Berättelsen

Johan, Sillen och Skorpan sa hej till kollegorna och lämnade lokalen. De hann knappt inte komma utanför dörren innan Sillen sa:

-Alltså, Johan, det är en sak som vi måste berätta.

-Jaså, vadå?

Johan kunde knappt hålla sig för skratt. Han visste ju vad de skulle säga.

-Jo…. försökte Sillen. Ehe, du får säg det Skorpan.

-Nej, säg du, det var du som började på.

Sillen harklade sig och försökte ta sats.

-Jo, alltså….

-Bästa Sillen, sa Johan.

Johan släppte sin rullator, vände sig till Sillen och gav honom en kram.

-Men vad gör du, ropade Skorpan. Två vuxna män ska inte kramas mitt bland folk.

-Jo, jag får göra det för att Sillen och du, ni är mina bästa vänner. Ni försöker verkligen hjälpa mig och skydda mig. Men det finns ingen som kan skydda och hjälpa mig så som Gud gör. Jag är väldigt glad och tacksam att han skickat just er två till mig. Jag sätter mig här på rullatorn, så berättar du. Jag är ganska säker på att det inte är så farligt som du verkar tro att det är.

Sillen och Skorpan tittade på varandra medan Johan spärrade sin rullator och satte sig ner.

-Nej, det känns inte bra att säga det när du sitter där. Vi går.

-Okej. Säger du det så.

Johan reste sig igen och så började de sakta gå mot Johans lägenhet.

-Jo, det där med Sofie, sa Sillen. Gud hade nog lite fel där…

-Jaså, varför tror du det, undrade Johan som försökte spela med.

-Jo… ehe… Sofie är ihop med en kille på bilverkstaden.

-Säger du det.

Konfunderad över Johans svar, fortsatte Sillen:

-Ja… de har varit ihop i några veckor nu.

-Det var konstigt, sa Johan.

-Ja, din Gud kanske inte har rätt alltid i alla fall. Och du som till och med lurade oss att börja läsa Bibeln.

-Ja, men det tycker jag att ni ska fortsätta med. Gud är fortfarande med mig.

Sillen och Skorpan tittade på varandra. Hörde Johan inte vad Sillen nyss sagt. Eller fattade han trögt. Kanske var det hjärnskakningen som gjorde att han inte hängde med.

-Alltså, det är kört Johan. Hon har en annan, försökte Skorpan.

-Det var ju mycket konstigt. Då har ni fått helt annan information än mig och helt ärligt tror jag mer på min källa än på er.

Johan ångrade nästan vad han sagt. Sillen och Skorpan var ju verkligen hans bästa vänner och de ville ju skydda honom och så drev han nästan med dem. Det var inte snällt. Sillen och Skorpan fick inte fram ett ord. Här hade de gått och bråkat om den här saken i flera veckor och så blir det såhär när de till slut berättar.

-Förlåt, sa Johan. Jag driver med er. Men det verkar som att jag har fått mer information om Sofie än vad ni har.

-Vadå, tror du inte på oss?

-Jodå, jag tror er, men jag tror faktiskt mer på Sofie angående hennes kärleksaffärer. Hon borde ju veta bäst, eller vad tror ni?

-Va, vadå?

-Hon har gjort slut med sin kille. Hon gjorde det i förrgår.

-Va? Varför säger du så?

-Hon sa precis det.

-Nähä…

-Jo, det är sant! Ni kan ju själv fråga henne när hon kommer i kväll.

-Men vad ända in i hela glödheta…

-Det är lugnt killar. Jag vet att ni inte sa något till mig för att ni ville skydda mig. Det var väldigt snällt gjort och därför är jag så otroligt glad att det är just ni två som går här bredvid mig just nu. Ni har verkligen ställt upp för mig till 110%. Ni har gjort mycket mer än de flesta vänner skulle gjort. Tack!

-Så du menar att Sofie inte har någon kille just nu.

-Ha ha ha… ja, så är det. Det är slut mellan dem. Och jag är helt säker på att allt går enligt Guds plan. Av någon anledning behövde Sofie den här andra killen. Hon sa något själv nu när vi pratade, men jag förstod inte exakt vad hon pratade om. Jag tror till och med att den här hjärnskakningen var Gud som gjorde.

-Men Gud kan väl inte skada dig.

-Det har han inte gjort. Han bankade vett i mig. I tre år har Sofie och jag jobbat på samma arbetsplats och jag har hela tiden vetat om att det skulle bli hon och jag men inte agerat. Dessutom har ju den här hjärnskakningen fört oss tre ännu närmare varandra och ni två har ju börjat tro på Gud. Det är helt fantastiskt tycker jag.

-Ja, jag kanske kan se hur du ser på det. Är du inte arg på oss då för att vi inte berättade om Sofie och den där andra killen.

-Arg, nej, varför skulle jag vara det? Ni har ju hjälpt mig och skyddat mig så gott ni kunnat. Ni är ju helt fantastiska.

-Hmmm… din Gud har kanske rätt ändå. Han verkar ju ha koll på läget.

-Det har han. Allt blir inte så som vi tror, men det blir som han tycker är bäst och han vill alltid vårt bästa. Det är bara vi som gör dumma val och inte lyssnar på honom. Tänk hur världen skulle se ut om alla älskade sin nästa som sig själv. Det är inte många regler han satt upp, men inte ens dem kan vi hålla oss till och därför ser det ut som det gör i världen. Han skickade till och med sin son Jesus till oss för att det skulle vara lättare för oss. Alla våra synder kan bli förlåtna.

-Ja, vi vet. Du har sagt det. Men det har varit svårt att tro. Särskilt när det såg ut som att det du sagt inte blev av. Det såg ut som att Gud lurat dig när Sofie blev ihop med den där andra killen.

-Gud kan inte luras. Gud är sanningen!

-Ja, det har du lärt oss…. vägen, sanningen och livet.

-Ja, precis. Ni börjar lära er. Nu behöver ni bara ta emot Jesus i era hjärtan och be om förlåtelse för alla synder, sedan är ni en del av familjen.

-Ja, det är kanske lika bra.

-Ja!!! Jippie! Vad glad jag blir! Det här måste vara den bästa dagen i mitt liv. Och i era…

-Kanske det, men hur tar vi emot Jesus i våra hjärtan?

-Ni behöver be en frälsningsbön.

-Hur gör man det då?

-Ja, jag vet inte exakt. Jag har inte gjort det förut. Eller, jag har såklart bett en frälsningsbön själv en gång, men det var ju länge sedan och det var en pastor som hjälpte mig. Det jag inte vet säkert är hur jag ska göra det för er så som pastorn gjorde för mig. Vi får Googla.

Promenaden från jobbet till Johans lägenhet hade nått sitt slut. De tog hissen upp till Johans lägenhet och Johan öppnade för de båda andra, släppte in dem i lägenheten och tog sedan fram sin telefon och Googlade frälsningsbön. Första resultatet ledde till Vetlanda friförsamling och tillsammans läste de bönen som stod på sidan.

Sillen och Skorpan hann inte gå speciellt långt utanför byggnaden förrän de såg Johan komma med sin rullator. Sillen och Skorpan som hela dagen hade bråkat med varandra om hur de skulle hantera det där med att Sofie skaffat sig en annan kille, försökte dölja sina känslor. De ville ju inte göra Johan ledsen och besviken. Han trodde ju verkligen att Gud visat honom att det var Sofie som skulle bli hans tjej. Men Gud hade ju haft fel, helt klart. Det var ju så uppenbart nu när Sofie skaffat en annan kille. Nu skulle de inte längre kunna dölja det för Johan.

-Hej, Johan! Raska steg idag ser jag!

-Ja, det ska bli så roligt att komma tillbaka. De flesta längtar kanske efter semester eller helg, men det gör inte jag. Jag längtar tills jag kan få komma tillbaka.

-Jag håller faktiskt med dig, svarade Sillen. Ska vi gå in.

När de klev innanför dörren såg Sillen och Skorpan till sin lättnad att Sofie var upptagen med en kund en bit in i butiken. De stannade vid Camillas disk och växlade några ord med henne.

-Det är så roligt att se dig igen Johan. Hur känns det?

-Jodå, det är okej. Jag blir fortfarande yr, illamående och trött, men det är mycket bättre nu än för bara en vecka sedan. Jag hoppas kunna börja jobba snart igen.

-Ja, fast din läkare ville ju att du skulle vara sjukskriven minst ett halvår, sa Skorpan.

-Jo, jo, men jag ska snacka med chefen. Vi kanske kan komma på en lösning.

-Ja, men ta det försiktigt. Det var en rejäl smäll du fick, försökte Camilla. Läkarna vet ju oftast vad som är bäst.

-Det är sant, men jag blir galen av att bara gå hemma.

-Ja, en galen Johan vill vi inte ha. Det vet jag inte ens hur det skulle se ut, skrattade Camilla. Dig ser man ju alltid som lugnet själv.

-Ska vi gå bak och kolla på lagret lite, föreslog Skorpan som nu såg Sofie komma gående.

-Okej, det kan vi göra. Vi får prata mer sen Camilla. Kul att se dig igen i alla fall.

På väg till lagret mötte de Sofie i gången. Hon log och hälsade. Johan hälsade tillbaka. När de kommit ut på lagret och portarna stängts bakom dem, vände han sig till Sillen och Skorpan.

-ÅÅÅh, hon är fortfarande så läcker.

-Mmm… var allt Sillen kunde få ur sig. Till sin räddning kom Sven gående.

-Nämen hej Johan! Hur är det med dig?

-Jo, det är helt okej faktiskt.

