Säsong 2

Camilla hade spenderat ungefär en timme på nya kontoret tillsammans med chefen. Hennes man och barn hade gått på skattjakt bland husen. Fast längst tid hade de spenderat i förrådet med alla verktyg. De hade lyckats få liv i gräsklipparen och med den hade de kört ett litet varv. När Camilla gick för att hämta dem ville de inte följa med hem. De tyckte det var så roligt och spännande att utforska allt, så Camilla lovade dem att de skulle göra om samma sak dagen efter.

Olle valde en lägenhet i ett hus där det redan bodde en familj på fyra personer på en våning och en äldre man på översta våningen. I just den lägenheten som Olle valde stod det en säng som verkade vara i ganska bra skick, ett köksbord och två stolar. Perfekt tyckte Olle som ju inte hade några möbler alls. Det som den förra hyresgästen lämnat kvar fick duga som start.

Chefen hade med Camillas hjälp lyckats kasta innehållet i flera av pärmarna. Eftersom området stått orört i gissningsvis minst fem år, så var de flesta papper inte längre aktuella. Chefen var tacksam för Camillas hjälp. Hon hade ett annat sätt att se på innehållet i pärmarna och tycktes förstå hur det var organiserat en gång. Med bättre plats i hyllorna blev det lättare att tänka klart, tyckte chefen. Hans nästa steg fick bli att ta kontakt med alla de som fortfarande bodde kvar i området. Han behövde få en överblick över vilka de var. Till sin hjälp tänkte han ta Sofie medan han tänkte låta Olle och Johan fortsätta med att se över husen och i vilket skick de var.

Johan och Sofie kände sig båda nöjda med valet av bostad. Efter maten hade de försökt prata igenom när de skulle flytta in. De kom fram till att det förmodligen var bäst att se till att få bort det där trädet som låg över vägen först och sedan att göra en ordentlig städning av huset innan de flyttade in. De hade pratat med chefen om trädet och han hade lovat kontakta någon som kunde ta hand om det. Men han ville att de skulle undersöka om de kunde hitta något mer som en man med motorsåg kunde göra i området, innan de ringde efter en.

Nästa morgon började chefen på sitt vanliga kontor i butiken. Bara för att han plötsligt fått ett nytt kontor med enormt mycket att göra, så kunde han ju inte bara lämna det gamla vind för våg. Dessutom ville han träffa sin personal och berätta för dem hur mycket han uppskattade deras support. Planen var att lämna butiken vid tio men så blev det inte. Telefonen ringde hela tiden. Så fort han lagt på luren så ringde det igen. Det var både säljare och journalister. Journalisterna hade fått veta att han köpt hela området som de kallade Solgläntan och nu ville de veta allt om köpet och vad han tänkt göra med området. Han hade försökt svara så luddigt som det var möjligt och lyckades hålla dem på avstånd tillsvidare. Flera olika personer från kommunen ringde också. De ville också veta mera och de hade regler som han behövde känna till. Men de flesta av dem var glada att han tagit över och önskade honom lycka till.

När klockan var tolv stängde han av sin telefon. Han orkade inte med fler frågvisa samtal. Han gick för att prata lite med killarna på lagret och de verkade ha läget under kontroll, trots att de saknade Johan och att en av dem nu från lunch skulle ersätta Sofie i kassan.

-Har du ätit, frågade han Sofie när han kom till hennes kassa?

-Nej, inte än.

-Okej, då är det bäst att vi åker och gör det. Sedan ska vi prata med våra hyresgäster.

-Våra?

-Jaja, det känns som att ni alla här är delägare. Men okej, det är väl mina hyresgäster.

En stund senare satt de på en av den stadens små restauranger.

-Hur känns det att flytta ihop med Johan nu då?

-Det känns bra faktiskt. Det var bra att vi tog en kort paus efter det där med Jonny, men nu känner jag mig redo och huset vi hittade är fint. Du får komma och titta på det en dag.

-Det gör jag gärna. Var det Blåklintsstigen 2b?

-Ja.

När de ätit klart åkte de först till det hus som Olle bestämt sig för att bo i. Där var det ju redan två andra lägenheter som var uthyrda.

Besöket började hos familjen som bodde på andra våningen.

-Hej, Jag heter Mikael och jag är er nya hyresvärd, sa Mikael när kvinnan öppnade dörren.

-Hej, svarade kvinnan.

-Får jag komma in och prata lite?

Kvinnan tvekade lite, men släppte till sist ändå in chefen och Sofie i sin lägenhet.

-Jag vill bara lära känna mina hyresgäster lite, sa chefen. Jag har aldrig haft några förut och jag vet inte exakt hur man gör, men jag hoppas lära mig snabbt. Inte för att jag kommer att vara som den förra hyresvärden för de har inte skött det här området vidare bra tycker jag. Jag vill försöka göra saker lite bättre för er som hyr. Därför undrar jag vad du tycker är bäst och vad som är sämst med att bo här.

-Sämst är helt klart att det ser så tråkigt ut här. Men det är låg hyra i alla fall.

-Apropå hyra, har du en kopia på ditt kontrakt eller på senaste fakturan som jag kan få kika på. Jag har såklart tillgång till det någonstans, men kontoret som de gav mig verkar de också ha glömt att ta hand om.

Kvinnan gick iväg och hämtade en pärm. Hon plockade ur senaste fakturan och gav till chefen. Han lovade lämna tillbaka den så snart som möjligt. Han skulle bara kopiera den sa han.

-Det kommer att ta ett tag innan jag får ordning på allt, så jag kommer förmodligen inte få iväg någon faktura för hyran på ett tag. Så ni får bo här gratis tills jag har löst de största hindren.

-Ooo, tack, det var generöst.

-Inte då. Jag tänker som sagt inte vara som den tidigare hyresvärden. Jag hoppas att vi kan samarbeta med att förbättra hela området. Jag som ensam person kan inte klara det själv. Jag har visserligen personal i butiken som jag har, men den personalen behöver jag ju där. Men det handlar inte bara om personal. Jag vill veta vad du tycker att jag bör börja med att göra för att höja standarden.

-Mina barn säger att de saknar lekkamrater. Visserligen börjar de bli stora, men de har en bra bit till sina kompisar och de är inte speciellt roade av att ta hit kompisarna eftersom det ser ut som det gör häromkring. Och helt ärligt vågar jag knappt låta dem vara på lekplatsen som ligger här borta. Det mesta ser rostigt och eländigt ut.

-Var är dina barn nu?

-De är i skolan. Och min man är på jobbet.

-Vad jobbar han med? Han kör maskiner.

-Jaså, vaddå för maskiner?

-Mest skogsmaskiner, men hans föräldrar har lantbruk en bit utanför stan, så han är ofta där och hjälper dem med skörd och sådant.

-intressant, då kanske han kan hantera motorsåg.

-Ja absolut.

-Men det är ju perfekt. Då kanske han kan hjälpa mig med det. Det är ett träd som lagt sig över en väg.

-Det kan han säkert hjälpa till med.

-Toppen. Vad sysslar du själv med?

-Jag är egentligen kokerska, men när de slog ihop skolorna så behövdes inte mina tjänster längre. Så vi lever på min mans lön och den är inte hög. Det är därför vi bor kvar här. Vi har helt enkelt inte råd att flytta.

-Jag hoppas verkligen att jag kan förändra tillvaron för hela er familj. Jag ska runt och prata med alla andra som hyr häromkring och när jag gjort det, så återkommer jag till dig. Medan jag har pratat med dig har det poppat upp massor av idéer i mitt huvud. Jag skulle väldigt gärna vilja träffa både dina barn och din man.

-Du låter inte som en vanlig hyresvärd, erkände kvinnan. Jag hoppas att det är positivt.

-Det hoppas jag också. Och jag hoppas att vi kan hjälpa varandra, du, din man, dina barn och jag.

-Det ska vi säkert kunna göra.

-Det låter bra det. Nu ska vi dra oss upp till översta våningen. Om jag fattat rätt så är det en äldre man som bor där.

-Det stämmer. Men jag vill helst att han ska flytta.

-Varför?

-Han är som sagt gammal och visst fungerar hissen, men en dag är jag rädd att den inte kommer att göra det och då är det väldigt dumt att han bor överst.

-Jag kanske ska ha hit någon som kan göra service på hissen.

-Det hade inte skadat. Jag har funderat på att anmäla den förra hyresvärden, för de har inte gjort något med hissen på väldigt många år. Det är ju farligt.

-Ja, verkligen. Skriver du upp det som en viktig punkt på vår lista Sofie.

-Jajamen. det är fixat.

Chefen tackade kvinnan för att hon släppt in honom och att hon tagit sig tid för samtalet.

-Det här kan bli hur bra som helst, sa chefen till Sofie medan de traskade upp för trapporna till den gamla mannen.

Mannen på översta våningen var inte alls bekymrad över att hissen skulle kunna gå sönder. Han verkade inte bekymrad över något. Lite ensamt tyckte han dock att det var. Saknade grannar att prata med. Visst pratade han med kvinnan på andra våningen, men han önskade ändå att det hade funnits fler i huset.

Ungefär på samma sätt lät det i alla lägenheter som de kom till oavsett vilket hus det var i. Alla saknade grannar och alla tyckte att den förra hyresvärden kommit undan lite väl enkelt. Flera av de boende hade övervägt att anmäla företaget, men inte visst riktigt hur de skulle göra och därför hade det inte blivit av. Flera av dem hade dock vänt sig till kommunen som lovat ta tag i saken, men inget hade hänt.

När klockan var sju på kvällen hade chefen och Sofie bara hunnit med tolv av de 26 boende. Då ringde Johan och sa att han hade mat klar. Så chefen och Sofie körde till områdets kontor där doften från Johans matlagning mötte dem i dörren. I lägenheten där maten serverades var redan Camilla och hennes familj. De hade släpat med sig sina camping stolar och ett campingbord. Kvällen innan hade de stått upp och ätit, men den här kvällen kunde de turas om att sitta ner.

-Det finns nog bord och stolar i någon av de andra lägenheterna, sa Olle. Vi kanske ska bära hit dem så att vi kan sitta ner allihop.

Efter avslutad måltid hjälptes de åt allihop att gå igenom de andra lägenheterna i huset. I lägenheten intill, hittade de ett runt bord. Och våningen ovanför hade ett litet fyrkantigt bord med iläggsskiva i den ena lägenheten och i den andra hittade de flera stolar. Stolarna var lite vingliga, men Olle fixade till dem i en hast.

