Säsong 3

Johan och Sofie hade äntligen kommit lite till ro i sitt gemensamma hus efter en intensiv och jobbig dag. Johan tänkte att han nu skulle få tillfälle att mysa med Sofie i lugn och ro. Men så fel han hade. När han stod vid spisen och lagade mat knackade det på dörren. Både Johan och Sofie trodde att det var Emelie som kom. Emelie hade ju sökt Johan hela veckan utan resultat. Hade det bara varit Emelie, så hade det väl inte varit så farligt, men nu var det inte hon. Johan kände igen rösterna så fort Sofie öppnat dörren. Det var hans föräldrar. Han hörde hur de presenterade sig med namn för Sofie och hur de undrade om det var hon som var Sofie. När de förklarat för henne vem de var, släppte hon in dem.

-Jaså, det är här du ska bo nu, sa Johans mamma när hon kom in i köket och såg sin son stå vid spisen.

-Ja, visst är det fint.

-Det är i alla fall bättre än ditt förra ställe, tyckte mamman.

-Tack snälla för alla pengarna, sa Sofie.

-Ja och vad har ni köpt för pengarna då?

-Det här köksbordet, sa Sofie stolt över det inköp hon och Johan gjort.

-Det ser billigt ut. Räckte det inte till mer?

-Jodå, hela sovrummet är helt nya möbler.

-Då får jag gå och titta, sa mamman.

Sofie visade Johans mamma till sovrummet och pekade på alla möbler de köpt. Sedan berättade hon om hur Sillen och Skorpan varit och hjälpt till att montera allt.

-Ja, det är rätt, sa mamman, man ska utnyttja de man har omkring sig, särskilt om de är gratis.

Mamman och Sofie lämnade sovrummet och gick tillbaka till köket.

-Vad blir det för mat idag då?

-Jag visste inte att ni skulle komma, så det är bara till mig och Sofie. Ni skulle ju inte komma förrän imorgon.

-Vi kastade om lite i planeringen, sa pappan. Vi har ätit på hotellet så vi behöver inget nu. Vi ska sova där i natt. Vi behövde en helg med lite fart i sängen.

-Men pappa.

-Ja, men så är det. Du förstår Sofie, både jag och min fru prasslar både till höger och vänster. Det har blivit som en del av våra jobb. Men ibland behöver vi hålla ihop som ett team och då gör vi sådana här utflykter för att stärka banden.

-Ja, sa Johans mamma. Förra helgen var vi båda upptagna med vars en annan partner.

-Men… Sofie var helt paff.

-Jo, du förstår, det är så bra för affärerna. Det var Johans mamma som började, sa pappan. Hon hade ihop det med en man en kväll och det visade sig ge lite extra skjuts åt affärerna veckan därpå. Det tog ett tag innan jag fattade vad hon höll på med, men sedan började jag med samma metod. Det är dessutom spännande och härligt för sexlivet, ja alltså även för vårt gemensamma.

Sofie var tvungen att sätta sig på en av köksstolarna. Hon trodde knappt att det var sant, det hon hörde.

-Ja, det kanske du också skulle prova lilla gumman, sa pappan till Sofie. Du ser ut som en läcker tjej, så vi skulle säkert få till det.

-Pappa, nu ger du dig, röt Johan. Sofie rör du inte.

-Men det skulle kanske vara bra för ert sexliv också.

-Lägg av! Det var det dummaste jag hört. Du ska se till att hålla dig på behörigt avstånd från Sofie.

-Jaja.. jag ska inte. Men om du känner för det Sofie, så är jag villig, sa pappan.

-Nej, tack, jag tror inte det.

-Jaha, vad jobbar du med då, undrade Johans mamma som också började tröttna på pappans dumheter.

-Jag jobbar i kassan i samma butik som Johan.

-Nej, lilla vän. Ni måste ha riktiga jobb, så ni kan tjäna pengar.

-Pengar är inte allt mamma.

-Man kommer väldigt långt med det.

-Det kan hända, men vi har vänner som tar oss väldigt långt.

-Har du jobbat där alltid, sa mamman vänd mot Sofie igen.

-Nej, i ungefär fyra -fem år.

-Och vad gjorde du innan dess.

-Jag… jag gjorde inte så mycket. Jag bodde med en man som försörjde mig kan man säga.

-Jaså, ja, det var ju smart. Då kunde du själv leva lyxliv.

-Nej, inte direkt. Han utnyttjade mig.

-Jag tycker inte vi ska prata om det, sa Johan. Det har varit jobbigt för Sofie, låt henne vara.

-Jaja, vi går och sätter oss i vardagsrummet, så får ni äta. Så kan vi prata mer sen.

Mamman och pappan gick iväg, men kom snart tillbaka.

-Vart hade ni tänkt att vi skulle sitta?

-Vi har inte hunnit få hit min soffa än. Vi var i min lägenhet idag, men för att flytta soffan behöver vi hyra släp och det hann vi inte idag. Vi tog hit porslin, kastruller och sådant istället.

-Ska ni ha hit den gamla äckliga och fula soffan.

-Det är inget fel på den. Den är mjuk att sitta i.

-Den är hemsk, sa mamman. Vardagsrummet är ju helt tomt. Har ni bara gjort sovrum och kök?

-Ja, vi har inte hunnit mer. Vi har ju precis fått tillgång till huset.

-Jag för över lite mer pengar, så åker ni och köper nya möbler till vardagsrummet också. De gamla duger inte, det förstår du väl.

-Du förstår, Sofie, sa Johans pappa. Johans mamma har ständigt dåligt samvete för att hon inte kan ge Johan kärlek, så hon öser pengar över honom istället.

-Jag har berättat det för Sofie, sa Johan. Men jag hade hellre valt kärleken än pengarna.

-Där tände du mitt dåliga samvete lite extra, sa mamman, så jag dubblade precis beloppet jag skulle föra över. Ni har rätt och jag vet att jag borde gett dig kärlek Johan, men det är inte min grej. Pengar är enklare för mig att hantera. Pengar får jag lätt till mig i mängder, men äkta kärlek, det är mest en myt i min värld.

-Här ser du äkta kärlek, sa Johan och gick och la armen om Sofie. Jag älskar Sofie med hela mitt hjärta. Jag skulle kunna göra precis vad som helst för henne. Du kom aldrig ens på mina skolavslutningar.

-Nä, men du fick fina presenter.

-Ja, fast jag var ensam. Alla de andra i klassen hade sina föräldrar med sig, men inte jag.

-Nä, men du var den som var först med de senaste tv-spelen och du hade alla möjliga leksaker som de andra bara kunde drömma om. Hade du haft ett riktigt jobb kunde du öst pengar över Sofie på samma sätt som jag gjort över dig. Håller du fortfarande på med Jesus och det där.

-Ja.

-Men det får du sluta med nu. Du är för gammal för sådant trams.

-Johan köpte en Bibel till mig idag.

-Tror du också på Jesus?

-Nej. Men han köpte en Bibel till mig ändå.

-Men Johan, väx upp.

Johan tog illa vid sig av vad mamman sa. Men till sin förvåning så kom pappan till oväntad hjälp.

-Vi skulle inte klaga så mycket idag, sa pappan.

-Jag klagar inte. Jag säger ju bara som det är.

-Vi skulle försöka att låta bli att bråka också.

-Det är du som bråkar, som vanligt. Inte jag.

-Vet ni, sa pappan, jag tror vi åker igen. Det är nog bättre vi kommer imorgon. Nu har vi sett hur ni bor i alla fall. Serveras det mat klockan tolv eller?

-Ja. Ska vi åka till butiken före eller efter?

-Vi tar det efter. Vi ska ha sovmorgon imorgon.

Johans mamma och pappa försvann lika plötsligt som de dykt upp. Både Johan och Sofie var lättade när de åkte. Men de visste att de skulle behöva stå ut med dem dagen därpå också.

Sofie var fortfarande chockad över samtalet med Johans föräldrar, så hon satt kvar på stolen där hon satt sig. Hon visste ju att föräldrarna var hemska, men att de skulle vara på det här viset, det hade hon aldrig kunnat ana. Och vad hon förstod, så hade de ju inte ens börjat med att varken klaga eller bråka. Tänk att mamman kunde värdera pengar högre än sin egen son. Och pappans erbjudande om sex för att förgylla sexlivet var bara för mycket. Med den mannen ville hon aldrig vara ensam.

Vad gav hon sig egentligen in i som partner till Johan. Tänk om han hade samma hemska sidor i sig som föräldrarna. Han hade tydligt visat en sådan sida tidigare under dagen. Tänk om Johan skulle få för sig att det var bra för sexlivet om de båda hade sex med andra utanför förhållandet. Eller om han skulle börja ösa pengar över henne istället för kärlek.

Fast Johan var ju kristen och som troende kristen borde han inte få göra så. Eller? Alla de katolska präster man läst om genom åren som förgripit sig på barn, de har ju också varit kristna och för dem var det inget hinder.

När hon satt där på stolen och funderade, så började hon tänka att Johan egentligen är ganska mesig. Som han höll på vid bänken på trottoaren idag. Gnällde och höll på. Och det var inte första gången. Skulle hon verkligen orka med det? Vad var det egentligen hon såg hos den här Johan. Han var bra på att laga mat och på att kyssa och visst såg han bra ut. Men det är ju inte allt, man kan väl inte välja en partner bara för de parametrarna? Det där med Jesus kanske skulle bli för jobbigt att hantera varje dag. Det var ju en sak på jobbet när de inte behövde vara på varandra hela tiden. Det var ju förmodligen hemma som Johan utövade det mesta av vad han nu gjorde med Jesus.

Psykiskt ostabil, var nog det bästa ordet för Johan. Och att leva med någon som är psykiskt ostabil, det kändes jobbigt. Men skulle det gå att backa ur nu? Hon tänkte på Skorpan och det samtal de haft på bänken vid vägkanten tidigare på eftermiddagen. Det hade känts bra och för första gången sedan hon lärt känna Skorpan, så fanns det en viss attraktion. Utseendemässigt var han inte hennes typ, men utseendet borde ju spela mindre roll. Skorpan var ju rolig och hade uppenbarligen en alvarlig sida också. Det kändes bättre än det här gnälliga som Johan höll på med hela tiden.

Skorpan var mycket enklare på något vis. Hon tänkte på hur han höll hennes hand. Så stor och stark, men ändå full med kärlek. Det skulle inte vara svårt att välja Skorpan. Han sa ju att han hade känslor för henne och det hade han sagt många gånger. Varför hade hon inte gett honom en ärligare chans? Visserligen var hon inte mogen då, men det hade ju förändrats. Hade han försökt igen, så hade kanske allt sett annorlunda ut idag. Då hade de kanske bara värmt mat i micron och sedan satt sig i en sunkig gammal soffa och tittat på film hela kvällen. Det hade varit mysigt. Något som hon faktiskt längtade lite efter. Det skulle förmodligen aldrig hända med Johan. Han hade ju inte ens någon tv. Vad gjorde han om kvällarna? Läste Bibeln? Fy så tråkigt.

Ju mer hon tänkte på saken, ju tydligare blev det att hon gjort ett felaktigt val. Johan hade väldigt mycket att bevisa om hon skulle stanna kvar. Fast nu var det kanske för sent med Skorpan. Han hade ju eventuellt hittat en annan tjej. Det gjorde lite ont, när hon tänkte på det. Fast om hon agerade snabbt, så skulle han kanske inte hinna binda sig vid den där andra tjejen.