-Ser du, vi har plastat in alla stolpar med bubbelplast nu när vi hörde att du var på väg hit. Det var Albins idé.

-Hahaha, stackars Albin. Trodde han verkligen att jag var död?

-Ja, det trodde han och han vill inte se det hända igen.

-Nej, det förstår jag, men så klantig borde jag väl ändå inte vara att jag krockar med stolpar två gånger i rad.

De fyra vännerna och kollegorna skrattade.

-Jag skulle vilja kika på min Bibelhörna, sa Johan.

Sillen kikade ut genom fönstret och såg att Sofie fortfarande var upptagen med kunden, så han svarade:

-Okej, men Skorpan och jag stannar här och hjälper Sven lite. Men sen tycker jag vi går hem till dig igen. Vi vill ju inte att du ska trötta ut dig i onödan.

-Okej, fem minuter vid Bibelhörnan och sedan går vi hem till mig och äter lite.

Johan gick ut i butiken. Nästan längst bort i butiken hade han sin egen hörna med Biblar och annan kristen litteratur. Han ville se om det var någon som hade beställt hem något nytt sedan han var på plats senast. Eller om de åtminstone underhållit hyllan sedan han försvann.

Något nytt kunde han inte se, men de hade i alla fall fyllt på så att allt såg bra ut. Eller hade de kanske inte sålt något på flera veckor? Det var inte lätt att veta bara genom att titta på hyllan. Han bestämde sig för att kolla i papperna med statistik senare. Plötsligt kände han sådan enorm tacksamhet över både sitt jobb och sina vänner som hjälpt honom hela tiden då han varit sjukskriven. Behovet att be blev så starkt att han inte kunde hålla emot. Han visste att det var den Helige anden som tvingade ner honom på knä och då var det inte någon vits att hålla emot. Här längst in i butiken var det ändå inte någon som skulle märka något. Sofie var upptagen med några papper verkade det som och Camilla hade fått en kund, så Johan la sig på knä framför hyllan med alla Biblar.

Han bad i tacksamhet och kunde inte hålla tillbaka tårarna så glad och välsignad han kände sig. Plötsligt stod Sofie intill honom.

-Vad gör du, mår du inte bra?

-Va, eeh… jo… alltså… Johan reste sig snabbt och torkade bort tårarna som runnit ner för kinderna. Lite för snabbt, kände han, så han satte sig ner igen.

Sofie satte sig ner på huk bredvid honom:

-Men Johan, du gråter ju.

-Nej, det är säkert, det är ingen fara. Det är tacksamhetstårar. Jag är så glad att få vara tillbaka och jag är så glad att få vandra med Gud.

-Det där med Gud vet jag inte, men att få vara tillbaka förstår jag. Stackars Sillen och Skorpan har varit helt i upplösningstillståndet den senaste tiden. Jag har aldrig tidigare sett dem så konstiga. Vad har du gjort med dem.

-Haha, inget. De klarar sig. De har börjat läsa Bibeln, kanske är det den som påverkar dem.

-Kanske, men det känns som att det är något annat. De är alltså riktigt konstiga. Hoppas att du är dig själv i alla fall.

-Jodå, det är jag. Fast jag måste be om ursäkt. Du tycker väl att jag är världens absolut knasigaste man på den här jorden.

-Nej, varför skulle jag tycka det?

-Jo, men hallå! I nästan tre år, höll jag mig undan så väl att du inte ens visste vem jag var.

-Ja, varför gjorde du det?

-För att jag var så rädd att göra bort mig inför dig. Fast det var väl det jag gjorde allra mest till slut. Alltså, vem går in i en stolpe med sådan fart att han får spricka i skallbenet. En stolpe som dessutom har stått på samma plats alltid.

-Ja, det var faktiskt lite konstigt. Ingen här kunde förstå hur det kunde gå till. Hur kunde det gå till?

-Jag minns inte något av själva krocken, men jag vet att jag hade tankarna på helt annat håll dagarna innan. Och nu gör jag bort mig igen. Sitter här på golvet med tårar i hela ansiktet. Inte speciellt manligt.

-Kanske inte speciellt manligt, men ärligt i alla fall.

-Hmmm du är snäll du. Hur är det själv?

-Det är okej. Har också gråtit lite de senaste dagarna. Gjorde slut med min kille i förrgår.

Sofies ord kom som en chock för Johan som han var glad att han fortfarande satt ner.

Sofie kunde inte förstå vad hon precis sagt. Hon kände ju inte Johan och ändå avslöjade hon precis att hon gjort slut med sin kille. Det hade hon inte berättat för någon annan än Camilla hittills.

-Det var tråkigt. Hade ni varit ihop länge?

-Nej, inte så värst, en månad ungefär.

-Hmmm, men det är ju tråkigt ändå.

-Ja, fast det kändes inte rätt. Inte någon gång kändes det rätt. Men jag hade en del gammalt som jag behövde komma över och kanske den här killen var vad jag behövde för att släppa det där gamla och komma vidare.

Sofie ville inte prata mer om saken, så hon bytte ämne:

-Vi har faktiskt sålt en del av dina grejer när du inte varit här. Nästan lite mer än vanligt tror jag. Det känns som det i alla fall.

-Kul!

Medan Johan och Sofie satt på golvet borta i Johans Bibelhörna hade Sillen och Skorpan upptäckt att både Johan och Sofie var borta. De började bråka med varandra igen och gick med raska steg ut i butiken. Skorpan gick till Camilla för att höra om hon visste var Johan var och Sillen gick till Biblehyllan för att kolla.

-Han är här, hojtade Sillen när han fick syn på Johan. Vad håller ni två på med? Gömmer ni er här? Vi blev oroliga.

-Det blev jag också, sa Sofie. Jag såg att Johan var här, men plötsligt såg jag hur han försvann ner och han reste sig inte upp igen, så jag var tvungen att gå och kolla. Ni har ju sagt att han är yr.

-Det är lugnt, försökte Johan igen. Jag klarar mig. Det var den helige Anden som tvingade ner mig på golvet för att tacka Gud för allt han gjort i mitt liv. Inklusive banka vett i huvudet på mig med hjälp av en stolpe.

Nu var Skorpan också framme vid Johan och Sofie. Han såg hur Johan var lite rödgråten och tyckte att de genast skulle gå.

-Ser du inte att jag pratar med Sofie, sa han.

-Jo, men…. Skorpan hann inte säga mer innan Johan avbröt.

-Alltså, ni två. Ni är roliga. Ni är verkligen mina bästa vänner. Jag förstår hur ni har försökt skydda mig. Men har ni fortfarande inte förstått makten som ligger i Guds händer? Inget som Gud säger kan man ändra på. Det går inte. Har Gud sagt en sak så är det så.

-Vadå, vad menar du?

Sofie tog över:

-Johan sa att det var Gud som tvingat ner honom på knä för att be. Det var därför han låg här på knä. Och tårarna är glädjetårar över sina fina vänner, förklarade hon.

Sillen och Skorpan tappade fattningen helt. Ingen av dem fick fram ett ord. Johan kunde knappt hålla sig för skratt när han tittade på de båda kompisarna. Det syntes utanpå hur de tänkte. De trodde ju fortfarande att Sofie var ihop med den där killen och att det på något vis skulle göra att Johan svimmade igen. De visste ju bara att Johan var helt säker på att det skulle bli han och Sofie och att det plötsligt kommit en annan kille och satt käppar i hjulet för de planerna. Till slut var Johan tvungen att hjälpa dem komma ur låsningen.

-Kan ni hjälpa mig upp killar. Jag blev lite yr när jag reste mig förut. Jag var för snabb.

Något lättade, tog de snabbt vars en arm och hjälpte Johan upp.

-Det är kanske bäst att vi går hem till mig och fixar lite mat, eller vad tror ni killar?

-jo, det är nog bäst.

-Sofie, du kan väl också komma. Om du kommer direkt efter jobbet, så kan du också få en bit mat. Vi hann ju inte prata färdigt innan de här två dök upp.

-Visst, gärna.

Sillen och Skorpan kunde knappt tro sina öron. Nu ville de ut från den här byggnaden innan allt bara blev ännu värre.

Den här gången stannade Johan kvar på sjukhuset lite längre. Det var inte något med hans hjärnskakning som hade direkt förvärrats, men att behöva åka in igen hade fått Johan att erkänna att han var sämre än vad han tidigare velat medge.

Sillen och Skorpan turades om att besöka Johan på sjukhuset och varje dag hade de med sig någon av de andra kollegorna på lagret. Camilla och Sofie följde inte med någon gång. Sofie hade fått annat att tänka på. Hon hade lämnat bilen på årlig service på verkstaden och där visade det sig att det hade börjat en ny kille. Och som så många andra kunde inte han heller hålla sig ifrån Sofie. På kvällen efter att hon hämtat bilen ringde mekanikern och frågade om hon ville gå och äta en bit mat tillsammans med honom. Till allas förvåning, hade hon svarat ja.

-Vad har den där killen som inte jag har, sa Biffen till henne.

Men hon svarade inte och försökte ignorera allas kommentarer om hur orättvist det var. Sillen och Skorpan sa inte mycket, men tänkte på Johan. De bestämde snabbt att de inte skulle berätta för honom att Sofie skaffat kille. Johan hade ju berättat för dem om hur Gud hade sagt till honom att det var meningen att det skulle bli Johan och Sofie.

När Johan fick komma hem igen från sjukhuset så återupptog Sillen och Skorpan turerna till Johans lägenhet direkt efter jobbet, men de sa inte något till honom om Sofies nya kärleksrelation. När Johan varit hemma i nästan tre veckor, började han prata om att han ville åka tillbaka till jobbet och säga hej till alla.

