admin

Söndag morgon är normalt en morgon då man kan ta det lite lugnare. Men för Johan och Sofie var det ingen dag att ligga kvar i sängen. Kvällen innan hade de somnat nästan så fort de lagt huvudet på kudden. Lördagen hade varit intensiv med både Johans föräldrar på besök och sedan en lång bilresa till Johans gamla hemstad.

Resan till hemstaden blev inte alls som Johan och Sofie hade föreställt sig. Sofie hade trott att det skulle bli trevligt att se vart Johan tillbringat sina dagar, men pizzerian de besökt kändes sunkig och lockade inte alls. Därför hade de lämnat pizzerian utan att äta något.

Utanför pizzerian hade de mött Katja som Sofie nästan genast förstod blev illa behandlad av sin man. Det hade gjort att Sofies hemska minnen också plötsligt fick liv och både Johan och Sofie ville helst lämna staden så fort som möjligt. Men eftersom de förstod att Katja behövde hjälp, så stannade de ändå kvar lite för att försöka hjälpa henne och fick förvånansvärt lätt med henne därifrån.

Den här morgonen hade Johan klivit upp innan Sofie för att hinna läsa Bibeln innan de gav sig iväg. Efter Johans morgonstund med Bibeln åt de en gemensam frukost innan de körde till områdets kontor. Utanför den höga byggnaden mötte de Hugo som var full av liv. Han sprang runt, runt på de olika gångarna i det område som var framför husen och som förmodligen en gång varit en trevlig park.

-Hej, ropade killen när han fick se Johan och Sofie komma gående.

-Hej Hugo, är du redan vaken?

-Jadå, det har jag varit länge.

-Gick det bra att sova i det här huset då?

-Det var lite läskigt i början, men ganska mysigt att ligga i samma rum som mamma. Ska vi åka och titta på hus nu?

-Det kan vi väl göra. Men vi måste väl ha din mamma också med oss?

-Det är nog bäst. Hon är där uppe.

-Hej hej, jag såg när ni kom, sa Katja som precis klev ut genom dörren till det höga huset. Kan ni hjälpa oss till närmaste mataffär först. Vi har inte något att äta och inte något porslin att äta från. De kanske har färdiga mackor eller något.

-Så dumt, det kunde vi ju tänkt på. sa Johan. Klart vi fixar det. Vi kan åka till min lägenhet också och hämta två tallrikar, två glas osv. Vi använder ändå Sofies just nu. Vi håller precis på att flytta ihop. Det här är typ andra natten vi sovit tillsammans.

-Oj, då är det riktigt nytt, sa Katja.

-Ja och det kanske är bra för dig. Vi lär få en del möbler och annat över som du kan ta hand om i fall du vill. Lika gärna som att vi ska kasta det.

-Nä kasta behöver ni inte göra, men jag betalar för det.

-Jaja, det kan vi göra upp senare. Vi måste ju först hitta en lägenhet som ni kan bo i.

En stund senare hade Katja och Hugo delat på en baguette medan Johan sprungit upp i sin lägenhet och hämtat några tallrikar och bestick som Katja kunde använda.

-Nå, ska vi leta lägenhet nu då?

-Jaa, ropade Hugo, fortfarande lika entusiastisk som förut.

-Jag tycker i alla fall att vi tar en sådan lägenhet som är i sämre skick, sa Katja. Det blir bra.

-i vilket fall som helst behöver ni nog gå in på kontoret ett vända. Vi behöver en karta så vi kan göra en plan för vad vi ska titta på.

På kontoret väntade chefen på dem.

-Gick det bra att sova på madrass i natt, undrade han.

-Jadå, det gick bra. Kan vi inte bo i det här huset?

-Nej, det bor visserligen ingen här nu, men tanken är att det ska genomgå en totalrenovering. Vi fick tips om att göra hela huset till kontorshotell med en lyxvåning på toppen.

-Oj, det låter dyrt.

-Det blir det säkert. Jag har precis köpt hela det här området med alla dessa hus. Det är en bit över hundra hus och nästan ingen har bott i dem på flera år. Sofie är en av 25-30 hyresgäster som bott här. Min plan är att få liv i området igen.

-Med precis menar chefen häromveckan, sa Johan. Det är verkligen helt nyligen som han köpt det. Du skulle sett det här kontoret när vi kom hit. Det var fullt med gamla papper som bara lämnats kvar.

-Ja, parken här utanför säger också en hel del om hur de skött området tidigare. Här är massor att göra för att få ordning på detta. Och man kan nog lägga oändliga mängder med pengar.

-Men hur ska du ensam lyckas med det?

-Det vet jag inte, men jag har världens bästa personal till min hjälp. Visserligen är min personal anställda till 100% i min butik där jag säljer papper, pennor och lite böcker.

-Men varför köpte du det här då? Jag menar om du redan har fullt upp.

-Därför att…. hmmm. Chefen tittade på Johan och hoppades på hjälp, vilket han fick.

-Jo, chefen… ja, det är egentligen en väldigt lång historia som börjar med när Sofie började jobba i butiken, sa Johan. Sofie kom som vi tidigare berättat från ett väldigt dåligt förhållande. Chefen tyckte synd om Sofie och har hjälpt henne så mycket han kunnat, utan att egentligen avslöja att han gjort det. Vi andra, hade ingen aning om Sofies historia förrän för någon månad sedan,

-Ja, och sedan dess har han haft en önskan om att kunna hjälpa flera som mig, inflikade Sofie.

-Ja, precis, sa chefen. Men jag har inte gjort något åt det. När min kompis och jag träffades för ett tag sedan frågade han mest på skämt om jag var intresserad av att köpa det här. Och eftersom det är här Sofie bor, tänkte jag genast att det skulle kunna vara min chans att hjälpa flera.

-Ja, fast vi i personalen var tveksamma när chefen berättade det för oss på ett möte, så vi trodde inte att det blev något.

-Fast det blev det, sa chefen.

-Ja, chefen fick ett bra pris, bättre än han från början blivit lovad och det blev ett större område än vad de från början sagt.

-De sa att de inte ville sälja till en konkurrent. Därför fick jag det billigt och nu står jag här med hur många hus som helst och oändligt mycket att göra med dem.

-Oj, det var en imponerande story, sa Katja. Är det därför som jag är här? Är jag en sådan som du tänkte dig att hjälpa?

-Ja, bland annat är du det. Olle och Kalle som du kommer att träffa senare är också sådana som hittills fått hjälp.

-Men du kan väl inte hyra ut alla lägenheter till bara sådana som mig.

-Nej, det är klart, men om jag verkligen ska kunna hjälpa bland annat kvinnor som blir misshandlade, då behöver jag ha lägenheter till dem. Nu råkade jag få lite extra många bara.

-Vi hade ingen aning om att vi skulle möta dig och att du faktiskt behövde komma hit, sa Sofie. Men när jag såg ditt blåmärke, så förstod jag direkt att det var något som var fel. Jag kunde inte låta bli att agera.

-Ja och när det gick upp för mig, vad Sofie fattat, då var det lika självklart för mig, sa Johan. Men nu när vi berättar detta så låter det nästan som om vi åkt dit för att hämta hit dig för att få fler boende. Så är det inte. Fast nu är vi glada att ni är här.

-Vad är det för jobb ni har åt mig då? Det har jag inte ens frågat.

-Vi vet inte än.

-Det är Johan och Sofie som ansvarar för dig, sa chefen. Jag är visserligen deras chef och det är mitt område, men jag litar på att de tar hand om dig på bästa sätt.

-Vad vill du göra, undrade Johan.

-Jag vet inte.

-Det är ingen fara. Vi kommer på något som känns meningsfullt. Vi kan väl bolla lite idéer sedan chefen. Jag har faktiskt lite förslag på sådant som vi behöver ha här. Men nu ska vi hitta lägenhet. Har du kartan som jag och Olle markerat?

-Visst, sa chefen och tog en kopia på kartan.

-Ser ut som att de gula husen generellt är i sämst skick, sa Johan. Vet vi hur många rum det är i varje lägenhet? Jag tänker att Katja och Hugo behöver vars ett rum.

-Nej, det har vi faktiskt inte gjort någon anteckning om. Det kan ni väl skriva upp när ni är runt och kollar.

-Det gör vi, sa Sofie. Hur var det med hissarna? Är det gjort service?

-Nej, bara i de husen där det verkligen bor någon. Vi började med dem. Så ni får använda trapporna i början.

-Okej, sa Johan till Katja. På den här kartan ser du vilken standard husen är i. De som vi markerat med rött är sämst. Om vi tar de gula husen där till exempel och tittar på dem, vad tro du om det? Jag behöver kanske inte släpa med mig nycklar till alla. Vilket av dem tror du du helst vill bo i sett till läget.

-Nja, inte för nära den där vägen med tanke på Hugo. Kanske något av de där längre in, Det ser ut att vara lite grönområde där, det kan vara kul för Hugo att leka i kanske.

-Ja, men det låter smart. Jag tar med nycklar till de i det området så åker vi dit först. Hittar vi inget där så åker vi bara vidare.

-Då blir det i det område som jag bott, sa Sofie. Där heter gatorna något med veckodagar, månader och årstider och så. Januari vägen till exempel.

-Januarivägen är väl bland de gula. sa Johan.

-Ja, det är det, sa chefen.

-Det hade varit kul. Jag är född i januari.

-Jaså, ja då hade det kanske passat extra bra. Vi åker väl dit och kollar.

Katja och Hugo satte sig i baksätet medan Johan intog platsen bakom ratten. Utanför de sista husen på Januarivägen stannade de.

-Ja, vi går väl in och kikar lite här. Ska vi titta i fyravåningshuset eller trevåningshuset först?

-Vi kan väl börja i detta som du stannade utanför, tyckte Katja. Är det röd-markerat på din karta?

-Ja, det är det. så det är inte någon garanti att det går att bo här. Vi har bara gjort en snabb översyn för att få en liten överblick. Det finns garanterat bättre och sämre val i huset.

Väl inne i huset kunde de snabbt konstatera att det var fyra lägenheter på varje plan. Eftersom bottenvåningen inte lockade Katja, gick de direkt upp till andra våningen. Det visade sig att alla lägenheter hade två rum, vilket ju passade bra.

-Jag gillar läget på den här, sa Katja.

-Okej, men vi ska väl ta en titt i huset på andra sidan gatan också.

-Ja, det kan vi göra.

De låste alla dörrar och gick sedan vidare till huset tvärs över gatan.

-Här får du balkong om du vill ha det, sa Sofie. Alla lägenheter här verkar ha det.

-Det vill jag nog inte ha. Jag tror jag väljer den som vi var inne i förut. Den blir bra. Kan vi gå tillbaka och titta igen.

-självklart!

-Visst, det är slitet, sa Katja när de var tillbaka i den lägenhet som hon gillade bäst. Men jag kanske kan få måla om och så eller?

-Ja, det är klart. Den här lägenheten behöver en grundlig städning också.

-Kan jag få en vecka på mig att fixa i ordning innan jag börjar arbeta?

-Ja, det är klart.

-Vet du vad jag kom att tänka på, sa Johan. Det finns ju kvarlämnade möbler i flera av de här lägenheterna. Inte mycket, men dem skulle du ju kunna ta om du vill, så slipper du köpa nya. Det skulle kunna vara din första arbetsuppgift, att hjälpa oss att tömma de andra lägenheterna i det här huset och i husen intill. Det här är ju hus nummer tio, men om du tar nycklarna till hus åtta, nio och elva också, så kan du väl röja upp i dem. Det kan vara din första arbetsuppgift. Vad tror du om det?

-Det låter ganska roligt. Men om det är stora möbler så behöver jag nog någon som kan hjälpa mig att bära.

-Självklart. Vi skickar hit Skorpan och Albin när du lokaliserat alla möbler som du behöver hjälp med, så bär de ut allt stort som ska kastas. De hjälper såklart till att flytta möbler till din lägenhet också. Mindre grejer kan du väl samla i högar i entréerna, så tar vi hit en container och slänger allt på en gång.

-Du kan väl fixa utsidan också om hon vill.

-Självklart. Ju bättre det ser ut häromkring, ju bättre är det för hela området och för chefen. Behöver du en snickare, så hör av dig, så tar vi hit Olle.

-Kanske det är bäst att jag sover i den där andra lägenheten en natt till. Jag vill nog städa ur här innan jag flyttar in.

-Absolut, gör så. Om du vill måla om i din lägenhet, så säg till så åker vi och fixar färg tillsammans. Det får ju hyresvärden stå för, ja, chefen alltså.

-Men hur blir det med Hugos skola då?

-Just det, den kanske vi ska ta en titt på också.

De åkte tillbaka till kontoret och hittade där chefen som fortfarande var kvar. Han lovade visa Katja och Hugo var skolan fanns eftersom Johan och Sofie ju skulle åka hem till Emma, Skorpans tjej. Chefen lovade också hjälpa till att transportera rengörings grejerna som Sofie och den gamla slöjdläraren använt när de städade andra lägenheter, hem till Katjas nya lägenhet. En cykel insåg han också att hon skulle behöva, så det blev första saken de tog tag i när Johan och Sofie körde vidare.

Både Johan och Sofie var väldigt nöjda med hur dagen hade utvecklat sig. Nu hade de ju lyckats fixa meningsfull sysselsättning till Katja och ett nytt hem skulle hon få, ett hem utan en man som misshandlade henne. De var väldigt nöjda när de körde sin lilla svarta bil hem till Emmas gård.

Sofie höll ett stadigt grepp om Johans hand. Hon märkte att Johans hela kroppshållning förändrades och han precis som Sofie tog ett stadigare grepp om sin partners hand. Mannen de hade framför sig var uppenbart van att ta till knytnävarna och nu var han irriterad för att hans fru inte kom hem med cigaretter till honom.

-Det här är Johan, sa kvinnan till sin man. Han är gammal kompis med Roffe.

-Du menar Roffe, den Roffe som bor i vårt hus?

-Ja.

-Ja, vi stötte faktiskt på Roffe härinne på pizzerian, sa Johan. Och när vi klev ut här på gatan kom din fru gående.

-Vi åkte hit för att återuppliva gamla minnen åt Johan och det har vi lyckats ganska bra med, sa Sofie i ett försök att hjälpa till att lätta upp stämningen.

-Ja, jag kunde aldrig ana att vi skulle stöta på Roffe. Själv har jag ju flyttat härifrån men det verkar vara sig likt här.

-Ja, här händer inte mycket, sa den argsinta mannen.

-Jag kommer inte ihåg vad du heter, sa Johan vänd mot kvinnan.

-Katja. Det är jag som är Katja.

-Ja, just det. Jag är dålig på namn. Men så är det ju också…. vad är det tio- tolv år sedan sist va?

-Räcker det?

-Nej, kanske inte.

-Katja berättade precis att hon är arbetslös. Vi behöver lite extra personal och vi frågade precis om hon kunde tänka sig att prova på att jobba lite hos oss.

-Ja, men det kan du väl göra, sa mannen som nu hade lugnat ner sig. Det där med att vara vän med Roffe var tydligen något som spelade roll i mannens värld.

-Ja, alltså det blir ju på prov i början. Vi måste veta att det funkar för båda parter.

-Jaja, det är klart, sa mannen. Men det kan väl vara bra med extra inkomster. Ungen kostar ju hur mycket pengar som helst.

-Ja, det förstår jag, sa Johan. Vi har inte några barn än, men en kollega vi har klagar jämt över hur dyrt det är med barn.

-När kan hon börja då, undrade mannen.

-Nu direkt faktiskt. Men det är en liten hake. Vi har kört ganska långt för att komma hit. Det går inte att pendla fram och tillbaka varje dag. Men det finns gott om övernattningslägenheter, så du kan ta en sådan om du vill Katja.

-Ja och beroende på vilken du väljer så får du 1-3 månader då du inte betalar någon hyra. Lägenheterna är i ganska dåligt skick och i ju sämre skick ju längre tid får du bo gratis.

-Men ta du en sådan där tre månaders lägenhet då, Katja. Det tjänar vi ju massor på, sa mannen.

Katja tittade förvånat på sin man. Menade han verkligen att hon skulle få åka iväg för att jobba i en helt annan stad.

-Finns det skola och så till ungen med?

-Ja, det gör det säkert. Det har jag lite dålig koll på, erkände Sofie, men det fixar vi. Du Katja skulle ju kunna följa med oss nu direkt, när vi ändå kör, så slipper du köra själv, så sparar ni någon krona till på drivmedel. Och medan du packar vad du behöver ha med dig, så kan jag ringa runt lite och kolla det där med skolan.

-Men det är helg. Du får inte tag på någon inom skolan idag, sa Katja.

-Nej, men jag har kontakter som kan hjälpa till att dra i lite trådar.

-Det låter ju toppen, sa mannen som nu var väldigt positivt inställd. Dina vänner här verkar ha goda kontakter. Du kommer att komma upp dig i samhället älskling. Har ni jobb till mig också?

-Inte just nu. Så vida du inte också vill städa toaletter och sådant, sa Johan.

-Nej, det är inget för mig. Det är kvinnogöra.

-Vad jobbar du helst med då?

-Jag gör lite av varje. Helst något utomhus. Jag klarar inte att sitta inne på något kontor till exempel. Just nu jobbar jag hos parkförvaltningen.

-okej. Det är bra att veta. Vi kan hålla koll om det dyker upp något till dig också, sa Johan.