-Jag går ut och hämtar lite frisk luft, sa Sofie till Johan och reste sig från köksstolen där hon suttit och funderat. Dina föräldrar var mer än jag hade väntat mig, så jag behöver nog komma ut lite.

-Okej. Maten är snart klar annars, men gå du ut en liten stund först då.

Sofie tog på sig sin jacka och gick ut i mörkret utanför. Så fort hon stängt dörren bakom sig, så tog hon upp telefonen och ringde Skorpan.

Johan och Sofie stod på trottoaren vid den bänk där Sofie nyligen suttit och pratat med Skorpan. Hon hade fått en helt annan bild av Skorpan efter det där samtalet. Han var plötsligt inte bara den där skojiga killen.

-Jag är verkligen ledsen Sofie. Jag vet inte vad som flög i mig. Kan du förlåta mig igen, sa Johan.

-Jag vet inte. Du kan inte ta mig för givet. Bara för att din Gud har sagt att det ska bli du och jag, så betyder inte det att du kan göra som du vill. Det är ju bara din Gud, inte min. Jag bryr mig inte om vad han sagt till dig. Jag vet inte ens om han verkligen sagt det. Du kanske inbillar dig alltihop eller hittat på hela storyn för att övertyga mig. Jag gillar det inte.

-Sa jag det. Att Gud sagt att det ska vara vi två. Tog jag det som någon form av argument? Ja minns inte själv. Allt känns som en dimma. Jag vet knappt vad jag sagt och vad jag gjort sedan vi kom tillbaka till lägenheten. Jag vill inte ta dig för given. Jag vet inte hur jag kan bevisa det. Jag tycks ju snarare klanta till saker hela tiden och bara göra allt så hemskt. Jag ser ju att du varit ledsen och det gör så väldigt ont i mig att se. Särskilt när jag förstår att det beror på mitt dåliga förhållningssätt mot dig. Inte heller vet jag hur jag ska kunna ändra på mig så att jag inte gör så dumma saker hela tiden.

-Jag vill fortfarande sitta här och tyna bort. Inget har förändrats sedan jag satte mig här. Det är bara en massa ord. Ord som jag har svårt att tro på.

-Betyder inget av det jag gjort något?

-Vad menar du att du gjort? Du har gett mig en ring som du gjort själv och du har köpt en Bibel till mig. En Bibel, trots att jag inte tror. Vi var på Ikea tillsammans och spenderade din mammas pengar. Är det vad du menar att du gjort? Vi har inte spenderat speciellt mycket tid tillsammans och du har inte gjort speciellt mycket för mig.

-Vad vill du att jag ska göra?

-Det var första gången du frågade. Du har tagit för givet. Du berättade i förmiddags för kollegorna hur du kan känna av tjejerna när du kysser dem och det är du bra på. Men du kan inte känna av allt. En tjej är mer än kyssar. Vi har andra delar som också vill bli stimulerade och dem har du inte någon koll på alls verkar det som. Vet du vilka mina intressen är? Vad brukar jag göra när jag kommer hem från jobbet? Vet du något om mig förutom hur jag tycker om att bli kysst?

-Jag vet mer om dig än vad jag tror att du förstår. Sedan den dagen då du började på jobbet så har jag studerat dig noga. Jag vet att du föredrar sådant som är rosa eller blommigt, framför det som är till exempel grönt. Jag vet också några olika tv-serier som du brukar titta på, för när de andra pratat om dem, så har de också sagt att du brukar se dem. Man kan helt enkelt lära sig väldigt mycket om en människa utan att prata med den personligen, bara lyssna på andra. Jag har väldigt länge vetat var du bor, eftersom jag följt efter dig någon gång. Och jag vet vilken butik du brukar handla mat från. Med tanke på hur du oftast går klädd, så vet jag en del om din klädsmak. Inte så ofta jeans, men gärna svart nertill. Ibland kjol, och väldigt många olika typer av byxor, fast nästan alltid svarta. Men du har rätt. Jag kan engagera mig ännu mer i dig och jag ska absolut inte ta dig för given. Jag har burit mig dumt åt och jag ångrar mig. Vad kan jag göra nu för att få dig med mig?

-Nu är det nog jag som måste säga förlåt. Jag visste inte att du hade så bra koll. Håll om mig en stund.

-Gärna!

Johan tog ett steg närmare och la armarna om Sofie. Där stod de sedan tysta en lång stund. Sofies tårar började rinna nerför kinderna igen.

-Älskade fina Sofie, sa Johan när han släppt henne. Han torkade bort en tår från hennes kind och tog hennes båda händer i sina. Det är dumt att mina föräldrar kommer imorgon. Vi behöver mer tid tillsammans, bara du och jag. När vi köpt din Bibel, så kände jag mig så stressad över att de ska komma. Jag tror det var därför jag tappade kontrollen. Mina föräldrar är hemska och jag vill inte att de ska klaga när du är nära. Jag tänkte att det måste vara perfekt när de kommer. Men det kommer inte att hjälpa. Inget av det jag gör kommer att vara bra nog för dem. Egentligen bryr jag mig inte vad de tycker, men de är ändå mina föräldrar och jag vill att de ska kunna vara stolta över mig, men det kan de inte. Det är de inte. Och se vart det ledde mig. Det har förstört eftermiddagen för de som betyder absolut mest i hela världen för mig. Inte fick jag gjort något heller. Jag sprang där mellan skåpen och kunde inte bestämma mig för vilket som var viktigast att ta med för att imponera på dem. Men det är ju inte dem jag ska imponera på.

-Nu har vi fortfarande ingenting i köket, sa Sofie. Och jag vet inte var vi är. Jag vandrade omkring helt planlöst tills jag hittade den här bänken. Och var är bilen med det vi tagit hemifrån mig?

-Bilen står utanför min lägenhet fortfarande. Men just nu är vi närmare din lägenhet. Vi är någonstans mellan din och vår. Vi kanske ska ringa efter en taxi som kan köra oss till min lägenhet igen.

-Mmm… kanske det. Eller också går vi.

-Ja, det är kanske ännu bättre. Jag behöver verkligen frisk luft och ta det lugnt. Får jag hålla dig i handen medan vi går?

Sofie nickade till svar. Sedan började de sakta gå mot Johans lägenhet. Det tog en stund innan de kom fram, men till slut stod de på gatan utanför. Sofie stannade och tittade upp på byggnaden.

-Vet du att du är en helt annan Johan när du är i din lägenhet än när man möter dig på andra platser. Jag tror att det är mer av den riktiga Johan man möter när man är i din lägenhet. Och med tanke på idag, så gör det mig lite rädd. Vi ska visserligen inte vara så mycket i din lägenhet tillsammans, men tänk om det blir samma sak när vi bor tillsammans. Om det blir mer av den riktiga Johan.

-Är den riktiga Johan bara dålig då?

-Jag vet inte. Det är inte den Johan jag gillar bäst. Jag gillade att se dig dansa vid köksbänken när du lagade mat, den äkta Johan gillar jag. Men jag gillar inte den arga som jag fick se idag och jag tror ju inte på Gud och därför vet jag inte om jag gillar den där Johan som tjatar om Bibeln hela tiden.

-Jag förstår. Jag ska försöka att inte tjata så mycket om Bibeln. Men det är en viktig del av mitt liv och jag tänker inte trycka undan den. Däremot kan jag ju försöka begränsa den så att den drabbar dig mindre. Och som sagt så är jag själv lite förvånad över mitt dåliga humör idag. Sillen och jag har bestämt att vi ska försöka prata med varandra om de här sakerna. Jag hoppas att det kan hjälpa. Ringde du till Skorpan och Sillen då förut, innan de kom?

-Ja, det gjorde jag. Jag tyckte du var lite läskig. Jag blev rädd.

-Det var bra att du gjorde det. Jag är skyldig de två så otroligt mycket. De har räddat mig så många gånger. Tyvärr blev jag lite svartsjuk när jag såg hur du och Skorpan höll om varandra där borta vid bänken. Skorpan är en helt underbar kille och jag har svårt att förstå att du valt mig framför honom. Det gör också lite ont att ta dig från honom, för jag vet hur mycket han också tycker om dig. Det är inte roligt att ta den tjej som bästa kompisen också gillar. Men samtidigt är det kanske bra att han gillar dig lika mycket som jag gör. Det sätter press på mig. Om jag inte anstränger mig, så är det kanske jag som står som nummer två och det skulle vara så hemskt att jag inte ens kan tänka på det och när jag tänker på det så förstår jag hur hemskt det är för Skorpan, vilket gör att jag bara är skyldig honom ännu mer. Jag kan aldrig gottgöra Skorpan för allt han gjort för mig och för att han låter mig bo tillsammans med dig. Men oavsett vad vi känner, Skorpan och jag, så är det ändå ditt val som gäller och vi respekterar det eftersom vi båda älskar dig och vi båda vill göra det som är bäst för dig.

-Mmmm, jag tycker faktiskt lite synd om Skorpan, sa Sofie. Tänker du vara svartsjuk varje gång jag pratar med honom.

-Det kommer jag nog att vara. Det kommer att göra ont i magen varje gång. Ont på grund av rädsla att du ångrar dig och väljer honom.

-Men svartsjuka är väl inget bra.

-Nej, jag vet. Jag behöver förmodligen jobba med det också.

-Ska vi gå upp och hämta lite saker nu då, sa Sofie som började tröttna på samtalet.

-Det är nog bäst. Sillen tvingade mig att skriva en lista med saker som jag behöver för att laga mat till dig ikväll. Han gjorde det medan Skorpan fick åka med poliserna till dig. Det är de sakerna vi ska ta och inget annat. Sillen tyckte att jag behöver öva på att göra listor. Brukar du göra det?

-Nä, inte mer än inköpslista och den brukar jag inte följa i alla fall.

-Sillen och jag ska tydligen ha en lektion i listor en dag. Det låter tråkigt, men jag får väl ge honom en chans.

Samtalet nere på gatan avslutades och tillsammans tog sig Sofie och Johan upp till lägenheten igen. På köksbordet låg den lista som Johan gjort tillsammans med Sillen. Eftersom listan var klar, så var det enkelt för Sofie att också följa vad som stod på lappen och hjälpa till att packa med det som behövdes. På mindre än en kvart hade de plockat ihop allt som behövdes.

-Det här gick ju snabbt, sa Johan. På flera timmar innan i eftermiddag, så fick jag inte ens en sak att ta med. Nu har vi allt vad jag behöver för att laga mat. Det där med listor kanske inte är så dumt i alla fall.

-Nej, det verkar riktigt smart. Nu kunde ju jag också hjälpa till. Innan hade jag ju ingen aning om vad du ville ha med.

Sakerna de plockat fram la de i plastpåsar och bar ner till bilen. Därefter körde de till mataffären och handlade råvaror till kvällens måltid. Till slut var de äntligen tillbaka i sitt gemensamma hus. Dagen hade varit jobbig, men för stunden kändes det lite bättre. Men dagen var långt ifrån slut. När Johan stod vid spisen och lagade mat, knackade det plötsligt på dörren. Ingen av dem hade märkt att det kommit någon utanför.

-Det är säkert Emelie, sa Sofie och gick för att öppna.

Men det var inte Emelie och rösterna som hördes från entrén fick Johan att tappa stekspaden. Det här var han inte beredd på.

