte vad som flög i mig. Kan du förlåta mig igen, sa Johan.
-Jag vet inte. Du kan inte ta mig för givet. Bara för att din Gud har sagt att det ska bli du och jag, så betyder inte det att du kan göra som du vill. Det är ju bara din Gud, inte min. Jag bryr mig inte om vad han sagt till dig. Jag vet inte ens om han verkligen sagt det. Du kanske inbillar dig alltihop eller hittat på hela storyn för att övertyga mig. Jag gillar det inte.
-Sa jag det. Att Gud sagt att det ska vara vi två. Tog jag det som någon form av argument? Ja minns inte själv. Allt känns som en dimma. Jag vet knappt vad jag sagt och vad jag gjort sedan vi kom tillbaka till lägenheten. Jag vill inte ta dig för given. Jag vet inte hur jag kan bevisa det. Jag tycks ju snarare klanta till saker hela tiden och bara göra allt så hemskt. Jag ser ju att du varit ledsen och det gör så väldigt ont i mig att se. Särskilt när jag förstår att det beror på mitt dåliga förhållningssätt mot dig. Inte heller vet jag hur jag ska kunna ändra på mig så att jag inte gör så dumma saker hela tiden.
-Jag vill fortfarande sitta här och tyna bort. Inget har förändrats sedan jag satte mig här. Det är bara en massa ord. Ord som jag har svårt att tro på.
-Betyder inget av det jag gjort något?
-Vad menar du att du gjort? Du har gett mig en ring som du gjort själv och du har köpt en Bibel till mig. En Bibel, trots att jag inte tror. Vi var på Ikea tillsammans och spenderade din mammas pengar. Är det vad du menar att du gjort? Vi har inte spenderat speciellt mycket tid tillsammans och du har inte gjort speciellt mycket för mig.
-Vad vill du att jag ska göra?
-Det var första gången du frågade. Du har tagit för givet. Du berättade i förmiddags för kollegorna hur du kan känna av tjejerna när du kysser dem och det är du bra på. Men du kan inte känna av allt. En tjej är mer än kyssar. Vi har andra delar som också vill bli stimulerade och dem har du inte någon koll på alls verkar det som. Vet du vilka mina intressen är? Vad brukar jag göra när jag kommer hem från jobbet? Vet du något om mig förutom hur jag tycker om att bli kysst?
-Jag vet mer om dig än vad jag tror att du förstår. Sedan den dagen då du började på jobbet så har jag studerat dig noga. Jag vet att du föredrar sådant som är rosa eller blommigt, framför det som är till exempel grönt. Jag vet också några olika tv-serier som du brukar titta på, för när de andra pratat om dem, så har de också sagt att du brukar se dem. Man kan helt enkelt lära sig väldigt mycket om en människa utan att prata med den personligen, bara lyssna på andra. Jag har väldigt länge vetat var du bor, eftersom jag följt efter dig någon gång. Och jag vet vilken butik du brukar handla mat från. Med tanke på hur du oftast går klädd, så vet jag en del om din klädsmak. Inte så ofta jeans, men gärna svart nertill. Ibland kjol, och väldigt många olika typer av byxor, fast nästan alltid svarta. Men du har rätt. Jag kan engagera mig ännu mer i dig och jag ska absolut inte ta dig för given. Jag har burit mig dumt åt och jag ångrar mig. Vad kan jag göra nu för att få dig med mig?
-Nu är det nog jag som måste säga förlåt. Jag visste inte att du hade så bra koll. Håll om mig en stund.
-Gärna!
Johan tog ett steg närmare och la armarna om Sofie. Där stod de sedan tysta en lång stund. Sofies tårar började rinna nerför kinderna igen.
-Älskade fina Sofie, sa Johan när han släppt henne. Han torkade bort en tår från hennes kind och tog hennes båda händer i sina. Det är dumt att mina föräldrar kommer imorgon. Vi behöver mer tid tillsammans, bara du och jag. När vi köpt din Bibel, så kände jag mig så stressad över att de ska komma. Jag tror det var därför jag tappade kontrollen. Mina föräldrar är hemska och jag vill inte att de ska klaga när du är nära. Jag tänkte att det måste vara perfekt när de kommer. Men det kommer inte att hjälpa. Inget av det jag gör kommer att vara bra nog för dem. Egentligen bryr jag mig inte vad de tycker, men de är ändå mina föräldrar och jag vill att de ska kunna vara stolta över mig, men det kan de inte. Det är de inte. Och se vart det ledde mig. Det har förstört eftermiddagen för de som betyder absolut mest i hela världen för mig. Inte fick jag gjort något heller. Jag sprang där mellan skåpen och kunde inte bestämma mig för vilket som var viktigast att ta med för att imponera på dem. Men det är ju inte dem jag ska imponera på.
-Nu har vi fortfarande ingenting i köket, sa Sofie. Och jag vet inte var vi är. Jag vandrade omkring helt planlöst tills jag hittade den här bänken. Och var är bilen med det vi tagit hemifrån mig?
-Bilen står utanför min lägenhet fortfarande. Men just nu är vi närmare din lägenhet. Vi är någonstans mellan din och vår. Vi kanske ska ringa efter en taxi som kan köra oss till min lägenhet igen.
-Mmm… kanske det. Eller också går vi.
-Ja, det är kanske ännu bättre. Jag behöver verkligen frisk luft och ta det lugnt. Får jag hålla dig i handen medan vi går?