-Det här blev ju jättebra, sa chefen. Tack snälla för er hjälp. Jag undrar om du kan tänka dig att laga mat imorgon också Johan. Jag skulle vilja att vi bjuder hit kvinnan som vi träffade idag och hennes familj. De som bor i det hus som du flyttat in i Olle.

-Visst, det gör jag gärna.

-Jag tror att de kan hjälpa oss.

-Det låter bra. För du lär behöva hjälp, sa Camilla. Vi kanske ska ringa efter Olles kompis Kalle också. Han var ju bra på siffror sa du.

-Ja, det är han. Han saknar utbildning och därför får han inget jobb. Men han är en fena på allt som har med siffror att göra. Både bokföring, fakturering och allt sådant. Han hjälpte till på ett stort företag för några år sedan. Han avancerade tack vare sitt sinne för det där. Det gick jättebra tills det kom någon som bara tittade på vilka meriter man hade på pappret. Då fick han sluta.

-Men ring hit honom då, sa chefen.

-Ja, verkligen. Chefen och jag kommer aldrig att få ordning på alla de där pärmarna själv. Jag har gjort en insats idag, men man hinner inte mycket på en timme.

-Jag är verkligen tacksam att du överhuvudtaget kommer hit Camilla, sa chefen. Du har ju familj att vara med och du har ju redan jobbat en hel dag i butiken.

-Ja, fast familjen verkar trivas i förrådet som hör hit. De rensar och gör fynd där ute i förrådet.

-Det är ju toppen.

-Ja, sa Camillas man, fast jag är rädd att våra söner tar sönder en hel del.

-Det är nog ingen fara. Om sakerna går sönder så är det antagligen inte någon kvalitet längre ändå. Jag kan inget om sådant, så ni får göra precis vad ni vill där, sa chefen.

-Jag kanske ska följa med er och se över lite, sa Olle. Jag är ju trots allt snickare och en del prylar kan komma till användning framöver kanske.

Olle följde med Camilla och hennes man till förrådet och gjorde där en grov översyn. Några av verktygen la han i en hög för sig.

-De här grejerna kan jag ha användning för, det andra får ni sortera som ni tycker det passar.

Men klockan hade blivit ganska mycket, så Camilla och hennes familj åkte hem. Även Olle, Johan och Sofie tog sig hemåt. Det var bara chefen som stannade kvar lite längre och tur var det, för en stund senare fick han oväntat besök.

När Johan tog Sofie i handen, så pirrade det till i hela kroppen på Sofie. De hade verkligen inte haft någon vidare kontakt sedan den där dagen då Jonny ställt till det. Sofie visste inte säkert varför, men det kändes ändå ganska skönt att ha fått lite extra utrymme. Det borde varit tvärt om. Det borde varit skönt med extra sällskap, fast det hade det inte gjort och det var som om Johan hade känt av det. Fast nu kändes det bra att återuppta kontakten med Johan.

I hennes ögon var Johan både attraktiv och väldigt omtänksam. Och när han tagit kommandot bland killarna på lagret så hade hon sett en sida av honom som hon inte visste att han hade, en sida som hon gillade. När de kommit halvvägs genom butiken, vände hon sig mot honom och log.

-Tack, sa hon.

-För vadå?

-För att du väntat på mig. För att du är kvar vid min sida. Och för att du gett mig utrymme efter det där med Jonny.

-Det var självklart. Jag har ju väntat på dig i flera år och jag kan vänta länge till om det behövs. Den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge.

-Jag är redo. Du behöver inte vänta längre. Ska vi se om vi hittar något hus eller någon lägenhet vi kan flytta in i tillsammans.

-Ja, om du vill det.

-Vi kan ju i alla fall välja ett, vi behöver ju inte flytta in på direkten om vi inte vill.

-Det tycker jag låter som en bra idé.

De två promenerade hela vägen till det aktuella området medan de diskuterade vilket alternativ av boende de helst ville ha. Inom området fanns ju alla möjliga typer av hus och lägenheter.

-Vi får nog gå till det där områdes kontoret, sa Johan. Jag tror vi behöver en överblick över alla husen. Det satt väl en karta på en vägg där va?

-Ja, jag tror det.

Chefen blev glad när han fick se dem komma.

-Jaså här kommer ni, sa han.

-Ja, vi tänkte försöka välja ett gemensamt boende.

-Låter som en bra idé. Det finns ju flera villor i området. Välj någon av dem.

-Nja, vi behöver inte något så stort. Det är ju bara vi.

-just nu ja, men ni kanske förökar er.

-Då tror jag vi tar det då.

-Som ni vill, men det är ju nu husen är lediga.

-Vi vill nog hellre ha någon form av radhus eller liknande. Kanske i närheten av det där grönområdet.

Johan ställde sig framför den stora kartan på väggen.

-Vad tror du om någon av de där husen, sa han till Sofie. De ser ut att ligga fint där vid parken.

-Vi kan väl gå och kolla på dem.

-Gör ni det. Ta nycklar med er till dem alla, så att ni kan gå in i dem och undersöka dem lite närmare. Själv försöker jag få en överblick på vad det är i alla de här pärmarna.

Sofie hade bott flera år i samma område, men hade aldrig varit runt och tittat på de andra husen. Hon hade egentligen bara förflyttat sig från sin egen lägenhet och till jobbet. Hennes nuvarande lägenhet var en del av en flera lite mindre radhus som låg i samma område. Det var inte förrän idag hon förstått att det fanns så många olika typer av boendeformer. Visst hade hon sett att det fanns flera flervåningshus i närheten, men hon hade aldrig varit nära dem. De där villorna hade hon aldrig sett och att det fanns ett grönområde i närheten visste hon inte heller. Hennes lägenhet låg alldeles i utkanten av det bortglömda bostadsområdet och det hade aldrig funnits någon anledning att ge sig längre in i området eftersom det ändå mestadels var förfallet. Nu hade hon och Johan både nycklar till de intressanta husen med sig och papper och penna i handen. De tänkte att de ju lika gärna kunde börja sin undersökning av området när de nu ändå skulle ta sig fram längs en del av gatorna.

-Alla vägarna här verkar ha namn efter olika blommor, sa Johan. Nu går vi på Pionvägen som går parallellt med Vallmovägen. Det verkar finnas en Blåklintsstig, en väg som heter Smörblomsvägen och en som heter Maskrosstigen.

-Men det är väl fint ändå. Det är ganska fina namn tycker jag. De här husen verkar dessutom vara lika röda som Pioner kan vara.

-Ja, och kolla där. Där framme är Smörblomsvägen och där ser husen ut att vara gula. Jag undrar om det bara är en slump eller om det är så i hela området.

-Det är nog inte en slump. Kika här mellan dessa husen. Gick vi inte parallellt med Vallmovägen sa du?

-Jo, och de husen är röda, jag ser… undra vem som kom på den idén.

-Det är bra för oss. Blir lättare.

-Vad heter gatan du bor på? Din lägenhet är väl grå.

-Ja, men jag bor inte på någon blomma. Jag bor på en veckodag. Onsdagsvägen. Jag tror alla lägenheter är grå precis där jag bor.

-Det får vi kolla upp senare. Det verkar inte bo någon på just den här gatan.

-Nej, det ser väldigt tomt ut. Jag fattar inte hur de kunnat låta det gå så här långt. Det är ju jättesynd att de står tomma. Det är lite som en spökstad.

-Hur tror du chefen tänker angripa alla de här husen. Han kan ju inte rusta upp alla på en gång och var ska han få hyresgäster från?

-Jag vet inte.

Johan och Sofie vandrade vidare. De gjorde en anteckning i sitt block om det där med färgerna på husen och namnen på vägarna. De skrev också att de röda husen var flervåningshus och även de gula verkade vara flervåningshus, fast lite lägre. Bland de blå husen var det flera parhus och några som Sofie trodde kallades kedjehus.

-Var det blåklintstigen vi skulle till?

-Ja, det var vad vi sa innan i alla fall.

-Det är nog in här då, sa Sofie.

-Det ser ut att vara lite mer avskilt. Bara två parhus med en liten skog på ena sidan och grönområdet på baksidan.

-Ja, det ser ganska mysigt ut. Här skulle jag absolut kunna tänka mig att bo. Fast de här husen ser sämre ut än de vi passerat hittills.

-Ja, jag håller med. Här ligger det ju ett helt träd över vägen. Att ingen har röjt upp det.

-Det har väl inte behövts. Ingen bor ju här ändå.

-Nä, men ändå. De kan ju inte låta omkullblåsta träd ligga kvar så.

-Ajaj, kolla där på gaveln. Där är fönstret helt trasigt. Det måste vara fuktskadat så som det ser ut. Ska vi gå in och kolla.

-Ja, det är lika bra.

Johan letade upp den rätta nyckeln och låste upp dörren. Tillsammans gick de in och såg sig omkring.

-Men vad är det här? Vem har bott här förut? De har ju inte ens tagit med sig alla sina saker.

-Jag tror inte att det är de som bodde här som lämnat alla saker. Jag tror att de haft visningar, men inte lyckats hyra ut det. Det ser ut att vara möblerat så som det ser ut i annonser. Se, de har haft blommor på bordet och en skål med frukt.

-Den frukten lockar inte mig. Fy vad äckligt.

-Ja, fast nu luktar det inte längre i alla fall. Har väl passerat det stadiet för länge sedan.

-Ska vi kolla hur det ser ut på andra våningen och där fönstret är trasigt.

-ja, det gör vi.

Tillsammans tog de sig upp på ovanvåningen och precis som de misstänkt så hade regnet letat sig in och gjort massiva skador.

-Vad kan man göra åt det där, undrade Sofie.

-Jag har ingen aning. Det får någon som är hantverkare titta på. Detta är nog inte det hus som ska hyras ut i första hand.

-Nej. Ska vi titta in i det som är längst bort. Det lockar mig mest. Det verkar väldigt avskilt.

-Det gör vi.

För att komma till det bortersta av husen tvingades de gå på gräsmattan framför husen för att komma runt det välta trädet.

-Det kan nog bli lite mörkt här med skogen som skuggar från två håll. Ja, och de stora träden mot parken från andra hållet.

-Ja. Men det kanske inte är så farligt. Så nära är ju inte träden. Det kanske kan bli lite sol någon gång på dygnet.

-Ja, kanske det. Det ser ju ganska fint ut här annars.