Sofie hade försökt torka bort tårarna och låtsas som ingenting när Emelie kommit cyklande. Men Emelie var ingen dum tjej. Hon såg förstås tårarna och undrade genast om Johan varit elak. Visst hade väl Johan varit elak på ett sätt, men det var inte det där med att bli kastad in i väggen som var det värsta. Det var att bli behandlad som luft. Johan, Sillen och Skorpan hade ju pratat om henne som om hon var luft. I alla fall kändes det så.

En stund efter att Emelie cyklat iväg, kom det plötsligt en polisbil rullande nerför gatan. Den körde sakta som om den letade efter en bortsprungen hund. När den var precis framför den bänk där Sofie satt, så stannade den. Till Sofies stora förvåning hoppade Skorpan ut ur bilen. Sofie blev så paff att hon inte fick fram ett ord. Inte heller Skorpan hade talets gåva med sig. Han gick bara raka vägen fram till Sofie och kramade om henne. Länge höll han om henne, medan hennes tårar fick ny fart.

Till slut harklade sig den ena av poliserna och sa:

-Är det du som är Sofie?

-Ja, sa Sofie och torkade bort tårarna.

-Är du Johans tjej.

Sofie svarade inte, utan tittade på Skorpan.

-Hon är Johans tjej, sa Skorpan.

-Men vad har hänt med dig, sa Sofie när hon fick se hur Skorpan såg ut.

-Det var Johan som slog till mig.

-Nej, sa Sofie vänd till poliserna. Jag var hans tjej, men jag är det inte. Jag är ingens. Jag är luft och ingenting. Jag ska sitta här på denna bänk tills jag inte finns längre.

-Men det går inte.

-Sofie, sa Skorpan. Johan var konstig och ja, han slog mig och slängde iväg med dig, men han älskar dig. Ingen av oss vet riktigt vad som flög i honom, inte han själv heller. Men nu har han blivit sitt vanliga jag igen.

-Men ni pratade om mig som om jag inte var där. Jag kände mig som luft.

-Men det är du inte. Vi tycker ju om dig allihop. Du är ju den mest dyrbara ädelsten vi har i vår närhet.

-Är du skadad på något vis, undrade polisen. Vi hörde att han slängde in dig i väggen.

-Nej, jag är inte skadad.

-Behöver vi vara oroliga? Ska vi göra en anmälan?

-Nej.

-Alla kvinnor som blir misshandlade säger så. De säger att de krockat med dörrar och allt möjligt när de är helt blåslagna. Sedan går de hem till en man som fortsätter att slå.

-Ja, fast Johan är inte sådan och det var inte därför jag gick därifrån. Jag var lite orolig för det, det var jag och det var därför jag ringde efter Sillen och Skorpan men det hände ju inget. Visst, han slängde mig i väggen, men det tog jag inte någon skada av och jag tror faktiskt inte att det var hans mening att kasta in mig i väggen. Han var allmänt arg och irriterad och då gör man saker lite häftigare än normalt. Det fysiska är inte något problem om det är vad ni undrar. Men jag känner mig helt värdelös om ni nu måste veta. Han såg mig inte och han hörde mig inte. Jag lämnade lägenheten utan att han märkte det. Och jag kunde göra det två gånger. Den andra gången märkte inte heller Sillen och Skorpan det.

-Förlåt Sofie. Det var inte meningen att prata över ditt huvud, men jag kan förstå att du känner så, nu när du berättar. Det är ungefär så jag brukar känna mig på krogen. Alla tjejer bara går rakt förbi. De ser mig aldrig. Det spelar ingen roll vad jag gör. Ibland får jag kontakt, men efter en stund så tittar de åt ett annat håll och det syns att de inte längre lyssnar. Jag förstår känslan du känner. Sedan du började träffa Johan, är du ungefär likadan faktiskt, du ser inte heller mig längre.

-Är jag? Förlåt, det har inte varit min mening.

-Nej, jag vet. Du har bara varit mer intresserad av Johan, det är allt. Men då syns jag inte längre.

-Hmmm, sa polisen. Ni har problem allihop, det förstår jag, men det verkar inte vara något som har med polisen att göra.

-Nej, vem har blandat in er överhuvudtaget, undrade Sofie

-Det var en av Johans grannar som ringde. Grannen blev orolig när det var så hög ljudvolym från lägenheten. Vi har pratat med Johan och om du inte vill göra någon anmälan så kommer vi inte att göra mer här. Ni verkar vara ett härligt gäng som ser efter varandra. Det är bra. Ni reder säkert ut det här, men vi kommer att hålla ett extra öga på er framöver. Om vi det minsta anar att han tar till våld mot någon av er två igen, så kommer vi att agera.

-Ja, det förstår vi.

De båda poliserna lämnade Skorpan och Sofie på bänken.

-Jag visste verkligen inte att du kände så Skorpan, sa Sofie Förlåt.

-Nej, det är inget du behöver be om ursäkt för. Det är så alla gör.

-Det kan hända, men det är inte rätt. Och för att andra gör det så ska ju inte jag göra det. Det är inte roligt att känna sig som luft.

-Nej, men jag kan inte förstå hur du gör det. Johan älskar verkligen dig och …

-Det blev så idag. Jag är väl typ van att känna mig som luft. När jag bodde med Jonny så var jag inte värd något. Han hjärntvättade mig totalt. Jag har svårt att förstå att Johan tycker så mycket om mig som han och ni andra säger. Det finns liksom inte i min värld att någon kan göra det. Jag är inte värd att älskas liksom.

-Det är konstigt att det kan bli så.

-Jag tycker det är konstigt att du och jag sitter här på en bänk och pratar allvarsamma saker. Du är inte sådan. Du är ju den som skämtar hela tiden.

-Ja, jag vet. Men tänk om det inte är jag. Tänk om det är en mask jag tar på mig varje dag.

-Är det så?

-Jag vet inte längre. Det är lite som Johan brukar säga. När man har levt i något tillräckligt länge så blir man sådan. Jag antar att det är vad som hänt med dig också. Du bodde med Jonny lite för länge och därför är det svårt för dig att vänja dig av med de där tankarna.

-Men vem är Skorpan om inte den där skämtsamma?

-Jag vet inte. Jag gillar i och för sig att vara den där skämtsamma. Men det är också tråkigt att aldrig bli tagen på allvar. Det behövs ju i och för sig sällan, men om det är en situation då lite mer allvarliga beslut ska fattas, då tillfrågas jag sällan.

-Det har jag aldrig tänt på Skorpan. Det måste ju vara väldigt jobbigt.

-Inte så farligt. Man vänjer sig. Du får gärna fortsätta att se mig som den där skämt killen.

-Nej, jag vill se dig som min vän. En väldigt speciell vän. Jag tycker verkligen att du är speciell och jag gillar dig.

-Ja, fast inte så som du gillar Johan.

-Nej, tyvärr. Det är något speciellt när jag tittar på Johan och när jag är i hans närhet.

-Jag vill nog inte höra. Det gör mig bara deprimerad. Jag är avundsjuk på Johan. Jag önskar att det var mig du hade de där känslorna för.

-Jag vet. Men jag kan inte hjälpa det. Du var ju egentligen före Johan, men …

-Nä, du behöver inte säga något. Jag vet och det är okej. Johan är ju min vän och om jag nu inte själv kan fånga ditt hjärta, så är jag glad att Johan lyckats göra det. Oavsett, så kan du alltid räkna med mig vid din sida. Jag är verkligen glad att du ringde mig idag. Det betyder mycket för mig, även om det var en knepig och tråkig situation. Men jag finns alltid här för dig. Du kan ringa mig mitt i natten om du vill.

-Det är snällt, men jag vill att du ska hitta en egen tjej som du kan offra ditt liv för. Hur kan jag hjälpa dig att hitta en?

-Det behöver du inte tänka på. Helt ärligt träffade jag faktiskt en tjej när jag lämnade tillbaka släpen i går kväll. Jag gick in i en ICA-butik och där var det plötsligt en tjej som jag aldrig sett förut. Och då var det hon som närmade sig mig, inte tvärt om som det brukar vara. Hon verkar inte vara alls som alla andra.

-Men vad kul, grattis!!

-Nja, ta det lugnt nu. Och säg för allt i världen inget till de andra. Det är bara du som vet och det räcker gott. Jag vet ju inte om det blir något. Vi möttes som sagt bara på Ica, men vi ska ses i kväll är det tänkt.

-Ååå, nu blev jag nyfiken. Vad heter hon? Var bor hon och hur ser hon ut?

-Tusen frågor. Jag vet knappt. Du får lugna dig.

-Neej, vad tråkigt. Men jag är glad för din skull. Jag ska hålla tummarna för dig.

-Tack, det kan nog behövas. Titta där, sa Skorpan. Det är Sillens bil.

Mycket riktigt kom Sillen körande och i passagerarsätet satt Johan. Sillen hann knappt stanna bilen innan Johan hoppade ur.

-Förlåt, förlåt, förlåt. Jag …. förlåt!

Utan att bry sig om Johan, vände sig Sofie till Skorpan och tog hans hand i sin samtidigt som hon la den andra över hans axel och kramade om honom. Hon viskade ett tack i hans öra. Johan blev helt förkrossad när han såg vad som hände på bänken.

-Nej, nej, nej. Förlåt! Snälla Sofie. Gör inte så.

-Skärp dig, röt Skorpan åt Johan, när Sofie släppt honom. Du bär ju dig åt som minsta småunge. Får vi inte ge varandra en vänskaplig kram? Jag förstår mig verkligen inte på vad som flugit i dig idag, men jag gillar det inte. Att du gav mig en smäll, det bryr jag mig inte om, men som du har behandlat Sofie idag, det gör mig vansinnig. Och nu har du mage och komma här och gnälla en massa. Är det någon som ska gnälla så är det faktiskt Sofie. Fattar du inte att du gjort henne illa idag.

-Jo, förlåt Sofie, det var inte meningen att kasta iväg dig sådär.

-Du inte bara kastade iväg henne. Du såg henne inte. Du märkte inte att hon lämnade din lägenhet två gånger. Hon förtjänar all din uppmärksamhet hela tiden och absolut inte ditt arga och vresiga humör som du hade innan. Det är ingen som vill bo med någon som bär sig åt på det viset.

-Nej, jag vet. Mina föräldrar är ju sådana och det var inte roligt att bo med dem, så jag vet verkligen hur det är. Jag antar att jag har ärvt en del av deras irritation i alla fall. Jag har hittills trott att jag inte gjort det. Men jag har tydligen haft fel. Jag lovar att jag ska jobba aktivt med att försöka komma till rätta med det.

-Och hur hade du tänkt göra det då?

-Jag vet inte.

-Nu har Sofie och jag haft en mysig stund tillsammans och vi vill inte att du ska förstöra den.

-Det räcker Skorpan, sa Sillen. Johan ångrar sig redan. Du behöver inte förvärra saker.

-Nej, jag tänker inte förvärra saker, men jag bryr mig om Sofie. Hon betyder mycket för mig och det borde hon göra för er också.

-Det gör hon och det vet du, sa Johan. Och jag har ju sagt förlåt, vad mer kan jag göra?

-Det räcker, sa jag, sa Sillen. Nu ska du och jag åka vidare Skorpan. De där två behöver prata lite själv.

-Vi kan väl pratas vid imorgon, Skorpan, sa Sofie.

-Visst, sa Skorpan och log ett varmt leende mot Sofie. Jag ringer dig.

