admin

När väckarklockan på telefonen ringde, var Sofie så trött att hon knappt visste vart hon var. Hon hade suttit med sin bullet journal lite för länge kvällen innan och innan dess hade arbetsdagen varit extremt hektisk. Det hade visserligen varit trevligt att sitta med bujon, men efter en sådan arbetsdag som den de haft behövdes det mycket sömn. Dessutom hade ju chefen flaggat för att det fanns risk att veckans sista arbetsdag skulle bli lika intensiv.

Den feber som Johan haft dagen innan var i alla fall borta, men också Johan var trött. Under tystnad åt de frukost och segade sig sedan ut i bilen. När de kom till jobbet var chefen redan där och det hade han tydligen varit länge. Normalt var han aldrig på lagret, bara på sitt kontor, men den här morgonen hade han valt att lämna kontoret för att istället hjälpa till att packa några av de beställningar som de inte hunnit och orkat dagen innan.

-Vi hjälps åt att fylla butiken idag, sa Johan. Med tanke på hur mycket som gick åt igår, så lär det vara tomt på flera håll.

Chefen höll med om att det var ett bra förslag. Själv fortsatte han att packa. Till och med när de andra killarna kom, fortsatte chefen att packa. Det gjorde att de andra genast insåg att de förmodligen hade en väldigt jobbig dag framför sig igen.

Johan började i sin favorit hylla, Bibelhörnan som alla kallade den. Han visste inte om det var bra eller dåligt att det var nästan helt tomt i hyllan. Det var såklart bra för då hade ju många handlat av produkterna, men dåligt om det var tomt så att inte fler kunde handla. Johan gjorde anteckningar och gick sedan ut på lagret. Till sin förskräckelse insåg han att det inte fanns mycket på lagret att hämta. Sedan chefen köpt bostadsområdet hade Johan inte haft möjlighet att ägna så mycket tid åt det kristna utbudet som han ville och var van vid. Därför hade han missat att beställa hem mera material.

Johan gjorde en snabb kontroll och ringde sedan direkt till leverantören.

-Det är nästan lite panik, sa Johan till säljaren.

Det visade sig att säljaren inte tyckte att det var så farligt. Han hade ändå tänkt göra ett besök i butiken, så han sa att han packade bilen full och körde direkt. Två timmar senare var säljaren i butiken och stannade sedan kvar nästan hela dagen för att prata med kunderna. Med sig hade han små Biblar som han delade ut gratis till alla som passerade honom.

Både Johan och chefen var väldigt nöjda över att ha säljaren i butiken. Det gjorde att alla andra fick möjlighet att hjälpa alla andra kunder mera. Det var inte bara säljaren från Bibel-leverantören som var på plats. När chefen fick höra hur Johan fick sin säljare på plats, ringde han genast till en annan och förklarade situationen, vilket gjorde att även den kom.

De båda säljarna var överväldigade över tillströmningen av kunder. Det hade inte någon av dem väntat sig. De var dock mer noga med att hålla rast än vad Johan och hans kollegor var. Precis som dagen innan hade tidningen skrivit en stor artikel vilket resulterade i nästan lika många kunder som dagen innan. När arbetsdagen var slut, var även personalen helt slut.

-Tur att det är helg så att vi kan vila upp oss, sa Svampen.

-Ja, jag håller med, sa Albin.

-Ja, det här är roligt, men det är jobbigt. Tur att de där båda säljarna kom i alla fall.

-Ja.

Med det skildes alla vänner i butiken och åkte hem till sitt. Johan och Sofie åkte dock inte hem utan till pastor Emil för att hälsa på Sillen.

-Det är en sak jag måste berätta för dig, Sillen, sa Johan när de småpratat en stund.

-Nej, Johan, sa Sofie.

-Jo, jag måste.

-Ja, men då går jag till andra rummet.

-Det låter illa, sa Emil.

-Ja, det är det, sa Johan. Men jag måste berätta. Det blir inte bättre av att vänta med det.

-Okej. Skjut, sa Sillen.

Johan tog ett djupt andetag och sa sedan:

-Jo, när jag var hos dig häromdagen för att byta lås.

-Gick det inte bra?

-Jodå, lås-killen var toppen. Men när jag skulle gå därifrån, då kom Karin.

-Ånej, Johan, vad har du gjort?

-Först när jag såg henne var jag mest bara förvånad över att se henne. Men sedan blev jag arg. Ändå ledde det ena till det andra. Jag tog henne med mig och det slutade med att hon nu bor i chefens bostadsområde.

-Men varför?

-Ja, det undrar egentligen jag också. Kommer du ihåg att vi bad för Karin den där förmiddagen då poliserna kom? Det verkar som att det hade omedelbar effekt. När Karin och jag satt i bilen på väg hem till henne, så bad jag igen och också då verkade det ge omedelbar effekt.

-Så du åkte hem till henne?

-Ja, hon sa att hon ville göra slut med sitt gamla liv, men att hon behövde hjälp med det. Så jag körde henne hem och hjälpte henne att packa. Sedan dumpade jag henne och alla hennes saker utanför ett av de höga röda husen. I samma hus som Emelie bor. Du vet Emelie?

-Ja, jag vet vem Emelie är.

-Jag har sagt åt Emelie att hålla ögonen på Karin. Och tydligen så hade Emelie knackat på och gått in och pratat med Karin. Karin berättade då själv för Emelie vad hon gjort och hur hon ångrade sig. Det fanns ju egentligen ingen anledning för Karin att berätta det för Emelie. Att hon gjorde det ser jag ändå som att hon kanske ångrar sig. Men jag är ändå ångerfull. Jag borde inte gjort det. Jag borde inte hjälpt henne.

-Jag vet inte, sa Emil. Det var kanske precis vad Karin behövde. Jag förstår att det kändes jobbigt att göra så efter allt som hänt, men tror du ändå inte att det faktiskt var bra? Att bryta med ett gammalt liv är svårt. Det krävdes nog en hel del av Karin för att be dig om hjälp.

-Ja, kanske. Men jag känner mig ändå hemsk. Det känns som att jag svikit dig Sillen. Du är min bästa vän och att se dig här hemma hos Emil, må så dåligt som du gör, det är fruktansvärt. Och så hjälper jag den som orsakat detta.

-Jag tror att du gjorde rätt, sa Sillen. Visst, det gör ont i mig. Hon har skadat både mig och många andra. Men om du inte hade gjort som du gjorde, så hade det kanske bara fortsatt. Nu finns ändå en något större chans att du brutit ett dåligt beteende. Att få henne att sluta skada män, var ju huvudorsaken till att jag pratade med polisen. Men de kunde uppenbarligen inte göra så mycket. Men det kunde du. Jag är glad att du berättade. Visst känns det lite som att du svikit mig, precis som du säger, men jag vet att du gjorde det av godhet.

-Jag vet faktiskt inte själv hur det gick till. När jag hade hjälpt henne så mådde jag verkligen väldigt dåligt. Flera gånger när jag var hemma hos henne, tänkte jag ge mig iväg. Nu vill jag helst bara glömma alltihop. Fast det går ju inte. Nu måste jag ju fortsätta att ta ansvar och se till så att hon inte börjar om igen. Det var därför jag satte henne i Emelies hus. Jag tänkte att Emelie kan hjälpa mig lite där. Tydligen så är Karin helt utan pengar. Hennes man som hon levt med har alla pengar de lurat till sig. Det var en taktik de hade, att inte ha något på sina bank-kort.

-Ja, jag vet. Hon hade nästan aldrig några pengar till något. Det borde ha startat en väckarklocka i mig. Hon sa att hon gett pengar till en kvinna i sin kyrka som var i någon form av kris. Hon menade att när vi var tillsammans klarade vi ju oss ändå. Och det gjorde vi. Jag hade och har pengar. Det är inte problemet.

-Nä, jag vet. Det sa jag till henne. Hon sa att hon ville betala tillbaka. Vi får se hur roligt hon tycker det är att vara utan pengar.

-Akta, sa Emil. Är hon utan pengar kanske hon tvingas lura till sig. Det är farlig mark du är på Johan.

-Ja, det är klart. Jag tänkte inte på det. Hur ska jag göra då?

-Sätt henne i arbete. Ett arbete där hon får lön så att hon kan betala för sig.

-Men vad?

-Ge henne en rulle sopsäckar och säg åt henne att städa. Jag har sett hur det ser ut i ert bostadsområde. Där finns mycket att göra i ordning.

-Ja, jag tänkte faktiskt att jag skulle sätta henne i sådant arbete. Ska jag ge henne lön för det?

-Ja, det är klart. Hon är väl ingen slav?

-Nä, fast hon borde vara.

-Akta dig Johan. Du är ute på mycket djupt vatten när du säger så. Vem ger dig rätt att säga så? Vem ger dig rätt att döma en annan människa? Döma en kvinna som säger att hon ångrar sig dessutom.

-Usch, du har rätt. Men det är inte helt enkelt. Jag tycker ju att hon burit sig hemskt åt. Jag vill döma henne.

-Ja, jag vet. Det är naturligt att vilja det i en sådan här situation. Men det hjälper inte. Det hjälper inte dig, inte Sillen och inte Karin. Det du gjort hittills har varit rätt, tycker jag det låter som. Fortsätt på den rätta vägen.

-Hmmm… vad säger du Sillen?

-Jag vet inte. Det låter rätt som Emil säger. Men i verkligheten är det annorlunda. Det är så enkelt att säga till någon annan hur han eller hon ska göra. Men när man själv är mitt i klistret då är det mycket svårare. Men som sagt tror jag att du gjort rätt och jag tror som Emil säger att du måste behandla henne med respekt, trots att vi inte tycker att hon förtjänar det. Kan vi prata om något annat nu. Jag orkar nog inte med Karin mer idag.

-Nä, det är klart. Jag bara kände att jag behövde berätta.

Johan och Sofie stannade kvar en stund till hemma hos Emil, innan de åkte vidare. Johan bestämde att det var lika bra att göra ett besök hemma hos Karin också. Han hade placerat Karin på samma våning som Emelie, så det var ett par våningar upp.

Karin verkade förvånad över att det var Johan och Sofie som kom. Hon hade väntat sig ett besök av Emelie. Enligt Karin såg Emelie Karins lägenhet nästan som sitt andra hem. I alla fall så spenderade hon ungefär lika mycket tid i Karins lägenhet som i sin egen.

