Johan satt intill hyllan där Skorpan krupit in och gömt sig.
”Du är konstig, Johan,” sa Skorpan efter att Johan plockat fram en Bibel från ett skrymsle i hyllan.
”Kanske. Men som du vet är Bibeln väldigt värdefull för mig. Du och de andra har era telefoner, jag har hellre min Bibel än min telefon.”
”Det är konstigt,” sa Skorpan, men det syntes att han började känna sig lite bättre till mods.
Johan slog upp sin lilla Bibel och började läsa ur Psaltaren. Det kändes mest passande. Efter en stund slutade han att läsa och tittade på Skorpan. Nya tårar rann nerför hans kinder, och Johan böjde sig in i hyllan igen och gav sin vän ännu en kram.
”Du kan inte hålla på att kramas sådär. Vuxna män ska inte kramas. Det är en gay-grej.”
”Kramar är väl ingen ’gay-grej’. Tröstade inte din pappa dig när du var liten med en kram? Jag tror inte att han hade några som helst tankar på att varken du eller han var gay när han gjorde det.”
”Såvida han inte var pedofil,” sa Skorpan.
Förskräckt ryggade Johan tillbaka. Hade Skorpans pappa utnyttjat honom? Johan kunde inte tro sina öron. Han hade visserligen aldrig träffat Skorpans pappa, men det här lät otroligt.
Skorpan märkte Johans reaktion och försökte snabbt släta över det hela genom att skratta till. ”Många pappor kramar sina barn. Det är inget konstigt.”
Men Johan kunde inte släppa det han just hört. Till slut kunde han inte hålla emot frågan:
”Har din pappa utnyttjat dig?”
”Nej, såklart han inte har,” sa Skorpan snabbt. Sedan tvekade han och såg sig omkring, som för att försäkra sig om att ingen annan hörde. ”Men… han gick kanske lite över gränsen för vad som kan anses vara normalt och sunt. Och det har tyvärr påverkat mig på många sätt hela livet. Mitt förhållningssätt till tjejer är lite som det är på grund av det. Jag tror att det är någon form av rädsla som ligger begravd.”
”Men när du bjöd ut Sofie då?”
”Det kändes ganska säkert. Hon skulle tacka nej, det visste jag. Och även när hon tackade ja en gång, så visste jag att det inte skulle bli något mer. Så är det med alla tjejer jag dejtar. Att bjuda ut Sofie många gånger gjorde att jag framstod som lite mer normal. Ett sätt att ljuga både för mig själv och för alla andra. Men nu ser jag dig och Sofie, och ni är så fina tillsammans. Det riktigt glittrar i ögonen på er båda när ni ser på varandra. Till och med Albin, som normalt är blind för sådant, ser det och har kommenterat det.”
”Är det därför du sitter här? För det som din pappa gjorde och för att det påverkar ditt förhållande till tjejer?”
”Kanske. Jag är en nolla som inte är värd något. Ingen vill ha mig. Jag skojar och skämtar för att hålla smärtan på avstånd. Mina skämt är mitt försvar.”
”Men bästa Skorpan. Det låter ju förfärligt. Så kan du ju inte ha det. Vad kan jag göra för att hjälpa dig?”
”Jag vet inte, du lyssnar och är en fin vän.”
”Självklart! Det är det minsta jag kan göra efter all hjälp jag fått från dig och Sillen. Jag önskar att det var mer jag kunde göra.”
”Det räcker att du lyssnat. Jag behövde nog bara lätta på trycket lite.”
”Men har du inte pratat med någon kurator eller något?”
”Nej.”
”Det kanske du ska göra.”
”Aldrig i livet!”
”Men vad ska vi göra nu då? Hur ska vi komma härifrån? Vad ska jag säga till de andra? Alla är ju jätteoroliga. Såg du Albin? Han är stor, stark och väldigt snäll, men han är samtidigt en riktig mes. Så fort det är minsta lilla så blir han helt hispig.”
”Ja,” skrattade Skorpan. ”Jag vet. Du såg ju inte själv hur han var när du krockade med stolpen, men då var vi tvungna att säga till honom på skarpen. Han gjorde ju bara allt värre.”
”Ha ha ha… ja…”
De två vännerna satt tyst en stund innan Johan fortsatte:
”Jag säger till de andra att du behöver lite tid för dig själv. Så kan du sitta kvar här. Jag tror att jag måste hjälpa de andra lite. Vi har ganska mycket att göra idag. Och om de undrar vad som är fel, så säger jag bara att det är något från din historia, precis som vi alla som jobbar här bär på en sorglig eller mörk historia av något slag. Jag kommer och tittar till dig emellanåt.”
”Tack!”
Ibland bär vi på smärtor vi knappt vågar dela med någon. Skorpan har länge dolt sin sorg bakom skratt och skämt, men till slut blir bördan för tung att bära ensam. Det är ofta så – vi försöker hålla fasaden uppe, låtsas att allt är bra, men inom oss kan det finnas djupa sår och obesvarade frågor.
Att våga öppna sig är svårt, men det kan också vara början på läkedom. Johan visar genom sitt sätt att lyssna och finnas där, att vänskap inte handlar om att alltid ha rätt svar, utan om att vara närvarande. Det påminner oss om vikten av att ha människor i vårt liv som vi kan lita på och att själva vara den personen för någon annan.
Bibeln uppmanar oss att bära varandras bördor, för vi är inte skapade för att vandra ensamma. Oavsett hur tungt något känns, finns det alltid en väg framåt – och det första steget kan vara att våga dela sin smärta med någon man litar på.
Bibelvers: ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” – Galaterbrevet 6:2