Sedan släpade Sillen iväg med Skorpan och körde iväg med honom. Kvar på trottoaren stod Johan och Sofie och såg efter dem. Sofie hade hellre följt med Skorpan, men hon visste att hon behövde möta Johan. Frågan var hur de skulle ta sig vidare nu.

Just nu var det inget som var bra i Johan och Sofies värld. Johan var arg och irriterad och Sofie rädd och ledsen.

Skorpan som hade kommit till Johans lägenhet tillsammans med Sillen efter att Sofie ringt efter honom, hade precis öppnat dörren efter att någon knackat på. Det visade sig vara polisen som gärna ville komma in.

-Vad händer här då, undrade den ena polismannen.

-Inget. Vi har en liten diskussion bara, försökte Skorpan

-Vi har fått en anmälan. En kvinna har setts lämna efter en ljudlig smäll eller duns av något slag. Det sades också att ett gräl pågick. Och du ser ut att ha blivit slagen helt nyligen.

Poliserna gick längre in i lägenheten och hittade Johan och Sillen i köket.

-Jaså, det är du, sa den ena polisen när han fick se Sillen. Det var väl du som åkte med i vår bil iklädd endast kalsonger? Det var väl hit vi åkte då eller?

-Jo, det stämmer, sa Sillen.

-Ja, och vad är det nu som händer här då?

-Det är ingen fara. Det är min kompis här, som tillfälligt tappat kontrollen eller något. Jag vet inte vad som flugit i honom.

-Vad var det för tjej som lämnade lägenheten då?

-Det var Sofie, sa Sillen. Hon är Johans tjej och de ska flytta ihop är det tänkt. Skorpan och jag kom hit för att hjälpa till att flytta soffan, men Johan har varit på dåligt humör redan när vi kom hit. När Sofie skulle gå ut med en av dynorna till soffan så typ kastade Johan iväg henne med hjälp av dynan.

-Jag visste inte att hon skulle vara så lätt. Jag tog i lite extra bara och hon flög iväg. Det var inte min mening. Jag skulle aldrig skada Sofie och nu är hon borta. Skorpan har tagit henne medan Sillen suttit här och tjatat.

-Jag har inte tagit henne. Det fattar du väl.

-Vi fick uppgifter om att hon lämnat platsen själv, sa polisen, men att bråket fortsatt även efter att hon gått. En granne blev orolig och ringde oss.

-Du behöver lämna ett drog och alkoholtest i alla fall, sa den andra polisen till Johan.

-Jag varken dricker eller tar droger. Jag tror på Jesus, sa Johan.

-Det gör han faktiskt, sa Skorpan. Jag tror inte han tagit något. Det är något annat, men jag fattar inte vad. Han verkar stressad på något vis.

-Tja, stress kan få en att göra de mest konstiga saker, sa den första polisen. Men det här är inte bra killar. När en granne ringer för att den hör bråk som ekar mellan väggarna, då har det gått för långt. Och du har uppenbarligen åkt på smäll.

-Ja, jag slog till honom för att han tagit min Sofie, sa Johan.

-Jag tror det är bäst att du kommer med oss en sväng, sa polisen. Du behöver lugna ner dig.

-Nej, det går inte.

-Ska du tjafsa med polisen också?

-Nej, naturligtvis inte. Men jag hinner inte….

Plötsligt gick det upp för Johan vad som höll på att hända och vad han gjort. Det var som om han plötsligt vaknade ur en mardröm.

-Jag….. ååååå vad har jag gjort….. nej, nej, nej….. vad har jag gjort. ååååå….. Johan vandrade fram och tillbaka i köket och tog sig för huvudet. Nej, hjälp, vad har jag gjort?!! Förlåt Sillen! Förlåt Skorpan!! Förlåt så jätte mycket! Nej, nej, nej…. ååååå Sofie. Var är stackars Sofie? Vad har jag gjort?! Åååå…. det gör ont i magen. Hjälp mig Sillen, vad har jag gjort? Vad tog det åt mig? Förlåt!! Nej!!

Utan att bry sig om att polisen ville ta med honom, gick han in i vardagsrummet, öppnade dörren till sitt skåp och la sig på knä framför.

-Förlåt mig, snälla Gud, förlåt! Jag har betett mig som en skurk. Till och med polisen har kommit hit för att ta mig. Hur kunde det bli såhär? Förlåt, snälla Jesus, hjälp mig!

De båda poliserna, Skorpan och Sillen stod i dörröppningen och tittade förvånat på Johan.

-Vad är det med honom, frågade den ena av poliserna.

-Jag vet inte. Ingen av oss har sett honom sådan här. Chefen har satt mycket press på honom senaste tiden och för en vecka sedan tänkte han hoppa från ett höghus. Då var det du Sillen som hittade honom på väg till det där huset han tänkte hoppa från. Johan tänkte hoppa för att han trodde att Sofie gjort slut.

-Ja, det var riktigt läskigt. Men vi fick honom på rätt väg igen och innan idag så verkade allt så himla bra. De var på jobbet och han köpte en Bibel till Sofie. Han ska jobba igen på måndag. Men i det här skicket så duger han inte till mycket.

-Nä, vad ska vi göra med honom, sa den ena av de båda poliserna.

-Jag vet inte riktigt, sa den andra.

-Helt ärligt, sa Sillen, så var det Sofie som ringde till oss och bad oss komma hit. Hon tyckte att han var lite läskig.

-Klok kvinna. Vet ni var hon är?

-Nä, ingen aning. Vi har försökt ringa henne, men hon svarar inte.

-Tror ni det kan ha blivit ett problem med henne? Kan hon vara skadad?

-Skadad, nej inte fysiskt i alla fall, men vi vet inte så mycket mer. Vi märkte inte när hon försvann. Jag tror faktiskt inte att han gjorde det med vilja. Han är inte den våldsamma typen egentligen. Jag tror faktiskt som han sa att han missbedömde vikten och i sin irritation la han till lite extra kraft vilket fick den effekt det blev. Men vi ville ändå markera för honom att man inte gör så med en så fin tjej som han har, det var därför vi tog in honom i köket och satte honom på en stol. Vi ville försöka få honom att lugna ner sig lite.

-Men han slog ju till dig, sa polisen.

-Ja, fast jag kanske skulle hållit mig lite mer på min kant. Jag tycker det ser ut som att den vanliga Johan är på väg tillbaka igen, sa Skorpan.

-Ja, jag håller med, sa Sillen. Men det är ändå fortfarande ett problem med Johan. Nu ångrar han vad han gjort och han kommer att anklaga sig själv mer än nödvändigt. Och om det blir riktigt illa så kanske han tar till det där hustaket igen. Och så länge vi inte vet var Sofie är och hur hon mår, kommer självanklagelserna bara att eskalera.

-Kanske bäst vi tar in honom i alla fall, så vi kan hålla ögonen på honom, tyckte polisen.

-Jag vet inte, sa Sillen. Jag försöker lägga mig på knä bredvid honom, så får vi se vad som händer.

Sillen gick lugnt och försiktigt fram till Johan och la sig på knä bredvid honom. Han sa inget och Johan hade låtit sin bön övergå från högljutt klagande till ett otydligt mummel. Sillen började också be med samma mumlande stämma som sin vän. Efter en stunds bön tog Sillen Johans Bibel och slog upp Efesierbrevet.

Sillen var inte så väl påläst i Bibeln, men breven gillade han och just den vers han nu letade efter hade han försökt memorera. Han slog upp Efeseierbrevet kapitel 4 och pekade på vers 32. Högt läste han för Johan:

-Var goda och milda mot varandra. Förlåt varandra, så som Gud har förlåtit er i Kristus.

Sillen tittade på sin vän och fortsatte:

-Gud förlåter dig, men du kan faktiskt inte göra som du gjort. Han säger att vi ska vara goda och milda mot varandra.

-Jag vet, förlåt mig Sillen. Jag vet inte vad som flög i mig. Det känns som en dimma jag vandrat genom. Slog jag Skorpan?

-Ja, det gjorde du.

-Åååå hur kunde jag bli så dum? Du och Skorpan är ju mina vänner.

-Ja, vi vet och vi blir väldigt oroliga när du gör såhär. Nu verkar ju Sofie vara en smart kvinna, men vi vill verkligen inte att det ska hända henne något och så som du behandlat henne idag är inte ett sätt som Gud accepterar, det vet du väl.

-Ja, det vet jag. Jag ångrar mig verkligen. Det kanske är för mycket för mig i alla fall med allt det här. När vi lämnade affären, så kom jag att tänka på alla måste. Imorgon kommer mina föräldrar och du vet ju hur de är. Jag tänkte att jag skulle ha det prefekt när de kommer.

-Perfekt, vad är det?

-Nä, jag vet inte.

-Har du någonsin sett så många löv ett träd har? Vilket av alla de där löven är perfekt? Är något av det perfekt?

-Alla är väl det. Det är ju Gud som gjort dem.

-Ja, det är sant, även de med vissna kanter och hål i sig. Både de stora och de små. Vad ska du bevisa för dina föräldrar. Oavsett vad du gör, kommer du inte att vara perfekt i deras ögon om jag förstått dem rätt.

-Nej, det är sant.

-Du och jag behöver sitta ner och prata massor. Jag har visserligen ingen erfarenhet av sådana föräldrar som dina, men du behöver kunna hantera alla möjliga kriser bättre. Jag tror vi kan hjälpa varandra. Du kan hjälpa mig växa närmare Gud och jag kanske kan hjälpa dig att hantera den press du fått på dig.

-Ja, du har rätt. Förlåt mig Sillen. Jag har verkligen varit en idiot de senaste timmarna. Tror du jag måste åka med poliserna?

-inte om du lovar att göra som jag säger.

-Jag lovar.

-Skäll som en hund.

-Va?

-Ja, skäll som en hund. du lovade att göra som jag säger.

-Ha… vov vov….

-Okej, du får godkänt. Nu måste vi hitta Sofie.

Johan och Sillen reste sig från hörnan de suttit i.

-Förlåt Skorpan, sa Johan med sänkt huvud.

Skorpan tittade på Sillen som gav honom en nickning.

-Det är okej. Men gör inte om det. Framförallt inte mot Sofie. Jag klarar mig, men att du ger dig på Sofie tål jag inte och nu har du slarvat bort henne. Det gör mig orolig.

-Jag är också orolig nu när jag inser vad jag gjort. Och ni då, sa han till poliserna? Tar ni med mig?

De båda poliserna följde Skorpans exempel och tittade på Sillen innan de svarade.

-Det behöver vi inte om dina vänner här håller ögonen på dig. Men du ska veta att vi från och med nu håller ett extra öga på vad du håller på med. Och vi släpper dig inte helt förrän vi hittat din tjej. Vi måste veta att hon mår bra.

-Det vill vi också.

-Men var ska vi leta? Har hon något ställe som ni känner till?

-Inte vet jag.

-Åååå jag måste nog ta det här, sa Skorpan och höll upp sin telefon. Chefen har ringt nu säkert tio gånger sedan ni kom hit. Det måste vara väldigt viktigt.

-Visst, svara du, sa polisen. Vi kan väl dra oss ner till bilarna under tiden.

-Ja, hallo, det är Skorpan.

Ingen av de runtomkring kunde höra vad chefen sa, men de förstod på Skorpans del av samtalet att det var upprörda känslor från chefen.

-Jaja, vi kommer, sa Skorpan och la på luren.