-Jag tänkte ge dig ett arbete, sa Johan. På måndag börjar du utomhus på den här gatan. Jag kommer att lägga av en eller ett par rullar sopsäckar nere i entrén. Ditt arbete blir att städa upp efter andra. Jag är fortfarande arg och besviken på dig, så se till att göra ett bra arbete. Detta är din enda chans. Tar du den inte så kastar jag ut dig.

-Jag förstår. Vad ska jag göra med alla fulla sopsäckar?

-Ställ dem så att det blir lätt för mig att komma med släpet och lasta på dem.

-Vad får jag för lön?

-Det vet jag inte. Jag måste kolla om det finna några regler vi måste följa. Men du kommer att börja med lägsta möjliga. Sedan är det upp till dig att avgöra hur fortsättningen ska bli.

-Ja, jag förstår. Jag är tacksam för det du gör och gjort Johan och jag förstår att du är arg och besviken på mig. Det hade jag också varit om jag var som du. Jag hade inte fixat att göra det du gör mot mig. Men det är faktiskt ganska jobbigt att leva i en enda stor lögn hela tiden. Och inte bara i en lögn. Det är lögner som bygger på lögner. Man måste hela tiden passa sig så att man inte säger eller gör fel.

-Så jag ska tycka synd om dig?

-Nej, inte så. Det var inte det jag menade. Jag bara menar att jag är glad att du hjälper mig och jag förstår att du är arg på mig. Jag ska inte göra dig besviken något mer. Jag kommer förmodligen söka jobb på annat håll. Det känns inte bra att vara här efter vad jag gjort. Jag ser detta som en tillfällig lösning tills jag är på rätt bana.

-Ja, du gör som du vill. Så länge du inte krånglar till det så kan du bo kvar här och det finns mycket att röja upp, så du har tillfälligt arbete en tid framöver i alla fall.

-Tack!

Med det så lämnade Johan och Sofie lägenheten och åkte äntligen hem till sitt eget boende.

-Nu hade det varit skönt att slänga sig i en soffa och kolla på film en stund, sa Sofie när de kommit innanför dörren.

-Ja, vi får väl göra ett nytt försök med Ikea nästa vecka. Imorgon ska vi ju till dina föräldrar.

-Nej, måste vi det?

-Ja, det var vi ju eniga om.

-Ja, men jag får ont i magen av bara tanken. Jag räknas inte som deras dotter längre. Jag finns inte i deras värld.

-Jag slår vad om att du har fel.

Sofie satte sig vid köksbordet och bläddrade åter i sin bullet journal medan Johan fixade mat. När de ätit klart satte de sig en stund med sina Biblar och läste vars ett kapitel. Sen var de så trötta båda två att de bestämde sig för att gå och lägga sig trots att klockan bara precis passerat nio.

Torsdag morgon. Nu var det Johans tur att känna sig febrig. Helst ville han ligga kvar i sängen precis som Sofie hade gjort dagen innan. Men det var omöjligt. Det var så många måsten som låg på axlarna. Motvilligt klev han ur sängen och gick ut i köket och gjorde frukost. Han tvingade sig själv att vara som vanligt. Han ville inte att Sofie skulle märka något. Och det gjorde hon inte heller.

Precis som häromdagen var Johan och Sofie tidigt på jobbet. Men chefen var den här gången ännu tidigare. Han hade satt upp två lappar på dörren in till butiken. Båda handlade om att han sökte personal till butik och lager. På Sofies disk hade han även lagt dagens tidning uppslagen. Det var ett helt uppslag om chefen, butiken och bostadsområdet. Sofie och Johan blev stående och läste hela artikeln. Det var en väldigt bra artikel. Nästan som gratis reklam.

Några timmar senare visade det sig att artikeln fungerade just som en gigantisk annons. Redan innan de öppnade butiken var det kunder som väntade utanför. Sofie valde att öppna för dem och snart var det fler kunder i butiken än vad Sofie klarade av själv. Både Johan och Skorpan fick också bege sig ut i butiken. Efter en stund insåg Johan att han inte skulle kunna komma till Sillen på förmiddagen så som han hade tänkt. Kanske inte överhuvudtaget den här dagen. De var fem personal i butiken som servade kunder hela tiden, plus chefen som också hjälpte till.

Chefen koncentrerade sig på att ta hand om alla som ville prata om lapparna på dörren. Det var många som var intresserade av att jobba i butiken. Inte undra på det, så positivt som tidningen hade framställt både arbetet och chefen. Utöver det så var chefen mest dörrvakt och hjälpte kunder ut till bilen.

Inte heller de som skulle vara på lagret fick gjort vad de borde. De fick hela tiden springa ut och fylla på i butiken och svara på frågor. Till slut ringde de efter Olle, så att de skulle få lite mer hjälp. Olle hade ju varit på lagret tidigare, så han fick göra vad han kunde.

ingen i personalen höll någon rast på hela dagen. Det blev på sin höjd en paus på fem minuter för att gå på toa eller dricka ett glas vatten. Sedan var det full fart igen. Johan kände att det på ett sätt var tur att han åkt hit för att hjälpa till, men frågan var om det blev en björntjänst. Det kändes som att febern tilltog i samma takt som orken avtog.

Till slut var han tvungen att sätta sig på en stol på lagret.

-Hur är det, undrade Svampen.

-Det är okej. Jag kände mig lite febrig i morse och den här arbetsdagen har inte gjort det bättre. Jag behöver bara hämta andan lite.

-Visst, ska jag hämta något åt dig?

-Nej, det är lugnt. Ge mig bara fem minuter.

Fasaden som Johan hållit uppe var plötsligt för tung att bära. Han la sig över bordet för att vila. Då tog det inte lång stund innan nästa kollega var framme och undrade hur det var med honom. Till slut var det någon av dem som gick och skvallrade för chefen.

-Men Johan, hur är det fatt?

-Nja, lite febrig bara. Det är ingen fara. Jag behöver bara en kort rast.

-Ja, det är klart. Kan jag hämta något till dig?

-Energi i så fall.

-Ja, det är ju lite svårt. Du vet att jag är motståndare till energidryck om det var vad du menade.

-Jag vet. Hur går det i butiken?

-Det går bra. Tvillingarna har tagit din plats.

-Så jag har ersatts av två?

-Ha ha ha… ja, det kan man säga…. Stanna du här på lagret och ta det lite lugnt.

Johan valde att sitta kvar vid bordet tio minuter till. Sedan hjälpte han Albin att packa online beställningar. De hade jättemånga beställningar kvar och både Johan och Albin insåg att de omöjligt skulle hinna med alla. Det verkade som att även online kunderna hade blivit fler just den här dagen.

Normalt gick de flesta killarna hem vid fyra, några vid fem, men den här dagen stannade alla kvar tills sista kunden fick kliva in i butiken klockan sex. När dörren låstes fanns det ungefär tio kunder kvar. Till slut var det bara en utmattad personalstyrka som hängde över Sofies disk.

-Oj, vilken dag, sa chefen. Tack snälla ni för all hjälp! Ni har verkligen gjort en enastående insats allihop. Trots att det varit en jobbig dag och ni inte haft en riktig rast på hela dagen, så har ni haft ett gott humör utåt kunderna hela tiden. Ni är bäst!

-Det är klart, sa Skorpan. Visst, det har varit jobbigt, men samtidigt kul. Bara det inte blir på det här viset varje dag.

-Jag håller med, sa chefen. Det är såklart bra med extra klirr i kassan, men så här kan vi inte ha det varje dag. Jag har i alla fall träffat många människor som är intresserade av att jobba här. Jag är dock inte helt säker på att någon av dagens kunder är dem som jag söker.

-Vem söker du då?

-Jag vet inte. En till sådan som ni. Det blir en utmaning för mig att hitta. Kanske jag tvingas anställa någon som inte är perfekt. För så här som vi haft idag kan vi ju inte ha.

-Jag tror inte det är någon bra idé.

-Nä, inte jag heller, sa Svampen. Och om vi ska ha så här många kunder så måste vi nog faktiskt bygga ut också. Jag vet inte om det verkligen var okej med så här många kunder i butiken samtidigt.

-Nej, jag vet, sa chefen. Det var därför som jag ställde mig i dörren ett tag. En stund på eftermiddagen hade vi en lång kö utanför och jag tror faktiskt att den bidrog till att ännu fler kom hit. Tidningen var här och tog bild. Så vi måste nog förbereda oss på att det kanske blir samma visa imorgon.

-Finns det någon mer vi kan ringa hit i så fall?

-Tveksamt. Att komma som helt ny när det är sådan här rusning är inte enkelt och inte lämpligt. Olle, du kanske kan vara här från början imorgon, tills vi ser hur det utvecklar sig. Än en gång, tack allesammans för ett bra arbete idag. Nu måste ni åka hem och vila upp er.

Johan sa inte så mycket. Den korta rasten han tagit hade haft positiv effekt, men han kände sig fortfarande helt slut och febern hängde kvar.

-Hur är det, sa Sofie. Killarna sa att du var lite hängig.

-Ja, jag fick nog din feber.

-Hade du det redan på morgonen?

-Ja, erkände Johan.

-Jag misstänkte det. Då skulle du ju stannat hemma.

-Ja, men tänk om jag gjort det. Hur hade det blivit här då? Men vi kanske kan åka hem nu? Jag behöver nog min säng lite.

Egentligen ville Johan ringa till Sillen. Även Emelie ville han stämma av med. Men nu var orken verkligen helt slut. Utan någon mat i magen gick han raka vägen och la sig. Sofie däremot hade en mage som skrek efter mat. Hon hittade några rester i kylskåpet som hon värmde samtidigt som hon ringde Emelie.

Sofie förklarade för Emelie att Johan var sjuk och undrade hur spaningsuppdraget gick. Emelie var kvittrande glad och nöjd över sitt uppdrag som hon tog på största allvar. Hon hade tydligen knackat på Karins dörr och suttit en ganska lång stund kvällen innan och pratat. Enligt Emelie så var Karin ångerfull.

Efter avslutat samtal med Emelie och efter att ha plockat undan disken, satte sig Sofie vid köksbordet. Framför sig hade hon sin Bibel som Johan köpt och sin rosa bullet journal. Hon hade fått flera tillfällen under dagen att prata om bullet journaling med kunderna. Hon slog upp sin rosa bok och började titta på det hon gjort kvällen innan. Det hade varit så kul att fixa i ordning alla dessa så kallade layouts. Men vad skulle hon nu göra med dem? Vecko-uppslaget hon gjort var hon väldigt nöjd med, men hon hade ju inte skrivit in något att göra.