Tillsammans gick de sedan, Johan, Sofie, Katja och hennes man upp i lägenheten. Hugo var så glad att få följa med Johan och Sofie att han inte kunde gå vanligt. Han skuttade och sprang hela vägen.

-Vi har inte någon stor bil, så det får bli bara det nödvändigaste idag. Husgeråd och sådant kan vi nog fixa tillfälligt åt er, för jag antar att ni inte har dubbletter. Ni behöver kanske inte så mycket nu i början. Det är ju ändå bara ni två, sa Johan.

Katja höll med, men packade ändå två stora väskor till sig själv. Johan hjälpte Hugo att packa ner kläder och några av leksakerna. Mycket fick de packa i soppåsar, för det fanns inte flera väskor. Under tiden som Johan, Katja och Hugo packade stod Sofie utanför lägenheten och ringde till chefen. Sofie vågade inte säga så mycket i telefonen för hon visste inte hur många som lyssnade.

-Vi hittade en kvinna här som söker jobb. Jag kan inte prata så mycket om det nu, men kan du kolla om det finns någon skola som hennes son, sju år, kan gå i. Kanske börja redan nu på måndag?

Sofie behövde inte säga så mycket mer. Chefen förstod direkt att det var en kvinna som behövde hjälp att komma ifrån sin nuvarande situation och han lovade att ta tag i sonens skola direkt.

Efter avslutat samtal med chefen gick Sofie in i lägenheten och hjälpte till att packa. Redan innan de packat färdigt kom det ett sms från chefen. ”Skola fixad” var allt som stod i meddelandet.

-Det var snabbt fixat, sa mannen. Det ska bli gott att få lite lugn här. Jag är inte mycket till pappa. Jag tycker egentligen att ungar mest väsnas och är till besvär. Helt ärligt skulle jag förmodligen aldrig har gift mig heller. Man får för sjutton aldrig göra som man vill utan att frugan gnäller.

-Se det här som en prövoperiod då. Trivs ni med att Katja jobbar och bor på annan ort under vardagarna, sa Sofie, så kanske ni kan utveckla det. Ni kanske har det bättre var för sig då.

-Ja, kanske det, men just nu känns det faktiskt som att det hade varit lika bra om vi skilde oss. Vi bråkar ju ändå bara en massa, Katja och jag och jag har tänkt på det här ett tag. Det har bara inte blivit av. Vi kan lika gärna skilja oss tycker jag, sa mannen.

-Vad säger du om det Katja? Det var ju inte meningen att ta dig helt från ditt hem och din man.

-Nej, men det är som han säger. Vi bråkar en hel del. Det kanske är lika bra.

-Jag kan nog fixa en jurist som hjälper till med skilsmässa, sa Sofie.

-Kan du göra det också när det är helg?

-Jag vet inte. Jag kan försöka. Hur blir det med Hugo?

-Det är bäst att han följer med sin mamma. Jag är som sagt inte någon vidare pappa i alla fall. Och jag vill ju ha lugnet och då kan han inte vara här.

Återigen stod Sofie utanför lägenheten och ringde till chefen.

-Kan du fixa en jurist som kan hjälpa till med skilsmässa också?

-Visst. Nu direkt?

-Kanske lika bra innan någon hinner ångra sig. Mamman ska tydligen ha barnet själv. Jag skickar ett sms med deras personuppgifter.

Chefen förstod igen och tog genast tag i saken.

Medan de alla hjälptes åt att lasta in Katjas och Hugos saker i Johan och Sofies bil plingade det till i Sofies telefon.

-Nu har jag papper som är klara att skriva under, sa Sofie. Finns det någon skrivare tillgänglig, så skriver vi på dem direkt.

-Vi kan nog låna i affären, sa Katja. Vi har ingen skrivare hemma. Vi skulle ju ändå handla cigaretter.

Tillsammans gick de till den lokala matbutiken.

-Måste jag betala underhåll och sådan skit nu, undrade mannen.

-Ja, något måste du betala. Hugo är ju ditt barn och ditt ansvar också, även om han inte bor här hos dig. Vi kan väl se vad det står i de här papperna som vi fått skickade till oss.

Sofie läste i mejlet som chefen hade vidarebefordrat.

-Okej, här står det också att skilsmässan inte träder i kraft med en gång, trots att ni är eniga. Det är först 6 månaders betänketid. Det är för att ni har Hugo tydligen. Det där med underhåll, kan man göra lite som man vill, men det rekommenderas att man följer vissa råd och här är ett förslag som går ut på att du som pappa betalar 1000:- i månaden tills den dag då Hugo fyller 18. Det är den enklaste modellen. Man kan göra mer avancerade uträkningar och ändra efterhand, men om ni skriver på de här papperna så är det tydligen 1000:- i månaden som gäller.

-Ja, men det var ju bra att vi får sex månaders betänketid. Då hinner vi ju känna efter ordentligt. Och tusen kronor i månaden, det kan jag acceptera, sa mannen.

-Ja, jag tycker också att det låter vettigt, sa Katja

-Bra. Men ni borde göra en ordentlig bouppdelning också. Nu har du ju bara tagit det nödvändigaste Katja. Hälften av det som finns i lägenheten är ju ditt.

-Kan vi inte ta det efterhand?

-Det går säkert. Ingen vits att göra något förhastat. Vi kan ju försöka träffa den här juristen så kan vi fråga mera om det är något ni kommer på. Nu ska ni ju först känna efter hur det känns att vara var för sig ett tag.

Både Katja och hennes man höll med.

-Kan jag ringa någon av er två om det är något jag undrar, sa mannen till Johan och Sofie.

-Visst, sa Johan och gav mannen sitt telefonnummer. Mannen hade inte brytt sig om att fråga vart frun och sonen skulle flytta. Han verkade i det närmaste glad att bli av med dem.

En kvart senare var de utanför den stad där Hugo vuxit upp och gått på dagis. Nu var han och hans mamma på väg mot helt okända marker.

-Hur känns det, sa Sofie till Katja.

-Jag vet inte. Både bra och dåligt. Det gick nog faktiskt lite för fort. Jag tycker ju om min man, även om han slår mig. Och jag vet ju inte vilka ni är egentligen. Ni kan ju ha lurat mig totalt.

-Jag förstår mycket väl hur du känner, sa Sofie. Jag kände mig hemsk när jag lämnade min partner. Men jag hade bestämt mig. Jag var tvungen att lämna. Och nu är jag oändligt tacksam att jag fick den hjälp jag fick. Jag lovar att jag ska göra allt vad jag kan för att hjälpa dig.

-ja, jag med, sa Johan. Jag var en hemsk man på den tiden då vi kände varandra och jag skäms oerhört över det.

-Men vadå, du var väl inte så farlig.

-Jag vill inte kommentera det inför små öron, sa Johan. Nu är jag vrålhungrig. Vi skulle ätit pizza, på pizzerian, men jag mådde så dåligt av alla minnen som kom upp till ytan att jag inte kunde. Kan vi stanna i nästa stad och ta en hamburgare? Vad säger du Hugo, gillar du hamburgare?

-Jaaa!!!

-Då bjuder jag, sa Sofie. Jag fick in en massa pengar på mitt konto i dag, så jag tycker vi tar vars en glass till efterrätt också.

-Jaaa, ropade Hugo igen.

Ett par timmar senare stod Johan och Sofie åter framför de höga röda husen i Solgläntan.

-Chefen väntar på oss här inne på sitt områdes kontor. Där finns en karta över alla husen som ni kan välja mellan att bo i, sa Sofie som fortsatt ha kontakt med chefen.

-Hej hej, sa Katja när hon fick se chefen.

-Nämen, hej, välkomna! Det är du som är Katja förstår jag. Jag heter Mikael och jag är Johan och Sofies både hyresvärd och chef och vi kallar väl oss för familj, så jag är väl en familjemedlem till dem också på ett sätt.

-Ja, alltså chefen menar att all hans personal är hans familj, så nu är ni också en del av den. Och vi är verkligen som en familj. Här bryr vi oss om varandra och vi ställer alltid upp för varandra.

-Låter trevligt, sa Katja.

-Vadå, är du min pappa nu, undrade Hugo.

-Nej, kanske bröder, sa Johan. Vi är bröder och systrar allihop.

-Häftigt. En storebror!

-Ja, kanske det.

-Se här, sa Sofie. Här är kartan över hela området. Alla dessa hus kan ni välja mellan. Här är vi idag, det är de högsta husen. De högsta är röda och sedan blir husen gula. Där är de mellan två och fem våningar va?

-Ja, jag har för mig det, höll chefen med.

-Längst bort är det blå hus som är en eller två våningar höga. Totalt är det mellan 25 och 30 lägenheter som är uthyrda, resten är tomma, så det är bara att välja.

-Oj, men jag vet inte om jag kan välja efter att titta på en karta bara. Du sa innan att husen med sämst standard fick jag fri hyra i tre månader. Vilka är det då?

-Hmmm… det var egentligen mest något jag sa. Men visst ger vi henne fri hyra i tre månader oavsett vilken lägenhet hon väljer chefen.

-Ja, det tycker jag. Vad jag förstått så har du haft vissa problem där du bott förut.

-Pappa brukar slå på mamma, sa Hugo.

-Jaså. Det var inte snällt. Det får inte pappor göra. Slog han dig också?

-Ibland.

-Då var det bra att ni fick komma därifrån. Pappor får absolut inte slå sina barn. Här slår vi inte på varandra. Här är vi bara snälla och tar hand om varandra. Egentligen vill ju ingen bråka och slåss. Det bara blir så när man inte kan förmedla sin åsikt på ett bättre sätt. Det är dumt när det blir så.

-Det är inte så lätt att åka runt och titta på alla husen nu, sa Johan. Det är redan mörkt. Som jag ser det finns det några få alternativ att välja mellan just nu. Det ena är att ni lånar Sofies lägenhet i natt, den är möblerad och klar. Visserligen har hon nästan alla sina saker kvar, men den är i alla fall möblerad.

-Nej, det vill jag verkligen inte, sa Katja. Jag vill inte bo i någon annans lägenhet med någon annans privata saker.

-Okej, då lånar vi madrasser från min församling så får ni sova på dem i natt i lägenheten här ovanför så åker vi runt imorgon och tittar på alla alternativ.

-Men imorgon skulle vi ju vara med Skorpan, sa Sofie.

-Visst ja. Men vi hinner väl åka runt lite först? Vi skulle väl inte vara där förrän på eftermiddagen? Vi får kolla med Skorpan helt enkelt. Han är också en del av familjen, så han förstår att vi vill hjälpa er först.

Johan och Sofie for iväg till kyrkan och hämtade två skumgummimadrasser medan chefen följde med Katja och Hugo en våning upp och valde en tillfällig lägenhet.

För första gången sedan Johan och Sofie mötte Katja och Hugo, var Johan och Sofie äntligen ensamma tillsammans.

-Oj, vilken resa, sa Sofie. Detta hade jag inte väntat mig.

-Nej, inte jag heller.

Johan tänkte att Gud måste ha haft ett finger med i spelet som vanligt. Gud visste såklart om Katjas situation och att hon behövde komma bort. Så lätt som det gått att få med henne verkade helt otroligt och bara något som Gud skulle kunna åstadkomma.

-Vad ska vi sysselsätta henne med?

-Jag vet inte riktigt. Vi ger henne en vecka så att hon får bo in sig först, så hinner vi tänka lite. Hon kanske kan komma med till jobbet och träffa killarna på lagret i alla fall.

-Vi sätter henne att köra städ maskinen på jobbet. Det är ju alltid något.

-Jag vet inte. Det vill gärna killarna göra och jag tänker att hon ska få ett jobb där hon kan känna ett bättre eget värde.

-Ja, vi får tänka ut något.

Det gick ganska snabbt för Johan och Sofie att hämta madrasser. Och eftersom det var enkla skumgummimadrasser var det inga problem att bära upp dem för trapporna till andra våningen. Snart var det bäddat och klart och Katja och hennes son lämnades ensamma.

-Vad hade ni tänkt att hon skulle jobba med, undrade chefen när de kom ner på kontoret igen.

-Vi vet inte. Vi bara kände att det var bra att få henne därifrån så fort som möjligt. Hon har ju ett stort blåmärke på sidan.

-Ja, jag såg det när hon bäddade åt Hugo, sa chefen. Stackars kvinna. Eller stackars alla kvinnor som lever så som hon gjort. Men nu är hon ert gemensamma ansvar, så ni får se till att hitta på något åt henne.

-Vi ger henne en vecka att bo in sig först, så vi hinner tänka lite. Tack för hjälpen idag. Bra att veta att det finns en skola för Hugo och att papperna för skilsmässan är signerade i alla fall, sa Sofie.

Johan, Sofie, chefen och Johans båda föräldrar stod utanför det högsta huset i området Solgläntan som chefen köpt. Det var huset längst till höger som Johan tänk hoppa från för bara någon vecka sedan. Det var inget som hans föräldrar visst något om. Men av någon anledning kom han att tänka på det nu. Han tittade upp på huset och kunde konstatera att det var väldigt högt. Han tog Sofie i handen och försökte glömma de där minuterna då han vandrat omkring bland alla de här husen på väg mot det högsta. Då, precis som dagen innan, hade Sofie tvekat i sin relation med honom.

Men, precis som Skorpan sagt, hade Johan vunnit högsta vinsten och stod nu med Sofie alldeles intill.

-Betalar du vårt Bröllop pappa, sa Johan plötsligt.

De andra blev förvånade över Johans fråga. Nyss hade de pratat om parken de stod intill och om att renovera de höga husen till kontorshotell och lyx-våningar.

-Varför undrar du det nu, sa mamman. Vi pratar ju om husen här.

-Ja, men de här husen påminner mig om att jag måste hålla hårt i Sofie och jag har ju faktiskt friat till henne.

-Ja, jo, det är förstås. Ja, du verkar vara en trevlig tjej Sofie, sa mamman.

-Det är hon verkligen, sa chefen och log mot Sofie.

-Nå, tänker du svara på hans fråga, sa mamman till sin man.

-Ja, det är klart att jag gör, sa pappan, fast han lät inte speciellt entusiastisk. Han verkade mer se sina pengar flyga iväg lite för snabbt.

-Det är ingen fara, pappa, det blir nog inget stort kalas. Kanske bara kollegorna från jobbet.

-Men dina föräldrar då, sa mamman till Sofie.

-Nej, jag vet inte. Jag har ingen kontakt med dem.

-Den måste du försöka återuppta. Särskilt om ni ska gifta er. Det vill de garanterat vara med på.

-Men de är besvikna på mig eftersom jag inte lyssnade när jag var med min förra kille. De ville inte ha något med honom att göra.

-Fast Johans mamma har faktiskt rätt, sa chefen. Dina förädlar måste du ta kontakt med nu.

-okej, jag ska försöka, sa Sofie motvilligt.

-Jag kan hjälpa dig, sa Johan.

-Nå, hur blir det med ditt tionde, sa mamman till sin man.

-Jag vet inte. Du kom ju enkelt undan genom att betala lön för den där trädgårdsmästaren.

-Du kan ju betala för lekplatsen som vi ska bygga, föreslog Johan.

-Men räknas det verkligen som att ge tionde, protesterade chefen.

-Jag vet inte, men det är ju ett välgörande ändamål att ge barnen en trevlig miljö att vistas i.

-Ja, kanske det.

-okej, jag betalar för lekplatsen, sa pappan som inte var alls på humör längre. Först hade Johans mamma knyckt massor med pengar från hans konto för att han närmade sig Sofie. Sedan skulle han tvingas betala för ett bröllop och nu för en lekplats.

-Bra, då var det bestämt, sa mamman. Nu ska vi nog köra. Min man behöver piggas upp lite.

Sedan tog hon sin man under armen och släpade med honom till bilen. Kvar stod Johan, Sofie och deras chef och tittade efter dem.

-De var inte riktigt som jag väntade mig, erkände chefen när bilen rullade iväg.

-Jag sa ju att de är hemska.

-Har han tafsat på dig, Sofie, undrade chefen som fortfarande inte lyckats smälta samtalet som ägt rum i fikarummet.

-Ja, han gjorde det, sa Sofie och sänkte huvudet.

-Var det därför som du ville ha honom att betala för bröllopet Johan?

-Ja, bland annat.

-Men hur mycket pengar förde de över, undrade chefen?

-Jag vet inte. Jag har inte kollat och jag är faktiskt inte speciellt intresserad heller. Det verkade visserligen ha effekt, men det är inte roligt. Varför ska kvinnor alltid ses som sexobjekt och inte som de vi är.

-Det frågar du oss två som är män.

-Ja, vem bättre än ni kan svara?

-Nej, det är klart. Men jag vet inte, erkände chefen. Jag har aldrig varit sådan. Visst har jag väl tittat efter snygga tjejer, men inte så. Jag har hållit mina fingrar i styr. Det är inte speciellt svårt att göra det. Visst, ni är attraktiva, men det betyder ju inte att man måste röra vid varje kvinna hela tiden.

-Tyvärr kan jag ju inte svara så, sa Johan. Jag raggade ju tjejer som en galning förut. Jag gillade visserligen inte det. Eller, jo, jag gillade tjejerna, men jag gillar inte den jag var då. Jag gjorde ju det som sagt för att imponera på de andra killarna i baren, för att vara tuff och häftig istället för den som jag verkligen var och det funkade ju. Men jag såg inte de där tjejerna som sexobjekt. För mig var de tjejer som egentligen ropade efter uppmärksamhet. De mådde förmodligen minst lika dåligt som jag gjorde. Men vi spelade ett spel, både de och jag, antar jag. Och vi hade gett oss in i leken och vi var därför tvungna att acceptera spelreglerna. Jag kan undra om de där tjejerna fortfarande håller på som de gjorde då.