-Det var ju så länge sedan jag var där och jag saknar både jobbet och de andra killarna. Nu sedan jag kommit hem har jag ju bara sett er hela tiden. Dessutom är det ganska tråkigt att bara gå här och inte göra något.

Sillen och Skorpan försökte förhala Johans besök. En vecka var det inte något större problem att förhala diskussionen, men sedan började han tjata mer och mer. För varje gång Johan sa något om att han ville komma tillbaka, blev Sillen och Skorpan allt oroligare och irriterade på varandra. Hur skulle det bli om Johan fick veta att Sofie hade en annan?

Till slut kunde inte Sillen och Skorpan hålla emot Johans tjat längre. Onsdagen i veckan därpå skulle Johan komma till jobbet efter fyra. Det hade gått över sex veckor sedan han lämnade sjukhuset för andra gången.

Nu hade han vant sig vid flera vanliga vardagssaker igen. Han åkte nu med hissen upp och ner till sin lägenhet utan några problem. Han hade också beställt en rullator som han tog med sig ut varje gång. Inte för att han behövde den egentligen, men han tyckte att det var skönt att ha som en trygghet om han blev yr och ville sätta sig och vila lite. Sillen och Skorpan tyckte det var pinsamt med en kompis som gick med rullator, men de ville ju inte heller att han skulle falla omkull på gatan, så de sa inget.

Det bestämdes att Johan skulle gå själv till jobbet, men att Sillen och Skorpan skulle komma och möta honom när de slutat. De bestämde att besöket skulle bli efter att de andra lager killarna gått hem så att det skulle vara lite lugnare första gången efter olyckan.

Sillen och Skorpan var i det närmaste i upplösningstillstånd ju närmare tiden för Johans besök kom. Vad skulle de säga, hur skulle de kunna undanhålla hemligheten om Sofie. De grälade med varandra hela dagen. Sillen sa:

-Vi skulle berättat från första början. Nu kommer han att tycka att vi är taskiga som inte sagt något.

-Men det var ju för hans eget bästa.

-Alltså, vad håller ni två på med, undrade Camilla. Sedan Johan krockade med stolpen har ni varit så konstiga. Jag förstår inte vad det är med er. I flera veckor har ni gått omkring här och tisslat och tasslat och Skorpan, du som alltid skojade så friskt, vi har inte hört ett skämt från dig på flera veckor. Dessutom blir det bara värre och värre. Vad bråkar ni om? Är det något jag kan göra för att hjälpa er? Har det blivit för mycket för er att hjälpa Johan.

-Nejdå, det är inget, försökte Sillen. Vi är som vanligt.

-Det ser jag ju att ni inte är. Ni har aldrig bråkat förut. Innan, precis efter olyckan, då var ni så snälla mot varandra att jag nästan trodde att ni förlovat er med varandra eller nåt. Är ni inte glada att Johan är på väg tillbaka.

-Jodå, sa Skorpan. Det är inte det, det är bara det att….

-Klaffen Skorpan, röt Sillen.

-Men hon kanske kan hjälpa oss.

-Och hur skulle hon kunna göra det då?

-Nej, nu får ni ge er. Antingen säger ni vad det är eller så får ni gå och göra något annat så jag slipper se och höra er.

-Vi går, sa Sillen och drog med sig Skorpan.

Klockan närmade sig fyra och de andra gick hem för dagen. Sillen och Skorpan bråkade fortfarande. Vad skulle de ta sig till? Om Johan fick veta att Sofie hade en annan kille, så kanske han skulle svimma av chock.

Både Sillen och Skorpan hade börjat läsa Bibeln. Johan hade försökt påverka dem att tro på Gud, men ingen av dem var helt övertygad än. Trots det bad de nu till Johans Gud om hjälp.

-Johan verkar lita på sin Gud och vi har inte mycket att välja mellan, sa Skorpan. Kanske kan han hjälpa oss också.

Så de bad tillsammans till Johans Gud om hjälp att klara ut de närmaste timmarna.

Dagen efter hemkomsten från sjukhuset var det tänkt att Johans mamma och pappa skulle komma. Johan var inte helt säker på att det var en jättebra idé, men hans mamma hade tyckt synd om honom när de pratade i telefon efter olyckan och självklart ville hon se till sin son. Och Johan ville inte stänga ute sina föräldrar, det var ju något som Bibeln var ganska tydlig med. Men det kändes ändå inte helt bra.

Föräldrarna hade drygt tre timmars bilresa för att komma till Johans lägenhet så de var inte där förrän strax efter tio på förmiddagen. Nästan omgående bekräftades Johans misstankar om vad som skulle hända. De första fem minuterna av föräldrarnas vistelse tyckte Johans mamma synd om honom. Johans pappa sa ingenting. Men sedan började det.

Johans mamma började gnälla över vilket dåligt arbete Johan hade och att han borde läsa vidare och skaffa sig en riktig utbildning och ett riktigt jobb.

-Det är bara losers som jobbar på lager, sa hon till sin son. Sedan började hon gå omkring i lägenheten och kommentera i stort sett allt hon såg. Till slut tröttnade Johans pappa att höra på henne och sa till henne att hon skulle lugna sig. Det gjorde dock inte saken alls bättre. Nu höjde hon rösten och började skälla på Johans pappa och han var som vanligt inte sen att svara tillbaka med ännu högre röst. Efter bara en halvtimmes vistelse i Johans lägenhet stod de båda föräldrarna och skrek omväxlande på varandra och omväxlande på Johan.

Johan satte sig på en stol i köket och försökte ignorera dem, men det var lättare sagt än gjort. Han visste inte hur länge han skulle orka höra på dem. När han sa till dem att lugna ner sig hörde de inte. Det var som om han inte fanns där längre.

Det började snurra i huvudet på Johan. Han kände på telefonen i sin ficka och funderade på om han skulle ringa Sillen och Skorpan. Men han ville inte störa dem. De hade ju inte med familjens gräl att göra. Men surrandet i huvudet tilltog och plötsligt svartnade allt. När han kvicknade till låg han på golvet och mamman grälade på pappan att han skulle hållit sig lugnare och tystare.

-Hur är det Johan, sa mamman. Nu får du försöka sätta dig upp igen.

-Nej, tack, jag ligger nog kvar här en stund.

-Vad är det för dumheter. Här har vi kört i flera timmar för att komma hit, så ligger du där på golvet.

Johan vågade inte röra sig, och svarade inte sin mamma men kände telefonen i fickan och med den ringde han till Sillen.

Sillen kom precis ut ur duschen efter en löprunda när telefonen ringde. Han såg på displayn att det var Johan.

-Tjena Johan, hur går det, saknar du redan mig och Skorpan?

-Hjälp, var det enda Johan fick fram innan det svartnade för ögonen igen.

-Johan, hallo, Johan!!!

Sillen hörde hur föräldrarna bråkade i bakgrunden och reagerade blixtsnabbt. Det här var kanske fråga om liv eller död. Sillen slängde på sig sina kalsonger, greppade de andra kläderna och sprang ut till bilen. Väl i bilen ringde han Skorpan.

-Tjena Skorpan, det är Sillen. Vet du vad det är för adress till Johan. Vi måste ha dit en ambulans. Han ringde mig och det enda han sa var Hjälp.

-Skit!! Nej, jag vet inte adressen.

-Jag är på väg dit nu, men det tar ju minst 10 minuter för mig att komma dit. Kan du ringa hans granne Elin kanske? Vi fick ju hennes nummer. Hon kanske kan hjälpa oss.

-Tio minuter. Det räcker inte med tio minuter från ditt till Johan. Det tar ju minst en halvtimme. Förresten, är inte Johans föräldrar där.

-Jo, men det verkar vara föräldrarna som är problemet. Jag hörde hur de skrek på varandra i bakgrunden. Och jo, det kanske går på tio minuter idag.

-Okej, men kör inte på någon. Jag ska försöka fixa en ambulans. Sen kommer jag också.

Sillen la på luren och tryckte lite extra på gasen. Han tänkte på stackars Johan, som förmodligen känt sig mer eller mindre tvingad att ta emot föräldrarna. Han visste säkert att det skulle bli bråk och nu hade han förmodligen svimmat igen. Sillen försökte förbereda sig på det värsta när han plötsligt hörde sirener bakom sig. Det var polisen. Sillen svor en lång ramsa, men ångrade sig snabbt och tänkte att han kunde ha användning av polisen. Det här var ju trots allt en fråga om liv och död.

Sillen trampade hårt på bromsen och ställde bilen vid sidan. Sedan tog han sina kläder och rusade bort mot polisbilen. Poliserna såg nästan chockade ut. Det hände förmodligen inte varje dag att halvnakna män kom springande mot dem.

-Ni måste hjälpa mig, hojtade Sillen. Jag måste hem till min kompis och det snabbt. Han ligger hemma, medvetslös.

-Lugna dig mannen, sa polisen.

-Nej, jag hinner inte lugna mig. Vi kan väl diskutera saken på vägen. Ni får skjutsa mig. Sätt på blåljus och allt vad ni har. Det här är verkligen viktigt.

De båda poliserna såg på Sillen att han menade alvar. Det var ju ändå inte många som frivilligt hoppade in i polisbilen, så de kunde ju lika gärna göra som Sillen sa. På vägen hem till Johan, förklarade Sillen för poliserna hur Johan några dagar tidigare slagit huvudet och fått både spricka i skallbenet och en kraftig hjärnskakning. Han berättade hur Johan ringt och bara sagt hjälp innan han försvann och hur föräldrarna som var där inte tycktes bry sig. Han berättade om hur Skorpan skulle försöka få en ambulans hem till Johan, men att ingen av dem visste adressen.