Samma sak var det med månads-uppslaget och flera andra uppslag hon gjort. Plötsligt kändes det meningslöst. Det var roligt att göra, men om man inte kunde ha det till något, vad var vitsen med det då? Det som hon hade skrivit, var att de skulle åka till Ikea idag, men det blev ju inte.

En habit tracker hade hon gjort och just nu var det bara den hon hade användning för. Den hade hon gjort för att se till så att hon faktiskt läste Bibeln varje dag. Därför la hon nu den rosa boken åt sidan och letade upp Matteus tredje kapitel i Bibeln. När hon läst klart gjorde hon en markering i sin bullet journal. Det kändes bra i alla fall. Sedan plockade hon ihop alla färgpennor och dekorationstejp. Bibeln la hon tillbaka i lådan bredvid sängen. Hon tittade på klockan. Det var för tidigt att gå och lägga sig än. Johan sov visserligen, men det var ju inte så konstigt.

Återigen satte sig Sofie vid köksbordet. Den rosa boken som var hennes bullet journal låg kvar så hon slog upp en blank sida. Medan hon plockade undan Bibeln och de andra sakerna hade hon kommit att tänka på Johans mamma och sedan på receptionen de skulle ha i bostadsområdet. Sofie plockade fram ritningen som mamman skickat. Sedan skrev hon i sin bullet journal med stora bokstäver mitt över uppslaget hon hade framför sig, Receptionen. Därifrån gjorde hon sträck ut och skrev vilka tankar hon hade med den. Efter en stund hade hon klart för sig vad som skulle finnas i receptionen och hur de skulle behöva lägga upp allt. Hon fortsatte att skriva och rita upp sina tankar.

Sofie slukades fullständigt av uppgiften och hade inte någon koll alls på att klockan passerat midnatt.

-Sitter du här älskling, sa Johan.

-Ehh… ja, vad är klockan?

-Den är tjugo över tolv.

-Va? Det kan inte vara möjligt.

Sofie tittade på sin telefon och kunde konstatera att Johan hade rätt.

-Hur kunde klockan bli så mycket?

-Inte vet jag. Vad gör du?

-Eehh.. jag planerar receptionen. Kom här så ska du få se.

Johan satte sig intill Sofie och tittade i hennes bok.

-Oj, har du gjort allt detta?

-Eehhh… ja, sa Sofie och tittade på sidan hon hade framför sig. Det var faktiskt mer än hon trott. Hon hade varit så inne i arbetet att hon fullständigt tappat all kontroll över tiden och allt hon gjort. Det hade bara flutit fram. Det hade blivit inte mindre än fem tankekartor, där den första var en översikt över hela receptionen och de andra djupdykningar inom en del områden.

Sofie började förklara för Johan hur hon tänkt och tack vare kartorna var det lätt för henne att gå tillbaka i tankegångarna och det var lika enkelt för Johan att hänga med.

-Det här är ju fantastiskt, sa Johan.

Sofie tittade ner i sin bok. Plötsligt kom hon på att hon ju missbrukat boken. Johan hade ju köpt den åt henne för att hon skulle planera. Det här var inte vad han hade tänkt sig när han köpte den.

-Men förlåt Johan. Jag har ju använt den här fina boken som du köpt till detta. Det var inte meningen. Jag skulle ju planera i den.

-Vadå, vad menar du? Jag kan inte mycket om bullet journaling, men det jag har lärt är att man kan och ska använda sin bok så som det passar en själv bäst. Det finns inga regler. Och det du har gjort här är väl planering. Det var väl detta du behövde planera mest just nu. Jag tycker det är jättebra. Du har ju tänkt långt utanför de ramar som du sett på youtube. Och det här inspirerar mig. Så som du gjort skulle jag också kunna tänka mig att använda boken. Fast jag kommer inte kunna göra så fint som du gjort.

Sofie tittade ner i sin bok igen. Johan hade kanske rätt. Det var faktiskt detta som hade legat i hennes huvud och skvalpat runt. Det kändes bra att ha det på papper. Det blev så mycket tydligare. Sofie fick till slut erkänna för sig själv att det var bra det hon gjort och det kändes skönt.

-Nu tycker jag att vi ska gå och lägga oss igen, sa Johan. Jag är trött, är inte du?

-Jo,

Sofie slog ihop sin bok och följde sedan efter Johan in i sovrummet. Det var inte många timmar kvar tills de skulle stiga upp igen, men de timmar som fanns kvar var det bäst att använda på bästa sätt.

Johan var ensam kvar i butiken. Alla andra hade åkt hem. Till och med chefen hade åkt. Visserligen var det för att hjälpa Karin, men ändå. Chefen brukade vara kvar sist. Johan gick bort till hyllorna med de prickade anteckningsböckerna där han nyligen pratat med dagens sista kund. Det fanns många färger att välja mellan. Och olika märken. Efter kvinnans beskrivning verkade Bullet Jounaling vara ett bättre alternativ än de där färdiga kalendrarna för att hålla ordning på allt. Friare. Men var det verkligen något för Johan?

Johan tog fram sin telefon och sökte information i ämnet. Sökresultatet var överväldigande. Han justerade sin sökning och skrev till ”för män”. Det var tydligen fullt rimligt att män höll på med det. Det nya sök-resultat verkade inte alls så blommigt som de första resultaten, så Johan bestämde sig för att slå till.

Kanske skulle han köpa ett block till Sofie också. Han tog ett rosa till henne. Med tanke på hur det första sökresultatet såg ut, köpte han även några pennor i olika färg samt både klistermärken och så kallad washi tejp till Sofie. Han hoppades att det skulle pigga upp henne när hon nu varit hemma sjuk från jobbet en hel dag.

Nöjd med sitt köp, trots att det blev mycket pengar, lämnade Johan till slut butiken. Först körde han till parken där Hanne och hennes man hade börjat göra i ordning. De hade såklart åkt hem för dagen, de också, men det var ändå intressant att se hur mycket de hunnit med.

Eftersom de inte var där körde han vidare till sin pastor, Emil, som lovat ta hand om Sillen.

-Hej, Sillen, sa Johan när han fick se Sillen sitta vid köksbordet.

-Hej Johan!

-Hur går det för dig?

-Jag vet inte. Det känns faktiskt ganska bra att bli lite ompysslad, men det är jobbigt. Egentligen är jag kanske tramsig.

-Du är inte tramsig. Du gillade ju Karin. Att hon var en skurk och en bandit, det kunde du inte veta.

-Nä.

-Vad tror du Emil? Hur länge ska Sillen vara här?

-Det är alldeles för tidigt att svara på. Han får vara här hur länge han vill. Precis som du fick och alla andra. Vi har ju de där tre rummen på gaveln bara för att kunna hjälpa till i sådana här situationer. Dyker det upp andra alvarligare fall senare, då får vi ta ställning till vem som behöver vår hjälp bäst. Är det för illa, så tar vi ju inte emot i alla fall. Vi är bara medmänniskor, inte sjukvård som en del behöver.

-Ja, jag vet. Blir det en extra insamling i samband med gudstjänsten på söndag?

-Jag tror inte det behövs. Vi har fått så många bidrag tidigare.

-Jag för gärna över pengar, sa Sillen. Jag betalar för min vistelse här.

-Det kan du göra senare i så fall. Tänk inte på det nu. Vi är glada att vi kan göra detta, för dig och för alla andra som behöver extra hjälp en period. De flesta av mina kollegor har inte den här möjligheten. Det krävs ju ett ganska stort hus.

-Ja, verkligen, sa Johan. Du Sillen förresten. Vet du vad jag har köpt idag?

-Nä. Ingen aning.

-En bullet journal.

-Ojdå! Hur kan det komma sig att det blev en sådan?

-Det var en kund som jag började prata med.

-Så mina tips dög inte, men en främmande kund lyssnade du på.

-Jag lyssnade ju på dig också, men vi sa ju att det var bra om vi testade lite olika. Du kom aldrig så långt som till bullet journal i din genomgång idag.

-Nej, jag gjorde väl inte det. Det ska bli intressant att höra vad du säger om det.

-Ja, jag köpte ett block till Sofie också. Vi får försöka komma in i det ikväll, hon och jag. Om hennes feber har släppt.

-Det låter mysigt med en liten pyssel stund tillsammans.

-Det hoppas jag. Men du, det var en sak till. Svampen vill lära sig det du brukar göra om dagarna. Ska jag skicka hit Svampen så att du berättar för honom eller orkar du komma till butiken?

-Det är nog enklast i butiken.

-Orkar du det då Sillen, sa Emil.

-Ja. Men jag måste erkänna att allt tar emot, sa Sillen. Det är som att allt är sirap. Mina tankar är som sirap och det känns som att det är sirap i både armar och ben. Till och med magen är full med sirap, så inget annat vill åka dit ner snarare tvärt om.

-Jobbigt!

-Ja, det är det. Och det gör det bara ännu värre. Det är som en ond cirkel som bara gör saker jobbigare och jobbigare. Men att komma till jobbet kanske hjälper.

-Jag kan komma och hämta dig efter frukostrasten och sedan köra dig tillbaka här efter en stund så att det inte blir för mycket på en gång.

Alla kom överens om att det kunde vara ett bra förslag. Med en klapp på Sillens axel lämnade Johan honom och åkte hemåt. Äntligen skulle han få veta hur det gick för Sofie. Han hade skickat flera sms under dagen, och då hade hon svarat att det var bättre.

Johan försökte låsa upp ytterdörren så tyst som möjligt. Han ville inte väcka Sofie om hon sov. Men det konstiga var att det hördes musik inifrån. När han öppnat dörren strömmade musik mot honom från vardagsrummet. Försiktigt tassade han dit och fick till sin förvåning se både Emelie och Sofie dansa runt i hela det tomma rummet.

-Hej!

-Nämen hej Johan. Kommer du? Emelie och jag har disko.

-Ja, jag ser det. Hur är det med febern?

-Den släppte redan efter någon timme.

-så då kommer du med till jobbet imorgon?

-Ja, det tänkte jag.

-Ååå så bra. Sven var också hemma idag och Sillen åkte till pastor Emil. Polisen kom till jobbet och berättade så hemsk Karin varit. Det tog hårt på Sillen som redan innan mådde dåligt av det hon gjort.