-Men det är väl väldigt länge sedan.

-Ja, jag kommer inte ihåg. Men det är väl tio år sedan eller något. Jag har tappat räkningen. Jag kanske skulle ta och åka tillbaka dit och se om jag ser någon av dem. I så fall kanske jag borde erbjuda dem något annat. Ett bättre liv här i Solgläntan till exempel.

-Tror du verkligen det? De har väl egna liv. De har ju ändå valt det liv de har.

-Ja, fast jag valde ju också det livet förut och jag fick hjälp ur det vilket jag är väldigt tacksam för. Hade jag inte fått hjälp, hade jag inte varit här idag med världens bästa chef, nytt boende och en helt underbar tjej.

-Nej, det är klart. Vi kanske kan åka dit tillsammans, föreslog Sofie. Vi blev ju ändå lediga nu när dina föräldrar åkte.

-Tja, varför inte. Jag vet dock inte om jag är riktigt redo att möta min historia. Jag har ju försökt lägga den bakom mig. Och den här helgen tycker jag har varit jobbig så det räcker.

-Ja, i och för sig, men det är kanske ändå bäst att göra det när du inte har hunnit förbereda dig. Om du ska förbereda dig, så stressar du kanske upp dig och tänker ut saker som inte kommer att hända. Det är bättre att ta det som det kommer. Jag ska ju vara med dig.

-Okej. Vi gör väl så då. Tack för idag chefen. Vi ses på måndag antar jag.

-Ja, absolut. Ta hand om varandra och ge er inte in på något som ni inte klarar ut.

Johan och Sofie lovade att ta det lugnt och körde sedan iväg till en av de pizzerior som Johan varit stamkund hos förut. När de klev innanför dörren sköljde en rad minnen över Johan. Han började tvivla på om det här verkligen var någon bra idé. Skulle han känna igen kvinnorna om de var här? På tio år hinner de flesta förändras ganska mycket. Han såg sig omkring i lokalen efter ett ledigt bord där han och Sofie skulle kunna sitta.

-Vi kanske kan sitta där borta, sa han till Sofie.

-Okej.

Tillsammans gick de längre in i lokalen. Hittills kände Johan inte igen någon. Vid disken stod det en hög med killar, precis så som han själv stått för ett antal år sedan. Men tjejerna som samlats runtomkring var för unga för att stämma in på de som Johan tagit med sig hem.

Johan och Sofie satte sig vid ett av de lediga borden. Genast kom en kvinna fram och gav dem en meny.

-Det kanske är någon av de där vid disken som jag ska hjälpa ur det där livet, sa Johan till Sofie när kvinnan med menyn försvunnit.

-Jag vet inte. Tror du de vill ha din hjälp?

-Nej, antagligen inte. Jag tror inte det här var någon bra idé. Men nu äter vi i alla fall, så gör vi något annat, roligare sen. Det är faktiskt lite jobbigt att vara tillbaka här. Jag mådde helt klart inte bra då. Det är väldigt jobbigt att behöva hävda sig hela tiden. Jag förstår att min mamma börjar tröttna. På ett sätt lever hon ju det livet fortfarande. Kanske bättre jag hjälper henne.

-Ja, kanske det. Fast jag är inte säker på att hon vill ha din hjälp.

-Nej, men hon pratade ju ändå om att eventuellt varva ner.

-Jo, men tror du hon är redo för det då?

-Nej.

-Johan! Är det du?

En kvinna med ett snorigt barn vid sin sida stannade vid Johan och Sofies bord.

-Ja, det är jag. Ursäkta, vem är du?

-Hahaha…. ja, du hade alltid fullt med tjejer omkring dig. Du minns förstås inte alla.

-Nej, förlåt. Var du en av dem.

-Ja, visst. Jag och min kompis, var hemma hos dig båda två vid ett par tillfällen. Oj oj oj, det var grejer det. Jag har faktiskt inte träffat någon man som dig sen. Ska väl inte prata för mycket med den här vid min sida, sa kvinnan och pekade på sitt barn. Men du fattar.

-Är det här din tjej eller något?

-Ja, det här är Sofie. Vi har precis flyttat ihop.

-Vad kul. Bor ni här i närheten då eller?

-Nej, vi åkte hit för att se om det fortfarande var sig likt och det verkar det vara.

-Ja, du ser, det skulle kunna vara du som står där och jag och min kompis intill, sa kvinnan och pekade på killarna vid disken.

-Mmm…

Johan kände sig inte alls bekväm i situationen. Han mindes inte alls kvinnan som ställt sig intill bordet och han ville ju helst glömma det liv han hade haft. Hur kunde han vara så dum att han åkt hit. Nu ville han bort från den här pizzerian så fort som möjligt, men det gick inte. De hade ju inte ens fått in sin mat än. Plötsligt dök det upp en man som Johan i och för sig kände igen.

-tjena Johan, hur är läget. Det var inte igår.

-Hej hej, sa Johan.

-Ja, du minns väl Roffe, sa kvinnan. Vi är gifta nu.

-Ja, jo, jag minns dig. Det var länge sedan sist.

-Vart tog du vägen, du var ju kung i baren, sa Roffe. Det tog inte många sekunder för dig att få ett helt harem omkring dig.

-Vad är ett harem, sa barnet.

-Eee… det är när alla tjejer vill vara efter samma man. Johan här var populär bland brudarna.

-Ja, verkligen, höll kvinnan med. Men du behandlade oss alltid med respekt. Det var en annan kille, jag kommer inte ihåg vad han hette, men han var ju också ganska populär bland tjejerna, kanske din föregångare Johan. I alla fall, han var inte alls sådan som du. Du var ju snäll och omtänksam, trots att du var väldigt högt i rang i gänget.

-Ja, du var den man skulle bjuda när det var fest. Helt otroligt. Du ser inte ut att vara den där fest-nissen idag.

-Nej, det är jag inte heller. Jag har ett annat liv nu.

-Ja, det har vi med. Inte som då. Du ser själv, barn och utanför står Volvon. Det där med vovve har det dock inte blivit än. Grabben här tjatar visserligen, men det blir inte, sa Roffe.

-Nej, nu ska vi inte störa dig mer. Grabben vill ha sin pizza, sa kvinnan.

-Okej, ja, ha det så bra då, sa Johan.

När paret med barnet var utom hörhåll gjorde Johan en knappt ljudlig suck.

-Usch, jag vill härifrån, sa han till Sofie.

-Jobbigt?

-Ja, mycket värre än jag trodde. Jag minns ju inte den där kvinnan överhuvudtaget. Det är ju pinsamt. Och ändå har jag tydligen haft sex med henne. Det är hemskt! Vad är jag för en man egentligen.

-Men du är ju inte sådan längre säger du.

-Nej, verkligen inte.

-Och hon sa ju att du behandlade henne väl i alla fall.

-Ja, jag försökte väl det. De uppskattade ju vad jag gjorde. Men det är i alla fall hemskt. Jag utnyttjade ju dem för att bli populär. Det är verkligen inte okej. Jag vet knappt om jag orkar stanna och äta här. Kan vi inte gå? Vi har ju inte beställt än.

-okej, det kan vi. Jag tycker inte heller det här var något trevligt.

Johan och Sofie lämnade sitt bord och gick ut på gatan utanför. Där mötte de ännu en kvinna som Johan tydligen haft ihop det med. Också hon gick med ett litet barn i handen. Fast kvinnan utanför var betydligt mer lågmäld och försiktig än kvinnan inne på pizzerian. När kvinnan utanför pekade upp på ett av husen för att visa var hon bodde nu, lyftes hennes tröja så att Sofie såg att hon hade stora blåmärken vid midjan, nästan mot ryggen.

-Har du bott där länge, sa Sofie som fick sina minnen att vakna till liv när hon såg kvinnans blåmärken.

-Nja, jag har bott i det här området i många år, men i lite olika lägenheter.

-Jag bodde ihop med en man för flera år sedan, men honom flydde jag till slut från, sa Sofie. Och sedan dess har jag bott tryggt i en egen lägenhet. Nu ska jag dock flytta ihop med Johan.

-Ja, Johan var alltid snäll. Du har tur du.

-Nja, fast det var väldigt jobbigt när jag bodde med den där andra killen. Jag flydde faktiskt för mitt liv. Han hade tagit allt från mig. Jag hade inga vänner, inga ägodelar, inga pengar, ingenting. Han manipulerade mig så att han till slut kunde göra precis vad han ville med mig.

Kvinnan på gatan verkade obekväm och försökte ta sig därifrån. Men det lilla barnet höll hårt i mamman. Det var som om barnet ville höra mer om det Sofie hade att säga. Sofie tog fasta på barnet och fortsatte:

-Jag har inga barn som påverkades och det är jag glad för. Att utsätta barn för ett sådant förtryck är inte bra. De kan ju bli förstörda för livet.

-Slog han dig, undrade barnet.

-Nej, han slog inte, men han gjorde en massa andra hemska saker. Slår din pappa på din mamma?

-Ja, varje dag.

-Men Hugo, så du säger. Det är ju mitt eget fel.

-Det är det ju inte. Jag ser ju, sa Hugo.

Sofie satte sig ner på huk framför killen som tydligen hette Hugo.

-Hej, Hugo, sa Sofie. Jag heter Sofie. Hur gammal är du.

-Jag är sju, hur gammal är du?

-Jag är 39. Slår pappa på dig också?

-Ibland.

-Det är inte bra. Vuxna får inte slå på barn. Men säg inte det till din pappa. Han vet det redan det och jag är rädd att han kanske blir arg när du säger så. Pappor får inte slå på mammor heller.

-Hur gjorde du för att slippa den där som du bodde med då, undrade barnet.

-Det var en snäll tant som bodde i en lägenhet under våran, som hjälpte mig. Jag förstod inte då att det som min pojkvän gjorde var fel. Jag trodde att det var mig det var fel på. Det sa han hela tiden och till slut trodde jag på det.

-Det är ungefär som pappa säger till dig mamma.

-Ja, men nu räcker det. Vi ska inte störa Sofie mer nu.

-Det är ingen fara. Jag vill gärna prata med Hugo. Men din man kanske ser oss. Han kanske inte gillar när du pratar med andra. Så var det för mig. Tanten som bodde i lägenheten under fick säga en eller två meningar medan jag gick förbi hennes dörr. Jag vågade inte stanna och lyssna på vad hon sa, så hon sa det i farten. Men nu har faktiskt jag och Johan möjlighet att hjälpa er. Vi har tillgång till massor med lediga lägenheter och jobb kan vi också erbjuda. Jag tycker absolut att ni ska lämna den man som misshandlar er.

Johan nickade.

-Det är rätt som Sofie säger. Vi har verkligen hur många lägenheter som helst och vi behöver massor med personal. Och jag tycker precis som Sofie säger att du ska lämna din man om det är så att han slår er. Om inte annat så för Hugos skull.

-Jag har faktiskt inget jobb just nu.

-Då kan du säga till din man att du ska åka på en arbetsintervju. Det är ju inte så konstig. Så kan du i alla fall komma och titta.

-fast jag har inte sökt några jobb.

-Hmmm… men vi kan följa med dig upp nu direkt och presentera oss och säga att vi stötte på dig här på gatan och att du berättade att du var arbetslös och att vi har arbete till dig.

-Jag vet inte. Jag vet inte vad det får för reaktioner. Jag vet inte om jag är redo att lämna allt detta heller. Han är ju ändå min man.

-Jag vet hur du känner. Tro mig, sa Sofie. Jag har varit där. I början trodde jag inte på kvinnan i lägenheten under. Men efter ett tag så förstod jag ändå att det var fel det som hände i vår lägenhet.

-Vad har du för utbildning? Vad är det vi kan anställa dig som, undrade Johan.

-Jag har inte någon riktig utbildning. Jag duger inte till så mycket. Jag har suttit i kassan på Ica och jag har städat lagerlokaler förut.

-Men det är ju jättebra. Vi behöver någon som kan hjälpa oss att städa och göra fint i alla de där lägenheterna vi har. Det finns massor som du kan hjälpa oss med.

Plötsligt kom kvinnans man gående och han var inte på något vidare bra humör. Hugo tog ett steg närmare sin mamma och det syntes att han höll hårdare i hennes hand.

-Vad händer här då, sa mannen. Skulle du inte gå och handla cigaretter? Jag såg dig från lägenheten. Är det något problem eller?

Mannen lät arg och det fick Sofie att också reagera. Hon kände ett starkt obehag. Johan som höll i Sofies hand märkte hennes reaktion och från ingenstans fick han extra kraft och energi. Han var redo att försvara både Sofie och kvinnan vars man nu var väldigt upprörd för att han inte fick hem sina cigaretter.

Johan hade ringt till chefen och meddelat att de var på väg. Johans föräldrar tyckte att Johan och Sofie kunde åka i deras bil till jobbet, men Johan stod på sig och sa att de ändå behövde åka till lägenheterna och hämta mera saker när de var klara på jobbet. Väl i bilen vände sig Johan mot Sofie:

-Förlåt för min pappa. Han kan som sagt inte hålla fingrarna i styr.

-Det kan du inte hjälpa. Men det var väldigt jobbigt.

-Jag förstår och det var verkligen inte meningen. De skulle ju inte komma så tidigt. Hade jag visst det hade jag såklart varit vid din sida direkt.

-Vad tror du om det där med din mammas förslag då?

-Vilket tänker du på? Aktierna eller att göra huset till ett enda stort?

-Båda…

-Att göra huset till ett gemensamt verkar mest bara galet. Och det verkade ju min pappa hålla med om. Jag är rädd att det kan uppfattas som skrytigt bland de andra boende om vi ska göra huset till ett.

-Ja, jag är inte helt förtjust heller. Men vi behöver kanske inte använda hela. Du kanske kan ha en del som någon form av kontor. Om du nu ska vara ansvarig för det här området, så behöver du kanske ha ett kontor hemma.

-Ja, det skulle förmodligen funka som ursäkt inför de andra boende i alla fall.

-Det där med aktier då?

-Jag vet inte. Jag är kluven. Jag vet inte säkert vad Gud tycker om det. Jag tänkte lite snabbt på det när mamma sa att vi skulle köpa aktier, men kom bara fram till att man nog kan tolka Bibeln på lite olika sätt angående aktier. Det fanns såklart inga aktier på Bibelns tid, men man kan ju jämföra med hur de såg på pengar då. Jag vill inte göra något som är mot Guds vilja. Därför kommer jag att försöka läsa på lite om det och kanske fråga Emil, pastorn, vad han säger. Men jag vill gärna investera i aktier för min mammas skull. Det är inte mycket jag lyckats med som passar henne. Jag är ett misslyckat barn i hennes ögon. Hon vill ju att jag ska vara framgångsrik och det ser hon mig inte som. Hon uppskattar ju inte de där mjuka värderingarna utan ser ju bara till pengar. Därför känns det ganska bra att kunna göra en så relativt enkel sak som vi gjorde idag. För det var ju inte speciellt svårt, det vi gjorde.

-Nej, det var det verkligen inte. Jag har hela tiden trott att det är både svårt och tråkigt med aktier. Men svårt var det inte idag i alla fall. Inte jättetråkigt heller. Jag ger det nog en chans. Men om det verkligen blir tio procent till aktier, det vet jag inte.

-Det är lugnt. Min mamma kommer knappast inte att ge 10% till välgörenhet heller. Om vi gör lite, så kommer hon att göra lite och så är alla nöjda och glada.

-Tror du det?

-Ja, det tror jag.

Att köra bil till Bland papper och pennor, som ju företaget som Sofie och Johan jobbar på, tog inte speciellt lång tid. Både Johan och Sofie var vana att cykla eller gå till jobbet. Att ha bil kändes lyxigt. Väl i butiken mötte chefen dem i dörren.

-Välkomna!

-Tack, sa Johans mamma och presenterade sig med namn och tog i hand. Johans pappa gjorde som sin fru.

-Du behövde lite material hörde jag av Johan, sa chefen.

-Ja, här är en lista. Jag skrev ut varukorgen från er hemsida.

-Så bra, då kanske du kan fixa den Johan, så tar vi andra en fika i fikarummet under tiden.

-Visst, sa Johan.

Sofie gick före in i fikarummet och plockade fram muggar till alla. Men när Johans pappa närmade sig så gick hon undan.

-Men vad gör du Sofie, undrade chefen när han såg att Sofie slutade med det hon höll på med.

-Låt bli, röt Johans mamma åt pappan.

-Vadå, jag har inte gjort något, sa pappan.

-Nä, men du kan sätta dig här, sa mamman irriterat.

Johan och Sofies chef förstod inte vad det var frågan om, men när Johans pappa satt sig på en stol så fortsatte Sofie duka fram.

-Förlåt Sofie, sa mamman. Du förstår min man kan inte låta bli unga snygga flickor.

-Nej, jag vet, Johan sa det, sa Sofie.

-Se, ditt rykte förekommer dig, sa mamman.

-Men det är väl inte så konstigt. Jag är ju man. Vi är sådana.

-Nej, sådana är inte alla män, eller hur Mikael?