-Höger här, sa Johan. Där, där framme är det. Nummer fyra, där bor han. På fjärde våningen. Polisbilen hann knappt stanna innan Sillen som under resans gång nu fått på sig t-shirt, rusade in genom porten. Byxorna lämnade han i polisbilen. Polisen i passagerarsätet sprang efter Sillen medan den andra försökte ta reda på om ambulansen var på väg.

Väl uppe på fjärde våningen ryckte Sillen upp dörren och rusade in. Att Johan var i köket gav sig ganska snart. Där låg han på golvet med Elin på huk bredvid. Som vanligt hade Elin sitt barn med sig och kanske var det därför som föräldrarna hade lugnat sig något.

-Ambulans är på väg, jag har ringt, sa Elin.

-Bra, tack!

Sillen som nu också satt sig på huk på golvet vände sig till Johan som inte kunde låta bli att skratta åt sin kompis.

-Var har du dina byxor?

-Ehh… Sillen behövde tänka. Jo, de ligger nog i polisbilen. Men aj, aj, aj. Jag tror jag glömde nycklarna i tändningen på bilen. Jaja, det är en struntsak.

-Men det var ju inte bra. Tänk om någon snor bilen för dig.

Polisen som också kommit in i köket, vände om och började prata med sin kollega. Sillen hörde hur han sa till kollegan att Sillen lämnat nycklarna i bilen och bekräftade också allt som de fått höra och han undrade hur det gick för den där ambulansen.

-Den kommer nu, svarade polisen nere på gatan.

Strax var det ännu fler människor i Johans lilla lägenhet. Två ambulans personal, en polis, Elin och hennes son, Johans båda föräldrar och Sillen.

-Det var länge sedan jag hade så här många gäster, sa Johan när han rullades ut ur lägenheten. Synd att jag inte kan stanna.

-Det ordnar sig Johan, Skorpan och jag kommer till dig på sjukan. Ska bara dra på mig ett par byxor och hitta min bil först. Jag ser till att det blir låst.

När Johan åkt iväg vände sig Sillen till Johans båda föräldrar.

-Hur i hela friden tänkte ni? Johan har en kraftig hjärnskakning och behöver framförallt lugn. Fattar ni inte hur alvarligt det är. Ni kunde ha dödat honom med ert skrikande och gormande. Jag hörde er i telefonen, så kom inte med några ursäkter.

-Ja, jag har också hört dem hela förmiddagen, sa Elin. Det tog inte lång stund från det att de kom tills de började skrika på varandra. Jag satt inne hos mig och tyckte synd om Johan.

Polisen som följt med Johan, vände sig till de båda föräldrarna.

-Det är nog bäst att ni lämnar. Om det är som de säger är det inte bra. Om Johan vill så skulle han faktiskt kunna anmäla er.

-Det kommer han aldrig att göra, sa Sillen. Men jag har god lust att göra det, så ge er iväg och kom inte tillbaka förrän ni begriper vad ni ställt till med. Ha ihjäl sin egen son för att man inte kan hålla sams, det är ju inte klokt.

Polisen lotsade ut de båda föräldrarna, Elin gick till in till sig efter att Sillen lovat höra av sig om hur det går för Johan.

Väl nere på gatan mötte Sillen och de båda poliserna Skorpan.

-Men Sillen, var har du dina byxor? Och hur går det för Johan?

-Johan har åkt iväg med ambulansen och mina byxor ligger i bilen här, svarade Johan och pekade på polisbilen samtidigt som han vände sig mot poliserna.

-Jaha, tänker ni ta mitt körkort eller?

-Vi borde göra det, men du försökte ju bara hjälpa en vän som var i nöd. Vi vill dock ta dina uppgifter och lägga in en varning på dig i systemet. Skulle vi se dig köra för fort igen, så ryker både körkortet och du kommer att få en rejäl böter.

-Ok, tack. Jag brukar faktiskt hålla hastigheterna, men som du sa, så var det en nödsituation. Nu hoppas jag bara att min bil står kvar. Kan jag åka med dig Skorpan?

-Du kan åka med oss, sa polisen som följt med upp till lägenheten.

-Ok, då ses vi på sjukan, Skorpan.

-Visst.

Sillen fick sina byxor och hoppade sedan in i polisernas bil. Som tur var stod hans bil kvar där han lämnat den. Han tackade poliserna och körde sedan för att möta Skorpan på sjukhuset.

Direkt efter fredagens arbetspass körde Sillen och Skorpan tillsammans till sjukhuset för att träffa Johan igen. Idag skulle han få komma hem.

När de kom in på Johans rum var det redan en sköterska där. Hon ville egentligen inte släppa iväg Johan, men tydligen hade Johan tjatat och försökt bevisa hur pigg och frisk han var. Sköterskan vände sig till Sillen och Skorpan.

-Nu får ni se till så att han gör som läkaren har sagt. Han ska hålla sig hemma i minst två-tre veckor och bara ta det lugnt. Inte läsa, inget tv-tittande, inte något som kan vara ansträngande för hjärnan.

-Men jag kan ju inte bara gå omkring och göra ingenting, protestarade Johan.

-Du kan göra något lite, men bara väldigt korta stunder. Om du överanstränger hjärnan tar det bara ännu längre tid för dig att bli helt återställd. Inga höga ljud och inga starka eller blinkande ljus. Också kommer du ihåg det där med trappor och hissar. Undvik båda. Trappor för att du som du själv vet är yr och vi vill inte att du ska ramla i någon trappa och hissar kan göra hjärnan förvirrad.

-Men hur hade du tänkt att jag ska ta mig härifrån. Vi är på tredje våningen. Jag har inga vingar.

-De här två får hjälpa dig i trappan. En på varje sida och det ska gå väldigt långsamt med en kort paus på varje våning. Samma när du ska upp i din lägenhet. En på varje sida.

-Men hur ska jag kunna åka och handla.

-Det får du inte. Antingen får du be någon av dina vänner eller någon släkting eller så får du stanna här några dagar till.

-Det är lugnt Johan, vi hjälper dig, sa Sillen. Vi kan väl beställa hem en pizza ikväll till exempel.

-Någon härifrån kommer att ringa dig varje dag Johan, men vi skulle uppskatta om någon mer höll lite extra koll på dig den närmaste tiden. Kan ni göra det killar?

-Visst, inga problem.

-Här, denna måste ni ha med er. Det är en blodtrycksmätare och trycket ska mätas morgon och kväll. Gärna en gång mitt på dagen också. Du har fått en spricka i skallbenet Johan och det är inget att leka med. Vi vill inte att det plötsligt ska uppstå några förödande blödningar. Blodtrycksmätaren ger ju inga garantier, men den kanske kan förvarna oss. Vi tror såklart inte att det ska hända, för då hade vi ju inte släppt iväg dig. Men man kan aldrig vara nog försiktig vid en så alvarlig skallskada som du fått. På onsdag så kommer någon hem till dig för att göra bedömning av din hälsa. Har du Johan förstått?

-Ja mamma, försökte Johan skämta med sköterskan.

-Ni två, har ni också förstått alvaret i det hela?

-Jodå, tack för all hjälp. Vi ska ta hand om honom och se till så att han håller sig lugn.

Till slut fick de äntligen lämna sjukhuset. Men både Sillen och Skorpan var lite nervösa. De hade fått ett väldigt stort ansvar när de gått med på att se till så att Johan inte hittade på dumheter. Och när de gick ner för trapporna märkte de att Johan förmodligen sagt att han var friskare än han var. De hann inte gå många trappsteg förrän de var tvungna att pausa. Johan satte sig mitt i trappan med händerna för huvudet.

-Är det här verkligen en bra idé Johan? Du ser inte ut att må speciellt bra, sa Sillen och Skorpan höll med.

-Det är ingen fara. Jag blir bara lite yr och med yrseln kommer illamående.

-Jag fattar inte hur vi ska få dig hela vägen hem till din lägenhet på fjärde våningen när vi inte ens kan gå mer än vad är det, sju trappsteg förrän du måste sätta dig och vila. Jag tycker inte det här är alls bra Johan. Hur kunde du få dem att gå med på detta?

-Det är lugnt, sluta tjata på mig bara.

Sillen och Skorpan tittade på varandra med bekymrad blick. Efter ett litet tag reste sig Johan och tillsammans tog de sig ner till andra våningen.

-Jag tycker vi tar hissen en våning, sa Skorpan.

-Men du hörde väl va hon sa, sa Sillen. Det fick vi inte.

-Nej, jag vet, men om vi tar hissen bara en våning så borde det väl funka eller? Så farligt kan det väl inte vara.

-Har du bråttom eller?

-Nej, det har jag inte, men jag tycker det verkar vara en stor risk för Johan att gå i trappan också. Du ser ju själv hur yr han blir.

-Ååå vad ni håller på, sa Johan. Ert tjat och tjafs gör inte saken alls bättre. Jag orkar faktiskt inte höra på det. Kan vi inte försöka fokusera på att komma ner och ut bara. Vi tar Hissen en våning, sedan går vi resten. Okej?

Sillen och Skorpan sa inte mer, men hjälpte Johan in i hissen och åkte ner en våning. Sedan gick de trappan ner till bottenvåningen. När de kommit ut sprang Skorpan iväg och hämtade bilen medan Sillen vaktade Johan. När alla hade hoppat in körde Skorpan den cirka tre kilometer långa sträckan hem till Johans lägenhet.