-Chefen vet var Sofie är. Emelie har träffat på henne och pratat med henne. Tydligen så har hon pratat om mig och tydligen så är hon väldigt ledsen. Emelie har lämnat Sofie ensam, för det var tydligen vad hon ville, men Emelie har gömt sig så att hon hela tiden ser Sofie.

-Vi kör dig dit, sa polisen.

-Men jag måste få träffa henne, sa Johan.

-Inte nu. Vi litar inte riktigt på dig. Inte än. Ni två stannar här, beordrade polisen.

Motvilligt gick Johan efter Sillen in i lägenheten igen. Ungefär lika motvilligt följde Skorpan med poliserna. Han kände sig inte som rätt person att prata med någon som var ledsen. Han var den som skojade, inte den som tröstade. Och det där med tjejer hade han ju problem med. Dessutom var ju Sofie en väldigt speciell tjej. Risken att han skulle klanta till det verkade enorm. Kanske tur att han skulle åka med polisen. Men det skulle kanske skrämma Sofie.

Johan sprang runt som en yr höna i hela lägenheten. Tanken var att han skulle packa med sig en del av köksutrustningen från sin lägenhet till nya boendet. Men det blev inte gjort speciellt mycket. Sofie som satt sig på en av stolarna i köket kände inte igen Johan. Vad hade flugit i honom? Han öppnade sina köksluckor flera gånger, men tog aldrig ut något ur dem. Istället for han iväg in i sovrummet och öppnade dörrarna till garderoberna. Till slut ställde sig Sofie mitt i dörröppningen så att han inte skulle kunna springa vidare. Men då fick hon se en sida av Johan som hon aldrig sett tidigare och inte ens anat att den fanns. Plötsligt verkade han arg och vresig.

Sofie kände sig väldigt illa till mods och visste inte riktigt vad hon skulle göra. Efter en stund sa hon:

-Jag går ut och hämtar lite luft bara.

Men Johan verkade inte höra henne. Han sprang vidare fram och tillbaka och fick ingenting gjort. När Sofie kommit ner på gatan tog hon upp sin telefon. Hon ringde till Skorpan.

-Hej, det är Sofie.

-Halloj snäckan, hur går det för er?

-Na, jag vet inte. Johan är så konstig. Han springer bara runt och får inget gjort. Jag har inte sett honom sådan förut. Jag ställde mig i dörröppningen för att hejda honom lite, men då blev han arg och vresig. Vad ska jag göra?

-Bra du ringde. Men jag vet inte vad du ska göra. Jag måste nog snacka med Sillen om det lite. Vi kanske kommer. Var är du nu?

-Jag är ute på gatan. Jag sa att jag skulle ut och hämta lite frisk luft, men han hörde mig inte. Det får inte verka som att jag ringt och skvallrat. Det är inte bra.

-Nej, jag vet. Det är därför jag vill prata med Sillen lite först. Han tänker igenom saker lite bättre än mig. Stanna där du är så ringer jag tillbaka.

Skorpan och Sofie avslutade sitt samtal. Då kom plötsligt Emelie cyklande.

-Hej, Sofie! Är Johan hemma?

-Ehh…ja, fast det är nog ingen bra idé att du går upp till honom nu. Han är lite konstig. Jag blev nästan lite rädd för honom. Det är därför jag är här ute. Jag har ringt efter några kompisar. De ringer snart tillbaka och säger vad jag ska göra.

-Vadå, är han våldsam? Slår han dig?

-Nej, det har han inte gjort och jag tror inte han är sådan. Men han var så arg och irriterad. Jag tyckte det var obehagligt, så jag gick ut.

-Jag förstår. Mina föräldrar bråkar jämt. Det är inte roligt. Då brukar jag gå ut. Det är därför jag hittar så bra där ni ska bo och där du bott. Jag har inte haft så mycket annat för mig.

-Aahh… nu ringer det, sa Sofie och plockade upp sin telefon.

Skorpan och Sillen hade kommit överens om att komma och erbjuda sin hjälp att bära soffan. Det var ju ändå fredag och de var snabbt färdiga på jobbet.

-Förstärkning är på väg, sa Sofie till Emelie efter avslutat samtal.

-Bra. Får jag hänga med upp då?

-Det är kanske bättre att du väntar.

-Okej, men jag kan vara här med dig tills förstärkningen kommer.

-Det får du gärna. Jag kan väl säga åt Johan att ringa dig senare. Hur sent på kvällen får han ringa?

-Det är inte noga. Det är ju fredag och då bestämmer jag själv hur länge jag ska vara uppe. Jag kommer förmodligen cykla runt hela kvällen och då håller jag koll på er.

-Det tror jag säkert att du gör. Fast vänta inte uppe för länge på det där telefonsamtalet. Jag kanske glömmer att säga till honom. När Skorpan kommer så blir allt lite….hmmm … vad ska jag säga…. Skorpan är snäll, men det blir gärna lite…. barnsligt är inte rätt ord, men åt det hållet.

-Jag fattar. Ett vuxet barn. Vi har en idrottslärare som är sådan. Ganska roligt, men det blir inte mycket ordning.

-Ja, precis. Skorpan är väldigt rolig, men ordning är inte hans starka sida och när han är nära har alla omkring en tendens att smittas av honom.

En stund senare kom både Sillen och Skorpan körande.

-Hej, Emelie. Jaså du är här.

-Ja, fast jag ska cykla vidare nu. Vi får prata en annan dag.

-Okej, hejdå!

-Hejdå!

-Jaha, Sofie. Har han inte efterlyst dig än?

-Nä, inte än.

-Ska vi gå upp och se hur det går för honom?

-Ja, det är väl lika bra det.

Tillsammans gick de tre vännerna upp till Johans lägenhet och klev in innanför dörren. Man kunde höra hur Johan rotade runt i köket och sprang fram och tillbaka.

-Hej, Johan, ropade Skorpan! Behöver du hjälp?

-Va, vad gör ni här? Har du ringt efter dem?

Johans tonfall var aggressivt. Men både Sillen och Skorpan låtsades inte om vad han nyss sagt.

-Vi tänkte ni behövde lite flytthjälp. Din soffa skulle du ju ha med dig, sa du. Vi är redan klara på jobbet och tänkte att det är bättre vi hjälper till med soffan än att lilla Sofie ska släpa på den.

-Jaja, men jag måste fixa i köket.

Sillen och Skorpan tog sig till vardagsrummet och Sofie hängde efter.

-Vi kan nog lasta i min bil, sa Sillen. Den är störst.

-Men vi kommer inte att få in en hel soffa i din bil.

-Nej, kanske inte, men vi kan ta dynorna, så får vi hyra släp igen.

Sofie tog en av dynorna och gick mot hallen. Där mötte hon Johan som fortfarande inte fick något vettigt gjort.

-Ååå… Akta dig kvinna, sa Johan och flyttade Sofie åt sidan med en väldigt kraft genom att ta tag i dynan hon höll i. Kraften var överdriven, så Sofie flög in i väggen intill med en duns.

Men då blixtrade det till för Skorpan.

-Vad tusan tar du dig till? Akta Sofie! Du ska väl inte kasta runt med henne sådär? Så gör du inte! Om inte du passar dig, så kommer vi aldrig att låta dig bo med henne.

-Det kan du inte hindra, röt Johan tillbaka. Gud har bestämt att det ska bli hon och jag och ingen kan sätta stopp för det.

Nu kunde inte heller Sillen hålla sig utanför.

-Vad är det du säger Johan? Du ska väl inte behandla Sofie hur som helst för det. Nu har du gått för långt. Sätt dig ner.

-Det kan du glömma. Jag måste få med mig alla dessa saker.

-Nej, du. Nu sätter du dig ner.

Sillen gick mot sin vän och Skorpan var precis intill som stöd. Tillsammans lyckades de trycka in Johan i köket och sätta honom på en stol.

-Nu ska du lyssna väldigt noga på mig, sa Sillen. Just nu bär du dig åt som en äkta skit-stövel. Jag vet inte vad som tagit åt dig. Det här är inte du. Skorpan och jag är dina vänner, men vi är också Sofies vänner och vi har lovat att hålla ett vakande öga över henne och nu gillar vi inte det vi ser. Du kan inte komma här och säga att Gud har sagt att det ska bli ni två och sedan bära dig åt på det här sättet. Sofie är inte säker här tillsammans med dig just nu. Vi tänker ta henne härifrån.

-Vadå, ska ni kidnappa henne? Ska ni göra sällskap med Jonny i fängelset? Människorov, det ger fängelse.

-Och vad tror du att kvinnomisshandel har för straff?

-Jag har inte misshandlat Sofie. Det skulle jag aldrig göra.

-Du kastade precis iväg henne så hon flög in i väggen.

-Det är för att hon är så lätt. Jag räknade inte med att hon skulle flyga sådär. Hon stod mitt i vägen. Jag får ju inte gjort något.

Sofie som stått på avstånd, kände tårarna komma krypande. Hon kände sig helt värdelös och obetydlig. Hur kunde Johan säga och göra så? Skulle hon tvingas bo med honom? Även om Jonny utnyttjat henne, så hade han aldrig varit så här arg och våldsam. Han hade haft en annan metod. Han hade ju manipulerat hela hennes hjärna. Det var såklart inte heller bra, men han var i alla fall inte våldsam. Kanske var det bättre att antingen leva helt ensam alltid eller att bo med en tramsig Skorpan.

Utan att säga ett ord lämnade Sofie lägenheten och började vandra omkring. Hon gick planlöst hit och dit, kors och tvärs på alla möjliga gator och vägar. Efter en timmes vandring satte hon sig på en bänk i ett område som liknade hennes eget. Hon visste inte var hon var, men det kvittade. Det gjorde så ont att inte vara värd något. Att ses som ett objekt som man kan kasta omkring eller utnyttja efter eget behag. Tårarna rann nerför kinderna. Det var bara att inse. Hon var och skulle alltid förbi en nolla som ingen egentligen vill veta av. På den här kalla bänken skulle hon förmodligen kunna sitta och tyna bort. Ingen skulle märka det.

Men det Sofie inte märkt var att hon var uppmärksammad. Någon hade sett henne sitta på bänken. Det var dock varken Johan, Sillen eller Skorpan.

De tre hade helt nyligen märkt att Sofie inte längre var kvar i Johans lägenhet och Johans humör var nu ännu värre. Han slog till och med till Skorpan och anklagade honom för att ha tagit Sofie ifrån honom medan Sillen distraherade. Ljudvågorna från Johans lägenhet var nu så höga och häftiga att de väckt uppmärksamhet bland grannarna och strax knackade det på dörren. Skorpan skickades att öppna och blev minst sagt förvånad när han såg vem som stod på utsidan.

Äntligen stod Johan och Sofie framför hyllan med alla Biblar. Johan hade lovat köpa en till Sofie. Han var inte så säker på att hon verkligen skulle läsa i den, men det var ju troligare att det blev av om hon hade en. Förresten hade han inga krav på att hon skulle läsa. Hon var ju så fin så som hon var och han tänkte inte tvinga på henne sin tro på Jesus. Han hoppades att hon själv skulle upptäcka tjusningen med en tro på Gud.

Uttrycket barn gör inte som man säger utan som man själv gör, tyckte han stämde in ganska bra på tron på Jesus också. Det spelade ju inte någon roll hur mycket han berättade om Jesus om han ändå gick omkring och gjorde motsatsen till vad Jesus undervisat om. Bättre att inte säga så mycket och istället med egna aktiva handlingar visa hur ett liv med Jesus kan se ut.