-Vadå, menar du de trasiga brevlådorna eller alla grenar på gräsmattan?

-Nej, om man jämför med det första av dessa hus, så är ju detta i bättre skick. Vi kan väl gå in och kika?

-Absolut!

Innanför dörren stod de i en hall med trappa upp till ovanvåningen direkt till höger. Till vänster fanns ett utrymme med tvättmaskin och torktumlare. Vägg i vägg med tvättrummet fanns badrummet och rakt fram från entrédörren låg sovrummet. De förra ägarna hade valt att lämna kvar både säng och sängbord, men i övrigt var rummet tomt. Johan och Sofie gick ut i den lilla hallen igen och vidare in i köket. Köksbordet som de förra ägarna också lämnat kvar, stod vid fönstret mot vägen. Slutligen gick de in i det rum som fungerade som vardagsrum. Därifrån kunde man gå ut genom en altandörr och till en liten uteplats. På ovanvåningen fanns precis som i det första hus de varit inne i ett större allrum och ett rum som skulle kunna inredas för framtida behov.

-Ja, vad tror du Sofie? Skulle du och jag kunna bo här tillsammans?

-Det tror jag nog. Det är ju bra att det finns tillhörande carport på andra sidan vägen, så att man kan ställa in bilen. För vi lär behöva köra bil härifrån för att komma till jobbet. Det blir för långt att gå.

-Jag håller med

-Ska vi gå till chefen och säga att vi bestämt oss?

-Ja, det gör vi. Spännande!

-Ja verkligen. Skulle vi ångra oss, så verkar det finnas andra alternativ att välja mellan.

Chefen blev glad när han hörde att de hittat ett boende som de gillade. Och han uppskattade att de redan börjat göra anteckningar om vad som behövde göras och att de hittat ett system i namnen på gatorna.

-Hur går det för dig då, undrade Johan.

-Det går sådär, sa chefen. De andra från jobbet har varit här och hälsat på och Camilla sa att hon skulle försöka komma hit och hjälpa mig gå igenom en del av alla de här pärmarna. Det är fullständig kaos här. Jag förstår mig inte på deras system om de ens haft något.

-Kommer hon i kväll?

-Ja, hon sa att hon skulle försöka det en liten stund. Hon sa att hon skulle ta med sig sin man och barnen efter att de ätit kvällsmat. Är ni hungriga? Jag är utsvulten. Får jag bjuda på en bit mat.

-Det är bättre att jag fixar något, sa Johan. Om jag får låna din bil så kan jag åka och köpa något som jag kan laga till.

-Gärna! Hjälper du honom Sofie eller vad vill du göra?

-Det är nog bättre att Johan fixar det där med maten själv. Han är bra på mat, det är inte jag. Har Olle varit här?

-Ja, han är ute och tittar på de olika husen han också.

-Då är det nog bättre jag följer med honom, så kan jag ju fortsätta undersökningen av området. Har du hans nummer, så ringer jag och kollar var han är.

Olle blev glad när Sofie ringde och han uppskattade hennes sällskap i jakten på lägenhet. Olle var tydligen mer intresserad av lägenhet i flervåningshus, så de bestämde träff utanför ett av dem. Under tiden som Olle och Sofie kikade runt i de olika lägenheterna fixade Johan mat till dem alla i lägenheten ovanför områdets kontor. Det var lugnast att vara en våning ovanför alla pärmar som inte lockade Johan.

Det hade varit en lång dag men alla kände sig nöjda med hur den slutade. Äntligen skulle Johan och Sofie flytta ihop, men att bo ihop med någon när man bott ensam i flera år, är en omställning som inte är helt enkel.

Killarna på lagret hade tusentals med frågor till både Johan och Sofie som hade valt att stanna kvar en kort stund på lagret efter att chefen informerat om sitt stora köp. Killarna undrade både om det där med att chefen plötsligt blivit kristen och hur det såg ut i bostadsområdet han köpt och …. ja frågorna bara haglade över stackars Johan och Sofie som knappt kunde freda sig.

-Ska ni bo där nu då, undrade Albin. Ska ni flytta ihop och gifta er? Alltså sedan det där frieriet så har ni varit lite anti mot varandra tycker jag. Du har ju snackat mer med Skorpan än med Johan Sofie. Jag har tänkt att jag har hört fel att det är Skorpan du ska gifta dig med och inte Johan.

-Nu räcker det, röt Johan. Han var själv lite förvånad över hur sträng han kunde låta och när han såg på de andra så insåg han att de inte heller var beredda på tonfallet. Men han fortsatte:

-Sofie och jag har varit runt med chefen hela dagen och börjar bli lite trötta, men vi vet inte mycket mer om det här köpet än ni. Inte ens chefen själv vet något. När jag snackade med honom i fredags så var han inne på att inte köpa. Men saker förändrades. Han kommer att behöva vår hjälp mycket mer än vad jag tror att han anar och då går det inte att ni håller på att tjafsar om struntsaker. Gör det ni blivit tillsagda att göra. Det han har sagt till mig är att han tänker att ni alla ska stiga i graderna, men då kan ni inte hålla på såhär. Visa att ni är ansvarstagande och att han kan lita på er i vått och tort. Vi har haft det ruskigt bra här på lagret i många år. Nu är det hög tid att vi ger tillbaka något till chefen.

-Förlåt Johan, du har rätt. Chefen är verkligen den bästa boss man kan ha. Och som jag fattade det i fredags så gör han ju inte den här affären för att bli rik och tjäna pengar utan för att hjälpa folk i nöd. Det tycker jag är storartat. Det förra bolaget hade såklart en affärsplan som gick ut på att tjäna pengar, men så ser ju inte chefens plan ut. Jag lovar att jag ska göra vad jag kan för att hjälpa honom. Finns det något jag kan göra idag?

-Gör klart här. Det är såklart viktigast. Vi måste ju se till att detta rullar vidare minst lika bra som det hittills gjort. Kanske viktigare än någonsin att vi ser till så att det går bättre än det gjort förut. Jag tror chefen behöver det här stället som en plats han kan falla tillbaka på och då vill det till att vi ger honom det.

-Vad bossig du låter Johan. Jag gillar det, sa Camilla som sagt tack och hej till kunden hon behövde hjälpa. Nu stod hon åter i dörröppningen till lagret.

-Jag med, sa Sofie, som genast ångrade sig. Alla tittade på henne, även Johan. Hon ville sjunka genom jorden, men som vanligt är det inget som händer. Johan log mot henne, men vände sig sedan åter till killarna.

-Jo, alltså, fortsatte han. När ni är klara här, tycker jag att ni ska åka ut till det där området. Visa intresse. Mycket mer än så kan ni inte göra där just nu. Men att visa chefen vårt stöd är kanske det han behöver bäst just nu. Och se till så att Olle blir en del i vårt gäng. Vi är ju en familj. Vi bryr oss om varandra. Det har vi alltid gjort. Gissningsvis är Olle den första i en lång rad med nya människor vi kommer att lära känna. Det kommer att bli en väldigt stor familj. Därför är det kanske extra viktigt att vi är noga med att hålla ihop och att hjälpa varandra. Särskilt vi som varit här längst, men även du Olle. Det vilar ett ganska stort ansvar på dig med nu. Större än vad som kanske är rimligt för en som precis börjat. Men det är viktigt att du kommer in i familjen. Du måste berätta om dig själv för de andra. Har du gjort det?

-Nej, inte än, inte så. Inte det jag tror du tänker på.

-Nej, det är lika bra du gör det på en gång.

Olle sänkte huvudet. Det var inte vad han hade tänkt sig. Han ville bara kunna smita undan och försöka glömma det som varit. Han ville ju ha en ny start.

-Okej, sa Johan. Jag börjar. Det är inte lätt att berätta vad man har i bagaget, men det blir kanske lättare för dig om jag berättar min historia för dig. Innan jag började här var jag inte den jag är idag. Jag raggade tjejer på krogen och hade alltid en hel hög med mig hem. Jag var den häftiga killen som de andra killarna beundrade för att jag var så bra med tjejerna. Jag var alltid bjuden på alla fester för då kom tjejerna. Jag hade inget jobb, mitt jobb var att ragga tjejer. Men en grannfru fick mig att bli Kristen och sedan dess har jag lämnat det där raggarlivet helt bakom mig.

-Jag har varit alkoholist, sa Sven som också anslutit sig till skaran på lagret. Det var bossen som hjälpte mig ur det. Sedan jag började här har jag inte druckit något. Dricker inte ens alkoholfri öl. Det påminner för mycket och jag vill inte dit. Det sabbade min relation med första frun och jag vill inte förstöra den relation jag har nu.

-Det har du inte sagt till oss förut, sa Skorpan.

-Nä, ingen har frågat.

-Så dumt! Har alla här något i bagaget?

-Inte vet jag, sa Johan. Jag och Sven har uppenbarligen det.

-Jag har också varit alkoholist, sa Olle. Det förstörde mitt äktenskap också. Jag har inte druckit något sedan hon kastade ut mig. Jag har bott i min bil sedan dess och det var då jag lämnade spriten. Känns ganska skönt att höra dig berätta att du också haft problem med alkohol, sa Olle vänd mot Sven. Men jag har mera i mitt bagage. Jag är en tjuv också.

-tjuv!?!

-Nja, när jag jobbade som snickare tog jag en del material med mig hem. Spik, brädor och en del annat för att bygga en altan. När frun slängde ut mig bodde jag ett par månader i de hus vi byggde, men när chefen kom på mig fick jag lämna både mitt provisoriska boende och jobbet.

-Vet chefen om detta?

-Ja jag har berättat. Men jag ångrar mig och tänker inte göra om det.

-Vet ni, sa Johan. Eller ja, ni vet ju att jag tror på Gud. Men jag tror att det är Gud som skickat hit Olle och därför tror jag på Olle när han säger att han lämnat det där bakom sig. Dessutom måste vi ju ge honom en chans. Vi har ju fått en chans av chefen. Nu är det vår tur att ge Olle den chans han behöver. Om han inte håller sig till ärligheten, så kommer Gud själv att straffa honom och då skulle inte jag vilja vara Olle. Men om han håller sig till sanningen, då tror jag att chefen just anställt en väldigt bra medarbetare.

-Du har rätt Johan. Jag är imponerad, sa Camilla. Jag har aldrig sett dig sådan här förut. Det har gjort dig gott att vara med chefen idag.