-Stackars Sillen.

-Ja, jag vet. Men det värsta är att jag gjort det ännu värre.

-Va? Varför, undrade Sofie som stängt av musiken och nu riktade sin fulla uppmärksamhet mot Johan.

-Jag åkte hem till Sillen för att byta lås åt honom. När det var klart kom Karin. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag hjälpte henne att flytta från sin riktiga man, till en lägenhet i vårt område.

-Men Johan! Varför gjorde du det? Det var ganska dumt! Vad ska du säga till Sillen om det?

-Jag vet inte. Jag ångrar att jag gjorde det, men det bara blev så. Jag är rädd att hon lurat mig igen.

-Men var bor hon nu då?

-I ditt hus Emelie. Det var faktiskt bra att du var här. Jag hade ändå tänkt ringa dig. Jag tänkte be dig hålla koll på vad hon gör.

-Det låter kul. Som en spion. Var det hon som hade alla sina saker på trottoaren?

-Ja, jag dumpade allt där. Ville inte hjälpa henne mer.

-Ha ha ha, ja henne såg jag. Hon var inte så glad då.

-Akta dig för henne, Emelie. Hon har lurat Sillen jättemycket. Hon har tagit en massa pengar från honom och andra män. Tydligen är det flera miljoner hon och hennes man lurat till sig. Jag satte henne i ditt hus, Emelie för att du skulle kunna spionera på henne. Karin får absolut inte träffa några män. Och om hon är borta länge så behöver jag veta. Vill inte att hon ska åka hem till män heller.

-Okej, det fixar jag, sa Emelie. Får lillebror också hjälpa till?

-Ja, det är klart. Det kan vara ert hemliga uppdrag.

-Får vi betalt?

-Det vet jag inte. Kanske.

-Jag cyklar hem på en gång. Får jag knacka på och gå in till henne?

-Ja, hon är inte farlig på det viset. Men lita inte på henne. Hon är expert på att luras.

Väldigt nöjd med sitt uppdrag skuttade Emelie iväg ut ur huset och cyklade sedan raka vägen hem.

-Jag är så glad att du är piggare igen, sa Johan. Jag har varit orolig hela dagen.

-Gulligt, men jag klarar mig.

-Ja, jag vet. Men jag köpte en sak till dig idag. Sillen och jag pratade lite om planering idag, innan han åkte iväg igen. Jag insåg att jag behöver något sätt att skriva upp allt. Jag hade glömt att vi ska till Ikea imorgon. Då sa Sillen att jag borde börja planera. Han berättade lite för mig, men jag kom inte fram till något. Fast nu i kväll så var det en kund som pratade om Bullet Journaling. Vet du något om det?

-Nej, inte mycket. Jag har ju sett vad kunderna har köpt och vi har ju några böcker i butiken som jag sett. Men jag kan inte säga att jag vet så mycket mer om det än så.

-Nä, inte jag heller. Men efter den där kunden så köpte jag ett block till mig och ett till dig, samt den där boken som handlar om Bullet journaling. Jag köpte en rosa bok till dig. Blir det bra eller?

-Tack!

-Jag köpte några pennor också. För när jag sökte på nätet så såg det ut som att det var viktigt med färg.

-Spännande! Ska vi lära oss detta i kväll menar du?

-Om du vill?

-Det låter kul. Ska vi börja läsa den här boken kanske?

-Ja, det kan väl vara lämpligt.

-Om jag läser högt så kanske du kan fixa mat samtidigt.

-Bra förslag.

Sofie satte sig på en av köksstolarna och började läsa högt ur boken.

-Det kommer att ta tid för oss att läsa hela den här boken, sa Sofie efter att ha läst en stund.

-Ja, men om du läser varje kväll medan jag lagar mat, så kommer vi ju till slut igenom. Vi kanske kan hitta en film på youtube som ger oss en liten snabbstart medan vi äter.

Sofie la boken åt sidan och letade upp en film som de kunde titta på senare. Sedan fortsatte hon att läsa.

Det Sofie läste var inte till mycket hjälp för Johan. Han förstod att bullet journaling skulle kunna vara ett bra alternativ, men han tänkte inte svälja allt rakt av. Medan de åt tittade de på filmen som Sofie letat upp och ett par till som länkades i den. Johan var skeptisk. Kvinnan i butiken hade låtit så positiv och Sillen tyckte verkligen att Johan skulle komma igång och planera, men det här verkade jobbigt. Det såg ut att ta mycket tid.

Sofie verkade ganska intresserad i alla fall. Hon började skapa ett index och en så kallad framtids log direkt i sin bok.

-Men jag vill ju bara ha en plats att skriva ner allt som jag måste komma ihåg. Jag vet inte om jag behöver en sådan där framtidslogg, sa Johan.

-Gör ingen sådan då, sa Sofie. Du hörde ju vad hon sa. Man ska ha sådant i sin bok som man har användning för.

-En sådan där månadsöversikt kan jag nog behöva, sa Johan. Jag gör en sådan.

-Gör det. Detta var kul tycker jag.

-Nja, jag är väl lite skeptisk, erkände Johan. Jag trodde att det plötsligt skulle ge någon form av aha upplevelse och att alla mina problem plötsligt skulle försvinna. Men Karin är fortfarande kvar i mitt huvud, precis som parken, Hanne, Sillen och allt annat. Inget har försvunnit. Det här har bara gett mig ännu en börda känns det som.

-Tråkigt. Det är antagligen inte meningen. Du kanske inte ska göra det här. Du kanske ska testa något annat.

-Som vadå? Happy planner är inte bättre. Det är 100% till för tjejer. Och en systemkalender tror jag inte blir bättre. Jag får nog helt enkelt försöka ge det här en chans. Men först vill jag nog gå och prata med Gud en stund, att samtala med honom tycker jag alltid hjälper bäst. Men sitt du kvar här och fortsätt.

Johan lämnade Sofie ensam i köket med block, pennor och tejp över hela bordet. Själv gick han upp på andra våningen och la sig på knä mitt i rummet.

-Kära Gud, sa Johan och bad högt och innerligt en lång stund.

Det hade varit en jobbig dag. Det här med Sillen och Karin tog hårt på Johan. Han mådde dåligt av att se Sillen må dåligt. Men det innebar ju också att han behövde vara extra stark. Det hade han aldrig tidigare behövt vara för någon. Inte på det här viset.

När Johan stannade bilen utanför Karins hus, vände hon sig mot honom.

-Det här kommer att bli jobbigt, sa Karin. Jag och min man har levt det här livet länge och det har gått bra för oss. Jag vet inte vad du vet, men vi har lurat väldigt många, både jag och min man. Det handlar om miljonbelopp som vi lurat till oss. Men jag antar att du visste detta eftersom det var poliser här för någon dag sedan. De har väl berättat för er?

-Jag vill inte veta, sa Johan. Jag vet att du gjorde min bästa kompis illa, väldigt illa. Det är mer än nog för mig. Om han eller någon annan får veta att jag är här och hjälper dig nu, så kommer de ha ihjäl mig. Det känns som att jag sviker Sillen när jag hjälper dig.

-Men jag behöver hjälp. Du ska få komma med in och träffa min man. Jag kan nog inte lämna honom utan hjälp. Hjälper du mig?

-Det är magstarkt tycker jag. Först skada min kompis och sedan be om hjälp. Men jag följer med in.

Karin gick före Johan på den lilla grusgången som ledde fram till ytterdörren. Hon låste upp dörren och ropade på sin man.

-Fick du tag på något av värde, ropade mannen inifrån huset.

-Nä, jag vill sluta. Jag vill göra slut, ropade Karin tillbaka.

-Va?

En vältränad man lite äldre än Johan klev ut i hallen. Det var tydligen Karins man.

-Åkte du till Sillens hus för att hämta grejer, undrade Johan som knappt kunde tro sina öron.

Karin svarade inte.

-Vem är du, undrade den vältränade mannen.

-Jag heter Johan. Det här är ett misstag. Jag ska köra igen.

-Nej, Johan, förlåt, sa Karin. Gå inte.

Men Johan ville inte höra mer. Att han ens kunde tänka tanken att hon plötsligt skulle vara snäll. Tydligen hade hon redan ljugit för honom när hon hade sagt att hon skulle hämta lite luft. I själva verket hade hon varit på väg till Sillens hus för att hämta mera saker att stjäla från honom. Johan tog tag i dörrhandtaget och öppnade. Men halvvägs ut, grep Karin tag i armen.

-Nej, vänta Johan. Jag gör slut. Jag vill sluta med det här livet.

-Sluta, sa mannen i hallen. Ska du lämna allt det vi har byggt upp för den där lille. För kom inte här och tro att du ska få något av mig. Det kan du glömma. Det är jag som äger det här huset, det vet du. Och det som är i huset är också mitt. Pengarna är mina. Vad ska du leva av? Det är ju vi tillsammans som gör detta.

-Jag vill inte längre, sa Karin. Jag kände det idag på morgonen så tydligt. Och nu när vi åkte hit, kom det över mig igen.

Johan var förbluffad. Två gånger den här dagen hade han bett till Gud för Karin. Och båda gångerna verkade det ha haft omedelbar effekt.

-Fine! Inga problem för min del. Jag hittar lätt någon annan kvinna. Jag har ju redan två olika på gång.

-Jag ska bara hämta mina kläder, sa Karin. Eller ska du ha dem också i ditt hus?

-Nä, ta det som är ditt så jag slipper röja undan det. Skönt att slippa se dig. Du har ändå inte bidragit speciellt mycket den senaste tiden. Den senaste snubben du hade tog du nästan inget från.

-Hjälper du mig att bära Johan.

-Är det den här Johan du ska ha nu eller?

-Nej, tack, sa Johan. Jag är inte intresserad. Jag är bara bärhjälp.

-Johan är religiös, sa Karin. Det är därför som han hjälper till.

-Hahaha, skrattade mannen. Ja, det kan jag tänka mig. Ni som går i kyrkan är ganska korkade. Ni tror gott om alla. Så lättlurade.

Johan brydde sig inte om att svara. Istället följde han efter Karin och hamnade i ett sovrum.

-Så mörkt det är här, sa Johan när de var ensamma.

-Ja, jag vet. Mörka väggar och mörk heltäckningsmatta, men jag har tyckt att det varit mysigt. Nu behöver jag nog något ljusare. Kan du slänga ner allt från de två översta lådorna i de här plastpåsarna?