-Nej, jag är då inte sådan.

-Nej, där hör du. Sofie låter du bli har jag sagt. Nu tycker jag att du ska ta upp plånboken och betala ersättning till Sofie för att du ens tänkt tanken. Jag har ju köpt alla deras möbler och du hörde ju hur hon kämpat från ingenting för att få ihop en garderob och ett hem. Hon kan behöva ett ekonomiskt bidrag från dig.

-Nej, det behövs inte, sa Sofie.

-Jodå, det ska svida ordentligt, annars kommer han bara att fortsätta. Och pengar är det han har mest kärt förutom det där med unga tjejer då såklart. Sen säger du till mig så fort han närmar sig igen, för då ska jag tvinga fram plånboken.

-Men det är säkert, det behövs inte. Jag har ju Johan. Han tänker inte låta något hända.

-Nej, men du ser ju själv. Johan kan inte vara nära dig hela tiden. Han kom ner för trappan hemma hos er en minut för sent och nu är han på lagret medan du är här. Ni kan inte vara sida vid sida hela tiden.

-Kanske inte.

-Seså, fram med telefonen så att du kan föra över pengar till henne, sa Johans mamma vänd mot sin man.

-Vad har du för konto-nummer, sa pappan.

Sofie letade upp sitt kontonummer i telefonen och pappan började knappa på sin telefon. Just som han skulle gå vidare och skriva under kikade mamman på telefonen för att se vilket belopp han skrivit.

-Är du galen eller, sa mamman. Jag sa att det skulle svida ordentligt. Du har för få och för små siffror.

-Men…

-Inga men här inte, sa mamman och ryckte telefonen ur handen på sin man.

-Nej, vad gör du kvinna. Du kan inte föra över så mycket.

-Det kan jag visst, sa mamman och signerade beloppet.

-Jag måste ändra kod till mitt bank-id, sa pappan. Du kan ju inte ge bort mina pengar.

-Jo, men du kan inte tafsa på Johans tjej.

-Vad händer här? Har han varit på dig igen, sa Johan som precis ställde sig i dörröppningen med en stor kartong under armen.

-Nej, men han närmade sig henne, så jag satte stopp för hans dumheter.

-Hon har precis fört över en hel förmögenhet till Sofie från mitt konto, sa pappan.

-Ja, jag sa det här innan till de andra, att det måste svida ordentligt så att han inte gör om det.

-Tack mamma. Är du okej Sofie?

-Jadå, det är ingen fara. Han rörde mig inte.

-Nej, men han rörde sig onödigt nära. Det syntes ju lång väg att du inte uppskattade det, sa mamman.

Sofie svarade inte utan sänkte bara huvudet vilket fick Johan att bli rasande.

-Det är ju helt otroligt. Att man inte kan lämna dig ensam med en kvinna utan att du hittar på dumheter. Måste jag stå precis bredvid Sofie hela tiden.

-Nej, det är lugnt Johan, sa mamman. Han kommer inte att göra om det. Beloppet som jag tog från kontot det svider och så fort jag får höra att han närmar sig igen, då kommer jag att föra över mera pengar.

Chefen hade inte sagt så mycket hittills. Han kände sig obekväm i situationen som uppstått. Det var ju en privat familjediskussion, även om den involverade Sofie. Han vände sig därför till Johan och frågade istället om han hittat allt på listan.

-Jadå. Det var inga problem. Jag la ner en pocket-Bibel också. Den kan du gott läsa lite i mamma. Jag la ett kort i där jag tycker du kan börja. Jag tror inte att du kommer att läsa något, men det är ju troligare att det blir av om du har en Bibel att läsa i.

-Ja, den tror jag inte att jag kommer att använda, men okej. Ska du berätta för din chef om mitt förslag.

-Visst.

Johan suckade och berättade sedan om mammans idé om att göra om parhuset till ett enda stort hus och att hon tänkte betala för hela renoveringen. Chefen var fortfarande i chock efter diskussionen om pappans tafsande så han hade svårt att kommentera det Johan nu berättade. Ojdå, var ungefär det som han fick fram.

-Hur stort område är det egentligen vi pratar om som du köpt, sa mamman vänd mot chefen.

-Ja det är ganska stort faktiskt. Större än vad jag från början trodde och mycket mer att göra än vad jag tänkt mig. Det är bara ett fåtal boende kvar. Det är nästan som en spökstad.

-Jo tack, det såg vi när vi körde hem till Johan och Sofie, sa pappan som äntligen fått tillbaka talförmågan efter den ekonomiska förlusten. Vad ska du göra med alla husen? Hur ska du lyckas hyra ut dem?

-Det vet jag inte säkert än. Men jag tänkte börja med att göra det attraktivt att vistas i området. Till exempel ska jag göra lekplatser som barn verkligen gillar. Inte bara vanliga tråkiga gungor. Det kan finnas gungor också, men jag tänker mig något mera, något som verkligen lockar. Samma sak tänker jag göra för ungdomar och för de äldre. De ska vilja vara i mitt område hela tiden. Och när de är där tillräckligt mycket, så tror jag att de till slut kommer att vilja flytta dit.

-Det där låter spännande, tyckte Johans pappa. Det är motsats till vad de flesta skulle gjort. Många andra skulle säkert börja med att hyra ut lägenheterna och sedan inrikta sig på att göra det trevligt att vara där. Jag tror på din idé faktiskt.

-Ja, jag håller med, sa mamman. Har du funderat på att ha kontorshotell i något av husen?

-Nej, det har jag inte. Tror ni det skulle vara efterfrågat?

-Ja, det är jag helt säker på. Det skulle kunna vara både mer permanenta rum och rum för tillfälliga kontor. Vi skulle kunna hyra ett rum någon gång ibland till exempel. Det behöver inte vara något stort rum för oss. Vi behöver bara ett skrivbord, en skön stol och en uppkoppling.

-I vilket hus skulle vi kunna ha det, sa chefen vänd mot Johan.

-Det där vi redan har områdeskontoret kanske.

-Ja, varför inte. Det är lätt att komma till och vi har ju redan vårt kontor där. Dessutom är det i övrigt helt tomt.

-Vilket av husen är det då, undrade mamman.

-Det är ett av de röda husen. Ett av de högsta.

-Kan vi åka och titta?

-Självklart!

Tillsammans lämnade de fikarummet och Sofie ställde sig bakom sin disk och tog betalt av mamman. Pappan höll sig på behörigt avstånd från Sofie och vågade knappt längre ens titta på henne. Vilken summa som mamman fört över var det ingen mer än mamman och Johans pappa som visste, men tydligen hade den påverkat pappan ordentligt.

När betalningen var gjord, satte de sig i sina bilar och körde till chefens nya kontor.

-Oj oj, sa mamman när de hoppat ur bilarna och stod utanför den höga röda byggnaden. Ja, här har du lite att ta tag i. Ska det här likna en park eller något?

-Jag vet inte, sa chefen. Just nu ser det mest förskräckligt ut. Vad jag förstått har alla dessa fyra husen stått tomma väldigt länge och jag antar att det är därför som det här grönområdet förfallit.

-Det tror jag du behöver göra i ordning ganska snart, sa mamman. Det här är ju lite som ett ansikte ut och det måste se bra ut. Alla bilar passerar ju här utanför.

-Ja, du har nog rätt i det. Jag har inte tänkt på det. Vi har inte kommit så långt än. Jag har ju nyligen köpt det.

-Ja, jag förstår, men den här parken måste du nog flytta högt upp på din prioriteringslista.

-Ja, det ska jag nu när du säger det. Jag har som sagt inte tänkt på det. Tack för tipset.

-Det var så lite så. Vilket av de här fyra är det vi pratar om då?

-Det är detta, sa chefen. Men det är lite kontor i de där två också.

-Är det hiss hela vägen upp?

-Ja, men jag vet faktiskt inte om den fungerar. Jag har bokat hiss service, men de har inte varit här än. Vi har hittills bara använt trapporna.

-Hur många längeheter är det på varje plan?

-I huvudsak tre.

-Men det skulle du kunna göra om, sa pappan. Du kan väl be din arkitekt rita något, sa han till sin fru.

-Visst kan jag det. Räknas det som välgörenhet?

-Tveksamt, men okej, sa Johan. Chefen har goda planer för det här området för framtiden, så det kan räknas.

-Jaså, vadå för planer.

-Jag tänker hjälpa utstötta att komma på fötter igen.

-Billig arbetskraft, sa mamman, det gillar vi.

-Nej, inte så.

-Nej, det kan hända att du inte tänker så, men så ser jag det. Se till att leta upp en utstött trädgårdsmästare som kan få ordning på den här parken då, så betalar jag hans eller hennes lön i ett år. Det är väl välgörenhet Johan.

-Ja, verkligen.

-Sedan rustar ni upp det här huset enligt de ritningar jag skickar över när jag pratat med min arkitekt. Översta våningen i alla dessa fyra husen ser ni till att göra till lyxiga takvåningar. Eller rättare sagt så ska jag se till så att arkitekten ritar det så. Det kommer att krävas en hel del renoveringar, men det kommer det att vara värt. Du kan ta mycket hög hyra för sådana lägenheter sedan, Mikael. De hyrorna kommer lätt att täcka trädgårdsmästarens lön efter mitt bidragsår. När alla husen är klara och parken är i ordning, så ger jag det tre månader. Är inte alla fyra takvåningarna uthyrda då, så tar jag en av dem. Men då kräver jag att du följer mina ritningar.

-Okej, sa chefen som helt tappat fattningen. Han var inte van att någon kom och styrde och ställde på det här viset. Han hade varit egen företagare i stort sett hela livet och hade aldrig behövt ta order från någon. Johan hade förvarnat honom om sina föräldrar, men han kunde inte ana att de skulle gå på så här. Det var som om mamman köpt området och nu gav order till sina undersåtar att göra som hon sa. Pappan sa inte så mycket. Det var helt klart mamman som styrde allt.

-Mejla över ritningar över hur huset ser ut idag, så skickar jag vidare det till min arkitekt.

-Du får nog åka över till honom igen, sa pappan.

-Jaja, det ska jag, sa mamman. Men jag har ju sagt åt dig att inte hålla på med sådant inför Sofie. Eller ska jag ta mer pengar från ditt konto?

-Nej, förlåt. Jag ska inte säga mera. Men jag kanske har en trädgårdsmästare ni skulle kunna ta hand om. Jag är inte säker, men jag ska kolla runt lite.

-Ja, det är bra, sa mamman. Bra att du också kan hjälpa till lite. Han borde väl också ge tionde Johan?

-Ja, det tycker jag.

-Nej, varför då?

-Därför att vi andra gör det. Gör du det, sa mamman vänd mot chefen.

-Ja, det gör jag faktiskt.

-Du tror kanske på Gud också.

-Ja, det med, erkände chefen.

-Men inte du Sofie?

-Nej, inte än, men jag vet inte hur det ska gå när jag ska bo med Johan och har en troende chef.

-Du kan spendera en helg med mig, så går det nog över.

-Nej, tack. Det ordnar sig nog ändå. Så farligt kan det inte vara att vara troende. Johan ser ju ut att må bra.

-Ja, det gör han och det är konstigt. Jag har alltid tyckt att han ska skaffa sig bättre jobb och finare boende, men han ser ut att må bra med det han har. Tror du att det har med hans tro att göra?

-Jag vet faktiskt inte. Men det lär jag väl märka när vi bott tillsammans ett tag.

-Du får avlägga rapport till mig hur det går på den fronten. Det verkar helt klart lugnare så som Johan lever. Jag måste hela tiden hålla garden uppe och prestera. Inte för att jag är gammal, men det börjar bli jobbigt. Det hade varit skönt att slå sig till ro lite.

Johan trodde knappt sina öron. Övervägde mamman verkligen att ge upp sitt liv som framgångsrik kvinna och slå sig till ro. Kanske till och med börja tro på Gud. Det lät inte som den mamma han var van vid. Men även om hon som vanligt varit väldigt hajpad under hela vistelsen, så hade hon ändå varit ovanligt sansad och trevlig. Inte någon gång på hela dagen hade hon klagat på Johan eller något som tillhörde honom. Snarare tvärt om. Men att se henne sluta med det hon höll på med kändes väldigt avlägset. Det var ju hennes liv. Skulle hon ge upp det? Inte ens när Johan var bebis hade hon ju tagit paus från arbetet och jakten på framgång.

Det var flera år sedan Sofie hade haft sex med någon senast, men nu hade hon äntligen haft det med Johan. Senaste gången hon haft sex kunde snarast klassas som våldtäkt eftersom det var en av Jonnys okända män som trängt in i henne medan Jonny tittade på. Jonny hade brukat sitta bredvid eller vakta utanför så att hon inte skulle smita undan. Jonny själv gjorde lite som han ville med henne och det var vanligtvis inte någon behaglig upplevelse för Sofie.

Men nu låg hon bredvid Johan och han hade behandlat henne på ett helt annat sätt. Massor av respekt och kärlek hade funnits med i varje rörelse. Flera gånger hade han tvekat och velat dra sig undan, men hon uppmanade honom att fortsätta. Visserligen var det med skräckblandad förtjusning, för hon var livrädd att han plötsligt skulle bli som Jonny. Det blev han naturligtvis inte. Det var inte bara kyssar som Johan var mästare på, hela kärleksakten var perfekt.

Sofie var så lycklig att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna.

-Men älskade Sofie, sa Johan förskräckt när han fick se tårarna. Förlåt, jag skulle ha slutat i alla fall.

-Nej, det är glädjetårar.

-Ooo, suck… det var ju tur det. Du skrämde mig.

-Förlåt. Men jag är så glad att äntligen ha haft sex. Inte för att jag direkt saknat det, men sedan Jonny har det funnits ett så starkt motstånd. Fast du är inte alls som Jonny. Tack!

-Ååå Sofie…. Jag har också varit tveksam. Inte för att jag varit med om det du varit med om, utan för att jag snarare varit den som utnyttjat för att stiga i graderna i kompisgäng och den är jag inte längre. Jag har varit rädd att jag skulle bli den hemska människan igen. Och inte bara det, jag har varit rädd att gå för snabbt fram med dig. Jag är som sagt livrädd att jag ska skrämma bort dig. Men det här med dig ikväll. Jag vet inte vad jag ska säga. Du är helt fantastisk! Det är jag som ska säga Tack!

Både Johan och Sofie låg nu på rygg och höll varandra i handen. Båda oändligt lyckliga. Dagens upp och nedgångar hade gjort att bandet mellan dem stärkts. Båda somnade lyckliga.

På morgonen var det Johan som vaknade först. Han insåg snabbt att han inte fått på sig några kläder alls sedan kärleksakten kvällen innan. Han låg helt naken under täcket. Försiktigt började han leta efter sina kalsonger under täcket. Men hans rörelser väckte Sofie.

-Godmorgon, sa hon.

-Ehhh, god morgon min sköna, sa Johan och slutade genast med sitt letande och vände sig mot Sofie. Han visste inte om hon också var helt naken, men nattlinnet hade hon inte fått på sig, det såg han. Hon låg på sidan och hade ena armen över täcket. Lusten att kasta sig över henne var stor, men han försökte behärska sig. Försiktigt började han istället att smeka hennes nakna axel. Han gjorde små cirklar med tummen och för varje cirkel skruvade han upp Sofies temperatur.

-Ska jag fortsätta?

-Ja. Fortsätt.

-Säg vad du vill att jag ska fortsätta med.

-Ååå….

Hela Sofie brann. Hon kunde inte få fram några ord. Istället kastade hon både sitt eget och Johans täcke åt sidan och satte sig gränsle över honom. Hon hade uppenbarligen inte heller fått på sig några kläder och snart var kärleksakten i full gång. Efter en stund låg de nakna och utmattade bredvid varandra. Båda väldigt lyckliga.

-Du är verkligen bra på det här, sa Sofie. Det är inte rätt att jämföra dig med Jonny, men det är vad jag har i mitt referens förråd och nej, det går inte att jämföra. Du är ….

Sofie avbröt sig. Istället sa Johan:

-Jag är glad att det trots allt är Jonny du jämför mig med och inte någon annan. I jämförelse med Jonny hoppas jag att jag har lite mer att komma med.

-Nej, förlåt, ni är inte alls jämförbara. Du är på en helt egen arena och jag måste nog försöka sluta prata om honom. Han har inte rätt att finnas i mitt huvud längre.

Johan böjde sig över henne och gav henne en försiktig puss på munnen.

-Jag skulle kunna ligga här hela dagen, sa Johan, men jag måste tyvärr meddela att vi har tråkigare saker framför oss idag. Mina föräldrar kommer ju.

-Ja, jag vet. Bara tanken på dem gör att man tappar all lust, känner jag, sa Sofie.

-Förlåt, men vi måste.

-Ja, jag vet.

Både Johan och Sofie tog sig ur sängen och snart hade de fått både kläder på kroppen och frukost i magen. Sofie satte sig i köket medan Johan gick upp på andra våningen för att läsa Bibeln. Utanför köksfönstret hoppade några småfåglar omkring i gräset. Till nästa vinter skulle hon sätta upp ett fågelbord utanför, tänkte hon. Det var rofyllt att sitta där och titta på de små fåglarna. Men plötsligt försvann ron, för utanför fönstret dök Johans föräldrar upp. Mamman verkade på bra humör, medan pappan var mer allvarsam och gick något steg strax bakom sin fru.