-Hmmm…jag vet inte. Men jag tycker bara att vi måste ställa upp för chefen, det är allt. Och vi kan ju inte döma någon på förhand.

-Du har rätt Johan. Är det du som är nya chefen här nu när vår vanliga chef inte är här.

-Nej, det tror jag inte. Det brukar ju vara Camilla som tar över när han inte är här. Det verkar som att han vill ha mig och Sofie i det nya området.

-Ska du inte vara här mer?

-Jo, det hoppas jag. Jag sa till chefen att det var vad jag ville. Jag trivs här.

-Det var bra, så att vi kan fortsätta att retas med dig.

-Ja, retas ni, men det verkar som att även ni börjar vackla. När det gäller tro på Gud. Det här med Olle var ett tecken som även ni fattade.

-Jag fattar inte vad ni menar, sa Olle. Varför hänger ni upp er på att jag heter Olle och att jag är snickare?

-Jo, för i fredags, innan chefen träffade dig, hade han ett möte med oss. Han berättade om det område han just köpt, fast då hade han såklart inte köpt det och tänkte inte göra det heller. Men som exempel på personer han tänkte hjälpa, så sa han Olle, en snickare och Kalle en kille som har koll på siffror. När han sedan träffade dig så förstod han att det var Gud som gett honom ett tecken.

-Ooo wow… nu blev till och med jag lite imponerad. Jag tror verkligen inte på någon Gud, sa Olle, men det där var ändå lite coolt.

-Ja vi vet. Så nu förstår du varför vi alla reagerade när du sa att du hette Olle.

-Ska jag ringa min kompis Kalle också kanske?

-Det kan du nog göra, fast inte idag. Vi klarar inte av mer nyheter idag eller ens den här veckan. Jag tror att Kalle kommer att behövas här, men vänta med att ringa honom tills chefen säger.

-Eller tills du Johan säger, sa Olle. Jag ser dig lite som halvchef faktiskt. Du verkar ta kommandot väldigt bra.

-Nä, det är bättre du ser mig som Bibel Johan. Eller vad nu de andra kallar mig. En annan dag så ska jag visa dig min Bibel-hörna. Jag har fått en egen avdelning i den här butiken. Det kan du också få om du vill. Svampen har en hylla med speciella pennor som han brinner för. Men man måste såklart ha det rätta engagemanget för det man vill ha en egen hylla till.

-Häftigt ändå, sa Olle.

-Ja, men nu måste nog jag och Sofie gå. Jag tittar in här imorgon bitti innan jag fortsätter ut till chefens område.

Med det sagt, tog han Sofie i handen och gick.

-Är de ett par, undrade Olle.

-Ja, han har friat till henne, men sedan dess verkar de ha hamnat på is. Har inte sett honom hålla hennes hand sedan den där dagen ni vet.

-Nä, inte jag heller. Jag trodde att de skippat det hela. Jag har varit nära att bjuda ut henne igen.

-Men Skorpan, skärp dig!

-Ja, men vadå, hon är ju så läcker.

-Ja, men du ser väl att hon har ringen på sig, sa Camilla

-Jaja, men ändå. Johan verkar ha kört in i väggen. Jag har haft god lust att ge honom en kick i baken flera gånger. Varför är de inte tillsammans med varandra när de ska gifta sig?

-Det blev väl lite för mycket med det där med Jonny.

-Jonny, undrade Olle.

-Jonny var Sofies förra kille, en riktig gangster. Han kom hit och kidnappade henne och han misshandlade Skorpan. Det var ett stor polispådrag. Vi var alla i chock efter det. Särskilt Johan och Sofie. Också du förstås Skorpan.

-Ja, honom vill jag inte träffa fler gånger. Men det hoppas och tror jag att jag slipper. Han hamnade bakom lås och bom och lär sitta där ett tag.

-Nähä, killar. Ska vi göra ett sista ryck här så att vi blir klara.

-Visst.

Så återgick alla till sina arbete. Killarna på lagret avslutade det de höll på med och städade sedan undan efter sig. En efter en lämnade de butiken och tog sig till den adress chefen satt på anslagstavlan. Alla var de nyfikna på hur det såg ut.

Olle blev väldigt förvånad när Johan sa åt honom att chefen ville prata mera. Han hade egentligen inte hoppats på något när han kom till butiken. Han hade ju varit runt i hur många butiker och städer som helst och det var självklart att ingen ville anställa en alkoholist. Än mindre en alkoholist som stjäl. Han undrade därför vad det var chefen ville prata om.

-Jag anställer dig på prov, sa chefen. Jag kan behöva en snickare framöver, men du får börja här nere på lagret.

-Åååå… tack!!! Tusen, tusen tack!!!

-Kan du börja nu direkt?

-Ja, självklart.

-Bra. Då går vi ner och presenterar dig för de andra.

Först gick de till Camilla och Sven som stod i kassorna. Sven var upptagen med en kund, men Camillas kund var precis klar.

-Det här är Olle, sa chefen till Camilla.

-Olle, sa Camilla förvånat. Hon tänkte genast på det möte de haft i fredags med chefen. Då hade chefen använt Olle som ett exempel på person som skulle kunna tänkas vilja flytta in i området som chefen funderade på att köpa.

-Ja. Precis.

-Ni verkar ha hängt upp er på mitt namn, sa Olle. Du verkade lika förvånad i fredags när vi träffades, sa Olle, vänd mot chefen.

-Ja. Det får jag förklara en annan gång, sa chefen och vände sig åter till Camilla. Olle har varit snickare, men ska börja jobba här hos oss från och med idag på prov.

-Snickare, utropade Camilla. Det var ju ännu en sak som stämde in på chefens exempel från fredagens möte. Konstigt sammanträffande!

-Ja, just det.

-Du råkar inte ha en kompis som heter Kalle, sa Camilla mest på skämt.

-Jo, det har jag faktiskt. Fast han jobbar mer med siffror och sånt.

-Nähä… både chefen, Johan, Sofie och Camilla höll på att trilla baklänges när de hörde Olles svar.

-Behöver han också jobb kanske?

-Ja det gör han faktiskt. Behövs det så mycket ny personal?

-Det får vi prata om en annan gång. Nu måste vi ut på lagret.

-Du chefen, sa Camilla. Det där du sa i fredags…. visste du om Olle då?

-Nä.

-Men…

-Ja, jag vet, sa chefen. Du behöver inte säga något. Jag vet vad du tänker.

-Jag behöver nog gå en kurs hos dig Johan, sa Camilla som inte kunde förstå hur det kunde dyka upp en Olle precis när chefen pratat om det. Fanns det en gud som styrde allt i alla fall?

-Det går så bra så, svarade Johan. Men inte idag. Vi verkar vara upptagna med annat.

-Ja, jag märker det. Välkommen hit Olle.

-Tack. Vi får prata mer sen. Vi ska visst ut på lagret, sa Olle.

Johan, Sofie, Olle och chefen gick tillsammans ut mot lagret. Där hade de andra redan samlats precis innanför portarna.

-Jaha, här står ni allesammans. Har ni inte jobb att sköta?

-Jo, men det verkar inte vara någon direkt vanlig dag idag. Varför är inte Johan och Sofie på sina vanliga platser?

-Därför att jag behöver dem idag.

-Du har aldrig behövt dem så på det sättet förut. Du har bara behövt dem där de brukar vara.

-Ja, fast idag är precis som du säger inte en vanlig dag. Möt Olle. Han är er nya kollega.

-Olle?!

-Ja, Olle, Han är en före detta snickare och han har en kompis som heter Kalle som sysslar mer med siffror.

-Nähä. Du skojar med oss?

-Nej, det gör jag inte. Jag vill att ni tar hand om Olle och visar honom runt och hur allt fungerar. Han börjar jobba här med oss från och med nu. Se till så att han blir en del av familjen. Är det någon av er som känner sig manad att ta lite extra hand om Olles i början?

-Jag kan hjälpa dig, sa Albin. Jag heter Albin. Kom, jag visar dig runt. Du får väl göra Johans jobb idag eftersom han verkar vara upptagen med annat.

-Sätt inte för hård press på honom bara, sa chefen. Jag sätter dig som ansvarig Albin.

-Ska jag inte ha högre lön då?

-Det kan vi diskutera senare. Johan, Sofie och jag har lite bråttom. Vi ska iväg till ett möte i centrum. Vi kan väl ta ett gemensamt möte i eftermiddag när vi kommer tillbaka.

En stund senare satt Johan och Sofie i chefens bil för andra gången den här dagen. Den här gången var de på väg till mötet med fastighetsbolaget som skulle sälja hela Sofies bostadsområde. Väl inne på det fina kontoret möttes de av chefens kompis som fixat kontakten.

-Tjena, hojtade kompisen när han fick syn på chefen. Du tog med dig förstärkning ser jag.

-Ja, det här är Johan och Sofie som jobbar hos mig och Sofie bor i det aktuella området.

-Passande, sa kompisen. Vi går väl in på en gång.

I det lilla konferens rummet satt det flera herrar som alla presenterade sig med namn som glömdes direkt när de sagt det.

-Ja, det är väl bara för dig att skriva under. Du har ju läst avtalet redan.

-Ja, det har jag, sa chefen. Idag har vi varit runt och tittat på området och det är verkligen i bedrövligt skick. Varför har ni inte gjort något åt det?

-Det finns många anledningar. Har du ångrat dig? Vi ser gärna att du köper det, för annars tvingas vi sälja till en konkurrent och då kommer de att bli större än oss och det känns inte bra.

-Är det inte bättre att ni själv rustar upp det?

-Vi har försökt, men vi har inte fått snurr på det. Det behövs nya idéer. Någon som du som inte är van vid fastigheter kan vara precis vad området behöver.

-Men om inte ni som är vana får snurr på det hur tror ni att jag ska lyckas?

-Som sagt, du har kanske andra idéer.

-Ni borde kunna hjälpa mig igång lite.

-Det gör vi inte. Det är ju därför som vi säljer. Vi vill inte lägga några fler resurser där. Men vi kan sträcka oss till att du får några av våra gamla gräsklippare, traktorer och andra redskap på köpet, sådant som vi ändå tänkt byta ut och som just nu står inom området, så slipper du börja med att köpa in det och vi slipper rensa undan. Du får det som det står där nu, inklusive allt skräp och alla maskiner du hittar.

-Okej, jag skriver under.