-Att vi har så många olika Biblar, sa Sofie när de stått framför hyllan en stund. Jag har ju jobbat här i flera år nu, men aldrig tänkt på att vi har så många olika Biblar att välja mellan. Hur ska jag kunna välja någon av dessa?

-Det är inte så många olika. Det är mest olika färger på dem.

-Jag tycker det är väldigt många.

-Det finns många fler. Kommer du ihåg att jag berättade för dig att det finns olika översättningar av Bibeln.

-Ja. Du hade flera stycken olika.

-Ja, det har jag. Det du har att välja mellan är Bibel 2000, Folkbibeln, Nu Bibeln och Levande Bibeln. Du ser här på hyll-kanten vilka som är vilka. Jag skulle säga att Bibel 2000 är den mest klassiska. Men jag tycker inte du ska välja den. Den är visserligen väldigt bra, men jag tror du tjänar på att välja en med ett enklare språk. Bibel 2000 är inte svår, men de andra är lättare.

-Vilken är din favorit?

-NuBibeln, helt klart. Jag vet inte varför, men den har ett ganska enkelt språk och tja, jag gillar den.

En av varje Bibel fanns det möjlighet att bläddra i, så Sofie tog en av dem som stod bland Nu Biblarna.

-Hjälp så tunna sidor och så mycket text. Har du läst allt detta?

-Jadå, flera gånger om.

-Jag är ledsen, men det kommer jag inte att göra.

-Det är okej, jag tänker inte tvinga dig att göra det. Jag vill bara att du ska ha en så att du kan läsa om du vill. Det är ju lättare om du har en.

-Ja….

Sofie tog en av de andra Biblarna som man fick bläddra i.

-Den här kändes bättre att hålla i. Jag tyckte den andra var lite för tunn faktiskt. Står det lika mycket i båda?

-Ja, det gör det. Det är bara det att den är tryckt på ett lite annat sätt.

-Men varför är den där så himla stor, undrade Sofie och pekade på en av de större Biblarna.

-Det är en Handbok för livet. Förutom själva Bibel texterna så är det en massa annan information på varje sida. Det är både förklaringar och en del som man kan tänka på lite själv.

-Har du en sådan?

-Ja?

-Gillar du den?

-Ja, fast det är inte den jag läser i varje dag. Det gör jag i min NuBibel. Den du håller i nu är en översättning som heter Nya Levande Bibeln. Den är bra på sitt sätt. Kanske den du ska välja? Det är enkelt språk i den också tycker jag. Det är många som väljer den som första Bibel. Finns till och med en som är riktad till barn som kallas Bibeln för alla, med den översättningen. Det är den som står där, sa Johan och pekade på en av de andra Biblarna.

-Vad är det som gör den mer Barnvänlig? Den ser likadan ut som den jag håller i.

-Tja, fast i Bibeln för alla så är det en del bilder och personporträtt. Det är väldigt många vuxna som väljer den för att få en kickstart in i Bibeln.

-Men jag vet inte om jag behöver det. Jag har ju dig.

-Ja, det har du. Men den är faktiskt riktigt bra, den där. Jag har den själv och jag gillar den massor.

-Jag kanske tar en sådan då. En grå kanske? Vilken färg har du på din Bibeln för alla?

-Jag har den i grönt faktiskt. Min NuBibel är blå och min Bibel 2000 är svart. Mina olika studiebiblar är också svarta. Folkbibeln som jag har är en billigare variant med en bild på utsidan och min Levande Bibel är orange.

-Men vad är Inspirations Bibeln för något då?

-Det är för den kreative. Det är fullt med bilder att färglägga i marginalerna på den Bibeln. Sedan vi fick in den här i butiken har vi sålt mängder. Den var helt klart efterlängtad. Den har funnits på engelska marknaden ett tag, så när den kom på Svenska så var det många som bara längtade efter den. Det är samma med de där Biblarna på lägsta hyllan. De heter Kreativa Bibeln för att man ska kunna vara kreativ. Jag har inte fastnat för det, men jag har sett en del på Youtube om det. Var tvungen att göra det innan vi tog in några här i butiken. Folk går lös med färger och stämplar i de där Biblarna så att det blir riktiga konstverk. Det är breda marginaler i dem för att man ska kunna dekorera mycket om man vill. Jag har såklart en sådan också, men jag använder den nästan aldrig och när jag gör det så antecknar jag mest bara i kanterna.

-Det här med Biblar verkar vara en hel vetenskap.

-Ja, nästan. Fast det behöver det inte vara. Du behöver bara en och du kan egentligen välja vilken du vill. Det står ju samma sak på alla sidorna. Det är bara lite olika formulerat och strukturerat. En Bibeln för alla är ett bra val för dig.

-TJa, den ligger skönt i handen faktiskt. Jag är till och med lite taggad att bläddra i den.

-Kul! Då tar vi en sådan då.

Sofie tog en av de grå Bibel för alla Biblarna och tillsammans gick hon och Johan till kassan och betalade för den.

-Jaha, Sofie. Ska du hem och läsa Bibeln nu, undrade Camilla när de betalat.

-Nja, jag vet inte, men det ska faktiskt bli lite spännande att bläddra i den. Jag kan ju ingenting om Biblar.

-Nej, inte jag heller. Men Johan förklarar så gärna om man frågar. Eller hur Johan?

-Ja, gärna, men jag vill inte tråka ut er och inte tvinga er att läsa.

-Det gör du inte. Jag tycker du är exemplarisk, sa Camilla. Vi vet ju hur mycket det betyder för dig. Det är värre med Albin och hans fotboll. Jag är inte alls intresserad av fotboll, men jag kan det mesta om de flesta spelare i hela världen och så fort det varit ett större evenemang, så får jag resultat och filmklipp vare sig jag vill eller ej.

-Ja, han är verkligen fotbollsintresserad.

-Vi är ganska glada att du inte tjatar lika mycket om Bibeln som han tjatar om fotboll.

-Jag tror inte att tjat är den bästa vägen för er att hitta Jesus. Jag vill inget hellre än att ni gör det, men jag är tveksam till att jag kommer att lyckas om jag tjatar. Du har väl inte blivit mer intresserad av fotboll för att Albin tjatar?

-Nej, det har jag verkligen inte. Du har nog valt en bättre strategi. Sillen och Skorpan var ju lite på gång in i Bibelns värld då efter att du krockade med stolpen, men nu verkar de ha lugnat ner sig. Vet inte om de läser i sina Biblar längre.

-Sillen gör väl nu när han träffat Karin.

-Ja, det är förstås. Men Skorpan verkar ha en massa annat i huvudet.

-Ja, han var helt tokig där bak. Det slutade med att Albin hällde en hink vatten över honom.

-Ja, jag hörde det, sa Camilla skrattande. Men det behövde han. Han har bara pratat sex hela förmiddagen. Jag förstår inte att inget annat får plats i hans tankebanor. Idag har han varit värre än vanligt tycker jag.

-Det verkade hjälpa med en kall dusch i alla fall.

-Bra det. Ha en trevlig helg på er nu, så ses vi väl på måndag.

-Ja, det gör vi. Tack detsamma!

Johan och Sofie gick ut till bilen de ställt utanför. Sofie höll sin nya Bibel i knät medan Johan körde dem båda hem till sin lägenhet. De skulle packa med sig en del av Johans köksutrustning till nya boendet. Planen var att de skulle köra flera vändor med saker. Hela Johans soffa skulle ju med till nya boendet. Mat skulle de också behöva handla. Plötsligt kändes det stressigt att hinna med allt. Redan nästa dag skulle ju Johans föräldrar komma på besök och innan dess var det bra att komma så mycket i ordning som möjligt så att mamman inte skulle klaga för mycket. Dessutom skulle ju Johan prata med Emelie. Hur skulle han hinna med det?

Johan och Sofie skulle just lämna lagret för att gå ut i butiken och välja en Bibel till Sofie. Men varken chefen eller kollegorna var färdiga med dem.

-Du Johan, sa chefen. Du måste nog leta upp den där Emelie idag. Hon har letat efter dig hela veckan. Jag har sagt att du är sjukskriven, men inte varför. Hon kommer säkert att fråga dig om det. Ena dagen lät jag henne vara här en timme och jobba tillsammans med Svampen. Men hon är ditt ansvar Johan, så du måste försöka ta tag i henne.

-Ja, jag vet inte om vi orkar med henne fler gånger, sa Svampen. Hon snackar hela tiden och frågar tusen saker. Ingen av oss sa varför du var sjukskriven. Vi sa att vi inte visste.

-Okej, jag ska leta upp henne idag.

-Bra. Jobbar ni båda två som vanligt nästa vecka?

-Ja, det tänker jag att vi gör, sa Johan. Men vad som menas med vanligt vet jag inte. Inget är riktigt som vanligt längre. Jag saknar er killar. Näst efter Sofie är ni det bästa som hänt mig.

-Va, kommer vi bara på andra plats, skojade Skorpan som nu torkat upp allt vatten från golvet. Det hade gjort honom gott att få en hink med kallt vatten över huvudet och frågan är hur han varit om han inte fått det. Han var fortfarande ovanligt hajpad.

-Ja, fast jag tycker det är ganska okej, sa Albin som stått i bakgrunden hela tiden.

-Ja, du har rätt. I det här fallet är det bra nog att komma tvåa. Ingen av oss kan faktiskt mäta sig med Sofie och så länge vi får ha er båda i närheten så är vi nöjda.

-Vilket härligt gäng jag har, sa chefen. Vilken kärlek det är mellan er. Tack för att ni är de ni är. Jag ska inte störa mer, ville bara säga till dig Johan, det där om Emelie.

När chefen lämnat lagret och Johan och Sofie skulle följa efter ut i butiken, gick den genomblöta Skorpan fram till Johan och gav honom en kram.

-Tack för att du är du Johan. Jag är glad att få vara din vän. Vet du det?

-Tack själv Skorpan. Men se som du gjort nu, nu är jag också blöt.

Alla skrattade igen. Skorpan skrattade så det såg ut som att han höll på att falla sönder och vattnet som fortfarande satt i kläderna skvätte åt alla håll.

-Nej, nu går jag, skrattade Johan, här kan man ju inte vara.

Men åter igen blev Johan hejdad på sin väg ut från lagret. Den här gången var det Sillen som haffade honom.

-Jo, du Johan, jag undrar en sak, sa Sillen och drog iväg med Johan lite åt sidan. Sofie som fortfarande höll Johan i handen hängde med, vilket fick Sillen att tveka.

-Jag kan gå, sa Sofie som förstod att det var något som Sillen ville säga till Johan privat.

Sillen tvekade ännu en gång, vilket gjorde Johan lite nervös.

-Vad gäller det.

-Det är lite pinsamt, sa Sillen, men….

Nu var det helt tyst på lagret. De andra hade återgått till sina arbete, men både Sillen, Johan och Sofie visste att de tjuvlyssnade och lite extra spetsade de sina öron när Sillen sa att det var pinsamt.

-Vi kanske ska ta det en annan gång, sa Johan.

-Ja, på ett sätt kanske det är bättre, men jag vet ju att det inte bara är jag som undrar. Skorpan har fått oss alla lite extra fixerade vid sex idag, tror jag. Han har ju inte pratat om annat än om er och sex hela förmiddagen. Min fråga är…. Du har ju gått här och skrutit om alla de där tjejerna du haft i det förgångna Johan och hur bra du varit på att hantera dem.