Sofie ropade upp till Johan samtidigt som hon gick för att öppna ytterdörren. Johans mamma klev in som om hon ägde hela huset och inte bara möblerna.

-God morgon, sa Johans mamma. Vad bra att ni är uppe. Jag har en lysande idé.

-Jaså, sa Sofie och gick före mamman till köket, men stannade i dörröppningen.

Mamman gick raskt förbi och satte sig på stolen mitt mot den där Sofie nyligen suttit.

-God morgon lilla gumman, sa Johans pappa som också gick förbi. Men på vägen förbi Sofie, så la han först sin vänstra hand på hennes skinka och samtidigt la han den andra över hennes motsatta bröst.

-Fina grejer det här, sa han.

Sofie rös i hela kroppen.

-Hon ryser, sa pappan till mamman. Hon gillar det.

-Det gör hon inte, sa Johan som precis kom fram till sin pappa och knuffade undan honom. Henne låter du bli.

-Ja, låt henne vara. Nu gick du faktiskt för långt älskling, sa mamman till sin man. Det där är ju Johans tjej.

-Vadå, man får väl känna lite.

-Nej, det får du verkligen inte, sa Johan,

Johan ställde sig snett framför Sofie som för att skydda henne.

-Sluta bråka nu, sa mamman. Jag kommer ju med så bra idéer.

Motvilligt släppte Johan sin pappa med blicken och riktade sin uppmärksamhet mot mamman. Sofie placerade han innanför sig vid köksbordet där mamman satt.

-Vad är det för bra idé du har, undrade Johan.

-Jo, jag tycker det här huset är lite litet. Ni borde ha ett riktigt hus. En villa.

-Fast vi gillar det här huset. Det är ett läge som passar oss. Inte så många grannar. Det blir lugnt och skönt för oss.

-Ja, men det är det som är grejen. Det här är ju ett parhus. Ni kan ju ha båda delarna av det här huset. Då får ni ju ett jättestort hus.

-Men vi kan inte ha två hus.

-Nej, men ni kan ju slå ut väggen som delar huset så att det blir ett stort.

-Men det går ju inte. Det blir ju jätte dyrt om det ens går. Vad ska vi med så stort hus till. Detta räcker till oss.

-Säg inte det. Snart så har ni en hög med ungar som springer runt och då ska de ha vars ett rum. Så många rum finns det inte här. Dessutom så tycker jag att du ska låsa in dig någonstans om du ska hålla på med det där med Gud och det, så stackars Sofie slipper. För du trodde väl inte Sofie.

-Nej, det gör jag inte. Men det går bra ändå. Johan är där uppe och läser Bibeln så är jag här nere. Det stör inte mig.

-Jaja, jag har i alla fall tagit kontakt med en arkitekt som jag känner.

-En som hon ligger med, sa pappan.

-Jaja, ja, det gör jag, men han är bra på det han gör.

-Trekant, sa pappan. Du vet Johan, hans fru är också med.

-Vad du tjatar, sa mamman. De har faktiskt fått ett bättre kärleksliv sedan jag fick vara med på ett hörn säger de. Men han är faktiskt en bra arkitekt också. Jag förklarade för honom hur det här huset ser ut och då skickade han över några förslag som han tagit fram åt andra.

-Men det går inte. Sillen och hans fru ska flytta in härintill.

-De får ta det första huset på den här vägen. Jag bryr mig inte. Ni ska inte bo i ett litet parhus. Jag skulle ju få skämmas om jag berättade hur ni bor. Jag har sagt till alla att du bor i en takvåning Johan och det är ju nästan sant. Du har ju bott högt upp i huset i alla fall. Och jag kan ju inte säga att du flyttat från takvåning till parhus. Jag måste kunna visa upp bilder på en lyxig villa, det förstår du väl.

-Nej, det har jag faktiskt svårt att förstå.

-Jaja, det är väl utanför din värld. Men för mig är det viktigt. Ni får välja ett av de här alternativen eller göra en skiss på ett eget, så ska jag se till så att det blir renoverat.

-Det är ingen idé att du säger emot Johan, sa pappan. Hon har bestämt sig. Själv tycker jag det är onödigt och galet, men hon har som sagt bestämt sig och då blir det så. Bestämmer ni er inte för något, så kommer hon att göra det och då blir det helt så som hon vill ha det. Jag är inte helt säker på att det är så ni vill ha det.

Sofie visste inte vad hon skulle säga. Även Johan var mållös en stund, men sa sen.

-Okej, vi ska titta på de här förslagen. Men vi måste väl inte bestämma oss idag?

-Nej, men ganska snart. Ni får inte bo in er för väl här. Hela huset kommer ju att bli rörigt och stökigt när de renoverar. Det ska ju plockas bort väggar och nya ska kanske sättas upp. En trädgårdsarkitekt måste jag hitta också så att det blir bra bilder från utsidan. Finns det någon lokal trädgårdsmästare som kan sköta den åt er?

-ingen aning.

-Ska ni hitta en sådan själv eller ska jag leta upp en åt er.

-Det gör vi nog själv i så fall. Men vi kommer inte att har råd med det.

-Apropå att ha råd det så vill jag att ni börjar med aktier båda två. Det är mitt enda motkrav för att jag betalar renoveringen.

-Men vi kan inget om aktier och det är tveksamt om vi har något intresse för det. Varför måste vi ha aktier? Förresten kan du inte betala för hela renoveringen.

-Nej, men det ordnar sig. Aktier ska ni ha för att utöka era resurser. Vi börjar en lektion direkt. Pappa och jag har bestämt oss att åka sedan.

-okej, men skulle ni inte äta lunch här?

-Jo, från början hade vi tänkt det, men vi har ångrat oss. Seså, fram med telefonerna och gå in på Avanza och skaffa konto.

-Avanza? Men det är väl inte det som du brukar jobba med?

-Nej, men det är lättast för nybörjare har jag förstått när andra pratar.

Johan och Sofie skapade motvilligt vars ett konto på Avanza och satte på mammans order in vars tusen kronor.

-Med tusen kronor kommer ni långt i början. Nu ska ni fundera ut vilka aktier ni vill ha. Eftersom ni inte kan något, så rekommenderar jag riktigt stora företag som funnits länge. Det händer inte så mycket med dem och ni lär er hur allt fungerar när ni studerar dem.

-Men vi vet inte vilka företag som finns på börsen.

-Nej, men tänk riktigt stora svenska företag, vilka tänker ni på då?

-Volvo kanske, sa Johan.

-Ja, bra. Leta upp volvo och köp en sådan. Sofie, du kanske ska välja en typisk aktie för kvinnor, Essity, de gör bindor och blöjor och sådant.

-Ja, okej.

Sofie letade upp Essity och köpte en sådan aktie.

-Var har ni pengarna någonstans? Någon storbank som tar emot er lön?

-Ja, Swedbank har jag mina pengar hos, sa Sofie.

-Då kanske du ska ha en sådan aktie.

-Jag med då, undrade Johan.

-Nej, välj en annan, så får ni bättre spridning.

-Avanza, finns det Avanza aktier?

-Jadå, köp du en Avanza aktie, det blir bra. Vars en till vill jag att ni hittar. Se om ni hittar någon lista och om det däri finns något företag ni känner igen.

-Assa Abloy, sa Sofie, de håller på med lås va?

-Ja, just det.

-Då tar jag det så är jag klar sen.

-Men jag då, sa Johan.

-Kanske ett av våra tyngre svenska bolag? SSAB, Atlas Copco, Sandvik eller Stora Enso kanske?

-SSAB, kan man ha aktier i det?

-Absolut.

-Då tar jag en sådan. Den var billig.

-Okej, då har ni vars tre aktier. Nu vill jag att ni dagligen loggar in och tittar på dem. Ni behöver inte göra något annat, bara titta. Kanske läsa på lite om företaget, besök deras hemsida osv. Köp inte mer och sälj inget. Bara se och lär nu i början. När ni har sett hur de stiger och sjunker dagligen, så kan ni utöka.

-Okej, ja det var ju inte så svårt.

-Nä, du ser. När ni har lärt er lite hur det fungerar med aktier vill jag att ni sätter in 10% av er lön till Avanza för att köpa aktier.

-10%! Det har jag inte råd med, sa Sofie.

-Det kommer du att ha. Det måste du ha. Det är en investering du gör i dig själv och det är du väl värd?

-Ja, men min lön har precis fått mig på fötter. Det har tagit mig flera år att få ihop ett hem att bo i och nu ska vi ju bygga upp ett nytt.

-Men du började ju från absolut noll, sa Johan. Du hade ju inget mer än de kläder du hade på dig och du har nu sakta men säkert byggt upp ett hem och en garderob.

-Ja och nu ska ni ju dela på kostnaderna dessutom, sa mamman. Du kan väl försöka.

-Okej, jag ska försöka, sa Sofie som tyckte att mamman lät ovanligt trevlig plötsligt.

-Men du mamman, sa Johan. Om vi ska sätta av 10% till Avanza, då kan väl du sätta av 10% till välgörenhet?

-Nej, varför det?

-Jag betalar tionde. Alltså tio procent av det jag tjänar säger många ska gå till kyrkan, men jag säger att det ska gå till Gud och Gud är ju mer än kyrkan. Jag är övertygad om att Gud finns i hjälporganisationerna och därför ger jag ofta till dem.

-Det verkar slösigt.

-Gud vill att vi gör det?

-Åååå du och din Gud. Men okej, jag gör det om ni lovar att spara i aktier.

-Ska jag alltså spara 10% i aktier och ge 10% till välgörenhet, sa Sofie. Det blir ju inga pengar kvar att leva av.

-Gud ger mer när vi ger mer.

-Gör han, sa mamman frågande. Då är jag absolut med. Vi har en deal.

-Bra, sa Johan,

-Kan vi åka till er arbetsplats nu eller? Jag skulle verkligen vilja ha de där pennorna.

-Visst. Jag meddelar chefen att vi är på väg, så kan vi åka dit direkt.

Johan var glad att han lyckats tillmötesgå sin mamma med att köpa aktier. Det var ju inte speciellt svårt. Glad var han också över att hon och pappan snart skulle åka. Visserligen hade han och Sofie handlat hem onödigt mycket mat, men det gjorde inget så länge föräldrarna åkte sin väg. Nu var det bara en tur till jobbet och sedan skulle han förhoppningsvis slippa se dem på ett tag.

Johan var just nu inte alls den klippa som Sofie sökte. Han stod bara en halvmeter ifrån henne, men han visste inte vad han skulle göra. Han var så rädd för att skrämma bort henne. Men plötsligt insåg han själv hur han var det där lövet som blåser bort, trots att det är vindstilla. Han hade ju helt nyligen lovat Sofie att istället försöka vara en trygg klippa som hon kunde luta sig mot. Nu smittade ju hans osäkerhet av sig och det var inte alls vad han hade tänkt.

Så fort han insåg sitt misstag, tog han hennes händer och sa:

-Förlåt Sofie. Nu var jag det där lövet som blåser iväg. Det är för att jag är så rädd att förlora dig. Jag vill inte göra fel. Men jag insåg precis att när jag blir det där lövet, det är ju precis då som du ser åt andra alternativ. Jag tycker också den här dagen har varit jobbig. Det kanske är bäst att vi avslutar den?

-Ja, det är nog bäst.

-Vad säger du om jag går upp på andra våningen och läser lite i Bibeln, så kan du göra dig iordning för natten. Jag skulle ju kunna ha mina Bibel-saker där uppe, så stör de kanske inte dig.

-Okej, det blir bra.

Både Johan och Sofie var nöjda med att ha kommit ur det låsta läget som uppstått i köket. Sofie var särskilt nöjd med att Johan faktiskt hade lyssnat på vad hon sa och att han försökte anpassa sig.

Johan var så nöjd med sig själv, att han visslade när han gick upp för trappan till andra våningen. Han gick in i rummet som låg till vänster och satte sig mitt på golvet. Där plockade han upp sin telefon och började läsa Bibeln däri.

Johan kom snabbt in i Bibeln och märkte inte att Sofie smugit upp och stod och kikade på honom. Men precis när hon skulle smyga därifrån igen, råkade hon stöta handen i dörrkarmen så att det knackade till lite. Det räckte för att Johan skulle lyfta blicken från telefonen och se att hon stod där.

-Hej, sa han. Vad gör du här? Du skulle väl gå och lägga dig.

-Förlåt, det var inte meningen att störa dig. Jag blev lite nyfiken på vad du gjorde. Jag ska gå igen.

Johan svarade inte, men tittade efter henne när hon försvann från dörröppningen.

När Sofie kom ner gick hon in i sovrummet. Hon hade borstat sina tänder och tagit på ett nattlinne, så hon drog täcket åt sidan från sängen och ställde kudden som ryggstöd och satte sig sedan i sängen. I sitt knä hade hon den Bibel som Johan köpt åt henne på förmiddagen. Hon drog av den tunna plasten som skyddat Bibeln i butiken och la den på nattduksbordet.

Hon tog den lösa lapp som legat med Bibeln och läste den första punkten i punktlistan.

”Hela Bibeln.” Totalt 1764 sidor, varav över 500 sidor extramaterial i fyrfärg!”

Usch, hur kan någon vilja läsa så många sidor, tänkte hon. 1764 sidor är ju jättemånga sidor. Hon undrade om Johan verkligen läst alla de sidorna eller om han fuskade och hoppade över det som verkade tråkigt. Hon började bläddra snabbt och kunde konstatera att det faktiskt verkade vara en hel del bilder och färg på sidorna. Mycket mer än hon förväntat sig av en Bibel. Hon stannade till vid en av de många bilderna. Uppslaget verkade handla om en Daniel. Sofie hade ingen aning om vem Daniel var. De enda personer från Bibeln hon kände till var, Adam, Eva, Jesus såklart och Noa. En Mose misstänkte hon skulle finnas med också, men det var hon inte helt säker på. Kanske det var ett namn från en film.

Sidan som handlade om Daniel hade också en kort punktlista. Hon läste första punkten:

”Blev bortförd från sitt hemland när han var ung”

Hon kom att tänka på Jonny och hur han försökte föra bort henne från hennes hem. Det var ingen rolig upplevelse. Då hade hon varit livrädd. Hon undrade om den här Daniel också varit rädd. Antagligen. Sofie läste de andra punkterna i listan också. Sista punkten fastnade hon för:

”Överlevde bland lejonen i lejongropen”

Det var inte dåligt, tänkte Sofie. Han måste ha varit ganska modig. Eller det är klart, man behövde inte vara modig för att hamna i en lejongrop. Men att han överlevde. Sofie hade ingen aning om hur han kunde göra det. Men eftersom det var en Bibel hon höll i handen, så anade hon att Gud på något vis låg bakom överlevnaden.

Men kan man verkligen tro på berättelser som denna om Daniel? Kan det verkligen ha hänt? Det verkade lite konstigt.

När Sofie plötsligt hörde hur Johan kom ner för trappan, gömde hon undan Bibeln i skåpet till nattduksbordet och la sig till rätta i sängen. Hon ville inte erkänna för honom att hon kikat i den. Då skulle han kanske bli helt knasig och prata Bibel hela natten.

Men istället för att gå in i sovrummet gick Johan direkt in i badrummet och borstade sina tänder.

-Tack för att jag fick spendera lite tid med Gud, sa Johan när han kom in i sovrummet. Han slängde av sig sina byxor, men valde att behålla t-shirten på när han kröp ner i sängen. Han la sig på sidan så att han skulle kunna ligga och titta på henne.

-Du är så fin, sa han. Men vi måste hitta på något som du kan göra medan jag läser Bibeln.

-Nä, det är ingen fara. Jag klarar mig.

-Ja, det tror jag säkert att du gör, men det är ju inte så roligt. Jag vill att du ska göra mer än att klara dig.

Sofie ville styra bort samtalet från sig själv och sa därför:

-Berätta för mig om Bibeln.

Johan granskade henne. Sedan tog han hennes hand och sa:

-Jag tror att jag måste hålla i dig när jag pratar med dig. Jag tror att du…. hmmm hur ska jag säga…. jag tror att du kan lura mig. Jag tror att du kan säga en sak, men mena en helt annan. Jag är inte så bra på kvinnors språk och ansiktsuttryck. Men jag hoppas att jag kan känna genom din hand när det jag säger är bra och när det jag säger är dåligt. Jag tänker testa det i alla fall.

-Men det är fusk.

-Det är väl inte fusk.

-Litar du inte på mig.

-Jo, fast jag tror ändå att du försöker dölja saker för mig ibland. Varför vill du att jag ska prata om Bibeln till exempel? Du är ju inte intresserad. Är du på väg att bli intresserad eller ville du att jag skulle berätta om Bibeln för att du ville prata om något annat än om dig själv? Det kan såklart vara en kombination, men båda tror jag att du skulle ha svårt att erkänna.

-förmodligen, ja, men jag tycker att det är fusk! Jag kan ju inte känna eller läsa av dig!

-Nej, det behöver du inte. Det är ju jag som ska vara din klippa. Jag ska alltid vara här för dig oavsett hur mycket det stormar. Men när det stormar så är jag rädd att du kan blåsa både hit och dit och därför måste jag hålla i dig så jag vet åt vilket håll du blåser så att jag kan fånga dig.

-Berätta för mig om Bibeln då, så får vi se om du kan känna genom min hand vad jag tycker om det du berättar.