När dokumentet var signerat och betalningen genomförd tog det praktiska vid. Med chefen i spetsen följde de efter den vaktmästare som kallats in på kontoret. Vaktmästaren körde före dem till ett hus i området som fungerade lite som ett lokalt kontor och förråd för hela området. Där fanns både en del av de redskap som utlovats och nycklar till husen.

-Man kan säga att det är tre område i ett som du köpt, sa vaktmästaren. De andra husens nycklar finns i liknande kontor i husen här intill. Ni kan ringa mig om det är något ni undrar över. Jag har varit här förut och fixat med en del, så jag har koll på hur det mesta fungerar. Men sedan de byggde det där nya området så är det ingen som varit här, inte jag heller. Jag hoppas att ni kan få ordning på det. Det har varit väldigt fint här och det finns stor potential.

Chefen knappade in vaktmästarens telefonnummer i sin telefon och sedan vaktmästaren lämnat dem stod de tre kvar ensamma i det lilla rummet som tydligen fungerat som kontor. Datorer och hyllor med pärmar stod kvar som om någon bara lämnat allt ena dagen och sedan glömt komma tillbaka.

-Jaha, vad säger ni? Har jag gjort något dumt?

-Det har du frågat snart hundra gånger. Vi vet inte. Men vi ska göra vad vi kan för att hjälpa dig. Du har ju hjälpt oss och nu är det inte mer än rätt att vi hjälper dig.

-Nu är det nog hög tid att vi berättar för de andra vad vi sysslat med hela dagen.

De tre lämnade området och körde tillbaka till butiken. Olle hade fått sin rundvandring och stod nu bredvid Albin och packade ner några böcker i en låda.

-Hur går det, undrade chefen.

-Jo, det går ganska bra. Lite ovant, men jag kommer väl in i det.

-Det tror jag säkert. Ja, som ni förstår så får det bli ett snabb möte här mitt på golvet. Camilla och Sven, ni håller ögonen på era kassor. Jag ska fatta mig så snabbt och kort som möjligt. Det där området som jag berättade om i fredags är nu mitt. Jag har precis köpt det.

-Men, du skulle väl inte, protesterade Albin.

-Nej, jag trodde inte det i fredags när jag lämnade er. Men Johan kom upp till mitt kontor efteråt och vi hade ett bra samtal, han och jag. Och apropå det så är det lika bra att jag erkänner en sak. Jag tror också på Gud, precis som Johan. Jag gjorde inte det från början, men jag antar att det är Johan som förvandlat mig.

-Det kan jag inte, det är bara Gud som kan förvandla hjärtan.

-Ja, men du hjälpte till…. I alla fall, när Olle dök upp här utanför dörrarna i fredags såg jag det som ett tecken. Och när min kompis ringde idag och sa att priset var justerat till det bättre, så såg jag det som ännu ett tecken. Jag har precis varit och skrivit på alla papper. Området är mitt. Olle, i natt behöver du inte sova i din bil. Jag har massor med tomma lägenheter som du kan välja mellan. Johan och Sofie hjälper dig. Som det ser ut nu, så får de ett ganska stort ansvar för nya området. Vi kommer att behöva mera personal och med det behöver jag er andra till hjälp. Jag kan inte lova att det påverkar er lön i fösta taget. Jag måste först se hur jag ska kunna ro det här köpet i land. För att lyckas med det kommer jag att behöva all hjälp jag kan få från er. Som jag sa i fredags så ser jag er som en familj och jag hoppas att ni vill hjälpa mig så som man hjälper varandra inom en familj.

-Det är klart. Du har ju gjort hur mycket som helst för oss. Vi har förmodligen redan för hög lön, så det är väl inte mer än rätt att vi jobbar lite extra ett tag.

-Jag måste gå, det är en kund, sa Camilla. Men grattis chefen. Jag tror du fixar det. Förlåt att vi var skeptiska i fredags. Nu ska vi verkligen försöka hjälpa dig. Säg bara vad vi kan göra.

-Det vet jag inte än. Johan och Sofie ska gå igenom området imorgon och sedan får vi ser hur vi går vidare.

-Ganska spännande, tyckte Svampen.

-Ja, visst är det. Jag hoppas bara att det inte är för spännande, sa chefen. Johan och Sofie, ni kan väl åka dit ut redan nu. Ni har ju ett separat uppdrag att sköta där och det är lika bra att ni börjar på det i eftermiddag. Klockan är mycket och arbetsdagen är snart ändå slut. Själv finns jag på den här adressen, sa chefen och satte en lapp med adressen till områdets kontor och förråd på anslagstavlan. Ni som är nyfikna är välkomna att titta in.

Med de orden lämnade chefen lagret. Han gick upp på sitt kontor en snabb vända innan han tog bilen till det rum mitt i sitt nya bostadsområde som de närmaste veckorna skulle bli hans huvudsakliga kontor. Att alla plötsligt hade fått extra mycket att göra, förstod de, men hur mycket var det ingen av dem som kunde ana.

Chefen hade just avslutat sitt samtal med kompisen som var kontakten till det köp av bostadsområdet där Sofie bor. Ett stort bostadsområde och köpet skulle ske under eftermiddagen. Det var ett hastigt beslut och både Johan och chefen tyckte det kändes som att de nu var ute på mycket djupt vatten.

-Ja, du chefen, nu får du sätta all din tilltro till Gud. Det här tror jag inte att du reder ut ensam.

-Nej, det gör jag inte och just därför ska du följa med mig idag. Du kan förresten stanna här uppe hos mig resten av dagen, för du är just på väg att stiga i graderna.

-Va? Jag? Nej, jag är inte rätt man för det. Jag vill inte.

-Det spelar inte någon roll vad du vill. Jag behöver din hjälp. Jag kommer att behöva allas hjälp. Men efter vårt samtal i fredags så är det du som hjälper mig idag. Du och Sofie. Någon av de andra killarna får ta hennes plats i kassan idag. Hon ska också hit upp. Kan du gå ner och fixa det, utan att säga till dem vad det gäller.

-Ja, det klarar jag av i alla fall. Men håll det på den nivån tack.

Johan reste sig från stolen och gick ner till Sofie. Du och jag ska vara med chefen hela dagen idag.

-Varför?

-Det måste han berätta själv. Jag ska bara hämta någon av killarna som kan ta din plats.

-Jaså här kommer du Johan, sa kollegorna på lagret. Det var ett långt möte du hade med chefen. Hade du ställt till det så illa för dig.

-Nej, inte än. Men om en stund kanske. Han vill ha mig och Sofie hela dagen, så någon av er behöver ta hennes plats i kassan.

-Oooo… ska han hjälpa er med bröllopsplanerna kanske, retades Skorpan. Det kan behövas. Ni har inte gjort många knop i det ärendet än.

-Nej, jag tror inte att det handlar om det. Jag kan inte säga vad det gäller. Det får bossen berätta själv senare.

-Vad hemlighetsfull du är. Kom igen. Berätta!

-Tyvärr, jag kan faktiskt inte. Så vem av er tar kassan?

Sven anmälde sig. Han tyckte de andra var lite jobbiga för stunden. Sven var nästan pensionär och orkade inte alltid med de yngre killarna. Han tyckte det skulle bli trevligt att få prata lite med ”vanliga” människor i butiken och med Camilla i den andra kassan.

När Johan var tillbaka på chefens kontor, hade han Sofie på stolen bredvid sig. Chefen berättade i korta drag för Sofie om Olle som skulle komma på anställningsintervju och om erbjudandet om att få köpa bostadsområdet som hon bodde i.

-Så du ska köpa det ändå, sa Sofie när chefen berättat klart.

-Ja, alltså jag har inte skrivit på något papper än, men jag vill att du och Johan följer med mig och gör det. Alla ni som jobbar här kommer att få ta ett mycket större ansvar framöver och ni två kommer att få börja. Johan, för att han och jag hade ett bra samtal i fredags och du, Sofie, för att du bor i det området jag ska köpa. Hur är det, ni har inte flyttat ihop än va?

-Nä, inte ens nästan. Vi har liksom haft allt på is. Vi träffas knappt inte ens annat än här på jobbet.

-Men ni ska fortfarande gifta er?

-Johans Gud säger ju det.

-Ja, men vill ni det?

-Vet inte.

-Okej, ni behöver verkligen fundera igenom det och prata om det. Jag tänkte annars att ni kunde välja ett av husen som ert.

-Det var en ganska bra idé.

-Ja, men det vill ju till att ni ska bo tillsammans. Men om ni tänker det så är det bra. För då kan ni bli områdes ansvariga. Det passar bra eftersom ni då ändå bor där. Då ser ni allt och upplever vad alla de boende upplever.

-Men ska vi inte ha kvar våra jobb här?

-Det gör ni som ni vill. Ni får som vanligt fria händer, men jag behöver er hjälp. Och sedan är det upp till er hur mycket hjälp ni vill ta av andra och till vilka uppgifter.

-Jag trivs ju här, sa Sofie.

-Det gör jag också, sa Johan.

-Inga problem. Ni behöver inte göra mycket i området. Det väljer ni. Ska vi åka och titta? Jag har fått en karta skickad till mig över hela området. Tänkte det kan vara lämpligt att titta på det innan jag skriver på något.

-Ja, det är nog bäst. Det finns en hel del att göra där jag bor. Flera av husen är i väldigt dåligt skick.

-Vi åker en sväng, sa chefen till Camilla när de passerade kassorna . Du är ansvarig medan vi är borta. Det ska komma en kille till mig klockan tolv, men jag hoppas att vi är tillbaka till dess.

Sedan lämnade de tre byggnaden och satte sig i chefens bil. Johan och Sofie hade vars en karta i handen och när de närmade sig det aktuella området stannade chefen bilen vid kanten.

-Jag får se på kartan, sa han. Var börjar det?

-Det verkar vara från korsningen här framme, sa Sofie.

När chefen tittat på kartan en stund rullade han sakta vidare. De körde gata upp och gata ner och försökte beta av hela området. Det var verkligen ett väldigt stort område. Inom området fanns både vanliga villor och flerbostadshus. Tre olika lekplatser kunde de se under rundturen varav den ena låg i ett lite större park-liknande område.

-Vad ska du göra med alla de här husen? Det är ju jättemånga.

-Jag vet inte än. Jag har inte hunnit planera så noga. Eller jag har inte hunnit planera alls faktiskt. Vad tror ni, är det ett dumt köp?