Johan packade ner det Karin hade sagt. Det var i mest tröjor i lådorna. Eftersom det bara fanns en resväska, fick det bli vanliga plastpåsar till resten. Flera gånger tvingades Johan gå ut och in ur huset med allt som Karin packade ner. Varje gång han passerade mannen hånskrattade han åt Johan. Men samtidigt höll han ett öga på vad Johan bar med sig så att inte för mycket prylar skulle åka med.

-De här lakanen och handdukarna tar jag också, sa Karin. De är faktiskt mina.

-Ja, de är ju faktiskt det. Ska du inte ha den där lampan också?

-Jo. Det ska jag.

Till slut hade Karin tagit allt som var hennes. Johans lilla bil var helt full med saker.

-Ja, sa Karin när de åkt en bit. Det här kommer att bli jobbigt för mig. Jag har som sagt inga pengar. Min man, eller mitt x, har alla. Jag har ett eget konto, men där är det inte mycket. Det har varit en av våra strategier, att inte ha mycket pengar på våra enskilda kort. Då har man alltid kunnat skylla på det och då har den man lurat betalat. Det konto som vi haft som gemensamt står mitt x för. Jag kan inte komma åt dem om han stänger ute mig och det verkar det uppenbarligen som han tänker göra.

-Jag ska se vad jag kan göra, sa Johan. Men tro inte att jag glömmer det du gjort mot Sillen. Det din man gör nu är ju vad du gjort mot Sillen och alla andra du varit med.

-Ja, jag förstår det. Men som du hörde så tog jag inte så mycket från Sillen som jag brukar göra.

-Det är inte pengarna som är grejen för Sillen. Inte det som är värst i alla fall. Det är det där med barnet. Och att han blivit så lurad. Han litade ju på dig.

Karin svarade inte.

Det tog över en timme att köra mellan de olika städerna. En lång stund var det helt tyst. Ingen av dem hade något att säga. Till slut var de framme vid bostadsområdets huvudkontor. Johan beordrade Karin att sitta kvar i bilen medan han sprang in och hämtade nyckel. Utanför kontoret höll Hanne och hennes man på att fixa med parken. De hade tagit dit den lilla grävmaskinen och höll just på att gräva upp den dammen.

-Vill du se ritningen, sa Hanne?

-Gärna, sa Johan. Men jag har lite brådis nu. Jag har en person i bilen som ska till en lägenhet. Jag kommer när jag är klar där.

-okej, sa Hanne glatt.

Johan hade bestämt att Karin skulle bo i samma hus som Emelie. Sedan skulle han be Emelie att hålla koll på Karin. Bättre spion än Emelie gick inte att hitta. Hon hade koll på allt och alla.

-I det här huset kan du bo, sa Johan. Du får inte välja, för jag litar inte på dig. Jag väljer åt dig. Här är din nyckel. Jag dumpar faktiskt bara dig och alla dina saker här. Du får klara dig själv.

-Men min bil. Jag behöver ju min bil. Den står hemma hos Sillen.

-Du kan gå dit.

-Det är ju jättelångt.

-Det är en bit, ja. Men helt ärligt så bryr jag mig inte. Jag har hjälpt dig mer än nog. Jag skulle egentligen varit på jobbet hela den här tiden när jag kört med dig. Imorgon kommer jag hit igen, så se till att vara här då.

-Jaja, jag ska.

Johan lastade helt enkelt ut alla Karins saker och satte dem på trottoaren. När bilen äntligen var tom körde han tillbaka till Hanne.

-Det gick snabbt, sa hon.

-Ja, personen som jag hjälpte förtjänade inte mera hjälp. Nu vill jag gärna se ritningen.

-Ja, det är klart, sa Hanne. Hon gick bort till sin bil och öppnade bakluckan. Där vecklade hon ut ritningen hon gjort.

-Ooo wow!!! Det här ser riktigt häftigt ut. Vad är det där röda?

-Det är krossad röd tegel. Jag tänkte att det kunde passa fint. Allt blir som en sol som du ser. Jag tänkte att eftersom det heter Solgläntan, så kan det vara lite kul. Och jag tror att det blir ganska unikt, fint och lättskött.

-Det ser ut som att du tänker spara de befintliga träden.

-Ja, de flesta. De blir trevligare tycker jag. Men några måste bort. Vi har redan tagit bort två.

-Ja, jag såg det. Ska de andra vara kvar?

-Inte helt bestämt än.

-Spännande! Nu måste jag nog tyvärr avvika. Kanske jag hinner komma och hjälpa er lite senare eller imorgon. Vi är tre man kort på jobbet idag. Och när jag är här är det ännu värre, då saknas en tredjedel av personalen.

-Oj, ja det låter inte bra. Jag ska inte hindra dig, jag ville bara visa.

-Jag ville gärna se. Det är ju jättekul att det händer något. Jag är oändligt tacksam att ni är här och fixar.

Med de orden körde Johan äntligen tillbaka till jobbet.

-Jaså, nu kommer du! Var har du varit så länge, undrade Svampen.

-Jag är ledsen killar. Det dök upp en sak. Jag ville blunda, men det gick inte. Nu hoppas jag bara att det jag gjort är rätt.

-Det låter inte bra. Vad har du gjort egentligen?

-Det kan jag inte säga. Då halshugger ni mig.

-Men Johan. Det är inte bra. Varför gjorde du det om du tror att det var fel.

-Jag vet inte. Usch, nu ångrar jag mig nästan ännu mer. Jag har nog gått på en mina. Jag får försöka reda ut det.

-Ja, det är nog bäst. Hur gick det med Sillens lås?

-Jo, det gick bra i alla fall. Väldigt bra. Hur går det här då?

-Jo, det går faktiskt ganska bra. Vi har hunnit med alla online beställningar. Och den ena pallen med varor har vi i stort sett packat upp. Men vem ska sköta Sillens jobb nu?

-Det får chefen göra.

-Chefen?

-Ja, eller är det någon av er som vet vad Sillen brukar göra och hur?

-Nej, men någon mer borde veta. Vi kan ju inte låta allt ligga på en person.

-Jag kan tänka mig att lära mig, sa Svampen.

-Se där, bra! Jag informerar chefen om detta och i kväll när jag träffar Sillen, så snackar jag med honom om det.

-Ja, det blir bra. Vi tänkte gå hem nu. Klockan är en bit över fyra. Stannar du här och hjälper Spenaten med det sista på den där pallen?

-Japp, det gör jag. Du går väl vid fem va?

-Ja, sa Spenaten.

Spenaten och Johan brukade inte vara så mycket tillsammans. Spenaten gillade tvillingarna. Eller, de var ju inte tvillingar, men de såg nästan likadana ut och tyckte om samma saker och hade varit kompisar sedan mellanstadiet. Alla kallade dem tvillingarna. Men nu var det alltså Spenaten och Johan som skulle packa upp pallen.

-Vad är det på pallen, undrade Johan.

-Mest tråkiga block av olika slag.

-Jaha, dem ja. Jag undrar varför vi säljer så himla mycket av dem. Vi fyller ju på med nya för jämnan. Vad gör folk med de här?

-Jag har ingen aning, sa Spenaten.

Johan och Spenaten arbetade på under en stunds tystnad. Sedan sa Johan:

-Varför kallar de dig för Spenaten förresten?

-Antagligen för att jag när jag var yngre gillade grönt. Jag var tokig i grönt. Ett tag när jag gick i femte klass, färgade jag till och med håret grönt. Eller det var såklart sådan där spray, men ändå. Det var då mina klasskamrater började. Tror det var en som hade föräldrar som odlade mycket spenat hemma i sin trädgård och det var väl där han fick idén med spenat. Gräset sa de först, men sedan blev det Spenaten.

-Men nu är du väl inte längre så grön?

-Jag gillar fortfarande grönt, men nu håller jag det på en mer nyanserad nivå, skrattade Spenaten.

Att jobba med Spenaten var över förväntan trevligt. Tiden gick fort och Spenatens arbetsdag var snart slut. När han åkt, gick Johan ut till Camillla.

-Jaha, nu är det bara du och jag kvar, sa Johan.

-Ja, och chefen, sa Camilla.

-Ja, det är klart. Behöver du hjälp med kassan eller ska jag göra något annat?

-Just nu är det lugnt. Du kanske kan se över butiken. Jag brukar gå en runda på kvällen och se så att allt ser okej ut. Mest så att inte någon flyttat runt allt eller glömt något.

-Okej, jag gör det, sa Johan.

Johan försvann in mellan hyllorna och hittade bland annat ett par böcker som någon lagt på fel plats. Kanske det var en kund som ångrat sig.

-Johan!!!

Det var Camilla som ropade. Johan gick fram till disken och fick nästan en chock när han såg att det var Karin.

-Du har besök, sa Camilla.

-Ja, jag ser det, sa Johan och försökte att inte låta för arg och sur.

Johan tog Karin i armen och drog iväg med henne.

-Jag tänkte att du nog var kvar, sa Karin. Jag behöver lite mer hjälp.

-Jag ångrar redan den hjälp jag redan gett dig. Vad är det som säger att du inte lurar mig också, precis som du lurat Sillen? Hur kan du med att komma hit? Har du inget vett alls?

Johan var arg, men försökte hålla en normal samtalston för att inte Camilla skulle höra för mycket.

-Men jag har ingen säng. Jag har hittat en som inte kostar något. Du kan väl hjälpa mig.

-Du får i alla fall vänta till klockan är sex. Jag kan inte lämna här innan vi har stängt.

-Johan!!

Den här gången var det chefen som ropade.

-Ja.

-Kom upp här lite.

-Du står still här, kommenderade Johan Karin.

-Är inte det där Karin, Sillens kvinna, sa chefen när Johan klivit in på hans kontor och stängt dörren.

-Jo.

-Men vad gör hon här?

-Ja, det är en ganska lång och jobbig historia och jag är inte helt intresserad av att berätta den.

-Det tror jag du måste, sa chefen.

Med en suck berättade Johan hur han träffat Karin utanför Sillens hus och hur det slutat med att han gett henne en nyckel till en av lägenheterna.

-Du är ute på väldigt djupt vatten, det är du medveten om va?

-Ja, lite väl medveten. Jag ångrar att jag hjälpt henne och nu tigger hon om mera hjälp.

-Jag kan hjälpa henne den här gången, sa chefen. Var det bara en säng?