-Gärna. Jag behöver förmodligen öva på det här med att känna dina reaktioner genom handen. Att få öva genom att berätta om Bibeln blir bra. Kanske jag kan lära mig att läsa av ditt ansikte och din röst också. Jag vill kunna läsa dig oavsett hur väl du försöker dölja det du tänker och känner. Vad vet du om Bibeln?

-I stort sett ingenting. Jag vet att den typ börjar med att Gud skapar världen och att Jesus finns med i den. Det är väl ungefär det. Och jag är inte jätteintresserad, så du får hålla det enkelt för mig. Typ på dagisnivå.

-Okej. Bibeln är egentligen inte en bok utan flera. Och det är inte bara böcker heller, för det är brev också.

-Får man läsa någon annans brev?

-Nja, det får man, men det är offentliga brev. Det är brev som skrivits till hela församlingar. Alltså inte några privata kärleksbrev.

-Okej. Är det bra brev då?

-Ja, jag tycker det. Alla breven finns i den del av Bibeln som brukar kallas Nya testamentet. Det är i nya testamentet man får möta Jesus och breven handlar typ om hur man ska leva som Kristen.

-Aha, så någon har skrivit brev till de där församlingarna och berättat hur de ska göra?

-Ja, det skulle man kunna säga.

-Det är ju ganska smart.

-Ja, det är det, för nu kan jag som lever 2000 år senare veta vilka instruktioner de fick och de instruktioner som de fick gäller ju även mig idag.

-Är det en massa regler och så då?

-Nej, inte i breven. Inte regler… det är mer som en bruksanvisning.

-Okej, jag fattar.

-Men det finns faktiskt en hel hög med regler i Bibeln. I den del som kallas gamla testamentet får man massor med regler. Det är regler om vad man ska äta, hur man ska göra om man får en smittsam sjukdom och en massa annat.

-Följer du alla de där reglerna?

-Nej, det gör jag inte. Men det behöver jag inte heller, tack vare Jesus.

-Vågar jag fråga varför?

-Nja, men det ska vi inte ta i den här grundkursen.

-Grundkurs, fnissade Sofie.

-Ja, eller snabbkurs kanske. Och jag tror att vi är klara med kursen för idag. Imorgon blir det läxförhör.

-Läxförhör?

-Ja, det måste man väl ha när man går kurs. Eller?

-Nä, då vill jag inte gå vidare i den här kursen. Läxor tycker jag inte om och absolut inte läxförhör.

Johan sa inte så mycket mer. Han studerade Sofie och försökte analysera den information han fick genom hennes hand och hennes ansiktsuttryck. Så länge han pratat allmänt om Bibeln hade han inte märkt något. Däremot hade det där med grundkursen gett utslag i form av en diskret fnissning och han hade även märkt det i handen. Från snabbkursen till det där med läxförhör hade också gett utslag. Fnisset försvann snabbt och den varma avslappnade handen förändrades något. För en otränad person så skulle det förmodligen inte märkas, men Johan hade ju övat på att känna efter noga, så han kände verkligen minsta lilla förändring i Sofies hand.

Det hade varit intressant att ta reda på varför det där med läxor och läxförhör gav utslag, men han var tveksam till om det var rätt läge. Men han chansade lite och sa:

-Gick det dåligt för dig också i skolan? Jag var helt värdelös på läxförhör.

-Det gick egentligen inte dåligt för mig i skolan. Jag hade bra på de flesta proven, men muntliga läxförhör, var inte min grej. Jag var alldeles för tyst och blyg.

-Jag var lika hopplös på båda. Jag är glad att jag lyckades sluta skolan med de betyg jag fick. Men mina föräldrar var inte nöjda. De ville ha en elit-son och det fick de inte.

-Helt ärligt tycker jag inte att dina föräldrar verkar vara jättetrevliga.

-Nej, det är de inte och du behöver inte spendera speciellt mycket tid med dem. Men det var svårt för mig att förbjuda dem att komma hit. Det är ju trots allt min mamma som betalat för alla de här möblerna.

-Ja, jag vet och det känns inte rätt att hon ska betala för dem.

-Det förstår jag att du tycker så, men för henne är det en jättebra lösning. Hon vill ju göra det. Hon vill kasta pengar över mig. Det är hennes underliga sätt att visa kärlek. Eller vad det nu är hon gör. Du såg ju själv. Kramar delades det inte ut, för det kan hon inte. Jag har försökt krama om henne, men hon bara stöter bort mig.

-Men hur kan hon då ha sex med främmande män så som hon berättade om?

-Antar att hon inte låter dem komma speciellt nära. Sexuell njutning kan man förmodligen komma åt även om det inte finns några direkta känslor. Förresten kanske det är ett spel hon spelar. Jag vet inte.

-Din pappa verkar vara en riktig snuskgubbe. Ursäkta att jag säger det, men jag vill inte vara ensam med honom.

-Nä, det vill jag inte att du ska vara heller. Jag litar inte på honom. Han har tafsat på de flesta kvinnor. Det var tal om det redan när jag var liten och när jag var den där tuffa killen, då hejade han på mig och uppmanade mig att fingra på tjejerna. Nu äcklar det mig så jag nästan mår illa bara jag tänker på det.

-Av att röra vid tjejer?

-Nej, eller jo. Jag menar att tafsa på alla kvinnor som passerar. Det äcklar mig. Men att kärleksfullt smeka den man älskar, det är en helt annan sak.

-Ja, det är klart.

-Imorgon när de kommer, kan du väl för säkerhets skull hålla dig på lite avstånd från honom.

-Hur menar du med kärleksfull smekning då?

Nu log Sofie med hela ansiktet och hon kramade hårdare om Johans hand. Det behövdes ingen expert för att förstå att det var en invit från henne sida. Johan släppte hennes hand och började långsamt och med massor av kärlek, smeka hennes axel och vidare ner på ryggen. Han flyttade sig lite närmare för att nå bättre och fortsatte sedan smekandet av ryggen, nacken och upp i håret innan han arbetade sig neråt igen.

Trots att dagen varit jobbig på flera sätt, så slutade den i alla fall lyckligt. Men dagen efter så skulle Johans föräldrar komma igen. Fast just nu var det inte något som varken Johan eller Sofie tänkte på.

Återigen var Johan och Sofie lämnade ensamma på trottoaren den här kvällen. Första gången var det Emelie som lämnade dem efter att ha skvallrat för Johan om Sofies telefonsamtal till Skorpan. Och nu precis hade Skorpan och Emma lämnat dem. Det var väldigt oväntat att Skorpan skulle dyka upp vid just det här tillfället. Och Skorpan var minst sagt överraskad över att se sina bästa vänner sitta på kanten av vägen. Men Johan tänkte att förmodligen hade Gud ett finger med i spelet som vanligt. Skorpans oväntade rundtur var förmodligen precis vad som behövdes för att lösa upp den låsta situation som uppstått mellan Johan och Sofie.

Johan var även förundrad över var Sofie plötsligt fick sin kraft från. Ena stunden hade hon suttit på trottoarkanten lika olycklig som han själv och i nästa stod hon och förklarade för Emma vad som hade hänt. Men Johan var glad att hon hade gjort det. Och ännu gladare var han över att hon faktiskt valt honom. Men precis som Skorpan hade varnat honom, så insåg han att det här kanske skulle bli sista chansen att få Sofie att förstå hur mycket han tycker om henne och hur mycket hon betyder. Och den chansen tänkte han inte missa. När Skorpans bil inte längre syntes vände han sig därför till Sofie och sa:

-Jag skulle vilja berätta för dig varför jag tycker så himla mycket om dig.

Johan gjorde en kort paus, för att ge Sofie möjlighet att kommentera om hon ville, men hon sa inget så han fortsatte:

-Jo, för det första så är du helt perfekt skapad. Det bränner i mig bara av att se på dig. Det kan man ju tänka kan vara en ny-förälskelse-grej, men jag har ju studerat dig i flera år nu och det sjunger i mig lika mycket idag, som det gjort alla andra dagar då jag sett dig, ända från första stund.

-Men jag är ju så liten. Inte mycket att titta på.

-Du är helt perfekt säger jag. Jag är ju inte heller speciellt stor. Du är perfekt storleks-matchning för mig. Men det är inte bara ditt fantastiska utseende som fångat mig. Det i sig själv hade dock räckt, men du har ju så mycket mer. Du är till exempel otroligt smart, tycker jag. Och alltid så glad och vänlig mot alla kunder på jobbet. Jag fattar inte hur du kan vara så trevlig mot dem. Du går ofta några extra steg för att hjälpa en kund trots att du egentligen inte behöver. Det tyder på omtanke om andra. Du är även modig. Det bevisar du om och om igen. Jag vet också att du går din egen väg. Du gör inte alltid som alla andra. Både karaktär och integritet med andra ord.

-Hur vet du det, vi har ju knappt inte pratat med varandra?

-Därför att jag har hört och sett när de andra killarna kommit tillbaka in på lagret efter att ha pratat med dig om något ni sett på tv. Då berättar de hur du skulle gjort i de olika situationerna som de ni tittat på hamnat i och jag hör på killarna att de är imponerade. Det är visserligen bara andrahands information från dem, men den är trovärdig.

-Vad tycker du är bäst med mig då?

-Helheten. Att du är du. Du är unik. Det finns inte någon annan som är som du. Den här kombinationen är enastående.

-Men om du skulle välja en egenskap, vilken skulle du välja då, sa Sofie samtidigt som hon sakta började gå tillbaka till huset.

-Hmmmm, den är svår. Ditt utseende är något speciellt och jag skulle på ett sätt svara det, men det är inte rätt att välja en kvinna bara efter utseendet och det gör jag inte. Men du kan ju verkligen få ett helt rum att lysa. Jag skulle nog ändå vilja svara att det är din vänliga och omtänksamma attityd mot kunderna som på riktigt fångat mig. Snygga tjejer kan man ju se ibland, men det är ganska ovanligt med tjejer som engagerar sig så i andra och hjälper dem så som du gör, trots att du inte behöver. Det finns naturligtvis många sådana tjejer också, men du gör det lite extra tycker jag. Ni tjejer har ju en speciell förmåga att ta hand om. Det ligger antagligen i era gener på något vis, men hos dig verkar den genen ha fått extra stort spelrum och det uppskattar jag. Samtidigt är jag imponerad över hur ingen kan sätta sig på dig.

-Jonny gjorde det.

-Ja, fast han är inte som vanliga män. Jag har förstått på mina kollegor att de ibland vill få dig att göra något, men då avvisar du dem bara. De tycker du ska springa iväg och köpa fika och allt möjligt, men det kan de glömma och det gillar jag.

-Jag önskar jag kunde säga lika många bra egenskaper om dig, men det kan jag inte. Jag känner faktiskt dig för dåligt.

-Ja, jag vet och det är mitt fel. Jag hoppas kunna ändra på det snarast.

-Jag vet i alla fall att du är bra på att laga mat och att du gillar att göra det. Det är bra för mig, för jag tycker ju som sagt inte det är speciellt kul. Jag vet att du är bra på att dansa och du ser bra ut.

-Men vilka egenskaper vill du helst se hos en man då?

-Hmmm… Jag vet inte så noga. Har inte tänkt på det. Jonny var ju som han var och därefter har jag inte funderat så mycket på att ha någon ny relation. Jag har nog mer tänkt att den rätta dyker ändå upp när det är dags.

-Tror du att jag är den rätta då?

-Jag vet inte. Du verkar vara genuint intresserad av mig och det är ju en bra egenskap i alla fall. Jonny var ju bara intresserad av mig för att kunna utnyttja mig. För honom var det ju en del av en plan. Men så tycker jag inte det verkar vara med dig. Det jag mest söker är kanske någon som jag kan känna mig trygg med. Trygghet är viktigt för mig. Någon som kan trösta mig om jag är ledsen eller stå bakom mig i en jobbig situation. Jag söker en fast klippa som jag kan luta mig mot även om det stormar.

-På den punkten har jag hittills varit dålig. Om det är en av de viktigaste egenskaperna du söker hos en man, då förstår jag att du tvekar när du står inför mig. Jag har inte varit den klippa du söker. Jag har snarare varit det där asplövet som blåser iväg trots att det är vindstilla. Det är bra att jag får veta detta. Nu har jag ju en chans att fixa till det. Jag är visserligen den jag är, men jag kan vara den där klippan du söker. Jag vill helst inte dra in Gud i det här samtalet eftersom du inte tror på Gud och jag anar att du kommer tycka att det blir för mycket av Gud, men jag vill ändå säga att Gud är min trygga klippa. Och i honom kan jag söka den tryggheten och förhoppningsvis kommer jag kunna dela den vidare till dig. Jag vill gärna vara den tryggheten för dig.

-Japp, asplöv som blåser när det är vindstilla är en ganska bra beskrivning av dig. Och japp, det där med Gud är också ett visst orosmoment. Jag anar att det kan bli lite väl mycket prat om det.

-Som jag sa tidigare, så är Gud inget som jag kommer att välja bort. Du får Gud på köpet när du väljer mig. Men jag ska försöka så att jag inte tjatar ut dig. Det vill jag inte. Det är motsatsen till vad jag vill. Men du kommer inte kunna hindra mig från att läsa Bibeln eller från att be. Det kommer jag att göra. Jag behöver inte gå till kyrkan varje vecka om du tycker att det är ett problem, men jag vill gå dit någon gång ibland i alla fall.

-Jag tänker inte hindra dig från varken Bibeln, bön eller kyrkan. Så länge jag slipper själv.

-Slipper… ja, jag ska nog inte kommentera det ordvalet. Men du behöver inte vara med mig i de aktiviteterna. Men vad vill du göra om jag sätter mig och läser Bibeln en kväll. Vad har du för hobby? Det har jag faktiskt inte riktigt fått kläm på, trots att jag haft mina spion-kollegor.

-Nä, jag vet inte om jag har någon hobby.

-Men vad gör du när du kommer hem från jobbet då?

-Inte mycket. Jag brukar äta och sedan sätter jag mig och tittar på tv en stund innan jag går och lägger mig.

-Det låter tråkigt. Men på helgen då?

-Nä, jag gör väl inget speciellt då heller. Shoppar lite kanske, men det är inget som jag egentligen tycker är speciellt kul. Jag mest fönster shopar. Det är framförallt för att komma ut från lägenheten en stund.

-Har du ingen kontakt alls med släkt eller gamla vänner?

-Nej. Jonny gjorde så att jag inte ville ha med dem att göra och de ville inte ha med mig att göra. De förstod långt innan mig vad han var för en typ. Men jag lyssnade inte på vad de sa. Vi gled längre och längre från varandra och nu har vi ingen kontakt alls, jag och min familj.

-Det låter som ett deprimerande liv.

-Jag tycker det verkar lite deprimerande att gå till kyrkan och läsa Bibeln.

-Fast håll med om att besöket i kyrkan inte var som du väntat dig. Det var inte så tråkigt.

-Nej, det var det faktiskt inte.

-Som du vet och förstår, så har jag ju inte någon vidare kontakt med min familj heller, sa Johan. Det är kollegorna på jobbet som är min familj. Och de som kommer till kyrkan. Vi killar på jobbet brukar gå och bowla ibland. Det är ganska kul.

-Ja, jag vet. Ni brukar vilja ha med mig och Camilla, men det där med tävlingar gillar jag inte.

-Men det är inte någon tävling. Det är ju bara på lek.

-Ja, jo, men ändå. Jag gillar inte sådant. Det blir ju ändå någon form av resultat och de jämförs. Jag är redan dålig och att bli jämförd med andra bekräftar bara det som jag redan vet och den bekräftelsen behöver jag inte.

-Dåligt självförtroende?

-Jaa.

-Hmmmm… på ett sätt förstår jag det, men det märks inte.

-Det kan hända, men det är jobbigt.

-Mitt självförtroende är inte heller bra. Tyvärr. Kanske har det med mina föräldrar att göra. En uppväxt utan kärlek, så blir det kanske så. Fast jag kan inte skylla allt på dem. Det är väl något som jag själv borde jobba med.

-Jag har valt att fly från det istället. Det är därför jag aldrig är med när ni bowlar.

-Intressant. Jag är glad att vi haft det här samtalet. Visserligen var det väldigt jobbigt innan vi kom hit. När Emelie sa det hon sa och när du sedan berättade för Emma. Jag var helt säker på att jag skulle dö eller något. Jag mådde så dåligt. Men nu är jag ändå tacksam att jag tvingades genom det. Det har fått mig att värdesätta dig ännu mer och förstå ännu bättre hur du fungerar. Jag har vetat ganska mycket om dig, men det kanske viktigaste har jag inte vetat. Det där med att du söker en klippa och att du har dåligt självförtroende. Det hör kanske ihop. Du söker trygghet eftersom du saknar det i dig själv.

-Så kan det vara. Det har jag inte tänkt på. Jag är i alla fall också glad att vi haft det här samtalet. Jag tycker hela dagen varit jobbig.

Johan och Sofie stod nu utanför dörren till sitt hus igen.

-Jag har en sak till dig i bilen, sa Johan. Jag tänkte gett det till dig efter maten, men så hade jag glömt det i bilen och då tänkte jag att det kunde vänta tills vi kom tillbaka från promenaden.

-Jaså, vad är det då? Vi har väl flera saker kvar i bilen?

-Ja, det har vi, men det är något jag köpte till dig idag. Inget märkvärdigt men det är till dig.