-Så här lugnt och sakta har jag aldrig någonsin tidigare sett dig köra, skojade Johan med Skorpan.

-Nä, men jag tänkte att det kanske var bäst att köra lugnt så att ditt huvud hänger med.

Att gå upp för trappor visade sig vara enklare än att gå ner. Men de gjorde ändå som sköterskan sagt och vilade på varje våning. När de äntligen stod utanför lägenhetsdörren öppnade grannfrun med det lilla barnet sin dörr:

-Hej, Johan, var har du varit. Vi har varit oroliga för dig. Du ser lite blek ut. Har det hänt något?

-Han har fått hjärnskakning och spricka i skallbenet, så han har varit på sjukhuset ett par dagar.

-Men vad säger ni? Är du bättre nu då?

-Det är okej.

-Finns det något jag kan göra?

-Du kanske kan hjälpa oss att hålla koll på honom. Han får absolut inte ta sig ner för trapporna eller ta hissen. Han ska vara kvar här. Imorgon kommer Johans föräldrar och på söndag skulle någon från kyrkan komma sa du Johan.

-Ja, jag tänkte det. Om ni kan hjälpa mig få tag på Pastorn.

-Kanske du kan titta till honom någon gång på måndag förmiddag. Vi kommer på eftermiddagen, direkt efter jobbet.

-Självklart.

-Alltså, ni överdriver killar. Det är ingen större fara med mig. Jag klarar mig.

-Helt ärligt är vi lite tveksamma till det. Nu går vi in och ser om vi kan få tag på någon i din församling och sedan beställer vi den där pizzan. Jag börjar bli hungrig.

Några timmar senare hade de fått tag på pastorn som lovat komma både före och efter gudstjänsten på söndag. Innan Skorpan och Sillen lämnade lägenheten kom de överens med Johan om att han skulle skicka en meddelande till dem morgon, middag och kväll. Om något av meddelandena uteblev, så skulle de först försöka ringa och sedan komma direkt och om Johan inte öppnade dörren när de knackade på, så gick Johan med på att de skulle ta sig in ändå.

Både Skorpan och Sillen var i alla fall ganska säkra på att Johan inte tänkte ta trapporna för att lämna lägenheten. Men både Sillen och Skorpan var väldigt oroliga för sin arbetskamrat och gillade inte det ansvar de fått för att titta till honom.

Redan dagen efter att Johan slagit huvudet först i stolpen till hyllan och sedan i golvet, kände han sig bättre igen. Personalen på sjukhuset var förvånade över hur snabbt han repade sig, men envisades med att han skulle vara kvar minst ett dygn till. Ingen av hans arbetskamrater fick lov att besöka honom, för sjukhuspersonalen sa att han behövde vila. Dagen efter olyckan fick de tillåtelse att komma två stycken, inte hela styrkan.

Det blev Sillen och Skorpan som fick åka. Men innan de åkte så skällde Camilla på Skorpan och sa åt honom att uppföra sig. Och de andra tyckte att det kanske var bättre att någon av de andra åkte istället. Men Skorpan stod på sig och Sillen lovade att dra Skorpan i öronen om det behövdes.

När de kom till sjukhuset visade en sköterska dem vägen. Hon uppmanade dem att hålla sig lugna och om Johan visade minsta tecken på illamående, trötthet eller något annat som de inte kände igen hos honom så skulle de larma omgående.

Sköterskan knackade försiktigt på dörren innan hon öppnade och meddelade att han hade besök.

-Förlåt att vi skojat med dig hela tiden, sa Skorpan så fort sköterskan lämnat dem ensamma.

-Jaha, hej på dig också, svarade Johan. Brukar du inte säga hej när du träffar någon.

Skorpan var helt mållös. Det brukade ju vara han som var den som skojade, inte Johan.

-Hej, Johan, sa Sillen och blängde på Skorpan.

-Hej.

-Hur är det? Alla är så oroliga för dig. Vi har faktiskt till och med bett för dig. Varje dag.

-Vad är det mer er? Det är inte du som brukar dra skämt, Sillen, det är ju Skorpans jobb. Eller har jag trots allt blivit så förvirrad att jag blandar ihop er?

-Nej, det är sant, sa Skorpan. Vi har bett för dig varje dag. Camilla visste det där med att man måste avsluta med att säga ”i Jesus namn, amen”, så det har vi gjort. I övrigt har vi kanske mest gjort fel.

-Man kan inte göra fel när man ber till Gud. Vad glad jag blir. Då är kanske inte hoppet är ute med er ändå.

-Det var Biffens idé.

-Biffen? Det trodde jag inte.

-Albin var helt säker på att du var död. Inte ens fast han såg att du levde när du åkte iväg med ambulansen trodde han att du levde.

-Bossen undrar hur det kunde hända? Hur kunde du krocka med en hylla som stått på samma plats i så många år. Han är rädd att du ska anmäla företaget och att vi måste stänga ner hela skiten.

-Nej, verkligen inte. Det är nog det sista jag skulle göra. Det var en olycka bara. Jag tänkte på annat. Visserligen minns jag inte exakt vad som hände, men jag vet att jag hade tankarna på andra saker dagarna innan.

-På S… Skorpan hann inte säga mer innan han fick en armbåge i sidan av Sillen. Men Johan visste vad Skorpan tänkte säga.

-Ja, du har rätt. Jag har tänkt väldigt mycket på Sofie, särskilt sedan du tvingade ut mig. Ni skulle inte fatta om jag berättade allt. Allt har varit så konstigt sedan Sofie började. Men nu är det såklart helt kört. Vilken klant krockar med en hylla? Jag kanske ska bli munk istället.

-Nä, säg inte så. Visserligen har inte någon av oss andra haft en chans på Sofie, men du är ju inte som vi. Visst var det lite klantigt att krocka med den där hyllan och ingen av oss kan riktigt fatta hur du lyckades. Men vi är dina vänner och vi vill gärna höra dig berätta om allt det där konstiga som du sa att vi inte skulle förstå. Vi har ju till och med bett för dig, så vissa detaljer har vi rätt till att få höra.

-Okej, men lova att inte skratta och lova att inte säga något till de andra. Särskilt inte till Camilla och Sofie.

-Vi lovar.

Så började Johan berätta hur han för flera år sedan börjat be till Gud om en tjej, men inte fått något svar förrän den dag då Sofie började jobba bredvid Camilla. Han berättade om hur Gud hade sagt att han just den dagen skulle få se sin tjej. Och hur han sen bett om bevis på att det verkligen var Sofie han menade. Johan berättade också om den där teckningen som något barn uppenbarligen lagt i fel brevinkast. Vidare berättade han hur han tyckte att han själv inte var bra nog åt Sofie och hur han sett alla andra bli nobbade och därför var helt säker på att han var chanslös och att det var därför som han hållit sig undan. Men när Gud sa att han skulle ge nya tecken och de kom i form av blinkande lampor, så blev det bara för mycket. Det var därför jag var tvungen att sjukskriva mig en dag.

Skorpan och Sillen som bara suttit och lyssnat var helt chockade. De hade aldrig tidigare hört Johan berätta så mycket och framförallt inte så personliga saker. Och de trodde ju egentligen inte på Gud, men nu kunde de inte bara avfärda allt som Johan precis berättat.

På väg därifrån sa de till varandra att smällen nog gjort mer skada än Johan själv ville erkänna. De sa också till sköterskan att de tyckte att Johan var ovanligt pratsam och hon gjorde en anteckning om det i journalen.

Tillbaka på jobbet var både Sillen och Skorpan väldigt tystlåtna. De andra undrade om de dragit på sig någon smitta när de varit på sjukhuset. Men de hade bara fått en helt ny syn på sin kamrat och det tog ett tag att smälta.

Dagen därpå fick Sillen ett sms från Johan som undrade om han kunde hämta honom på sjukhuset och köra hem honom.

Johan skulle vara sjukskriven i fyra veckor till en början. Men tydligen kunde det ta upp till ett halvår eller ett år innan han var tillbaka på jobbet. Men nu var det inte längre bara Johans tillvaro som hade förändrats. Sillen och Skorpan var inte längre som vanligt. Båda hade till och med gått bort till Johans Jesushörna som de brukade kalla det och köpt vars en Bibel. Ingen av dem visste vad de skulle göra med den, mer än att de förmodligen borde läsa den. Men att börja från början och läsa alla de små tunna sidorna till slutet kändes som en omöjlighet. Kanske kunde Johan hjälpa dem när han blev bättre.

Hej, det är jag som är Johan. Ja, du har redan hört talas lite om mig. Det är jag som är den där mesiga killen på lagret som springer och gömmer mig när det börjar en ny sagolikt snygg tjej på jobbet. Och ja, jag tror på Gud, vilket de andra killarna har väldigt roligt åt. Men chefen verkar ändå gilla det. Innan Sofie började så fixade jag så att vi nu även säljer lite kristen litteratur på jobbet. Det är jag ganska nöjd med. Men chefen har sagt att jag måste ta ansvar för det och det är jag som måste sälja in det hos kunderna. Lyckas jag inte så åker det ut igen.

Första året var jag väldigt aktiv med försäljningen och det gick riktigt bra. Ett tag så gick nästan varje kund ut ur butiken med minst en kristen bok. Chefen blev imponerad, så böckerna har fått vara kvar, trots att jag inte jobbat med dem sedan Sofie kom in i bilden.