-Ja, det hoppas jag. Men akta. Det verkar som att om man ger henne spetsen på lillfingret, så sväljer hon hela handen.

-Ja jag förstår. Men det kan vara intressant att få en pratstund med henne.

Lättad över att ha berättat för chefen om Karin återgick Johan till sitt arbete. Skönt att slippa vara ensam med att tänka på henne.

Det var ganska bra ordning i butiken och lugnt var det också.

-Ursäkta, sa en kvinna med ett litet barn i sittvagn. Har ni den här i blått?

-Ja, det tror jag faktiskt, sa Johan. Vi fick in en pall från den här leverantören idag och jag tror att det fanns där. Jag springer ut och kollar på lagret.

Kvinnan ville ha ett sådant där block som han och Spenaten nyss packat upp. När Johan kom tillbaka till kvinnan sa han:

-Dessa är väldigt populära i alla färger, men jag har inte förstått varför.

-Inte. Då jobbar du på fel plats, skrattade kvinnan.

-Ja, jag gör nog det. Men jag skulle vilja lära mig. Vad tänker du göra med det?

-Jag håller på med bullet journaling.

-Okej. Vad är det?

-Oj, vet du inte ens vad det är. Då har du mycket att lära. Jag tror ni har en bok här som handlar om det. Eller antagligen har ni flera.

Kvinnan gick före till böckerna. Det syntes att hon var en av stamkunderna för hon gick med raska steg rakt mot böckerna.

-Här, sa hon.

-Ja, just det. Det visste jag ju egentligen. Jag visste bara inte att man använde dessa blocken eller kallas det böcker kanske, till det. Men vad är egentligen bullet journaling? Jag har ju aldrig bläddrat i de här böckerna.

-Det är ett sätt att planera, kan man säga. Själv älskar jag att måla och rita och det gör jag här i. Man måste såklart inte rita och måla. Man kan använda klistermärken eller sådan fin tejp som ni också säljer här. Eller så gör man inget annat än att planerar sin dag. Det var så det började, som ett redskap att hålla ordning på allt.

-Jag kanske ska köpa den här boken, Bullet Journal Metoden.

-Ja, det tycker jag, sa kvinnan. Tack för att du hämtade den här blå till mig.

-Inga problem. Jag följer med dig till kassan.

Johan gick före kvinnan som stannade och tittade på några pennor på vägen.

-Jag tog en penna också, log kvinnan.

-Det var bra, för jag sa precis till Camilla att du ska ha 10% rabatt eftersom du visade mig.

-Tack det var väldigt snällt. Är det okej om jag då springer och hämtar en sak till då? Det är en sak jag tänkt på ett tag.

-Självklart, sa Johan. Du är ju dessutom dagens sista kund, så varför inte?

Johan var nöjd med sig själv och kunden var också väldigt nöjd och glad. Trots att arbetsdagen bitvis varit jobbig, så slutade den bra i alla fall. Nu hoppades han bara att Sofie mådde lite bättre när han kom hem.

Det var en intensiv förmiddag för Johan, Sillen och de andra på lagret. Eftersom både Sven och Sofie var hemma och sjuka behövde de andra jobba desto mer. Att vara två man kort på ett företag med 11 anställda, var ganska mycket. Som tur var hade i alla fall Spenaten och hans kumpaner kommit vid åtta och Camilla kom strax innan nio som vanligt.

-Hoppas att Sven och Sofie är tillbaka imorgon, sa Albin när de återgick till arbetet efter frukostrasten. Ska vi hålla det här tempot imorgon också, då kommer jag att slita ut mig i förtid.

-Sluta gnäll, sa Svampen. De kan väl inte hjälpa att de är sjuka. Gnäller du så när jag också är hemma?

-Nej, men då har vi ju alltid haft Johan här hela dagen och det är ju väldigt sällan som två av oss är sjuka samtidigt. Dessutom tycker jag det går i slow motion för Sillen.

-Sluta klaga på Sillen, röt Johan.

Just då klev Camilla in på lagret tillsammans med två poliser.

-Dessa söker Sigvard Larsson? Vem av er heter det? För jag antar att någon av er heter så och inte Svampen, Spenaten eller något annat ätbart.

-Det är jag, sa Sillen.

-Heter du Sigvard, skrattade Albin.

-Vad sa jag åt dig, sa Johan.

-Kan vi prata enskilt, sa den ena polismannen till Sillen.

-Visst. Vi kan gå in i fikarummet. Johan, du kan väl vara med.

-Gärna.

-Vad har du nu hittat på, undrade Albin.

-Camilla, kan du dra Albin i öronen lite. Han lyssnar inte när jag säger att han ska sluta.

-Visst, sa Camilla och gick fram och drog Albin lite på skämt i öronen.

Alla skrattade, utom de båda poliserna, Johan och Sillen.

Johan gick in i fikarummet sist och stängde sedan dörren efter sig. Sillen hade redan satt sig på den ena av stolarna.

-Det gällde den här damen, Karin, sa polismannen.

-Ja.

-Jag är ledsen, men det är inte mycket att göra. Jag beklagar att du råkat ut för henne. Hon har en partner som hon inte är gift med, men som hon bor tillsammans med. De båda verkar ha som arbete att lura både män och kvinnor. Det har varit rättegångar förut, men de har lärt sig vad man ska undvika och därför aldrig fått något straff.

-Ja, sa den andra av de båda poliserna. I stort sett inget av det hon sagt är sant. Du pratade om en ultraljudsbild på barnet. Det var inte på riktigt. Hon var aldrig gravid. Dessutom hade hon en annan man hon lurade när hon träffade dig och redan innan hon gjort slut, så hade hon hittat en ny att lura. Den där nya killen informerade vi, så han klarade sig.

-Ja, men du måste nog söka hjälp med det här, fortsatte den första av de två poliserna. Jag ser att du har en bra vän, men det räcker inte. Du behöver någon att prata med. En av de tidigare killarna hon hade klarade inte av att hantera det. Han tog sitt liv.

-Men det är ju hemskt. sa Johan. Finns det verkligen inget man kan göra?

-Det är inte lätt. Ni gifte ju er och det som fanns på gemensamt konto hade hon helt klart tillgång till. Om du inte bytt lås, så rekommenderar vi att du gör det omgående. Även om hon har lämnat tillbaka nyckeln kan hon mycket väl ha gjort en kopia.

-Vi åker och fixar det med en gång, Sillen, sa Johan.

Sillen såg nu ännu mer bedrövad ut än han gjort på morgonen. Det här var verkligen tunga besked. Tänk att barnet inte ens funnits.

-Hur går det, Sigvard?

-Kalla mig Sillen. Det går dåligt. Mycket dåligt faktiskt. Jag tyckte det var jobbigt innan. Nu blev det ännu värre. Jag förstår killen som tog livet av sig.

-Vi tar med dig så åker vi till psykakuten, sa den ena polisen.

-Nej, det vill jag verkligen inte. Det blir inte bättre.

-Jag har ett förslag, sa Johan. Du vet min pastor, Emil. Han och hans fru har ett ganska stort och fint hus. Och de har tre barn. Barnens rum burkar de använda för inneboende. Jag har bott i ett av de rummen en gång. Det är faktiskt väldigt bra. De tar hand om en. Ska jag ringa dem.

-Det är bättre i så fall, sa Sillen. Hem vill jag ju inte heller. Kan du fixa lås också Johan?

-Självklart.

Just då knackade det på dörren. Det var chefen som klev in och stänge bakom sig.

-Vad är det som har hänt?

-Jo, Sillen blev ju lurad av sin tjej. Poliserna här har kollat upp henne lite och nu mår Sillen inte alls bra. Poliserna här säger att en annan man som hon lurat, valde att ta sitt liv.

-Usch. Det kan vi inte acceptera. Hur ska vi göra nu då?

-Jag ska ringa min pastor, så får han ta hand om Sillen. Det är bästa alternativet just nu.

-Ännu en man kort, sa chefen.

-Ja, men vi klarar det, sa Johan. Jag kan vara kvar här lite längre. Vi har ju redan satt andra i arbete i bostadsområdet, så det löser sig.

-Det är bra Johan. Kan jag lita på att du reder ut detta då?

-Ja.

-Men vi stannar nog här tills du får tag på den där pastorn, sa polisen.

Johan fiskade upp sin telefon och ringde till Emil. Han och hans fru var ute och gjorde lite ärenden, men lovade att komma förbi och hämta Sillen så fort de kunde.

-Ok, då litar vi också på dig Johan, sa den andra av de båda poliserna. Då är hjälp på väg.

-Ja. Och tills dess så lovar jag hålla ett öga på honom.

Poliserna och chefen lämnade fikarummet.

-Har du berättat om Karin för de andra?

-Nej, sa Sillen.

-Då gör jag det nu om det är okej. Annars får jag dem inte att låta dig vara.

-Okej.

Johan gick ut till de andra och stängde dörren bakom sig. Han behövde inte säga något för att få deras uppmärksamhet. De var redan samlade runt honom och undrade nyfiket vad som stod på. Johan berättade i korta drag om Karin och hur hon lurat Sillen. Och att Sillen därför nu mådde väldigt dåligt. När Johan berättade vad polisen sagt om den där andra killen som begick självmord, så började Albin oja sig.

-Ååå varför var jag så dum. Stackars Sillen. Hur ska det gå nu, Kommer han att klara sig?

-Ja, om vi hjälper honom.

-Ja, det är klart. Vad kan vi göra?

-inte mycket. Låt honom vara. Min pastor är på väg hit och han ska ta hand om honom. Han är van vid alla möjliga problem. Han och hans fru har tagit hand om mig, och jag vet att de har tagit hand om alla möjliga typer av beroende och sådana som behöver komma bort lite. Det kan ju finnas många anledningar och man behöver inte vara troende för att komma till min pastor. Och han försöker inte omvända någon heller. Han pratar såklart lite om Gud, men han är fantastisk. Han vet hur mycket eller lite han ska och kan prata.

-Ja, det hoppas jag, sa Skorpan. För det är ju inte kul att bli påtvingad Gud bara för att man är ur form. Och just nu är väl det bland det sista som Sillen vill tänka på.

-Ja, nej, det är klart. Men allt det här betyder att vi är ännu en man kort idag. Därför stannar jag kvar till fyra idag. Bostadsområdet får klara sig. Men vi måste ändå jobba ännu hårdare hela dagen. När de hämtat Sillen sticker jag bara iväg och fixar nytt lås åt Sillen. Det sa poliserna att han skulle.