Johan låste upp bilen och började rota runt bland alla saker som låg kvar i bilen.

-Jag hade gömt det så att du inte skulle se, sa Johan, men här är den.

Johan räckte fram en hjärt-formad chokladask och gav till Sofie.

-Det är som sagt inte något märkvärdigt, men det var det bästa jag kunde komma på när vi var och handlade maten idag. Jag är ganska säker på att du gillar choklad.

-Tack, ja, jag är choklad beroende.

-Har nästan sett det. Du har ofta choklad vid din disk på jobbet.

-Ja, jag borde väl inte ha det där, men det hjälper mig att vara trevlig mot kunderna.

-Det tror jag du kan vara även utan choklad.

-Tveksamt, sa Sofie.

-Ska vi bära in lite annat också när vi ändå är här?

-Ja, jag tar några djupa tallrikar som vi kan äta frukost från imorgon. Och min Bibel är väl bäst att jag tar in också, tyckte Sofie.

-Ja, jag skulle kunna tänka mig att låna din nya Bibel lite. Jag har ju inte fått med mig mina egna. Eller, nä, jag ångrar mig. Jag ska inte ta din. Jag kan läsa i telefonen ikväll.

-Annars får du gärna låna min.

-Nej, den är din.

Både Johan och Sofie tog så mycket de kunde bära från bilen och då lyckades de nästan tömma den. Det mesta hade de burit in redan tidigare, men det var massor med grejer de haft med sig både från sina lägenheter och från affären. Varje kvadratcentimeter av bilens utrymme hade varit utnyttjad.

Sofie satte de djupa tallrikarna i skåpet och Johan stoppade in det han burit på. Sedan stod de där mitt på köksgolvet och visste inte så noga hur de skulle gå vidare. Klockan var mycket och det var tid att gå och lägga sig, men för Johan kändes det fel att lägga sig bredvid Sofie efter den här tvivelaktiga dagen. Det var naturligtvis vad han helst ville, men hon hade ju haft tankarna på Skorpan för mindre än en timme sedan. Det kändes inte rätt att tränga sig på. Men vart skulle han i så fall lägga sig? Han vågade inte ta upp frågan, så därför stod han bara där mitt på köksgolvet och tvekade. Den där klippan att luta sig mot var han inte, vilket fick även Sofie att tveka. Återigen var läget låst. Hur skulle de nu komma ur det?

Sofie och Johan satt på trottoarkanten. Johan hade förstört alla sina chanser att få behålla Sofie. Dagens dåliga humör var droppen som fick bägaren att rinna över för Sofie. Hon kände sig inte alls lockad av att bo tillsammans med en man som gnäller för minsta småsak och som så fort som det blir lite motstånd blir arg, vresig och till och med våldsam. Dessutom var ju Johans föräldrar extrema, hemska.

Sofie hade aldrig tidigare träffat på någon med så snedvridna värderingar som hans föräldrar. De tyckte det var helt okej att ha sex utanför förhållandet. De till och med skröt ju nästan om det inför varandra. Och hur kunde mamman ge Johan pengar istället för kärlek? Tänk om Johan skulle bli likadan. Det där med dåligt humör hade han ju ärvt. Vad var det som sa att han inte ärvt allt det där andra också?

Det var naturligtvis inte Sofies mening att Johan skulle få veta om det där samtalet till Skorpan. Men nu hade Emelie skvallrat och på ett sätt var det väl lika bra. Det var så jobbigt att gå omkring och låtsas. Det hade hon ju gjort så många år tidigare och det ville hon helst inte längre.

Plötsligt kom det en bil körande. Det visade sig vara Skorpan och hans andra tjej. Skorpan ville ju egentligen också ha Sofie, precis som Johan, men nu hade det slumpat sig så att han träffat en tjej på Ica, bara dagen innan. När Skorpan fick se att det satt två människor på trottoaren, tänkte han först att det var ett par alkoholister som fått i sig för mycket. Men när han kom närmare såg han att det var Johan och Sofie.

Skorpan tryckte hårt på bromsen när han såg vem som satt vid vägkanten. Sedan tog det inte många sekunder förrän han hoppat ur bilen och satt sig på huk mellan de två.

-Vad gör ni här ute? Har det hänt något? Mår ni inte bra?

-Du är min bästa vän, sa Johan.

Skorpan förstod ingenting. Men nu hade hans tjej också hoppat ut ur bilen. Skorpan reste sig och ställde sig bredvid tjejen han haft med sig i bilen.

-Ja, alltså, det här är Johan och Sofie som jag berättade om, sa Skorpan.

-Ajdå, var allt tjejen fick ur sig. Hon hade precis som Skorpan trott att det var alkoholister som slagit sig ner vid vägkanten.

Johan reste sig upp och tittade på kvinnan som åkt med Skorpan. Sedan tittade han på Sofie och tillbaka till den okända kvinnan.

-Det här är Emma, sa Skorpan.

-Sofie sa att du skulle iväg ikväll.

Sofie som fortfarande satt på huk, kved till. Det som varit dåligt blev precis ännu värre.

-Mår du inte bra, sa Skorpan igen och satte sig på huk bredvid Sofie. Han la armen om hennes axlar och försökte få ögonkontakt, men Sofie gömde fortfarande ansiktet i händerna. Istället skakade hon på huvudet.

-Men vad är det som har hänt, försökte Skorpan igen. Har han slagit dig?

Sofie skakade på huvudet igen.

-Johan, kom igen nu, säg vad det är. Här kan ni ju inte sitta. Du är väl blöt i baken. Du satt ju direkt på asfalten.

Johan tvekade. Vad skulle han säga? Utan att svara på Skorpans fråga, ställde han en egen:

-Är ni två ett par eller?

-Par och par, sa Emma. Vi träffades på Ica igår och vi har precis ätit en bit mat tillsammans. Det var trevligt och jag gillar Skorpan. Men jag vet inte om man kan säga att vi är ett par.

-Emma ville se vilket område det är som chefen köpt, fyllde Skorpan i. Hon har sina åkrar bortanför erat hus. Så jag erbjöd mig att köra en sväng och visa hela området. Men vad gör ni här ute, vad är det som har hänt?

-Vi skulle bara gå ut på en liten promenad. Då mötte vi Emelie. Hon ser och hör tydligen allt som händer här. Och hon upplyste precis oss om vad hon snappat upp här för någon timme sedan. Ett telefonsamtal som satte min värld i gungning när hon berättade om det.

-Ajdå, sa Skorpan.

-Just nu har jag väldigt ont i min mage, fortsatte Johan, och Sofie, som du ser… ja, jag behöver väl inte säga så mycket.

-Vadå, har någon dött eller, undrade Emma. Det verkar nästan så.

-Jag känner mig död, sa Johan.

-Fast du ser mer levande ut än vad hon gör, sa Emma.

Emma gick fram till Sofie och satte sig på huk precis som Skorpan nyss gjort.

-Kom igen tjejen, kan jag hjälpa dig?

Nu äntligen reste sig Sofie upp. Hon tittade hastigt på Emma och sedan gick hon direkt fram till Skorpan och kramade om honom. Det var en kram fylld av kärlek från båda hållen. Varken Emma eller Johan sa något, men Johan mådde nu om möjligt ännu sämre. Han var tvungen att ta sig för pannan och nu var det han som jämrade sig, åter sittande på marken. Till slut släppte Sofie Skorpan och vände sig till Emma.

-Hej Emma. Förlåt. Du kan förstås inte ana vad det här handlar om. Jag vet inte vad Skorpan har berättat om oss. Men vi tre jobbar på samma ställe tillsammans med ett gäng andra.

Sofie tog en kort paus, torkade bort några tårar och tog sats och vände sig mot Johan.

-Jag visste att det var en tjej som Skorpan skulle hem till. Redan innan telefonsamtalet visste jag det.

-Och ändå så ringde du… åååå jag har så ont i min mage att jag tror jag dör snart. Snälla Sofie….

-Nej, inte snälla, sa Sofie till Johan innan hon vände sig åter mot Emma igen. Jag ska vara ärlig mot dig Emma. Det tror jag vi alla tjänar på. Jag mår just nu väldigt dåligt för vad jag gjort, trots att jag egentligen inte gjort så mycket, men jag kommer att må ännu sämre om jag inte berättar precis som det är för dig. Jag ska försöka fatta mig så kort det går. Det här är egentligen en story som pågått i ett antal år. När jag började på vårt gemensamma jobb, blev jag nästan omgående attackerad av företagets alla manliga anställda. Alla utom Johan för Johan var lite för feg för det. Alla ville de dejta mig, men jag sa nej. En gång gick jag ut med Skorpan, men det var bara en gång och det blev inte mer med det. Under ungefär tre år visste jag inte att Johan fanns. Han gömde sig på lagret, så jag såg honom aldrig. Men till slut så uppdagades det och när jag fick se honom så gillade jag vad jag såg. Som sagt, lång historia. Efter några turer så friade Johan till mig och jag fick den här fina ringen.

-Oj, ja den var verkligen fin.

-Ja, det är den. Men förhållandet har varit lite krokigt kan man väl säga.

-Det är nog vanligt, sa Emma som inte förstod hur detta kunde ha med saken att göra.

-Det kan hända. Men idag så fick jag se en sida av Johan som gjorde mig rädd och ledsen. Han slog ju till och med till Skorpan.

-Ja, jag ser han har fått en smäll där över tinningen. Och jag förstår om du backar då. Män som slåss ska vi kvinnor akta oss för.

-Ja, jag vet. Jag är dock inte helt säker på att Johan verkligen är en sådan som slåss. Jag tror att det bra råkade bli så.

-Akta dig för att försvara sådant. Det är inte okej.

-Nej, jag vet. Men snälla du avbryt mig inte. Det blir värre väldigt snart.

-Nej, Sofie, sa både Johan och Skorpan i kör.

Sofie hejdade sig något och tittade på de båda. Men nu hade hon sagt A så det var lika bra att fortsätta. Det var som om hon plötsligt fått extra kraft för att berätta för Emma. Ärlighet är ju det bästa, även om det tillfälligt gör ont. Så Sofie fortsatte:

-Idag kom Johans föräldrar på oväntat besök. Det är väl vanligt att man inte gillar sina svärföräldrar, men i det här fallet så är det inte konstigt alls. Du får ursäkta Johan, men de var hemska.

-Ja, jo, det vet jag, sa Johan. Men du måste inte säga mer Sofie.

-Jo, det måste jag. När Johans föräldrar åkt började jag fundera på den relation vi har, Johan och jag. Jag tycker om att titta på Johan, men mer då? Jag insåg att jag inte känner honom. Det har gått så väldigt fort. För fort. Tidigare idag när Johan blev sådär arg så ringde jag efter Skorpan och han och vår kompis Sillen kom till Johans lägenhet. Men de pratade över mitt huvud så jag lämnade lägenheten utan att de ens märkte det. Jag hittades av den där Emelie som har koll på allt. Hon förmedlade tydligen vidare att hon hittat mig olycklig på en bänk. En stund senare dök då Skorpan upp och vi hade ett bra samtal, Skorpan och jag.

-Ursäkta att jag avbryter, men nu vill nog inte jag heller höra mer. Inte när jag ser hur de här två ser ut, sa Emma. Jag anar ett icke lyckligt slut på det du ska säga.

-Tja, varför tror du annars att vi satt här på en blöt trottoar, sa Sofie. Lyckliga slut gör inte att folk sätter sig på trottoaren. I alla fall… en stund efter att Skorpan kommit, kom även Johan och Sillen till bänken. Johan upprörd och gnällig som vanligt, sa förlåt flera gånger om. Då valde jag att ignorerar Johan och istället ge Skorpan en kram. Tanken med kramen var att säga tack för att han är en så bra vän. Men kramen och det bra samtalet väckte känslor i mig. Jag tycker om Skorpan väldigt mycket.

Nu klarade Johan inte av att höra mera. Han gick ett varv runt Skorpans bil och skakade på huvudet. Sedan satte han sig på trottoaren igen och drog upp knäna till ansiktet. Nej, nej, nej, var allt han kunde säga. Sofie fortsatte:

-Det är inte bara det att jag tycker om Skorpan. Det är delade känslor. Han har tydligt förmedlat vilka känslor han har för mig, flera gånger.

Nu tog sig även Emma för huvudet. Det här var inte vad hon väntat sig av den här kvällsturen i bilen med Skorpan. Men Sofie gav sig inte.

-Tänker du lyssna vidare?

Emma nickade.

-Okej. Jo, så idag när jag funderat så ringde jag till Skorpan. Det måste ha varit precis när han skulle åka till dig.

-Japp, jag satt i bilen, intygade Skorpan, som inte heller gillade vad han hörde Sofie berätta.

-Det här telefonsamtalet, var det inte meningen att någon annan skulle höra, men Emelie hörde allt vad jag sa och det har hon nu förmedlat till Johan. Det jag sa till Skorpan var att jag börjat tveka på Johan och att jag kanske skulle valt Skorpan istället. Skorpan förstod vad jag sa, men han ville inte ta sin bästa väns tjej. Då sa jag att det ju borde vara mitt val. Skorpan tyckte dock att jag skulle ge Johan en chans till, för Johan är en bra kille, sa Skorpan till mig. Samtidigt lovade Skorpan att inte springa iväg och gifta sig med sin andra tjej, dig Emma, innan jag funderat lite mera. Han lovade också att hålla dig på lagom avstånd en tid. När Emelie berättade detta för Johan, tyckte jag det kändes som om jag varit otrogen. Men det har jag ju inte. Jag bara ringde och berättade vad jag kände. Men det kändes ändå hemskt att bli avslöjad. Båda dessa killar är helt fantastiska. Vi har suttit här och försökt prata lite, jag och Johan och Johan erbjöd sig att köra mig hem till dig Skorpan. Jag sa att det inte skulle gå för att han skulle iväg. Johan frågade då om det var enda anledningen. Och det svarade jag ja på, för det var så jag kände. Läget var låst tills ni dök upp.

-Jag vet inte vad jag ska säga, sa Emma som helt klart var chockad av det hon nyss hört. Men om du känner så för Skorpan och han känner likt för dig, vad gör då jag här? Skorpan och jag är inte ett riktigt par än. Visst gillar jag Skorpan. Han är väldigt rolig och omtänksam verkar han vara. I mina ögon ser han bra ut. Precis det jag söker av en man. Men vi kan ju inte säga att vi känner varandra. Jag kan inte stå i din väg Sofie, för du känner honom bättre. Men det är inte roligt att behöva lämna det som jag tycker att vi börjat på. Jag hade verkligen förhoppningar när det gällde Skorpan. Men är han upptagen så får jag acceptera det.

-Han är inte upptagen. Och jag tänker inte ta honom från dig. När ni två kom tillsammans så insåg jag att du har rätt Skorpan. Det där om luft som vi pratade om på bänken. Både Skorpan och jag känner oss som luft ibland. Det är ingen som ser oss. Men jag är rädd att om jag valt dig Skorpan, så hade jag förmodligen ändå fortsatt att titta efter Johan och då hade du, Skorpan blivit till luft i vårt förhållande och det vill jag inte utsätta dig för. Du är verkligen en helt enastående man. Det finns inte många som du. Jag skulle säga, Emma, att om du väljer Skorpan, så har du vunnit högsta vinsten.

-Det är ju så jag brukar säga att Johan gjort, när han vunnit dig, sa Skorpan som äntligen kände sig något lite lugnare.

-Ja, jag vet, du brukar säga det. Förlåt att jag ställt till det. Men jag kände mig tvungen att berätta. Det hade inte varit rätt mot Emma att fortsätta med dig Skorpan utan att hon fått veta hur vi känner och har känt för varandra. Du och jag kommer för alltid att vara de bästa vännerna Skorpan och jag tänker fortsätta att ringa till dig när det kör ihop sig. Men jag tänker inte fler gånger säga att det eventuellt ska bli du och jag. Och du Emma, om du och Skorpan ska vara ett par, då måste du räkna med att jag kommer att ringa Skorpan många gånger. Han betyder mycket för mig. Men jag tänker inte ta honom från dig som partner. Vänskapliga kramar hoppas jag vi får fortsätta att ge varandra och tröstande kramar med mycket kärlek. Men inte mer.

-Ja, även om det var hemskt att höra dig berätta, så är jag faktiskt glad att du gjorde det. Men vad ska du göra nu då?

-Jag har fortfarande ringen på mitt finger och jag tänker följa Skorpans råd och ge Johan en chans till.

-Ååå… Johan mådde fortfarande dåligt nere på marken. Nu la han sig raklång på rygg på marken.

-Johan, hur är det. hörde du inte vad hon sa, sa Skorpan.

-Jo, men jag klarar inte att ta in mer. Jag har svimmat.

-Ha ha, skrattade Skorpan som äntligen kunde andas igen. Du har inte svimmat kompis, du var död, men lever igen. Upp med dig. Du har precis vunnit högsta vinsten.

Skorpan sträckte fram sin hand och drog upp Johan på benen igen.

-Är det sant? Har jag vunnit högsta vinsten?

-Det verkar så, sa Skorpan. Men jag var själv lite orolig för hur det här skulle sluta. Du är helt klart modigast av oss alla Sofie. Det var bra att du berättade. Det hade jag aldrig vågat göra. Du är helt klart en vinstlott, men jag tänker ge den lotten till min bästa vän, så hoppas jag att han förvaltar den som den dyrgrip den är. Som du är, älskade Sofie. Du kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, det vet du. Men jag är glad att jag kanske kommer att kunna gå vidare nu. Emma är också en väldigt speciell kvinna. Jag hade inte tänkt berätta om henne för någon än. Jag råkade ju berätta om henne för dig Sofie, men du lovade att inte sprida det vidare. Det hoppas jag att du också kan lova Johan. Jag vill inte höra en massa från de andra på jobbet.