-Du lär ju få att göra i alla fall. Kolla på det där huset till exempel. Inte konstigt att ingen vill bo där.

Johan pekade på ett av husen där rutan mot gatan hade en stor spricka. På framsidan av huset var det långt visset gräs som förmodligen inte blivit klippt någon gång under förra säsongen, om ens under säsongen dessförinnan.

-Ja, det är inte vackert. Ska jag strunta i det?

-Jag tror inte du kan det, sa Johan.

-Du har nog rätt. Jag skulle ångra mig. Även om jag förmodligen kommer att ångra mig även om jag köper det. Men i värsta fall kanske jag kan sälja det vidare igen.

-Ja.

-Har ni sett något hus som skulle passa er då?

-Nej, jag vet inte. Vi behöver nog mer tid att fundera på det.

-Det förstår jag. Ni behöver mer tid tillsammans överhuvudtaget. Nu är ni med mig idag, hela dagen, imorgon är det ni två som tillsammans pratar om livet och om det här området. Jag vill att ni går igenom allt och skriver upp vilka adresser som är värst, var det bor någon, och om det finns något som vi skulle kunna hyra ut ganska snart och om det är något som verkar ganska enkelt att göra något åt, men som kan få stor effekt. Nu måste vi tillbaka till butiken. Jag vill att ni är med och träffar Olle. I fortsättningen kanske jag behöver er hjälp med att anlita flera och framförallt med att hyra ut.

-Vet inte om det är vår grej.

-Nej, okej, men ni kan i alla fall vara med idag. Det ger er lite erfarenhet.

De tre hann precis sätta sig på chefens kontor när Olle knackade på dörren.

-Hej, Olle, sa chefen. Det här är Johan och Sofie. De jobbar redan här, men jag vill att de ska vara med under vårt samtal idag, hoppas att det är okej.

-Jaja, det är okej, hej, sa Olle och skakade hand med Johan och Sofie.

-Berätta om dig själv, sa chefen när Olle satt sig.

-Jo, som jag sa i fredags är jag utbildad snickare, men jag fick lämna när chefen kom på mig. Jag sa till dig i fredags att det var en olycka som gjort att jag inte kunde fortsätta, men den olyckan var egentligen jag. Det är inget jag är stolt över, men jag vill berätta om det direkt, för det kommer ändå att komma fram förr eller senare. Det som hände var att jag började ta med mig material hem. Först bara en låda spik, sedan några plankor som tycktes vara över. Men efterhand blev det fler och större grejer. Jag hade fru och två små underbara barn, men hon kastade ut mig eftersom jag hade problem med alkohol. Då började jag bo i de hus som vi byggde. Till en början var det ingen som märkte det, men efter någon månad blev det ganska uppenbart. Jag var inte längre välkommen varken till min fru eller till mitt jobb. Jag hade ingenstans att ta vägen. Sedan dess har jag bott i min bil. Alkoholen hade jag med mig i början av mitt liv i bilen, men när jag till slut insåg att den inte hjälpte, så slutade jag och har inte druckit en droppe på flera månader. Jag hade nått botten och kunde inte komma längre ner. Nu har jag varit runt i massor med städer med min historia, men ingenstans är jag välkommen. Jag förstår dem. Ingen vill anställa en som både dricker och stjäl. Men jag har lämnat det bakom mig. Jag är inte sådan jag ångrar varje dag hur jag ställde till det för mig. Nu behöver jag bara en chans för att få bevisa att jag inte är sådan.

-Det låter onekligen inte bra.

-Nej, jag förstår det, men jag vill berätta själv direkt. Det är mest ärligt. I början sa jag inget när jag var på intervju, men sanningen kommer ändå alltid fram förr eller senare. Därför erkänner jag alltid nu. Men som sagt har jag lämnat det bakom mig.

-Var det bara på grund av alkoholen som din fru slängde ut dig?

-Ja. Jag drack upp alla pengar som kom in i hushållet. Hon fick dessutom ta allt ansvar för barnen och hemmet. Jag kunde aldrig gå på några föräldramöten eller liknande och när barnen hade kalas, så fick jag inte vara hemma. Till slut kastade hon ut mig för gott.

-Så du har aldrig varit elak mot din fru?

-Nej, verkligen inte. Inte mer än det som alkoholen gjorde. Jag skulle aldrig slå henne till exempel om det är vad du är ute efter.

-Okej, tror du på Gud då?

-Nej, det gör jag inte. Jag såg i skyltfönstret att ni bland annat säljer Biblar. Måste man vara kristen för att jobba här?

-Det behöver man inte. Det är inte de andra. Jag var bara nyfiken. Något ni undrar Johan och Sofie?

-Nä.

-Okej. Då gör vi såhär. Har du något telefonnummer som vi kan nå dig på?

-Visst.

Olle skrev ner sitt nummer på en lapp och lämnade till chefen. Sedan gick han med sänkt huvud.

-Nå, vad tycker ni, sa chefen till Johan och Sofie när Olle gått.

-Ja, han verkar inte vara någon höjdarkille, men du lär ju behöva både snickare och hyresgäst, så vi kanske ska ge honom en chans.

-Tycker jag också, sa Johan. Du har ju gett oss en chans trots att vi inte var några elit-personer.

-Ja, jag håller med er. Men jag vill att han börjar här. Så att han kan komma in i gänget. Ska jag ringa honom direkt?

-Behöver du inte. Han har inte kommit längre än utanför dörren. Jag kan hämta honom.

-Gör det.

Johan reste sig från stolen. Att få säga till den där Olle att komma upp till kontoret igen kändes bra. Han verkade ju ärlig när han sa att han slutat med alkoholen. Visserligen fanns det stor risk att han skulle falla tillbaka. Men eftersom det förmodligen var Gud som skickat Olle till butiken, så borde det gå ganska bra. Eller?

När Johan hade lämnat kontoret kände chefen sig lite bättre till mods. Det kändes bra att berätta för Johan att de var två att dela samma tro. Hur det skulle bli med det där bostadsområdet var oklart, men som Johan sagt, så fick väl Gud vara lite tydligare om det verkligen var så han ville ha det.

Chefen stängde av sin dator och släkte lamporna. När han stod utanför entré dörren och letade efter sina bilnycklar kom plötsligt en man fram som presenterade sig som Olle.

-Är det du som äger den här butiken, sa Olle.

-Ja, sa chefen.

-Jo, jag undrar om du möjligtvis behöver någon extra personal. Jag är en före-detta snickare, men hamnade i ekonomiskt trubbel bland annat på grund av en olycka. Jag har sökt alla möjliga jobb via arbetsförmedlingen och jag har varit runt i nästan varje butik här i området.

-Heter du Olle, sa chefen?

-Ja…

-Och är snickare?

-Ja, från början var jag det, men jag gör allt, bara jag kan få ett jobb. Jag behöver börja om från början.

-Kom hit på måndag. Klockan tolv vill jag ha dig på mitt kontor. Du går bara upp för trappan runt hörnet där, sa chefen och pekade in i butiken. Du behöver inte säga något till Sofie eller Camilla i kassan, du kan bara gå rakt upp. Så kan vi väl diskutera saken då.

-Visst, tack! Tack snälla! Förlåt att jag kom så här sent. Jag har som sagt varit runt i alla andra butiker häromkring och klockan blev mycket innan jag kom hit.

-Inga problem. Jag var ju ändå kvar.

Chefen lämnade kvar Olle på trappan och gick till sin bil. Det var ett underligt sammanträffande. Tidigare på dagen hade han ju haft Olle som exempel när han pratade med personalen. Och i sitt exempel hade Olle varit snickare och haft ekonomiskt trubbel.

Måndag morgon var chefen på kontoret vid halv sju. Det var en halvtimme kvar tills lager-killarna skulle komma. Han tyckte om att vara på plats innan dem och att vara den siste att lämna byggnaden. Det gjorde visserligen att arbetsdagarna blev onödigt långa, men han såg inte sitt arbete som något arbete. Han älskade det han höll på med. Idag skulle han ju få prata mer med den där Olle till exempel. Kunde det ses som ett arbete? Dagens första uppgift var att se över veckans planering och sedan skulle han ta tag i någon av butikens böcker och läsa lite.

När klockan var strax efter nio, ringde telefonen. Den hade varit ovanligt tyst den här morgonen.

-Hej, det är Mikael Bland papper och pennor.

Chefen hade funderat länge på vad han skulle kalla sin butik när han startade den för flera år sedan. När en av gymnasiekompisarna ringde så stod han mitt bland papper och pennor och svarade mest på skämt just Mikael bland papper och pennor. Kompisen hade undrat om hans affär hette bland papper och pennor. Just då hette den inget, så Mikael hade sagt ja och därefter fick det vara så.

Mikael hörde direkt att det var kompisen som tidigare erbjudit honom att köpa det där bostadsområdet. Han fick en klump i magen. Vad skulle han säga? Men han behövde inte säga så mycket, kompisen på andra sidan luren skötte snacket:

-Har du funderat mer på det där området? Menar du allvar, är du intresserad?

-Nja, alltså jag vet inte.

-Vi har precis haft ett möte och jag berättade för dem om dig. Jag vet inte riktigt hur det kunde gå till för saker brukar ta väldigt lång tid att bestämma häromkring. Även om det bara handlar om vilken färg vi ska ha på våra pennor, så tar det tid. Men alla kände till dig och din butik. Du har ju fått en del uppmärksamhet i pressen på grund av det där med den där gangstern som kidnappade din personal. De är villiga att sälja hela skiten till dig nu direkt. Alltså inte hela företaget, men ett ganska stort område. Större än jag sa till dig från början. Nu är det ungefär dubbelt så stort område och prisbilden har också ändrats. De är angelägna att sälja och det snabbt. De har ett färdigt kontrakt att skriva på, ja det har du ju redan läst antar jag. Jag skickade ju över det till dig då när vi snackat om det första gången. Det var från början tänkt till annat bolag, men när jag berättade om dig, så ville de hellre att du skulle ta över. Därför är allt klart och priset kan du inte pruta på. Du får alla fastigheter för 1:- styck. Men då måste du ta dem nu direkt och i det skick de är.

-Va?

Chefen hade svårt att ta in vad han just hört.