-Ja, det är klart. Det måste du. Kan hon komma in i huset?

-Nja, hon har lämnat tillbaka nyckeln, men poliserna sa att hon kan ha gjort en kopia.

-Så hon skulle kunna tömma hela Sillens hem?

-Ja, om det vill sig illa.

-Men då måste du göra det direkt.

-Jag lämnar inte Sillen.

-Vi kan titta till honom.

-Det är jag säker på att ni kan, men jag gör det. Jag lovade både chefen och poliserna.

De andra accepterade motvilligt, men återgick ändå till sitt. Johan jobbade på han också, men höll sig nära både portarna så att han skulle se om Emil kom och fikarummet på lagret så att han skulle kunna hålla koll på Sillen. Efter en stund kom Sillen ut.

-Jag kan inte sitta därinne medan ni jobbar. Det känns dumt.

-Vad vill du göra då, undrade Johan.

-Jag kan väl hjälpa till att packa en beställning.

-Okej, sa Johan tveksamt.

Som tur var kom Emil och hans fru ganska snabbt. Efter några korta artighetsfraser tog de Sillen med sig. Strax därefter lämnade även Johan lagret. Att fixa låset gick väldigt snabbt. Sillen ville ha ett sådant där elektroniskt lås och firman som Johan besökte, tog tag i det direkt.

-Vilken service, sa Johan.

-Ja, det är ju vårt jobb, sa killen som fixade låset.

-Det ska jag komma ihåg. Jag och min chef kan nästan säkert behöva dig mycket mera.

-Kul, sa killen och gjorde klart Sillens lås.

Innan Johan lämnade huset gick han ett varv därinne för att se att allt verkade okej. När han kom utanför dörren mötte han Karin.

-Vad gör du här? Har du inget vett i skallen? Hur kunde du göra så mot Sillen?

-Ehh,,, Karin fick inte fram något.

-Bara så du vet så har jag precis bytt lås och Sillen är omhändertagen. Han tänkte ta livet av sig, överdrev Johan.

-Förlåt. Det var inte meningen.

-Inte meningen! Du har ju som jobb att lura folk. Polisen har precis berättat för mig vad du gör.

-Ja, jo, jag vet. Men idag… jag vet inte vad som hände. Plötsligt kände jag dåligt samvete för Sillen. Jag har inte gjort det förut. Jag tänkte komma hit för att be om ursäkt.

-Det är för sent.

-Men kan du hälsa honom att jag faktiskt är ledsen. Jag ska betala tillbaka en del av pengarna. Och jag ska avbryta förhållandet med min man. Eller, ja, vi är ju inte gifta. Men vi bor som om vi vore gifta. Han har inte varit bra för mig. Jag var inte sådan innan.

-Du vet att jag är troende och jag tänker inte döma dig. Men Sillen mår väldigt dåligt av vad du gjort. Jag tror inte han bryr sig så mycket om pengarna utan mer hur du handlat. Det där med barnet var lågt. Hur kunde du säga att du var gravid när du inte var det?

-Ja, jag vet. Det var dumt och som sagt ångrar jag mig och jag vill försöka börja om på nytt, som en vanligt hederlig kvinna.

Nu var det Johan som var mållös. Hade den bön han och Sillen bad på morgonen redan gjort skillnad på Karin. Och menade hon alvar eller försökte hon lura honom också? Om hon verkligen menade att hon ville börja om på nytt så skulle hon behöva bo hos Emil. Men det gick ju inte nu när Sillen var där. Just nu var Sillen viktigast.

-Du kanske kan hjälpa mig med en lägenhet, sa Karin. Jag vet ju att du har massor som står tomma. Om jag ska börja om på nytt behöver jag någonstans att bo. Någon annan stans. Någonstans där jag kan bo själv.

Johan tvekade.

-Jag kan hjälpa till att göra något också. Jag kan inte så mycket, men städa kanske? Om jag städar lite utan betalning. Som ursäkt för det jag gjort mot Sillen.

-Jag tror inte man får göra så.

-Men ingen behöver ju veta.

-Hur snart vill du ha en lägenhet då?

-Bäst är nog omgående. Jag skulle vilja lämna allt bakom mig nu på en gång. Jag sa till min man att jag mådde lite dåligt och behövde frisk luft. Han vet inte att jag är här. Jag vill inte tillbaka.

-Det är väldigt svårt för mig att tro på det du säger. Jag är både arg, ledsen och besviken på dig.

-Ja, jag förstår det. Men när jag vaknade idag var det som att vakna upp ur en mardröm. Fast jag var fortfarande kvar i den då. Nu försöker jag ta mig ur den.

-Vid vilken tid var det?

-Jag vet inte, spelar det någon roll? Halv åtta kanske.

-Okej, jag fixar en lägenhet åt dig, men du håller dig borta från Sillen. Och från män överhuvudtaget tills jag kan lita på dig. Jag tänker ge dig en lägenhet där någon kan hålla ögonen på dig. Jag tycker inte om det här, det ska du har klart för dig. Men du kan ju inte bara lämna din man hur som helst. Du måste ju säga till honom att det är slut. Annars kommer han att undra.

-Ja, det är klart. Kan du följa med mig?

-Det är inte lite du ber om. Men okej. Det kan faktiskt vara bra att se att du verkligen bryter med det gamla. Du får en chans. Sumpar du den så slänger jag ut dig.

Johan tyckte det var svårt. Han försökte lyssna inåt på hur han skulle hantera Karin, men det gick inte. Antagligen för att han var för arg på henne. De tog Johans bil och körde enligt Karins instruktioner till det hus där hon och hennes man bodde. Medan de körde, tänkte Johan på sin morgonstund med Gud. Var det ändå Karin som han hade fel tankar om? Var hon egentligen god? Förtjänade hon verkligen en chans till efter allt hon gjort mot Sillen? Johan bad tyst för sig själv till Gud. Han bad för Karins skull. Han bad att hon skulle vara den goda människa som hon nu sa att hon tänkte vara.

Onsdag morgon. Johan steg upp extra tidigt. Det hade varit en trevlig stund tillsammans med Sofie vid köksbordet kvällen innan. Att få berätta för Sofie om sin tro var fantastiskt. De hade läst Matteus första kapitel tillsammans. Det var bra. Han ville ju att hon skulle läsa. Men samtidigt hade han inte läst det som han egentligen hade tänkt. Därför steg han upp lite tidigare så att han skulle kunna göra det innan Sofie vaknade.

För Johan var det Petrus brev som gällde den här morgonen. Han hade läst det här brevet flera gånger tidigare, men ändå var det något nytt som hoppade ut ur sidorna varje gång.

”kära vänner, bli inte förvånade över de många prövningar ni måste gå igenom….” Ord ur fjärde kapitlet i Petrus första brev. Johan stannade upp och funderade på vilka prövningar som kunde tänkas dyka upp i hans liv. Det var förmodligen en väldig massa som skulle kunna dyka upp. Hela bostadsområdet som chefen köpt bjöd ju på prövningar av olika slag. Kanske inte så mycket skamlig avguda dyrkan och vilda orgier som det pratades om i brevet, men frestelser nästan säkert. För att inte tala om felaktiga tankar. Så lätt att tänka fel om en person, funderade Johan. Tänk om han hela livet missuppfattat sina föräldrar. De hade ju alltid bråkat med honom så fort de gav honom uppmärksamhet. Fast oftast fick han ju klara sig själv. Varför? Var det bara själviska motiv som låg bakom deras beteende? Eller hade han missuppfattat dem. Var det han själv som hade felaktiga tankar om dem? Sofie och hans mamma verkade ju komma bra överens.

Johan stängde sin Bibel och bad en bön. Han bad om förlåtelse för alla felaktiga tankar han haft. Vidare bad han Gud visa honom inom vilka område han tänkte mest fel. Eller om det var någon särskild person. Det kom inget omedelbart svar från Gud. Det gjorde det oftast inte. Men svaret skulle komma, det visste Johan. Gud tänkte visa. Frågan var bara när och hur. Inte om.

Efter stunden i Bibeln kände sig Johan full av energi. Han gick in i köket och började fixa frukost. En ny spännande dag låg framför. Förmiddagen på lagret tillsammans med de andra killarna och eftermiddagen i chefens bostadsområde, Solgläntan. Vad kunde gå fel en sådan här dag?

Mycket visade det sig.

Det började direkt när han informerade Sofie om att det fanns frukost. Hon kände sig febrig och ville alls inte ha något att äta. Besviken och fundersam lämnade Johan henne i sängen. Vad han kunde komma ihåg hade hon nästan aldrig tidigare varit sjuk. Hade det blivit för mycket för henne?

Johan åt sin frukost ensam och plockade sedan undan allt. Innan han åkte iväg till jobbet gick han in till Sofie igen och kollade hur hon mådde. Men det var inte mycket till svar han fick. Det var inte roligt att lämna henne ensam, men han behövdes ju på jobbet. Och dessutom hade hon ju klarat sig själv i många år tidigare.

Väl på jobbet hittade han Sillen som såg ungefär lika hängig ut som Sofie gjort.

-Men hur är det, sa Johan.

-inte bra, erkände Sillen. Det här med Karin och barnet har tagit hårt. Allt känns så meningslöst. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag får inte i mig någon mat och inte ens att gå hit som jag normalt gillar, lockade. Jag gick hit för att jag tänkte att det kanske hjälper att prata med dig.

-Med mig!

-Ja, du är en klok vän. Mesig ibland, men du är ändå klok. Vad ska jag göra?

-inte vet jag. Du kanske borde gå och prata med någon expert. En kurator eller något?

-Nej, det tänker jag inte göra.

-Okej, men vad tror du att jag kan göra? Jag är långt ifrån någon expert på relationer, det vet du.

-Nä, kanske inte relationer, men livet.

-Livet! Du är galen! Nej, det är jag verkligen inte.

-Men du kommer med så kloka svar alltid.

-Det vet jag inte, Sillen. Jag tycker att du borde prata med någon som vet. Kanske sjukskriva dig?

-Nej, det kan jag inte heller göra. Och vill inte heller. Det tar emot att vara hemma. Där påminns jag om allt.

-Men vad tänker du om Karin nu då? Är det bra eller dåliga tankar?

-Jag vet inte. Jag trodde ju att jag älskade henne. Och det gjorde jag. Hur kunde hon lura mig så?

-Jag vet inte. Hon lurade mig med.