Sofie nickade till svar. Sedan började de sakta gå mot Johans lägenhet. Det tog en stund innan de kom fram, men till slut stod de på gatan utanför. Sofie stannade och tittade upp på byggnaden.
-Vet du att du är en helt annan Johan när du är i din lägenhet än när man möter dig på andra platser. Jag tror att det är mer av den riktiga Johan man möter när man är i din lägenhet. Och med tanke på idag, så gör det mig lite rädd. Vi ska visserligen inte vara så mycket i din lägenhet tillsammans, men tänk om det blir samma sak när vi bor tillsammans. Om det blir mer av den riktiga Johan.
-Är den riktiga Johan bara dålig då?
-Jag vet inte. Det är inte den Johan jag gillar bäst. Jag gillade att se dig dansa vid köksbänken när du lagade mat, den äkta Johan gillar jag. Men jag gillar inte den arga som jag fick se idag och jag tror ju inte på Gud och därför vet jag inte om jag gillar den där Johan som tjatar om Bibeln hela tiden.
-Jag förstår. Jag ska försöka att inte tjata så mycket om Bibeln. Men det är en viktig del av mitt liv och jag tänker inte trycka undan den. Däremot kan jag ju försöka begränsa den så att den drabbar dig mindre. Och som sagt så är jag själv lite förvånad över mitt dåliga humör idag. Sillen och jag har bestämt att vi ska försöka prata med varandra om de här sakerna. Jag hoppas att det kan hjälpa. Ringde du till Skorpan och Sillen då förut, innan de kom?
-Ja, det gjorde jag. Jag tyckte du var lite läskig. Jag blev rädd.
-Det var bra att du gjorde det. Jag är skyldig de två så otroligt mycket. De har räddat mig så många gånger. Tyvärr blev jag lite svartsjuk när jag såg hur du och Skorpan höll om varandra där borta vid bänken. Skorpan är en helt underbar kille och jag har svårt att förstå att du valt mig framför honom. Det gör också lite ont att ta dig från honom, för jag vet hur mycket han också tycker om dig. Det är inte roligt att ta den tjej som bästa kompisen också gillar. Men samtidigt är det kanske bra att han gillar dig lika mycket som jag gör. Det sätter press på mig. Om jag inte anstränger mig, så är det kanske jag som står som nummer två och det skulle vara så hemskt att jag inte ens kan tänka på det och när jag tänker på det så förstår jag hur hemskt det är för Skorpan, vilket gör att jag bara är skyldig honom ännu mer. Jag kan aldrig gottgöra Skorpan för allt han gjort för mig och för att han låter mig bo tillsammans med dig. Men oavsett vad vi känner, Skorpan och jag, så är det ändå ditt val som gäller och vi respekterar det eftersom vi båda älskar dig och vi båda vill göra det som är bäst för dig.
-Mmmm, jag tycker faktiskt lite synd om Skorpan, sa Sofie. Tänker du vara svartsjuk varje gång jag pratar med honom.
-Det kommer jag nog att vara. Det kommer att göra ont i magen varje gång. Ont på grund av rädsla att du ångrar dig och väljer honom.
-Men svartsjuka är väl inget bra.
-Nej, jag vet. Jag behöver förmodligen jobba med det också.
-Ska vi gå upp och hämta lite saker nu då, sa Sofie som började tröttna på samtalet.
-Det är nog bäst. Sillen tvingade mig att skriva en lista med saker som jag behöver för att laga mat till dig ikväll. Han gjorde det medan Skorpan fick åka med poliserna till dig. Det är de sakerna vi ska ta och inget annat. Sillen tyckte att jag behöver öva på att göra listor. Brukar du göra det?
-Nä, inte mer än inköpslista och den brukar jag inte följa i alla fall.
-Sillen och jag ska tydligen ha en lektion i listor en dag. Det låter tråkigt, men jag får väl ge honom en chans.
Samtalet nere på gatan avslutades och tillsammans tog sig Sofie och Johan upp till lägenheten igen. På köksbordet låg den lista som Johan gjort tillsammans med Sillen. Eftersom listan var klar, så var det enkelt för Sofie att också följa vad som stod på lappen och hjälpa till att packa med det som behövdes. På mindre än en kvart hade de plockat ihop allt som behövdes.
-Det här gick ju snabbt, sa Johan. På flera timmar innan i eftermiddag, så fick jag inte ens en sak att ta med. Nu har vi allt vad jag behöver för att laga mat. Det där med listor kanske inte är så dumt i alla fall.
-Nej, det verkar riktigt smart. Nu kunde ju jag också hjälpa till. Innan hade jag ju ingen aning om vad du ville ha med.
Sakerna de plockat fram la de i plastpåsar och bar ner till bilen. Därefter körde de till mataffären och handlade råvaror till kvällens måltid. Till slut var de äntligen tillbaka i sitt gemensamma hus. Dagen hade varit jobbig, men för stunden kändes det lite bättre. Men dagen var långt ifrån slut. När Johan stod vid spisen och lagade mat, knackade det plötsligt på dörren. Ingen av dem hade märkt att det kommit någon utanför.
-Det är säkert Emelie, sa Sofie och gick för att öppna.
Men det var inte Emelie och rösterna som hördes från entrén fick Johan att tappa stekspaden. Det här var han inte beredd på.