-Jag har inte velat skryta.

-Nej, jag vet, men vi har väl haft lite svårt att fatta det. Du har inte verkat vara den typen som lyckas med tjejerna. Det låter kanske taskigt, men vi har nog inte riktigt trott på dig när du pratat om det.

-Det gör inget Sillen. Jag vill ju helst glömma det.

-Men du har ju samlat på dig värdefull kunskap, det fattar jag nu. Sofie säger att du är bra på det där med kyssar och när vi tittar på er så ser det verkligen ut som att hon säger sanningen.

-Jaja, men det gör inget att ni inte trott på mig.

-Nej, men det är inte det som är frågan. Hmmm…. det här kommer att låta hur dumt som helst, men kan man få lite tips kanske?

-Va, vadå? tips på hur man handskas med tjejer rent generellt eller med Sofie eller vadå? Jag förstår inte frågan.

Sillen suckade och såg helt bedrövad ut och inte blev det bättre av att alla de andra återigen samlats runt omkring.

-Jo, igår när vi lastade av släpen, så drog jag min Karin åt sidan en stund för ett kort privat samtal. Jag avslutade samtalet med att fråga om jag fick kyssa henne. Det fick jag såklart. Sedan sa jag till henne att det kanske inte var lika bra som när du kysser Sofie. Det kändes inte lika bra som det ser ut att vara när ni två gör det. Och Karins svar på det var att det var gott nog. Gott nog. Du fattar. Vem vill ha en kyss som är god nog. Jag vill ju att den ska vara helt underbar, men jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet såklart hur man kysser tjejer. Karin är inte min första tjej, men det blir inte så bra som jag förstår att det kan bli. Därför undrar jag om du har något knep. Hur gör du?

-Ooo….wow… det var en oväntad fråga, sa Johan som fick sätta sig på en av stolarna som stod intill.

Sofie kände sig mest dum. Här stod hon som ensam tjej med ett helt gäng killar runt omkring som alla ville veta hur Johan gjorde när han kysste henne. Det kändes som ett väldigt privat samtalsämne och hon var inte säker på att hon ville vara med på det. Visst gillade hon alla killarna på lagret, men var inte det här lite överkurs. Hon önskade att det fanns en stol till henne också.

-Hmmm… sa Johan och tittade på Sofie. Det är inte riktigt rätt att göra det mot Sofie. Det känns som att jag kommer att hänga ut henne oavsett vad jag svarar.

-Ja, förlåt Sofie. Det var inte menat att du skulle vara med egentligen, men samtidigt hade det varit ännu taskigare att prata om det här bakom din rygg.

-Mmm… jag förstår, sa Sofie. Din fråga är ärlig och jag förstår att du ställer den. Men om det här kräver ett lång svar, då vill nog jag också ha en stol att sitta på.

Snabbare än blixten for Albin iväg och hämtade närmaste stol.

-Oj, vad du fick fart, skrattade Skorpan. Har aldrig sett dig så snabb.

-Nej, men det här är ju viktiga grejer.

Johan tittade på Sofie igen. Han ville inget hellre just nu än att hålla om henne och att kyssa henne, men det var inte rätt läge. Istället vände han sig till Sillen och sa:

-Det handlar inte så mycket om teknik. Och jag kan inte säga till dig hur du ska göra för att det ska bli en perfekt kyss för dig och Karin.

-Men…. Alla var lika snopna. De hade väntat sig ett svar där Johan i detalj förklarade hur han gjorde med sina läppar.

-Det handlar om din förmåga att känna av. Ju känsligare du är, desto bättre kommer det att bli.

-Vadå, hur menar du, undrade Sillen.

-Vi människor är alla olika. Om vi tar tre kvinnor och ställer dem bredvid varandra. Ta, Sofie, din Karin och Camilla i kassan. Har de tre samma favoritfilm?

-Nej, antaglien inte.

-Gillar de samma mat?

-Du menar att de tycker olika när det kommer till kyssar?

-Ja, mest troligt gör de. De har förmodligen en del gemensamt, men du kan inte ge Karin en perfekt kyss och tro att du kan göra exakt samma med Sofie och tro att hon också ska tycka att det blir perfekt.

-Men hur gör du då?

-Som jag sa handlar det om känslighet.

-Förklara steg för steg tack. Jag fattar inte annars, sa Albin.

-Jag är väldigt noga med att känna efter varje reaktion från henne. Jag känner efter hur hon reagerar på varje sak jag gör. Jag vill kunna känna om hon viftar på tårna när jag gör något. Efter ett tag vet jag vad hon gillar. Det hon gillar gör jag mer av och det hon inte tycks gilla lika mycket gör jag mindre av. Men jag kan inte bara göra samma sak hela tiden, det kommer hon tröttna på. Det är som att se en bra film på tv, om man tvingas se samma scen om och om igen, så blir den snart tråkig oavsett hur bra den var första gången du såg den.

-Så om du kysser Sofie nu, då skulle du veta om hon viftar på lilltån.

-Nej, antagligen inte, men jag skulle vilja.

Johan vände sig till Sofie och sa:

-Förlåt, det här kommer att bli lite privat. Är det okej?

-Jag vet inte, hur privat?

-Hmmm… det handlar om kyssen jag gav dig igår i hallen när vi kom tillbaka efter att vi varit i våra lägenheter.

-Okej, jag tror nog att det är väldigt privat.

-Men vadå, vi känner ju er, sa Albin. Så farligt kan det väl inte vara. Vi är ju vänner. Ingen kommer att skratta eller något. Vi behöver höra.

-Jag vet inte Albin, det är privat. Jag vill absolut inte hänga ut Sofie. Det fattar väl till och med du.

-Ja, jo, men ändå. Vi är ju ert privat.

-Ja, men inte så privat. Jag lämnar det. Jag försöker med ett annat exempel… jag måste fundera lite….Jo, alltså, när jag känner efter så noga alla hennes signaler, då vet jag när jag gått för långt och om jag måste bromsa. Hennes flesta signaler kan säga en sak, men om det finns någon i bakgrunden som säger stopp, då är det den där stopp signalen jag måste lyssna på. Gör jag det, får jag oftast dubbelt igen senare. På något omedvetet sätt, antar jag, litar hon på mig och känner sig respekterad och det får mig att komma myyyycket längre.

-Så det handlar alltså inte så mycket om hur man gör med läpparna, utan om hennes signaler.

-Ja, det kan man nog säga.

-Hade Sofie stopp signaler igår då eftersom ni inte gick vidare i kärleksakten, undrade Skorpan.

-Det är en privat fråga som jag inte tänker svara på.

-Det hade jag nog, sa Sofie.

-Modigt att erkänna, sa Skorpan, men det fattar vi om du hade. Med tanke på den där hemska Jonny, så hade nog jag också haft stoppsignaler.

-Jag fattar inte att du kunde känna det Johan. Jag brann ju, sa Sofie

-Jodå, jag kände. Men nu är det visst ett väldigt privat samtal i alla fall, sa Johan.

-Ha, ja, det blev visst det.

-Ja, du brann, Sofie, men mer än en gång stelnade du till i en halv sekund. Det räckte. Jag kunde inte gå vidare. Hade jag gjort det hade jag förstört allt. Jag vet att du blev besviken och du anar inte hur jag mådde som en skit när du gick in i duschen.

-Oj oj… nu är det ännu mer privat, sa Sillen

-Lämnade du en het kvinna i nöd, undrade Albin.

-Ja, det gjorde jag. Det var inte alls roligt.

-Förlåt Johan. Jag fattade inte det själv.

-Nej, jag vet. Du behöver inte be om ursäkt. Det är jag som ska be om ursäkt att jag överhuvudtaget sitter här och pratar om detta mitt bland de här människorna.

-Ni två är helt otroliga. Ni har samtal mitt bland oss andra, som vi inte ens har med oss själva. Jag är väldigt imponerad. Tack för svaret Johan. Jag tror jag förstår grejen. Du känner alltså av Sofie hela tiden.

-Men vad ska tjejen göra då?

-Hon behöver inte göra något speciellt. Det är du som ska se till att kyssen blir perfekt. Hon kan ju också göra det, men om du vill ha en perfekt kyss, då är det du som tar ansvar. Vill hon att den ska bli perfekt, då antar jag att det är hon som tar ansvar för sina handlingar. Det handlar ju om ett samspel. Du måste anpassa dig efter henne. Jag hoppas att ni fattar vad jag menar.

-Ja, jag tror det. Tänk vilken förmiddag vi haft. Skorpan har pratat sex hela morgonen och nu pratar vi sex med en expert känns det som. Nu måste vi nog alla ut och leta upp en kvinna som vi kan öva på i kväll.

-Men Albin…

-Ja, vadå, man måste ju öva sådant man lär sig.

-Ja, jag ska hem och öva i eftermiddag i alla fall, sa Sillen.

-Nu vill jag nog ta Sofie härifrån så att ni inte ger er på henne i alla fall.

-Förlåt för privat fråga och tack för spännande svar, sa Sillen och de andra nickade.

-Kan du inte visa en gång, sa Albin.

Johan tittade på Sofie innan han svarade.

-Nej, inte idag.

-Va? Såg du det på henne?

-Kanske.

Både Johan och Sofie log mot varandra.

-Men nu säger hon ja, sa Skorpan.

-Ja, det gör hon faktiskt, sa Johan. Du är nog minst lika mycket expert som jag.

-Nå, tänker du ge henne nu då, undrade Albin.

-Nej.

-Men va?

-Hon sa ja för att jag först sa nej. Då kan jag ju inte ändra på det. Det blir inte bra. Då hade jag ju inte behövt fråga från första början. Hon kommer aldrig att kunna lita på mig om jag ändrar mig hela tiden.

-Men tigger hon inte om det nu då?

-Kanske.

-Kanske! Vet du inte eller vill du inte svara?

-Jag vet, men vill inte svara.

-Kom vi går Johan, sa Sofie och drog upp Johan från stolen.

-Hon tigger om det. Hon kan inte vänta. Hon vill ha dig härifrån så att hon kan få det hon vill ha.

-Nu börjar du också lära dig, Albin, sa Sofie och log mot Albin.

-Wow, jag är imponerad Johan. Jag ser precis varför du tjänar på att göra så som du gör. Nu bygger du upp en förväntan och en längtan hos henne. Så när ni väl kommer till skott kan hon inte hålla tillbaka. Hon kommer att tigga och be om mera?

-Kanske det.

-Woho…. ikväll blir det nog åka av för Johan.

-Inte om du sabbar allt som jag försöker bygga upp.

-Ojdå, förlåt. Jag ska inte säga mer. Jag ska packa klart den där jättebeställningen vi fick innan, sa Albin och återgick till arbetet, precis som alla andra.

Kvar stod Johan och Sofie och tittade på varandra. Albin hade verkligen tagit bort en del av hettan genom att hojta det där med att det skulle bli åka av för Johan. Men Johan som nu höll i båda Sofies händer och var helt koncentrerad på henne, lyckades genom att bara titta på henne och hålla i hennes händer bygga upp det Albin rasat.

Sex i Johans värld handlade helt enkelt om tillit. Något som borde vara självklart för de flesta, men som alla också vet, inte är fallet. Om det skulle bli något sex eller inte spelade inte så stor roll. Visst såg Johan fram mot det, men det var inte det viktiga. Han hade ju redan det viktiga framför sig, Sofie. Han älskade henne så mycket och det gjorde han oavsett de hade sex eller inte. Nu var både Johan och Sofie trötta på allt tjat om sex så de lämnade lagret och kollegorna.