-Fast du fick ju hälften av informationen om henne från mig.

-Ja, det är sant. Det var mest du som berättade om henne, det var det. Men den där gången då jag tänkte hoppa från huset. Då var hon ju vid min sida när vi kom hem till dig. Hur kunde hon det om hon var en sådan lögnare? Jag läste i Bibeln idag i Petrus brev om alla prövningar vi kommer att tvingas igenom som kristna. Kanske Karin var en sådan prövning. När jag tänkte vidare på det jag läst så funderade jag på vad jag tänker för felaktiga tankar. Jag bad Gud att visa mig det, om det är någon person som jag tänker fel tankar om. Kanske det är Karin som jag tänker fel tankar om. Jag tänkte att hon var god, men var inte det. Eller var det tvärt om? Hon är kanske egentligen god, men styrs av onda makter?

-Ja, om man ska tro det lilla jag läst och lärt så är väl alla egentligen goda, även Karin. Det var den goda sidan du såg av Karin när du tänkte hoppa från huset. Du lockade fram den på något vis.

-Ja, kanske. Men jag tror att du också såg den goda sidan av Karin. Annars hade det inte gått så långt.

-Var det inte bara lurt allt det hon gjord mot mig då?

-inte säkert. Det vet vi inte. Inte mycket att spekulera i heller. Det enda du kan göra är att förlåta henne och att tala liv och ljus över henne. Bara ljuset kan övervinna mörkret. Och du vet lika väl som jag var ljuset finns.

-Ja, i Bibeln. Jesus är ljuset. Så du menar att jag ska be för henne?

-Ja. Det är allt du kan göra.

-Men det känns omöjligt.

-Det förstår jag. Jag kan hjälpa dig. Jag är ju lite utanför, så för mig är det lättare, även om det gör mig ont att se dig så deprimerad. Vi ber tillsammans på en gång.

-Okej, sa Sillen motvilligt.

-Käre Gud, Fader, sa Johan. Vi ber tillsammans, Sillen och jag, att du ska förlåta Karin alla de synder hon gjort. Hon har gjort många fel och skadat Sillen. Vi har ingen rätt att döma henne och gör det inte heller, det är din uppgift Fader. Vi ber nu att du låter ljuset strömma in i henne så att hon inte gör samma fel mot någon annan man. Vi ber att du tar henne till dig och bevarar henne från all synd. Jag ber också att du hjälper Sillen ut ur det här jobbiga som han upplever. Hjälp Sillen att finna livet och ljuset även han. I Jesus namn ber vi, Amen!

-Tack Johan, det känns faktiskt bättre. Men jag tror inte att det räcker med en gång. Vill du hjälpa mig flera gånger?

-Vad händer här då, undrade Svampen, som just klev in på lagret.

-Inget, vi pratar lite bra.

-Var har du Sofie idag, Johan? Skulle hon inte börja samtidigt som dig?

-Ja, var är Sofie, undrade Sillen som inte hade skänkt henne en tanke innan Svampen undrade.

-Hon är ligger hemma i sängen med feber.

-Sofie?

-Ja.

-Men Sofie är ju nästan aldrig sjuk. Jag är ofta hemma, men inte Sofie, sa Svampen.

-Nej, jag vet.

-Vi får hoppas att hon kryar på sig. Ni skulle väl till Ikea imorgon?

-Ja, det är sant, Det hade jag glömt. Det är så mycket nu så jag blir helt vimsig.

-Skriver du inte upp allt, undrade Sillen?

-Nej, men jag borde börja göra det. Har du något tips? Du är väl en sådan där planerings-expert?

-Nä, det vet jag inte, sa Sillen. Jag använder bara en helt vanlig sådan där kalender som vi har här ute i butiken. En sådan som man kan köpa lite varstans. Jag tycker de vi har är bra. De ger utrymme för att skriva lite extra också och det uppskattar jag.

-Kan du inte visa mig, sa Johan?

-Jo, visst.

-Jag hänger med, sa Svampen. Jag kan också behöva lära mig lite om det där. Vi som jobbar här borde ju vara experter på planering allihop. Men vad jag vet är det bara du, Sillen, och chefen som använder någon form av planering.

-Jag vet att Camilla brukar ha en sådan där familjealmanack som man hänger på väggen. Annars är det nog bara som Svampen säger, du och chefen, sa Johan.

-Det är ju ganska dumt!

-Ja.

-Jaja, vi går väl ut och tittar på den som jag använder. Min behöver ni ju inte kolla i. Bättre med dem som står där ute.

Tillsammans gick de tre vännerna ut i butiken. Där mötte de Albin och Skorpan.

-Tjena! Vad ska ni göra?

-Sillen ska visa oss lite om almanackor och sådant. Han är den enda som verkligen planerar något, men vi borde lära oss. Vi jobbar ju i en butik som säljer dessa saker, då måste vi ju veta lite om dem.

-Vad bra Sillen. Jag vill också lära mig, sa Albin.

-Ja, jag med, höll Skorpan med. Jag har länge funderat på detta. Vi borde ha interna kurser så vi vet vad det är vi säljer.

-Vad är det som händer, undrade chefen som inte kunde förstå varför alla killar från lagret plötsligt var ute i butiken och tittade.

-Sillen ska lära oss om planering. Vi kan inget.

-Jag sa precis det till de andra, sa Skorpan. Vi borde ha interna kurser så att vi som jobbar här vet hur alla dessa saker fungerar. Sillen kan ju lite om det här med planering, Johan kan Bibel-hörnan, vem som kan den där bok-hörnan vet jag inte.

-Jag kan en del om böckerna, sa Sillen.

-Okej, Sillen behöver uppenbarligen inte någon kurs, men vi andra.

-Du har rätt Skorpan, sa chefen. Jag har faktiskt inte tänkt på det. Det är ju jätteviktigt. Men måste ni ha kurs precis nu?

-Nej, men vi pratade om det nu, sa Johan. Jag hade glömt att Sofie och jag skulle åka till Ikea imorgon. Då tyckte Sillen att jag skulle börja skriva upp allt.

-Jag ska bara visa dem vad jag använder och varför jag valt den framför de andra.

-Okej, men låt det inte ta för lång tid. Ni vet ju själv att det är lite stressigare nu. Sven ringde dessutom innan och sjukanmälde sig.

-Sven?!

-Ja.

-Sven är ju heller aldrig sjuk. Sofie är också hemma och är dålig. Vad är det som händer. Ingen av dem brukar vara dåliga. Jag är ju det, sa Svampen, men inte Sven och inte Sofie.

-Nej, det var konstigt. Du får hälsa henne i alla fall, Johan, sa chefen.

-Det ska jag. Men då får vi nog ta en extra snabb snabbis i hyllorna.

Med raska steg gick de fem killarna bort till hyllan med alla almanackor.

-Vi säljer ju Burde här. Jag tycker de är bra. Finns ju andra märken också, men dessa duger åt mig. Jag har en sådan här Få det gjort – kalender.

-Okej, varför valde du den och inte den där som står intill?

-Det är ju en smaksak. Men jag valde denna för jag gillar hur den är upplagd. Varje vecko-uppslag ger mig alla dagar i en rad under varandra, såhär, sa Sillen och pekade i boken han hade framför sig.

-Är det bra?

-Jag tycker det, sa Sillen. Många andra har dagarna i kolumner och då tycker jag det blir så smalt att skriva. Jag gillar inte det. Men antagligen är det många som gör det eftersom det finns väldigt många av den sorten. I denna som jag valt så är det gott om plats på andra sidan på uppslaget för egna anteckningar. Visserligen har de satt rubriker som inte alltid passar mig, men det går bra ändå.

-Du gillar väl grönt också, eller hur, sa Svampen.

-Ja, det gör jag, höll Sillen med. Det var den avgörande faktorn. Det finns ju sådana där som den, Life planner. Den är också bra på insidan, men utsidan passade inte mig. Så det fick bli denna och som sagt funkar den bra för mig.

-Men vilken ska jag välja då? Jag kan ju inte ha en exakt likadan som din. Tänk om vi tar varandras.

-Du får väl välja en annan. Ta den där, sa Sillen och pekade på en annan.

-Är den bra då?

-Jag tycker inte det, men du och jag tycker ju inte likt i alla frågor. Och egentligen borde vi prova lite olika, så vi vet. Du kanske ska ha en sådan där pärm istället. Det finns ju både Filofax och de där Carpe Diem. Båda är ju väldigt populära.

-Ja, jag vet. Det är väl nästan det vi säljer absolut mest av.

-Mycket i alla fall.

-Men då måste jag ju både välja en pärm och något att ha i den. Är det en sådan stor man ska ha?

-I pärmarna kommer det ibland med vad man behöver från start. Och nej, du väljer vilken storlek du vill.

-Jag vet nog inte. Jag vill inte bestämma mig nu. De där pärmarna är ju ganska mycket pengar. Trivs jag inte med en sådan är det dumt att kasta pengar på det. Och de billigare är ganska tjejiga tycker jag. Är det inte meningen att vi män ska använda sådana?

-Jo, det är klart. Många män går nog digitalt. Det är ju ett alternativ. Du kan ju ha allt i telefonen. Den har du ju ändå med dig.

-Ja, fast det ser på något vis proffsigt ut med något i handen.

-Det kan se proffsigt ut med en telefon också, sa Svampen. Eller en padda.

-Ja, det är klart. Men jag vill nog ändå fundera lite. Inget av det här känns helt hundra för mig. Men det är kanske för att jag är nybörjare. I början är ju allt jobbigt.

-Ja, så är det. Men nu är det nog bäst att vi ger järnet en stund på lagret killar. Om det bara blir vi idag så kommer det bli jobbigt. Vi får göra det viktigaste och hoppas att åtminstone Spenaten och de andra kommer om en timme, som de brukar.

Alla höll med och återvände in till lagret. Johan uppskattade Sillens lektion, men vad svårt det var att veta vilket som var bästa alternativet. Kanske att han ännu inte hade sett det som var bäst för honom. Han skulle prata med Sofie om det. Hon kanske visste. Planeringsverktygen verkade ju vara mer för tjejer. Happy planners fanns också i butiken och sålde mycket bra, men de var ännu mer tjejiga tyckte Johan. Nu hade han ändå inte tid att tänka mer på det. Det var som sagt mycket att göra nu när de var två man kort. De närmaste timmarna jobbade alla så de var svettiga. Ända tills …..