-Ja, alltså det blir några hundralappar, sa kompisen i luren. Men de vill ha din signatur i eftermiddag och som sagt så får du området i det skick som det är. Och det är tyvärr en hel del att göra vid de där husen. För att inte tala om alla grönområden och lekplatser, ja rubbet. De har inte gjort något där på flera år. Det har liksom bara förfallit. De räknar med att det blir billigare att sälja till dig snabbt för en struntsumma än att rusta upp skiten och sälja senare. Det kostar dem massor med pengar varje dag just nu. Alternativet för dem var att riva allt, men då skulle de tvingas hitta nya bostäder till de få som bor där.

-Jag vet inte vad jag ska säga. Det kom lite som en chock det här. Jag var inte beredd. Jag sa ju det mest som ett skämt från början. Hur kan det komma sig att de sänkte priset?

-De vill ha en snabb affär och detta var snabbaste vägen.

-Men jag vet inte. Jag är inte riktigt beredd.

-Ja, jag vet, men nu har det blivit allvar. Du får fram till lunch på dig att fundera. Sedan måste jag nog ha ett svar.

-Ok, jag ska ha en arbetsintervju vid tolv. Är det okej om jag ringer efter att han gått.

-Hellre före. Du kan skriva papper efter, men besked före.

-Okej, jag ringer igen om någon timme.

Chefen avslutade samtalet, men lyfte direkt luren och ringde ner till lagret.

-Är Johan där?

Det var Albin som svarade:

-Ja han är här någonstans.

-Bra, skicka upp honom omgående.

Albin la på luren och ropade på Johan:

-Johan, du är i trubbel. Du ska upp till chefen omgående.

-Åååå… vad har du nu gjort Johan, skojade Skorpan. Omgående låter riktigt allvarligt.

Det tyckte Johan också, men han skyndade sig ändå upp till chefen.

-Hej Johan. Du måste hjälpa mig, sa chefen.

-Jaså, vad gäller det?

-Det är helt galet. I fredags, så vet du att jag tog Olle och Kalle som exempel när jag pratade mer er.

-Ja.

-Ja, och Olle sa jag var snickare.

-Ja….

-Ja, alltså när jag gick hem i fredags var det en Olle utanför.

-Ja, jag träffade också en man utanför, men jag visste inte att han hette Olle. Han frågade efter chefen, så jag sa att du nog var på väg.

-Ja, det var Olle. Och vet du, han var snickare.

-Det var ett spännande sammanträffande.

-Ja, men vet du idag. Nu ringde min kompis med bostadsområdet. Jag får köpa hela området för några hundralappar.

-Va?

-Ja, de vill sälja det till mig, hellre än till det bolag de från början tänkt. Jag får alla husen för 1:- styck om jag skriver på papper idag.

-Du skojar?

-Nä, det är sant. De har dessutom utökat området. Jag vet inte ens hur stort det är nu och vilka hus det handlar om. Tror du det kan vara Gud?

-Helt ärligt verkar det lite för otroligt för att inte vara det.

-Tycker du jag ska skriva under?

-Det vet jag inte, men det verkar helt klart finnas en Gud med i det här och att inte göra Guds vilja är bara dumt. Olle och prissänkningen är kanske de där tecken som du ville ha.

-Ja. Okej. Jag ringer och säger ja. Du kan sitta kvar medan jag ringer

Johan satt kvar och hörde hur chefen pratade med sin kamrat som var kontakten till det område där Sofie bodde. De skulle tydligen träffas på ett kontor mitt i stan klockan tre för att skriva på papper. Johan undrade hur ofta den här typen av affärer inträffade. Vilken ensam person köper ett helt bostadsområde? Hur skulle chefen fixa det här? Även om det var ett lågt inköpspris, så var det massor med kostnader och oändligt mycket att göra. Bostadsföreningen fick tydligen inte det att gå ihop, hur skulle chefen lyckas? Hur skulle chefen hitta hyresgäster när inte företaget som sysslade med det lyckades? Frågorna var onekligen väldigt många och svaren tycktes få.

Johan stod i den breda korridoren som gick från lager-portarna och hela vägen genom butiken, mellan Sofies och Camillas kassor och ut till entrén. Han och Sofie hade inte flyttat ihop än. De kunde inte bestämma sig för hur de ville bo. Eller för att vara helt ärlig, så hade de knappt inte prata så mycket med varandra efter det där frieriet. Nu hade hon och alla andra redan lämnat lokalen medan Johan var ensam kvar. Eller helt ensam var han ju inte. Chefen var på sitt kontor och nu var det något som fick Johan att tveka. Han skulle ju bara hämta jackan och sedan ta sig hemåt, men istället stod han nu här och tittade upp mot chefens kontor.

Till slut bestämde han sig för att gå upp och prata med chefen. Tänk om det hade hänt chefen något, då skulle han ju inte kunna förlåta sig själv för att ha trotsat sin känsla och bra lämnat byggnaden. Försiktigt gick han upp för trappan som ledde till kontoret.

Men det Johan såg när han kommit upp för trappan var inte vad han väntat sig. Eller han visste ju inte vad han skulle vänta sig, men inte det här. Genom fönstret in till chefen kunde han se honom sitta vid skrivbordet med händerna för ansiktet. Grät chefen? Försiktigt knackade Johan på dörren och utan att vänta på svar gick han in.

-Hej, Johan, sa chefen samtidigt som han tog bort händerna från ansiktet. Vad gör du här? Jag trodde att ni gått hem allihop.

-Nej, jag skulle hämta min jacka, men tyckte att något kändes fel. Och det ser inte speciellt bra ut. Vad är det? Har det hänt något?

-Nej, det är ingen fara. Det är bara jag som är tramsig.

-Det tror jag inte. Berätta.

-Nä, det är inget. Det var bara dumt det där med bostadsområdet.

-Nej, det var väl inte dumt. Det var en väldigt god tanke tycker jag. Men jag förstår inte hur det skulle kunna fungera.

-Nej, inte jag heller. Och nu har jag gjort bort mig inför hela personalen. Inte minst inför dig. Sitta här på kontoret och lipa för att ni inte tyckte det var en bra idé att köpa det där området. Jag vet inte vad som flugit i mig.

-Nä inte jag heller, men det är kanske inte så konstigt att jag inte förstår mig på dig. Du känner oss ganska väl, men vi känner inte dig. Du är ju mest bara här uppe hela tiden. Vi ser dig aldrig och när vi har samtal, så är det ju om oss personal som samtalen alltid handlar om. Du sa att du ser oss som en familj. Och vi känner oss som en stor familj, men i den är du inte inkluderad. Och det tror jag beror på att du inte är tillsammans med oss. Vi andra gör ju saker tillsammans på fritiden och vi har kul på lagret. Men du är aldrig med och skämtar och aldrig med när vi bowlar.

-Tycker du att jag ska vara mer med er?

-Det vet jag inte. Det spelar inte så stor roll för vår del antar jag. Vi är ju som en familj vare sig du är med eller inte. Som det är nu är du bara bossen. Visserligen den bästa boss man kan ha, för du ger oss helt fria händer.

-Men det är ju för att ni är så bra personal. Jag litar på er till 100%

-Kanske det som gör skillnaden. Hade du varit nere med oss hela tiden hade vi kanske trott att du ville hålla koll på oss. Och det kanske är svårt att både vara kompis och chef samtidigt.

-Ja, du har nog rätt.

-Så vad ska du göra med det där området då?

-Jag vet inte. Egentligen var det bra att det var du som kom. Jag måste erkänna en sak för dig.

-Jaså, vadå?

-Jo, när du började här, så visste jag inte något om Gud eller Jesus eller något sådant. Det fanns inte i mina tankar överhuvudtaget. När du kom och ville att vi skulle sälja kristen litteratur, så var jag tveksam. Men jag såg en glöd i dina ögon som var så stark att jag gav dig en chans. Och den tog du verkligen. Enorma framgångar blev det. Jag undrade vad det var, om det var bara det att du sålde in det så bra hos kunderna eller om det var något mer. Flera kvällar var jag nere vid din hylla och tittade på dina böcker. Du ordnade det väldigt smart så att alla kan sälja in materialet. Du har ju till och med markerade på hyllorna vilka böcker som är för ännu icke frälsta och för dem som vandrat med Jesus lite längre. Jag minns hur jag stod där och tittade på böckerna och tänkte att jag kanske borde läsa någon av dem. Jag tänkte att det är ju bra att som chef ha koll på vad som säljs. Så jag tog en av böckerna från icke frälst hyllan och började läsa den samma kväll. Jag gillade vad jag läste, så när jag var klar med den tog jag med mig en annan. Efter ett tag hade jag läst alla på det hyll-planet.

-Var det då du började fråga en massa?

-Ja. Jag visste ju inte hur jag skulle komma vidare. Vart jag skulle vända mig. Jag kunde inte med att erkänna för dig att jag läst dina böcker och än mindre erkänna att jag gillade vad jag läste. Så jag forskade lite själv via nätet och började lyssna på predikningar på nätet. Efter några veckor tog jag kontakt med pastorn som jag hört predika och frågade honom lite saker och sedan dess har jag följt hans församling via nätet. Ett par gånger har jag varit där. Det är en bit att åka, men det har det visat sig vara värt. Nu ser jag mig som Kristen och jag har läst hela Bibeln ett par gånger. Men det verkar dyka upp nya frågor hela tiden. Som det där med att veta vad Gud vill att man ska göra.

-Men det är ju helt underbart. Härligt! Bra jobbat! Men varför har du inte sagt något till mig?

-Det är lite dumt faktiskt, det erkänner jag. Men jag har ju sett hur de andra liksom har sett ner på dig för att du gillar Jesus. Och jag tänkte att det är ju inte bra om de ser ner på mig som chef.

-Ja, det var faktiskt ganska dumt. Vi måste hålla ihop och stötta varandra.

-Ja, jag vet att du har rätt, men det har liksom inte blivit. Det är nog som du säger, jag känner er, men ni känner inte mig. Och att släppa in någon på livet med att erkänna att man gillar Jesus är svårt. Väldigt svårt. Inte det man bör börja med…

-Nej.

-Men nu vet du Johan. Kan det stanna mellan dig och mig?

-Ett tag kanske. Men jag tycker du ska berätta för de andra. De förtjänar att veta. Dessutom kan det hjälpa till att locka med några av de andra också. De skulle också behöva Jesus. Det gör ju alla.

-Ja. Det gör de verkligen. Det var strax efter att jag erkände mig själv som Kristen, som Sofie började. Nu i efterhand tycker jag det ser ut som att Guds hand styrde henne hela vägen hit till dig. Det är ju en ganska osannolik resa hon gjort. Flytt från den där gangstern med hjälp av en gammal granne för att hamna hos en annan gammal kvinna som för henne hit så att du får träffa henne. Det är så långsökt att ingen människa hade kunnat räkna ut det.