I sanningens namn har jag kanske gömt mig på lagret, precis som de andra killarna säger. Men jag vill inte göra bort mig. Jag har ju sett hur det gått för de andra killarna. De har fått nobben allihop, trots att de är mer välbyggda, roligare och tja, de tror ju inte på Jesus så som jag gör heller.

Att tro på Jesus har helt klart både sina fördelar och nackdelar. Många gånger ses jag som en tönt. De andra tror att jag brukar sitta i kyrkan tillsammans med stans pensionärer och självdö lika långsamt som kyrkan. Men min relation till Jesus är inte sådan. Min relation med Jesus är i allra högsta grad levande. Jesus är ju till för de levande, han är ju livet. Han har själv sagt: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Det står i Johannes evangelium kapitel 14 vers 6. Du kan ju själv kolla upp det om du vill.

Men jag erkänner, jag har inte alltid trott på Jesus. Jag trodde också att det bara var en tråkig och stel religion. Innan jag började följa Jesus var jag så långt från honom som det gick att komma. Jag var ute och festade med kompisar hela tiden och varje helg hade jag en ny tjej med mig hem.

Egentligen har jag väl alltid varit den där mesiga killen som ingen vill vara med. Men i samband med att jag bytte skola för väldigt länge sedan, så bytte jag taktik. Jag var trött på att vara den där tråkiga och mesiga killen som ingen ville vara med. Så jag tog på mig en mask. Klädde mig plötsligt som de tuffa killarna och tog mig an deras språk och stil. Inombords mådde jag illa nästan varje dag. Men till slut vande jag mig och trodde nästan själv att jag var den där hemska tuffa killen.

För några år sedan flyttade jag till en ny lägenhet (tiden går fort, så jag har faktiskt tappat räkningen på hur länge sedan det är). Hade fått ett nytt tillfälligt jobb som tvingade mig att flytta till den här stan som jag bor i nu. Det var en flytt på över 20 mil. I början fortsatte jag som jag gjort i den förra staden eftersom det ju var sådan jag blivit. Gick på krogen och drog hem en massa olika tjejer.

Men i samma trappuppgång, ja, i lägenheten intill, så bodde det en gammal dam med en vit fluffig katt. Första gången hon såg mig berättade hon att Jesus älskar mig. Jag tyckte att hon verkade knäpp och jag skojade friskt om henne med mina polare på krogen. Men hon fortsatte att tjata om att Jesus älskar mig och hon gav mig små, små bitar av Jesus kärlek varje gång jag såg henne. Vilket var i princip varje dag. Hon verkade vänta vid dörren på att jag skulle komma hem från jobbet, för hon kom alltid ut med katten i famnen och sa något om Jesus.

Vid flera tillfälle ville hon be för mig. Hon la då sin lediga hand på mig och bad att jag skulle få se och uppleva Jesus kärlek och allt möjligt annat. Jag tyckte fortfarande hon var knäpp och försökte sätta upp en skyddande mur runt mig så att hennes ord inte skulle träffa för hårt. Men jag hade uppenbarligen sprickor i min mur och Jesus tog sig in i mitt hjärta.

Första gången han tog sig förbi muren jag försökt bygga upp brast hela min tillvaro. Jag var tvungen att sätta mig ner och tårarna rann ner för mina kinder. Jag vet inte om det var glädjetårar eller vad. Jag bara satt där i trappuppgången och grät. Tanten satte sig bredvid mig, fortfarande med katten i famnen och sa:

-Jag har ju sagt att Jesus älskar dig.

Efter en stund reste jag mig upp igen och när jag kom in i min lägenhet försökte jag även resa upp muren igen. Det gick sådär, för muren var verkligen raserad.

Tanten i den andra lägenheten la efter den händelsen in en andra växel. Nu var det inte bara små ord om Jesus kärlek hon kom med varje dag. Hon gav mig en Bibel och uppmanade mig att läsa den. Jag tänkte att okej, jag kan väl läsa något i den, mest bara för att hålla tanten tyst. Så, jag minns att jag slog upp en sida mitt i boken och hamnade i Jesajas bok och läste några rader.

Men det jag läste verkade helt obegripligt och segt. Jag klarade inte av att läsa ens en sida. Så jag la Biblen i högen av gammal post och försökte glömma den. Men tanten med katten var på mig och frågade varje dag om jag läst något. I början sa jag att jag inte hunnit. Men sen erkände jag att jag läst lite ur Jesajas bok men att jag inte fattade något.

-Nej, nej, nej, du ska inte läsa Jesaja det första du gör. Det kan du göra nästan sist. Börja med att läsa bara det första kapitlet i boken. Första kapitlet i första Moseboken alltså. Läs det till imorgon så tar vi det därifrån. Läs inte mer. Bara det första kapitlet. Det hinner du lätt.

Jag minns att jag tyckte att det var ganska okej att läsa första kapitlet i första moseboken. Det var ju inte så långt och det handlade ju om hur Gud skapade världen. Det var ju en story som man fått höra i skolan. Stolt kunde jag sedan berätta för tanten att jag gjort som hon sagt. Då uppmanade hon mig att läsa det andra kapitlet, vilket jag gjorde. Dagen därefter tyckte hon att jag skulle läsa både kapitel tre och fyra i första Moseboken.

Jag gjorde faktiskt som hon sa och på tre dagar hade jag läst de fyra första kapitlen i Bibeln. Jag kände mig riktigt stolt och ville berätta för någon vad jag gjort. Men jag hade inte någon att berätta det för. Mina föräldrar var lika icke troende som jag, om inte mer och alla mina vänner var ju precis som jag sådana som gillade att festa och leva rövare.

Men tanten var glad och hon bjöd in mig på fika. Hon tyckte inte att jag skulle bry mig så mycket om det som hon kallade Gamla testamentet på ett tag nu när jag fått början. Hon tyckte att jag skulle hoppa till Markus bok.

Markus passar dig bra, sa hon. Du som har så ont om tid. De fyra evangelierna är skrivna av fyra olika personer. Markus, Matteus, Lukas och Johannes, berättade hon. Tänk dig att du och jag ställer oss vid fönstret och tittar ut. På andra sidan gatan är det två andra personer som ser vad som händer där nere. Imorgon får vi till uppgift att skriva ner vad vi sett. Jag skulle förmodligen säga att det stått ett antal bilar parkerade längs gatan och att några barn lekte en bit bort. Du kanske skulle berätta att det kom en snygg tjej gående och någon av de på andra sidan gatan skulle kanske berätta om någon av bilarna. Vi har alla sett samma sak, men skulle berätta om det på olika vis. Om en polisbil skulle köra förbi så skulle vi förmodligen berätta om den allihop, fast kanske på olika vis. Så är det med de fyra evangelierna också, förklarade tanten. Det är fyra olika personer som på sitt sätt berättar om Jesus liv. Lukas till exempel var läkare och skrev därför gärna om hur Jesus helade olika personer. Markus som jag tycker att du ska läsa tycktes ha bråttom. Han använder ordet genast flera gånger i början av sin bok. Och han hoppar helt över allt som har med Jesus födelse att göra. Markus går rakt på sak i sin berättelse. Eftersom du säger att du inte hinner läsa, så tänker jag att det kan vara bra för dig att läsa lite ur Markus bok. Markus bok har 16 kapitel. Läs ett om dagen, så tar vi en ny fika när du är klar.

Motvilligt gick jag med på tantens förslag och läste hela Markus bok. Samtidigt fortsatte tanten att komma ut i trappuppgången varje dag och ösa Jesus kärlek över mig. Muren jag byggt upp runt mig var nu totalt havererad och jag gav upp försöken att bygga upp den igen. I början fikade vi ungefär varannan vecka, tanten och jag. Men efterhand blev det oftare och oftare. Jag hade frågor på det jag läst och tanten hjälpte mig att förstå. Vid några tillfälle hade hon en väninna med sig och de båda bad för mig. Senare var det också en pastor med vid flera tillfällen och han bjöd in mig till gudstjänst.

En söndag var det bestämt att jag skulle följa med tanten och hennes väninna på gudstjänst. När vi kom dit och pastorn fick se mig nästan sprang han emot mig och han välkomnade mig och sa att han var så glad att se mig. Han hojtade några andra till sig som genast kom fram och presenterade sig och hälsade mig välkommen till kyrkan.

Tanten, hennes väninna och jag satte oss på en av de många stolarna. Men det här var inte någon vanlig kyrka som jag kände kyrkor. Jag tänkte ju att kyrkor var sådär tråkiga där pensionärerna sitter i sina bänkar och snällt ställer sig upp när prästen säger och sitter ner när han säger det. Men i den här kyrkan var det helt annorlunda. Det var ett behagligt sorl när besökarna minglade runt med varandra. När klockan var tio satte de sig ner allihop och musikerna började spela. Ingen trist och tråkig orgelmusik utan ganska svängig musik på flera olika vanliga instrument.

Flera i församlingen reste sig upp och gungade med till musiken och vad jag kunde se så sjöng alla med. Eftersom texten lystes upp på väggen kunde även jag hänga med. Det var en härlig känsla och så mycket glädje. Den dagen tog jag på riktigt emot Jesus i mitt hjärta och flera ur församlingen bad för mig. Jag kände sådan frid och glädje att det inte går att beskriva. Jag kunde knappt inte vänta till söndagen därpå.