Fredag morgon och kanske den bästa morgon i hela Johans liv. Han hade haft en ganska tråkig uppväxt med föräldrar som hela tiden jobbade. Föräldrar som försökte kompensera för sitt dåliga föräldraskap genom att ge dyrbara presenter på födelsedagen, eller i alla fall de födelsedagar de kom ihåg. Inte helt säkert att han fick sina paketet just den dag han fyllde år. Presenterna kunde komma en dag senare eller en vecka senare.

Nu kom det ett sms från Johans mamma. Hon undrade hur det gått med shoppingen som han och Sofie gjort dagen innan, men Johan la telefonen åt sidan. Klockan var ju bara sex på morgonen. Mamma kunde vänta….

Mamman hade sponsrat med en väldig massa pengar inför resan till Ikea. Hon tyckte att Johan skulle bo fint och helst ville hon att han skulle byta jobb och sitta på ett fint kontor, precis som hon själv. Men Johan hade ju sett hur dåligt hon mådde av det där kontorsjobbet, så det tänkte han inte satsa på. Hellre lägre lön och ett liv värt att leva.

Johan trivdes ju som fisken i vattnet bland killarna på lagret. De skämtade alltid med varandra och varje dag bjöd på skratt flera gånger om. Och ännu bättre hade arbetsplatsen blivit den dag då Sofie klev innanför dörrarna för att börja jobba i kassan.

Varje dag hade Johan passerat portarna och studerat den tjej som fick hela lokalen att lysa. Det var bokstavligen så. Två gånger hade det ju blivit strömavbrott i butiken. Alla lampor hade slocknat, utom den som hängde ovanför Sofie. Att just den lampan lyste var helt oförklarligt. Det var ett under. För Johans del var det ett tecken från Gud. Ett tecken som sa att Sofie var tjejen som Johan bett om.

Nu låg han här i en helt nyinköpt säng med den underbara Sofie intill. Det var som en dröm som blivit sann. Han kunde inte önska något mer. Nu var de officiellt sambos. Ja, om man nu kan räknas som sambos efter en natt tillsammans och med ett hem där alla köksskåpen är tomma.

En lång stund låg han och tittade på Sofie medan hon sov. Han kunde inte titta sig mätt. Och ändå hade han studerat henne i så många år innan de äntligen kommit hit. Johan la sig på rygg igen och tittade upp i taket. Han var så glad. Han slöt ögonen och tackade Gud om och om igen sa han ”Tack Jesus, tack Jesus, tack Jesus”. En tår av tacksamhet trängde fram, rann ner och landade på kudden. Han var så lycklig att han inte visste vad han skulle ta sig till. Efterhand som han tackade växte tacksamheten ännu mer.

-Gråter du?

-Va, nej. Jag gråter inte. Jag är så väldigt glad och tacksam. Det är glädjetårar. Du fattar inte hur oändligt fantastiskt det här är. Innan du vaknat så låg jag och kikade på dig och du är så fin. Just nu har jag allt som jag någonsin önskat mig. Mina föräldrar gav mig alltid dyra presenter när jag fyllde år, men inte alla dem tillsammans kan mäta sig ens nästan med dig. Att få vakna upp intill dig är mer och bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Tack Jesus.

Sofie visste inte vad hon skulle svara. Hon var också nöjd med tillvaron. Det kändes faktiskt skönt att vakna upp till ett nytt liv. Ja, det kändes som ett nytt liv. Att bo ensam i lägenhet var bra den tiden hon gjorde det. Hon hade behövt det. Men nu var hon äntligen redo att ta sig vidare.

Att leva tillsammans med Johan kanske skulle kunna innebära vissa svårigheter. Han var ju helt beroende av Gud och Jesus och allt det där. Hon var lite rädd att det skulle bli för mycket. Själv trodde hon inte alls på något av det. Fast hon hade gått med på att Johan skulle få ge henne en Bibel idag. Det kändes rätt mot Johan att i alla fall ha en. Hon behövde ju inte läsa i den. Inte mer än bara lite i alla fall.

Efter en lång stunds tystnad, plingade det i Johans telefon igen. Det var mamman.

-Å, nej, sa Johan. De vill komma hit och se vad vi köpt.

-Vem då?

-Mina föräldrar. De vill komma imorgon.

-Ja, men det är klart att de måste komma och se vad vi köpt för pengarna. Det är ju din mammas pengar vi har handlat för.

-Ja, men du känner inte mina föräldrar. Sist jag träffade dem så bråkade de konstant.

-Hahaha, ja så att du till och med fick åka till sjukhuset.

-Ja, precis. De är inte riktigt kloka.

-Fast det berodde ju inte bara på dina föräldrar. Det var väl du själv som krockat med en stolpe några dagar tidigare, som gjorde att du redan hade hjärnskakning.

-Ja, och vems fel var det?

-Inte vet jag.

-Det var för att du var så strålande vacker.

-Så det är mitt fel att du hamnade på sjukhus.

-Mmm… du får hela min värld att gunga. Ena stunden faller man platt till marken och i nästa stund är man på väg upp till kvarterets högsta hus.

-Usch, så du pratar. Nu vill jag nog inte höra mer.

-Nej, förlåt. Men det är faktiskt som jag säger, du sätter hela min värld i gungning.

-Jag kanske måste sätta koppel på dig.

-Nej, men du måste nog hålla mig i handen när vi går till jobbet och köper Bibel idag.

-Det gör jag gärna. Men du måste svara din mamma och förresten ska vi väl ta bilen som vi fick av chefen.

-Ja, det är klart. Den hade jag glömt av. Men när vi hoppat ur bilen, då måste du hålla mig i handen så att jag inte kommer bort.

-Absolut, log Sofie.

Johan svarade sin mamma och klev sedan ur sängen. Han öppnade den garderobsdörr där han hängt in några av sina kläder kvällen innan. Han plockade ut en av galgarna och började klä sig.

-Du är rolig Johan. Du sa när vi var på Ikea att du brukade köpa allt som skyltdockan har på sig i butiken. Hänger du in det så i skåpet också alltid?

-Ja, det är klart. Annars kanske jag glömmer hur det ska vara.

-Men hur gör du när du tvättar då? Tvättar du bara en uppsättning åt gången?

-Ja. Fast till varje uppsättning så har jag oftast flera t-shirts som jag byter oftare, så det blir ganska lagom.

-Köper du samma färg på alla t-shirts?

-Oftast, men det händer att jag köper någon i en annan färg, en färg som jag ser garanterat passar lika bra.

-Egentligen ganska smart för du behöver ju aldrig fundera på om du har kläder som matchar.

-Nej, jag vet. Det är väldigt smart. Hur gör du då?

-Förmodligen som de flesta andra människor. Jag står framför garderoben en evighet varje morgon och funderar på vilka kläder jag ska välja. Jag tror jag skulle vilja testa din metod. Det känns som att man klarar sig med färre kläder då. Jag har väldigt många olika toppar och blusar, men inte så många byxor. Dessutom känns det som att jag använder samma alltid och låter hälften hänga kvar i garderoben.

-Du får gärna prova min metod.

-Vi får väl se. Hur ska vi göra med frukost idag? Ska vi äta den hemma hos mig eller?

-Det kan vi göra. Här finns ju inte så mycket att välja mellan. Kanske vi kan packa ner lite av ditt porslin också, så att vi kan äta lite mer normalt här ikväll.

-Ja, det gör vi. Bra att vi har bil som vi kan lasta det i. Hade varit krångligt att gå med allt på pakethållaren på cykeln.

Sofie och Johan gjorde sig i ordning för dagen och tog sedan bilen hem till Sofies lägenhet några kvarter bort. Efter vars en talrik med müsli och mjölk bar de ut Sofies tallrikar, glas och bestick i bilen. De hade inga lådor att packa i, så det fick ligga löst i bilen.

Med porslin skramlande bak i bilen körde de vidare till sin gemensamma arbetsplats. Där var alla som vanligt på gott humör och alla blev extra glada när de fick se Johan och Sofie komma in genom dörrarna gående hand i hand. Skorpan som precis passerade portarna till lagret visslade till när han fick se dem.

-Tjenixen! Läget! Blev det någon kärleksakt igår eller?

-Men Skorpan, sa Johan, du skulle ju sluta med det där, det sa vi ju igår.

-Ja, jag vet, men vi har gått här bak och snackat om det hela morgonen. Ingen av oss hade kunnat hålla fingrarna i styr.

-Nej, men jag kunde det, sa Johan.

-Ooo…. och vad säger du om det då Sofie? Besviken?

-Ååå vad du tjatar Skorpan. Ja, först blev jag det, men Johan har rätt. Det blev jättebra utan.

-Har du inget annat i skallen Skorpan, undrade Johan.

-Jodå, men vi vill ju veta.

-Ska vi komma med en stor skylt när vi har haft första akten?

-Ja, det är en bra idé, skrattade Skorpan och dunkade sin kompis i ryggen.

-Bra ni kom, sa Sillen. Skorpan har varit helt galen hela morgonen. Han har gått här och kvittrat och pratat om sex sedan han kom hit idag.

-Ja, men det är ju vår i luften. Klart man måste kvittra lite då.

-Det är kul att se att du är på bra humör i alla fall Skorpan. Vi tyckte lite synd om dig igår. Du såg så nedslagen ut ett slag när vi kom tillbaka från Ikea, sa Sofie.

-Ja, jag var väl lite sotis på Johan. Men nu är jag glad för er skull. Hade bara hoppats att ni hade fått till det där med kärleksakten också.

-Ge dig!

-Jaja.

-Kom Sofie, vi går ut och väljer Bibel till dig istället. Sillen och Svampen får ta hand om Skorpan.

Just då kom Svampen gående med en hink med kallt vatten i handen. Ett tu tre, tömde han ut hela spannens innehåll över Skorpans huvud så att det rann över hela honom och ut över golvet.

-AAAA!!! Vad gör du!!! ropade Skorpan.

Alla skrattade, även Skorpan.

-Jag tyckte du behövde kylas ner lite.

-Bra jobbat Svampen, skrattade Sillen.

-Men se så här ser ut nu, sa Skorpan som var blöt ända in på kalsongerna. Vem ska torka upp det här?

Just då klev även chefen in på lagret.

-Det måste vara du som ska torka upp det där, sa chefen och gav en tumme upp till Svampen. Det är ju du som är blöt.

-Orättvist, sa Skorpan, men han log ändå med hela ansiktet och gav Svampen en skämtsam boxning i magen.

-kom ni tillrätta igår, undrade chefen vänd mot Johan och Sofie.

-Ni ser, det är inte bara jag som undrar. Chefen vill också veta om ni haft sex, skrattade Skorpan.

-Ska jag hämta en hink till eller, sa Svampen.

-Nej, tack det räcker. Jag ger mig.

Det var precis av denna anledning som Johan trivdes så bra på sitt jobb. De skämtade och hade kul hela tiden. Inte ens när chefen klev innanför dörren var det någon som höll tillbaka. Kanske var det tack vare den goa stämningen som arbetsmoralen var så hög och chefen aldrig behövde oroa sig. Återigen kände Johan en enorm tacksamhet skölja över honom. Han hade världens bästa chef och de bästa kollegor man kan önska. Och vid sin sida hade han Sofie som fortfarande höll honom i handen.