-Nej, det är sant. Det är helt otroligt faktiskt. Men det är ju det som gör Gud till Gud.

-Ja, och det var därför som jag trodde att jag skulle ha det här bostadsområdet. Jag fick för mig att Gud sa till mig att jag skulle hjälpa många fler som Sofie. Han gjorde det redan då när hon började. Men jag visste inte hur och vet fortfarande inte. Jag har varit skeptisk till den här idén hela tiden, men av någon anledning så har jag trott att det är något som Gud säger att jag ska göra. Det var ganska osannolikt att få erbjudandet om att köpa och även om det är mycket pengar så är det inte så farligt. När ni i personalen lät tveksamma så insåg jag direkt hur dumt det var. Varför skulle jag köpa det? Och hur kan jag tro att jag kan hjälpa så många människor.

-Du chefen, du kan sluta fundera. Precis det du säger nu tyder på att det faktiskt är Guds vilja att du ska köpa området. När det verkar så omöjligt så är det Gud som är med. Gud är den som gör det omöjliga möjligt. Och han vet såklart hur många det är som behöver hjälp och många av dem som behöver hjälp har vänner som ber för dem. Och deras böner behöver svar och jag tror att du är deras svar.

-Men hur kan du säga så?

-Titta på mig. Hur sannolikt var det att jag skulle få Sofie? Inte alls skulle jag vilja säga. Jag är liten, ganska tyst och tror på Jesus. Du sa nyss själv att de andra sett ner på mig för min tro. Hur skulle det då vara möjligt att det är mig hon väljer? Men det är ju varken hon eller jag som väljer. Det är Gud. Och han vet vad som är bäst. Jag tror att det här som du är på väg att ge dig in i kommer att innebära enorma utmaningar och det kommer att sätta din tro på prov ordentligt. Du kommer att vilja ge upp, men då när det är som mest jobbigt, kommer hjälpen att komma.

-Ja, utmaning ser jag redan att det är. Jag förstår inte hur det ska gå till.

-Nej, det är nog inte meningen heller. När du är där mitt i skiten kommer du att undra och ångra att du gav dig in på den vägen. Och om du då vetat vad du skulle hamna i, så skulle du aldrig gjort det. Men nu står du här med en dörr på glänt. Låt den stå på glänt ett tag. Om dörren öppnas helt, då vet du att det är Gud som öppnar för dig.

-Ja, du har nog rätt. Tack för att du lyssnade.

-Inga problem. Nu kan jag gå hem och sova i lugn och ro. Jag var lite orolig att något hänt. Fick den känslan i magen och det är såklart inte kul att se sin chef olycklig, men nu vet jag ju att Gud är med oss båda. Ge honom en chans att bevisa att det här är rätt.

Johan lämnade chefens kontor och ringde Sofie. Hon svarade inte, så han gick som vanligt hem till sig.

Camilla fick avsluta säsong 1. Hon förtjänade ett eget avsnitt. Hon har ju trots allt spelat en stor roll i första säsongen som en form av extra mamma. Men nu är det säsong två. Sedan du mötte Johan, Sofie och de andra har det gått ungefär två månader. Det är en hel del på gång redan från start.

Chefen har kallat till special möte och nu har alla satt sig i fikarummet. Maten som chefen beställt står på en av de låga hyllorna vid väggen. Det är bara chefen själv som saknas. Det som ingen av dem vet är att han sitter på sin stol en våning upp där han har sitt kontor och våndas inför mötet. Det är inte ett vanligt möte och det gör ont i magen av bara tanken på det han ska förmedla. Till slut tar han ett djupt andetag och reser sig från stolen. Han harklar sig, sträcker sig och rättar till skjortan. Sedan tar han högen med mappar och den bärbara datorn under armen och går ner till fikarummet där de andra väntar.

-Hej allihop, säger han när han kliver innanför dörren. Han försöker le, men han ser på Camilla att hon genomskådat honom. De verkar vara på helspänn allihop. Skorpan försöker skoja om något för att lätta upp situationen som känns väldigt ansträngd.

-Ta lite mat vet jag, sa chefen, ni behövde inte vänta på mig.

Skorpan och Albin var snabbt framme vid hyllan med formar och tallrikar. När alla satt sig igen så började Chefen:

-Ja, jag börjar medan ni äter. Jag har mycket som jag vill säga idag. Först och främst vill jag tacka er alla för att ni är den bästa personal man kan ha. Och egentligen ser jag er inte som personal, ni är min familj. Jag bryr mig lika mycket eller nästan mer om er än om min egen mamma. I höstas hade vi det tufft med olyckor och våldsmän. Det hoppas jag att vi aldrig mer tvingas uppleva. Men det jag har att säga idag kan eventuellt också bli jobbigt, fast på ett annat sätt. Först och främst vill jag säga att inget av det jag ska säga är bestämt. Jag vill kolla med er först eftersom jag som sagt ser er som en familj och man bör prata med sin familj innan man gör några förhastade saker. Det hoppas jag att ni känner samma. Jag hoppas att ni kommer till mig eller någon av era kollegor om det är något ni funderar över.

Hela personalstyrkan nickade. Så chefen fortsatte:

-Ja, alltså. Hela den här historian med Sofie, som ni nu alla känner till, den har berört mig väldigt mycket. Som jag sagt tidigare visste jag redan innan jag träffade Sofie första gången vilket helvete hon gått igenom. Och jag ville verkligen hjälpa henne. Efteråt har jag insett att jag skulle vilja hjälpa många fler. Och nu har jag kanske fått en möjlighet till det. Vet alla var Sofie bor?

Än en gång nickade alla. Sven och Albin visste inte exakt, men de visste vilket område det var så de nickade de också.

-Hur skulle ni beskriva Sofies område?

-Det är fint där, men ganska öde va? Flera tomma lägenheter och hus.

-Det stämmer, sa chefen. Så är det. Själv tycker jag att det är väldigt fint. Och jag har länge undrat varför ingen gör något åt de tomma lägenheterna och husen som nu står och förfaller. Och varför ingen vill bo där. Men nu har jag fått ett erbjudande.

Chefen gjorde en paus. Han behövde samla sig själv. Men så fortsatte han:

-Jag har fått erbjudande om att köpa hela området.

-Va?!?

-Kan man göra det?

-Tja, det kan man tydligen. Det är en av våra lokala bostadsföreningar som äger hela området och de har tydligen ekonomiskt trubbel. Bland annat för att husen står tomma och ingen betalar hyra. Jag är kompis med en som har hand om det och han undrade på skämt om jag var intresserad av att köpa. Och jag reagerade ungefär som er. Min andra tanke var att det kommer att kosta så mycket pengar att det inte kommer att vara möjligt även om jag skulle vilja. Men jag hade fel. Visst, det handlar om väldigt mycket pengar. Väldigt väldigt mycket. Men ändå inte så mycket som jag trodde. Och jag har absolut inte de pengarna, men tydligen går det att lösa.

-Ska du köpa ett helt bostadsområde? Varför? Vad har det med oss att göra?

-Na, alltså, jag har inte bestämt något och jag vill som sagt prata med er om det först. Det har nämligen väldigt mycket med er att göra. Jag skulle nämligen vilja testa något som ingen annan gjort förut. Jag vet inte om det kommer att fungera.

-Ursäkta, men jag fattar ingenting, avbröt Albin.

-Jo, som jag sa, så skulle jag vilja hjälpa fler. Min tanke är att på något vis lokalisera personer som på ett eller annat sätt behöver hjälp och ge dem en ny start i detta området. Anta till exempel att vi får veta att Kalle och Olle är två killar som verkligen behöver en nystart. Det kan ju bero på alla möjliga saker. De behöver både jobb och någonstans att bo. Jag skulle vilja erbjuda dem med båda delar. Om Olle är utbildad snickare så skulle jag kunna anlita honom att ta hand om mina fastigheter. Då får han en lön som han kan använda för att betala hyran som han blir skyldig mig för att han bor i ett av husen. Kalle kanske är bra på bokföring. Nu är ju du Camilla väldigt bra på det, så vi behöver inte någon mer sådan här, men Olle kanske behöver hjälp med sina papper. Det kanske var slarv med räkningarna som gjorde att han hamnade i trubbel från första början.

-Det låter ganska bra, men det fungerar ju inte om alla pengar ska komma från dig från första början. Du betalar Olle och då är det ju du som indirekt betalar Kalle också eftersom det är Olle som betalar Kalle. Det måste väl komma in pengar utifrån.

-Det kan det göra. Kalle och Olle är kanske väldigt bra på det de gör och anlitas av närliggande bostadsområden.

-Tanken är god, men jag undrar ändå hur det ska gå. Det känns väldigt osäkert.

-Okej, ja säger ni så, då är det nog så. Det var ju därför som jag ville kolla med er. Jag har själv varit osäker och jag visste inte ens om jag skulle ha det här mötet. Nu känns det mest ganska dumt.

Chefen ångrade att han kallat till det här mötet. Varför trodde han att det skulle gå att köpa ett helt bostadsområde? Och hur kunde han tro att han skulle kunna hjälpa så många människor att de skulle kunna fylla ett helt bostadsområde? När personalen lät tveksamma var han snabb att försöka dra sig tillbaka.

-Okej, jag ska inte uppehålla er längre. Ni kan stanna så länge ni vill och prata eller vad ni nu vill göra. Jag har en del papper kvar att ta hand om på kontoret. Vi ses på måndag.

-Visst!

De andra satt kvar en stund, men avvek sedan en efter en. Johan, Svampen och Sofie blev kvar sist och tog hand om disken. Till slut gick även Svampen och Sofie och Johan blev ensam kvar. Han gick för att hämta sin jacka på lagret, men hejdade sig halvvägs. Något kändes fel. Han vände sig om och tittade mot entrén till butiken. Det var mörkt utanför men en bit bort lyste en gatlykta. Inne i butiken var det också ganska mörkt. Bara några få lampor lyste svagt. Han tittade upp mot chefens kontor. Där lyste det för fullt. Johan fick en olustkänsla i magen. Han backade några steg, men ångrade sig. Det var inte meningen att han skulle hämta sin jacka just nu. Något var fel på chefens kontor. Frågan var vad och om han var beredd på vad det nu var…..