Nu har jag läst hela Bibeln flera gånger, även Jesajas bok. Varje söndag går jag till den kyrka som min vänliga granne med katten visade mig till. Tyvärr finns inte den vänliga damen kvar längre. Hon har gått hem till sin skapare. Men hon hjälpte mig komma ur det där hemska livet jag levde. Nu bor det en ung familj med ett litet litet barn i hennes lägenhet. Nu är det den unga kvinnan som brukar komma ut med sitt lilla barn och säga hej när jag kommer hem från jobbet. Inte varje dag som tanten gjorde, men någon gång i veckan ser jag henne. Och jag brukar då passa på att ge vidare det som tanten gav mig. Små bitar av Jesus kärlek ger jag kvinnan och hennes lilla bebis.

Ja, du som läser det här har förstås redan räknat ut vad som kommer att hända. Johan och Sofie kommer att bli ett par. Eller? Johans Gud har ju redan avslöjat det och Sofies blossande kinder gav också signal på att det var så det skulle bli. Men kan vi vara helt säkra på det? Och hur skulle det kunna bli så när både Johan och Sofie är osäkra på sig själv. Vem av dem ska ta steget?

Ja, Johan han tog de närmaste dagarna väldigt många steg. Han sprang framför portarna flera hundra gånger varje dag för att kika på Sofie. Men en dag när Sofie var på ute på några privata ärenden på lunchen gick det lite väl snabbt för Johan. Han hade redan passerat portarna säkert tio gånger den senaste timmen, men just den här gången tittade han lite för länge ut genom portarna och han gick lite för fort för sitt eget bästa. Plötsligt krockade han med en av hörnstolparna till den stora hyllan innanför. Det blev en rejäl smäll. Och det blev inte bara smäll när han krockade med stolpen för krocken gjorde att han föll baklänges och landade platt på marken.

De andra skrattade först, men när de insåg att Johan var avsvimmad och låg kvar på marken, blev det fart på dem. Albin och Sillen som stått närmast rusade fram och började leta efter pulsen.

-Han är död, ropade Albin som i stressen inte hittade någon puls.

Svampen fick snabbt fram sin mobil och ringde efter ambulans. Nu var de alla samlade runt Johan som fortfarande låg helt utslagen på golvet. Ingen av dem vågade röra honom, för de visste ju inte om han brutit nacken eller något. Han låg ju bara där helt orörlig.

Albin började vandra omkring och jämrade sig.

-Åååå varför var vi så elaka mot honom? Vad ska vi göra? Nu har vi haft ihjäl honom. Stackars Johan. Han kunde ju inte hjälpa att han var som han var. Ååå stackars Johan.

-Tyst med dig, röt Sillen. Jag känner pulsen. Han är inte död. Gå ut och möt ambulansen istället för att gå här och jämra dig. Biffen, hämta din jacka, så vi kan lägga den över honom så han inte fryser i alla fall. Och du, Sven, du får informera chefen om det här.

-Men vad ska jag säga. Han kommer att ha ihjäl oss allihop. Du vet ju hur chefen gillar Johan.

-Ja, men han måste såklart veta varför det plötsligt kommer en ambulans hit.

Sven tog motvilligt fram sin telefon och ringde chefen.

Camilla som bara sett och hört Albin, såg nu hur chefen kom ner för trapporna.

-Vad har hänt? undrade hon.

-Jag vet inte. Jag vet bara att ambulans är på väg och att Johan ska åka med den.

Camilla sa åt Albin att inte släppa in någon, för hon tänkte gå bak och se vad som hänt.

När Camilla kom in på lagret hade Johan kvicknat till, men de andra sa åt honom att ligga kvar tills ambulansen kom.

-Tack gode Gud att du lever, sa Camilla. Albin sa att du var död. Ligg du kvar här som de säger, jag måste nog lugna ner Albin lite.

Camilla hann bara knappt ut på trappan innan ambulansen var på plats.

-Han är död, sa Albin till ambulanspersonalen.

-Nej, det är han inte, men han var avsvimmad en stund. Jag ska visa er. Albin, du fortsätter hålla ute kunderna.

Camilla gick med raska steg före ambulanspersonalen som snabbt började undersöka Johan som fortfarande låg på golvet. En stund senare körde de iväg igen med Johan med sig i bilen.

Chefen var inte glad och undrade hur det här kunde hända.

-Om inte Johan gör en anmälan så kommer någon annan att göra det. Hur kunde han krocka med hyllan? Albin?

-Jag vet inte. Jag har inte gjort något. Det är Sillen och Skorpan.

-Vi har väl inte gjort något. Hyllan har ju alltid stått här och Johan har ju jobbat här i hur många år som helst.

-Ja, men ni retas ju med honom.

-Det gör vi ju inte. Vi skojar lite bara. Men det gör vi ju med alla. Med dig också Albin. Du trodde ju att han var död.

-Nu räcker det killar, röt chefen. Om någon av er har sagt eller gjort något mot Johan så att han kan ha tagit illa vid sig så åker ni till sjukhuset och ber om ursäkt när vi fått klartecken från dem. Själv åker jag till sjukhuset direkt. Jag hör av mig när jag vet mer. Camilla får bli boss medan jag är borta.

När chefen lämnat byggnaden försökte de alla återgå till sina arbete. Men det var inte så enkelt. Visserligen hade de retats med Johan en del, men alla tyckte mycket bra om honom. Han ställde alltid upp och var förmodligen den bästa kompis man kunde ha, även om han inte riktigt vågade släppa någon riktigt nära inpå.

När Sofie kom tillbaka från sin lunchrast märkte hon genast att något var fel.

-Vad är det? Har det hänt något?

-Ja, det är Johan. Han är på sjukhuset. Han åkte iväg med ambulans.

-Va! Jag hörde ambulansen, men jag visste inte att den körde hit. Vad har hänt då? Är han alvarligt skadad?

-Albin trodde att han var död, men han hade bara svimmat av. Tydligen krockade han med en stolpe och fick en rejäl smäll både från stolpen och från golvet när han landade. Chefen är på sjukhuset nu och har lovat att höra av sig när han vet mer.

Sofie blev lika chockad som de andra. Hon var tvungen att sätta sig ner. Camilla undrade om hon ville följa med till sjukhuset efter jobbet. Men Sofie tackade nej. Hon hatade sjukhus. Dessutom kände hon ju inte Johan. Inte så som de andra i alla fall. Hon erbjöd sig istället att ta hand om stängningen så att de andra kunde komma iväg lite tidigare.

Det var inte någon av dem som hade trott att arbetsdagen skulle bli på detta viset när de steg upp på morgonen. Skulle Johan någonsin kunna komma tillbaka? Hur alvarligt skadad var han egentligen? Just i denna stund var frågorna betydligt fler än svaren.

Innan alla skulle åka iväg till sjukhuset kom Biffen med ett något oväntat förslag.

-Jo, alltså, vi har ju varit lite taskiga mot Johan ibland och retat honom för det där med Gud. Jag tror ju inte på någon Gud och det gör ju inte ni andra heller, men skulle vi inte för Johans skull kunna be tillsammans en gång.

-En jättebra idé, tyckte Camilla. Vem vill?

-Inte jag, jag vet inte hur man ber. Jag går aldrig i kyrkan. Inte mer än på begravningar och sånt.

-Nä, jag vet inte heller.

-Ähh, vi gör det för Johan, inte för Gud. Johan skulle uppskatta att vi försökte, även om vi gör helt fel, sa Camilla när alla hade slagit ifrån sig.

-Ja, jag håller med dig Camilla, sa Biffen. Kan vi inte ta varandras händer och bara säga något fint.

Alla var med på förslaget och tog varandras händer. Sedan började Biffen

-Förlåt Gud för att vi inte vet hur man ska göra det här. Vi gör det för vår arbetskamrat Johan. Honom känner du. Han brukar snacka om dig. Han är på sjukhuset, ja, det vet du kanske redan förresten, men i alla fall, hjälp honom att bli frisk.

Inspirerad av det Biffen sagt fortsatte Albin:

-Förlåt mig också Gud. Jag har stressat upp alla de andra idag. Hjälp mig att hålla mig lugn så att de andra kan arbeta som vanligt. Hjälp mig att vara lite schystare mot Johan framöver. Han vill ju alltid allas bästa. Se nu till så att han kommer på fötter så fort som möjligt.

Så turades de om att säga några ord. Även Sofie, trots att hon inte hade så mycket att säga, eftersom hon varken kände Johan eller varit där när olyckan hänt. Sist var det Camillas tur och hon avslutade stunden med att säga ”i Jesus namn, amen” Det hade hon hört Johan säga massor av gånger, så det tänkte hon att det är nog viktigt.

Dagen efter det där med lampan som mystiskt ändrat färg ovanför Sofies huvud medan hela företaget i övrigt låg i mörker, var Johan hemma. Han hade sjukskrivit sig själv. De andra killarna på lagret hade skojat med Johan och undrat om det var Gud som blåst omkull honom, när han satte sig mitt på golvet i samband med att lampan lyste över Sofie.

-Ja, något i den stilen, hade Johan svarat.

De var alla förundrade över det som hänt. Johan hade snabbt dragit sig undan för att de andra inte skulle bråka mer med honom. Men när han inte dök upp dagen efter kunde de inte låta bli att diskutera saken. De undrade om Johan trodde att det var Gud som mixtrat med lampan. Det fanns ju trots allt inte någon direkt logisk förklaring och Johan trodde ju verkligen på Gud, det visste de. Varför han var hemma idag, det visste de inte. Johan hade bara skickat ett sms till Sillen och sagt att han sjukskrivit sig, men att han nog skulle vara tillbaka imorgon.

Svampen som var den som var lite av en vaktmästare på stället hade kollat alla säkringar och han hade varit framme och tittat på lampan som hängde ovanför Sofie. Men han hittade inte någon förklaring till varken strömavbrotten eller det faktum att lampan burit sig så väldigt konstigt åt.

Senare den dagen var Skorpan framme hos Sofie med en stor låda full med papper och pennor till en av de lokala företagskunderna. Kunden hade som vanligt lagt sin beställning på nätet och kom sedan för att hämta den i butiken. Skorpan och Sofie småpratade med kunden och erbjöd honom fika i ett av rummen bakom Sofie, men han hade tydligen inte tid, så Skorpan hjälpte bara kunden ut till bilen med den stora lådan innan den körde iväg.

När Skorpan kom in igen stannade han till vid Sofies disk.

-Ganska mysko det där med lampan igår, sa han till Sofie. De hade alla märkt att Sofie tagit illa vid sig av den konstiga lampan så nu ville Skorpan försöka pigga upp henne.

-Du skulle sett Johan, fortsatte Skorpan. Han var tvungen att sätta sig på golvet. När han såg hur lampan ändrade färg.

-Det säger du bara för att det ska vara lättare för mig. Snällt, men jag tror dig inte.

-Jo, det är sant. Och idag är han inte ens här. Han har sjukskrivit sig själv.

-Du hittar på, vi har inte ens någon som heter Johan på det här stället.

-Vadå, vad menar du? Skorpan förstod inte alls vad hon pratade om. Var det ett skämt hon försökte med? I så fall fattade han inte det skämtet. Han hade visserligen haft lite svårt att förstå sig på Sofie ibland, men det här tog priset.

-Ja, Sofie tvekade. Hade hon gjort bort sig nu. Fanns det verkligen en Johan på hennes arbetsplats som hon inte visste något om. Hon trodde att hon sett alla killarna och att Skorpan som vanligt skämtade. Alla hade verkligen varit på henne så fort hon börjat och alla hade de velat dejta henne och ingen av dem verkade vilja ge sig. Men någon Johan visste hon inte något om. Hon tvekade lite innan hon fortsatte:

-Jo, jag vet ju att du är Skorpan, sen har vi Sillen, Svampen, Spenaten och Biffen. Jag fattar föresten inte varför ni har så knasiga namn. Men sen är det ju Albin, Sven och….

-Ja, men Johan, du vet väl vem Johan är. Det är den lille killen som tror på Gud.

-Ja, just det, det sa chefen när jag började, att det var en kille som hade hand om det kristna i butiken. Men jag vet nog inte vem det är.

-Men det är ju helt otroligt. Vet du inte vem Johan är? Hur länge har du jobbat här egentligen?

-I snart tre år.

-I tre år!! Mamma Mia och jag har bara fått en enda dejt, försökte Skorpan skoja till situationen.

Skorpan tyckte själv att det började bli lite pinsamt. Tänk att det fanns två personer på samma arbetsplats som inte visste om varandra. Eller Johan visste ju om Sofie, det visste han, men att Sofie inte visste vem Johan var, det lät väldigt konstigt. De var ju trots allt bara elva personer plus bossen som jobbade inom företaget. Skorpan vände sig till Camillla.

-Hör du, sa han, Sofie vet inte vem Johan är.

-Nej, jag hör det, men det är kanske inte så konstigt. Du försöker ju sno all hennes uppmärksamhet hela tiden, så de andra har inte mycket till chans. Och om jag inte har helt fel för mig, så har inte Johan varit i butiken på vääääldigt länge.

-Ni måste skämta med mig. Det här måste vi såklart ändra på. Så fort han kommer tillbaka ska han hit ut och presentera sig. Men hur kan han ha passerat här i tre år utan att du sett honom. Vi på lagret går ju alltid här förbi när vi slutar vid fyra och eftersom ni alltid är här till sex, måste även han ha passerat er här varje dag i flera år.

-Ja, men det kanske är som Camilla säger, att du och dina kompisar kastar er över mig och min disk varje dag så det är helt omöjligt för mig att se något annat. Men nu när jag tänker på det så kanske det är en liten person i bakgrunden alltid. En med keps och luvan från tröjan över huvudet.

-Ja, precis, det är han. Det är Johan.

-Men han syns nästan aldrig. Han går alltid bakom er på något vis och som sagt så är du nästan över mig varje dag när ni går hem.

-Jag måste gå och berätta det här för de andra. Hoppas verkligen att Johan kommer imorgon. Det här ska bli kul.

-Jaja, men var lite schyssta mot lill-killen, förmanade Camilla.

Skorpan nästan sprang tillbaka till lagret och innan han ens kommit dit så hördes hur han hojtade på de andra;

-Johan gömt sig här på lagret i tre år så att Sofie inte ens vet vem han är. Imorgon ska vi se till så att det blir ändring på det.

Dagen därpå kom Johan sist av lager killarna till butiken. Han brukade vara först, men den här dagen kände han sig fortfarande lite vimmelkantig. Killarna på lagret började alltid två timmar innan tjejerna i butiken. Det var för att de skulle hinna med så många online beställningar som möjligt innan själva butiken öppnade. Det var också på morgonen innan butiken öppnade som de såg till att det var fullt i alla hyllor i butiken så att de skulle slippa springa där med kartonger samtidigt som kunderna var där. De turades också om att köra med städmaskinen på morgonen så att det alltid var helt ny städat när butiken öppnade.

Så fort Johan klev in på lagret var Skorpan och Sillen på honom.

-Hur är det möjligt att Sofie inte vet vem du är? Har du gömt dig härinne i tre år!

Johan visste inte vad han skulle svara. Han tog några steg bakåt.

-Nä, nä, nä… nu kommer du inte undan, sa Skorpan. Du tycker väl också att hon är snygg?

-Jo, tvekade Johan som fortfarande inte visste vad han skulle säga.

-Men alltså, det här är ju inte klokt. Är du rädd för henne? Jag trodde att du hade Gud vid din sida och då är väl ingenting omöjligt. Det brukar du ju säga.

-Jo, men det här är inte samma sak.

-Vadå inte samma sak. Idag ska du och jag gå ut till Sofie och säga hej.

-Nej, är du inte riktigt klok eller? Så kan du inte göra. Det skulle ju bli hur pinsamt som helst, det fattar väl till och med du.

-Nej, det gör jag faktiskt inte. Men okej, gå ut själv då. Ut och säga hej ska du i alla fall göra. Om inte så skvallrar vi för bossen om dina små bönestunder.

-Ja ja, okej. Jag ska gå ut. Men låt mig vara nu.

Johan försökte smita undan, men de andra var efter honom hela tiden. Han fick inte en lugn stund på hela morgonen. Klockan närmade sig nio. De båda tjejerna Camilla och Sofie brukade komma strax innan nio så att de kunde förbereda sina kassor innan butiken öppnade. Sofie var först på plats och så fort hon klev innanför dörren hojtade Albin:

-Hon är här nu. Johan, var är du? Sofie är här.

Johan var nu så nervös att han knappt kunde stå på benen. Han satte sig på huk flera gånger och bad till sin Gud. De andra skrattade åt honom och tyckte han var löjlig.

-Det är ju bara en tjej. Visserligen en väldigt snygg tjej, men ändå. Nu får du ge dig. Du har ju själv berättat att du haft hundratals tjejer förut. Varför är du så knasig.

-Det är inte bara tjejen, det är Gud, försökte Johan. Men de andra lyssnade inte.

-Kom igen nu. Ut och säg hej!

-Men jag kan inte bara gå ut sådär. Det verkar ju jättekonstigt.

-Ja, men det är ännu konstigare att ni jobbat på samma ställe i tre år utan att hon vet vem du är. Det är faktiskt helt obegripligt. Så stort företag är inte detta.

-Okej, jag ska gå ut. Men jag går inte när ni tjatar hela tiden.

-Jaja, men innan lunch ska det ske. Annars släpar vi ut dig dit.

-Okej, ja, jag ska.

Johan gick in bland hyllorna. Han behövde samla sig lite. De andra hade äntligen gett honom lite utrymme, men de höll fortfarande ögonen på honom, det visste han. Drygt en timme senare tog han mod till sig och gick ut genom portarna som skilde lagret från butiken. Han tittade omväxlande på Sofie och på Camilla. Han visste inte vad han skulle fästa blicken på och han visste inte hur han skulle gå. Varje steg kändes stelt och onaturligt. Händerna höll han i fickorna så att det inte skulle avslöjas ifall han skakade. Han var så torr i munnen att han det kändes som om hela Sahara öken flyttat dit in. Det var tveksamt om det skulle gå att få fram ett ljud när han väl kom fram till disken.

Efter vad som kändes som ungefär en evighet var han framme vid Sofies disk. Han försökte le samtidigt som han sa:

-Hej, det är jag som är Johan. De andra sa att du inte visste vem jag är.

Johan ville bara lösas upp i atomer och försvinna. Det här var förmodligen det mest pinsamma han någonsin gjort. Men han tyckte sig kunna se på Sofie att hon också tyckte det var lite pinsamt. Som tur var kom Camilla till räddning för dem båda.

-Jaja, det är bra Johan. Nu är det nog bäst att du går tillbaka till de andra så det blir något gjort på det här stället. Så länge du är här, lär de bara stå där i fönstret och glo.

Camilla vände sig mot portarna och vinkade på publiken som snabbt vände sig om. Sofie och Johan kunde inte låta bli att skratta lite åt dem. Men Johan var snabb att passa på när Camilla gett honom chansen:

-Ja, du har nog rätt. Bäst att fortsätta jobba. Vi får prata mer en annan gång.

-Ja, trevligt att träffa dig, sa Sofie och log mot Johan. Hon visste inte exakt vad det var med den där Johan, men han var helt klart annorlunda än alla de andra.