-Nej, det är klart, sa Johan. Jag tycker att du har vuxit ännu mer i min värld i och med den här kärleksfnurran. Jag är väldigt imponerad över att du kunde säga till Sofie att hon skulle ge mig en chans till. Jag vet mycket väl hur mycket du känner för henne och du kunde lätt tagit henne till dig. Du har hela tiden varit mitt största hot om jag får säga så. Du är rolig och omtänksam, precis som de säger.

-Tack Johan.

-Nej, det är jag som ska tacka.

Skorpan vände sig till Sofie. Han tog hennes båda händer.

-Stora och varma och fulla med kärlek, var det så du sa?

Sofie nickade. Skorpan tog ett steg närmare och la armarna runt henne,

-Du är fin du Sofie, sa Skorpan och släppte sitt grepp om henne igen. Kom ihåg att bara för att du valt bort mig som partner, behöver du inte välja Johan om det inte känns rätt. Och bara för att vi inte är ett kärlekspar så ska vi självklart ändå fortsätta att stötta och hjälpa varandra så som vänner gör.

-Jag vet. Johan är ju också snäll och omtänksam, precis som du. Du har rätt i att jag ska ge honom en chans till. Det har varit ett par väldigt intensiva veckor och vi alla är påverkade. Kan du hjälpa mig att få tillbaka den där gamla Johan. Den som både du och jag gillar.

-Det är klart att jag ska hjälpa dig med det. Jag vet inte hur, men självklart ska jag hjälpa dig. Er.

-Hör du Johan, hon vill ha tillbaka den där gamla vanliga Johan. Den som vi älskar båda två.

-Ja, jag hör. Tack Sofie för att du ger mig en chans till. Jag vet att jag redan fått alldeles för många chanser som jag dumpat. Du har rätt. Jag har tagit dig för givet, jag har varit gnällig och idag var jag rena monstret. Jag förstår inte att du kan förlåta mig. Kan du förlåta mig?

-Ja, jag måste, hur ska vi annars kunna gå vidare. Men den här gången är det lite jobbigare. Men det du sa när du satt här på trottoaren innan de här två kom, var fint. Du kunde tänka dig att köra mig till Skorpan. För min skull kunde du göra det, mot din egen vilja.

-Ja, jag kan inte se dig lida, även om det innebär att jag själv skulle plågas resten av livet.

-Wow, det är stort, sa Emma. Hur kan du välja bort honom? Du säger att han ser bra ut i dina ögon och han är villig att ge upp dig för din skull. Du kan inte begära mer av en man.

-Och tydligen är han en kung på att kyssas, sa Skorpan. Ledsen Emma, men det lär jag inte bli.

-Vi har inte kommit dit riktigt än.

-Nej, inte än. Och jag har ingen brådska. Det är första gången jag känner såhär med en kvinna. Du är väldigt speciell Emma.

-Det lyser om dina ögon Skorpan, när du ser på henne, sa Sofie. Grattis Emma, du har också chans på en riktig högvinst.

-Ja det verkar nästan så.

-Ska vi åka och göra något tillsammans, alla fyra, föreslog Sofie.

-Ja, det kan vi, men vad ska vi göra. Det mesta är väl stängt vid den här tiden.

-Det hade varit trevligt, sa Emma, men jag måste nog hem. Jag måste gå och lägga mig. För mig är det arbete imorgon igen.

-Synd. Och imorgon kan inte vi, för då kommer Johans föräldrar igen. Vi kanske kan träffas på söndag.

-Då får ni nog komma hem till mig och göra något, sa Emma. Jag har svårt att ta ledigt. Jag har en gård att ta hand om. Mina föräldrar orkar inte så mycket längre. Det tunga arbetet har slitit ut deras kroppar. Vi skulle kunna se över alla våra stängsel. Det behöver göras och det behöver man inte vara en rutinerad lantbrukare för att klara av. Jag kan visa er.

-Det låter spännande. Det gör jag gärna.

-Ja, jag med.

-Men vad bra, då ses vi på söndag.

-Ska vi köra er hem?

-Nej, jag tror det är bättre att vi går. Johan är ju helt blöt där bak. Han kan inte sitta i någon bil. Dessutom behöver vi prata mera enskilt tror jag.

-Det tror i och för sig jag också. Ta hand om er och om varandra. Johan, tänk särskilt på vad du gör. Det här är förmodligen din sista chans. Det skulle göra mig väldigt ont om du förstörde den. För Sofies skull.

-Ja, jag vet. Jag tar den här varningen på högsta alvar. Tack Skorpan!

Johan gick fram och gav sin vän en kram. Sedan hoppade Skorpan och Emma in i bilen och körde vidare.

-Hej, Sofie, sa Skorpan. Han är väl inte arg nu igen?

-Nä det är ingen fara. Jag har bara tänkt lite. Johans föräldrar var här.

Sofie hade precis klivit utanför dörren där hon och Johan skulle bo tillsammans. Hon gick en bit bort medan hon och Skorpan fortfarande småpratade. Hon ville vara säker på inte bli upptäckt av Johan. Det hon inte märkte var att det var någon annan som tjuvlyssnade.

-Jo…eehh… Sofie tvekade.

-Vad är det, undrade Skorpan.

-Jo, jag har tänkt lite. Vad är de för tjej du ska träffa ikväll?

-Det sa jag ju att du fick vänta med. Jag vet ju inte ens själv än.

-Nä… det är bara det att….

Nu började Skorpan bli lite orolig på andra sidan luren. Han förstod att det skulle komma någon form av chock-meddelande från Sofie eftersom hon tvekade, men han kunde inte räkna ut riktigt vad det skulle kunna handla om. Sofie fortsatte:

-Jo, jag vet inte det här med Johan och mig. Tror du verkligen att det är rätt?

-Ja, varför skulle det inte vara det?

-Ja, alltså han är ganska mesig av sig och det där med Jesus, jag tror ju inte på det. Och idag när han var sådär arg. Jag blev rädd och ledsen. Och nu hans föräldrar. Tänk om han har fler av deras dåliga sidor. Jag insåg att jag inte vet riktigt vad jag ser hos honom. Han ser bra ut i mina ögon, men det är ju inte det viktiga. Det är insidan som räknas säger man ju alltid. Du är ju rolig och när vi satt på bänken tillsammans, så fick jag se en sida av dig som jag inte sett tidigare. Och när jag tog din hand… Stor och stark och full av kärlek. Tänk om det är dig jag skulle valt istället.

Skorpan var chockad. Visst hade han varit smått beredd på ett chockartat uttalande från Sofie när han hörde hur hon tvekade, men inte det här.

-Nä, så kan du inte säga Sofie. Du vet mycket väl att jag tycker om dig. Du får inte ge mig falska förhoppningar. Nu är jag på väg till en annan tjej. Ska jag inte ta henne på allvar då eller? Ska jag inte åka till henne alls? Ska jag gå här och vänta på att du eventuellt gör slut med Johan? För du har väl inte redan gjort slut?

-Nej, inte än. Men tänk om det är det bästa. Jag vet inte om jag kan bo med honom. Jag vet inte varför jag förhastat mig in i det här. Allt känns väldigt förhastat med Johan. Vi känner ju inte varandra än. Dig känner jag bättre. Vi har ju pratat med varandra dagligen i flera år. Det har jag inte med Johan. Och varför har jag inte det, jo för att han gömde sig på lagret i flera år. Det är ju inte klokt.

-Åååå…. Sofie, jag vet inte vad jag ska säga. Det är nog inte mig du ska prata med. Du måste ringa någon annan. Någon som inte påverkas av ditt beslut så som jag gör. Jag får nästan lite ont i magen när du säger såhär. Men varför blev det inte något mellan oss tidigare? Vi var ju ute och åt en gång.

-Jag var nog inte redo. Nu har det gått så pass lång tid efter att jag lämnade Jonny, att det har blivit dags att gå vidare.

-Jag tror inte jag kan göra så mot Johan. Han är min vän. Jag kan inte ta dig från honom.

-Men det är ju inte du som tar mig, det är ju jag som väljer dig istället.

-Jag tycker du måste ge Johan en chans i alla fall. Jag kan hålla den här andra tjejen på lite lagom avstånd ett tag så att du hinner känna efter ordentligt. Om det nu är Johans föräldrar som skrämt dig, så ska du inte låta det gå ut över Johan. Johan är snäll och inte alls som sina föräldrar. Och jag tror förresten att du kommer att fortsätta att behandla mig som luft när Johan är i närheten och det kommer inte att kännas bra om det är du och jag och du behandlar mig som luft.

-Hmmm, okej, jag ger honom en chans till. Men spring inte iväg och gift dig med den där andra tjejen hur fort som helst va.

-Nej, det ska jag inte. Hon och jag känner ju inte heller varandra. Vi har som sagt träffats på Ica och sedan följde jag med henne hem och åt min micro paj hos henne. Det är allt. Men jag håller med dig. Johan har varit konstig senaste tiden. Så som han var innan idag, så har jag aldrig sett honom. Och det där med att han skulle hoppa från taket förra veckan. Jag förstår hur du tänker. Men jag tror nog ändå att det är Johan du ska välja. Trots att det gör ont att säga det, för jag hade hellre velat ha dig själv. Men jag tror faktiskt inte att det kommer att bli bra.

-Jaja, jag får väl försöka då. Jag måste nog gå nu. Jag sa till Johan att jag skulle ut och hämta lite frisk luft bara. Han har lagat mat till oss och den är säkert färdig nu.

-Okej, då är det nog bäst att du går. Annars ringer snart han till mig och undrar. Kom ihåg att oavsett vad du bestämmer dig för, så är jag här för dig. Om inte som partner, så som bästa vän som du alltid kan ringa till.

-Tack, du är gullig du. Ha det så trevligt ikväll.

-Tack, jag ska försöka. Efter det här samtalet vet jag inte hur det kommer att bli. Men tack ändå för att du ringde. Vi hörs!

-Ja, kram.

-Kram på dig med älskade Sofie.

Sofie la på luren och drog sig långsamt tillbaka till huset. Innan hon klev in tog hon ett djupt andetag.

-Hej, hej, nu är jag tillbaka, ropade hon till Johan med så glad röst hon kunde.

-Hej, hjälpte det med frisk luft.

-Ja, det var skönt att vädra tankarna lite.

-Jag förstår det. Mina föräldrar är inte enkla. Som tur är så slipper vi dem för det mesta. Och jag hoppas att jag aldrig blir som dem. Blir jag det får du ta Skorpan istället.

Sofie fick hämta andan när hon hörde vad Johan sa. Hade han hört samtalet till Skorpan? Men Johan fortsatte:

-Skorpan är min bästa vän och om jag inte kan hantera dig själv, så är det bättre att Skorpan gör det.

Sofie svarade inte. Istället satte hon sig vid bordet igen och kommenterade maten som Johan ställt fram. Det smakade ljuvligt. Annat än de där färdiga maträtterna hon brukade värma eller köttbullarna som hon brukade koka makaroner till. Det här var riktig mat.

När de ätit klart hjälptes de åt att plocka undan. Det lilla som blev över la de i en burk så att någon av dem skulle kunna ha det med till jobbet på måndag.

-Nu skulle vi haft en mysig soffa att sitta i, sa Johan. Vill du sitta kvar här i köket eller ska vi sätta oss på golvet i vardagsrummet eller ska vi sitta i sängen kanske?

-Jag vet inte. Inget av det lockar riktigt tycker jag.

-Nä, jag håller med. Vi kanske kan gå ut och gå en liten promenad istället.

-Ja, okej.

Tillsammans gick de ut i mörkret och gick en runda bland husen. De flesta av husen var ju tomma, men det var ändå intressant att se området i mörker. Plötsligt kom Emelie cyklande.

-Hej, sa hon. Vem var det som knackade på hemma hos er? Var det Jehovas vittne eller?

-Nej, det var mina föräldrar sa Johan. Såg du det?

-Ja, jag ser och hör allt som händer här. Varför håller du inte Sofie i handen? Gillar du inte henne?

-Eeehhh… jo, det är klart att jag gör. Det bara blev inte.

-Jag tycker du ska hålla hårt i henne om du vill ha kvar henne. Annars kanske det kommer någon och tar henne ifrån dig. Eller hur Sofie?

-Va, ja, kanske det.

Hade Emelie hört samtalet hon haft med Skorpan? Hon sa att hon hörde och såg allt och nu säger hon till Johan att någon annan kanske tar henne om han inte är observant. Sofie vågade inte fråga, men kände en viss oro. Emelie var bara ett barn och hon skulle kunna få för sig vad som helst. Dessutom gillade hon Johan, det visste Sofie.

-Du är lite förtjust i Skorpan va, sa Emelie vänd mot Sofie efter en kort paus.

-Va, ja, han är min vän.

-Jaså, bara vän. Jag såg er på bänken och jag såg hur du kramade om honom.

Nu kände sig både Johan och Sofie illa till mods. Det Emelie sa var ju sant. Det fanns ju vissa känslor för Skorpan, men det kunde Sofie såklart inte erkänna nu när Johan var med. Men att ljuga kändes inte heller rätt. Och Johan hade själv sett hur Skorpan och Sofie höll om varandra och då hade inget annat än förtvivlan funnits på kartan i hans värld.

-Det var en kram vänner emellan, sa Sofie.

-Men var det inte Skorpan du pratade med i telefon helt nyligen?

-Eee… jo…

-Ja, jag hörde allt vad du sa. Jag skulle precis knacka på hemma hos er när du kom ut. Men så följde jag efter dig en stund istället. Hon tvivlar på dig Johan. Hon överväger att gå till Skorpan istället.

Sofie ville sjunka genom jorden. Det kändes nästan som om hon varit otrogen. Men det hade hon ju inte. Hon hade bara ringt Skorpan och ventilerat sina tankar. Johan tittade på Sofie och såg direkt att det som Emelie sa var sant.

-Jag har inte gjort något, sa Sofie som intog försvarsställning direkt.

-Vadå, det var du som ringde Skorpan, inte han som ringde dig, det såg jag, sa Emelie.

-Ja, men ringa får man väl göra till vem man vill. Och Skorpan är min vän.

-Ja, fast då säger man inte sådana saker som du sa. Du pratade om att allt med Johan kändes förhastat och att du kände kärlek genom Skorpans hand när du höll i den. Och du sa också att det ju skulle vara ditt val. Jag kan tänka mig att Skorpan inte ville ta dig från sin vän och att det var därför du svarade så, att det ju var ditt val.

Johan tittade förskräckt på Sofie som inte kunde svara på vad Emelie sa. Så Emelie fortsatte fast nu vänd mot Johan:

-Sofie tycker att du är mesig och idag gjorde du henne både rädd och ledsen, det sa hon till Skorpan. Och det där med Jesus är inte hennes grej. Det kanske du ska ta och sluta upp med om du ska ha kvar Sofie.

-Det kan jag inte.

-Så du väljer hellre Jesus än Sofie? Du är dum på riktigt. Då fattar du väl att hon går till Skorpan. Det hade nog jag också gjort. Du verkar ganska tråkigt faktiskt. Jag tänkte prata med dig om den där lekplatsen, men nu känner jag inte för det längre. Du får vänta till måndag eller någon annan dag. Det är inte roligt med dig längre. Du verkar för korkad för ditt eget bästa.

Orden som Emelie sa sved ordentligt. Men det brydde hon sig inte om. Istället cyklade hon vidare och lämnade Johan och Sofie ensamma på trottoaren. Både Johan och Sofie stod som paralyserade av Emelies hårda kritik och ärliga redogörelse.

-Är det sant Sofie, ringde du till Skorpan och övervägde du att… eller överväger du att…

Johan fick en stor klump i halsen som nästan gjorde det omöjligt att få fram orden. Han fick anstränga sig för att fortsätta:

-Överväger du att välja Skorpan istället?

Förtvivlan sköljde över Sofie. Vad skulle hon svara? Hon ville ju inte såra Johan, men det var ju faktiskt så hon kände. Hon satte sig på huk på trottoaren och gömde ansiktet i händerna.

-Det Emelie sa var sant, snyftade Sofie. Jag ringde Skorpan och ja, jag …. det kändes så bra med Skorpan där på bänken. Han var där för mig och vi hade ett samtal som var på riktigt. Du och jag… nej… förlåt Johan.

Besviken satte sig Johan direkt på asfalten en halvmeter från Sofie.

-Vad sa Skorpan då?

-Han sa att han inte ville ta mig från dig. Det var då jag sa att han inte skulle göra det, för det skulle ju i så fall vara mitt val.

Det var tyst en lång stund innan Johan sa:

-Vill du inte bo med mig? Är det slut mellan oss?

-Jag vet inte. Skorpan tyckte att jag skulle ge dig en chans. Han sa att du inte varit dig själv den senaste tiden.

Johan försökte samla ihop sig innan han svarade:

-Jag hör vad du säger och jag förstår att du tänker som du gör. Jag har själv undrat varför du inte valt Skorpan istället. Han är mycket roligare än vad jag är och han är en fantastisk vän. Jag har ingen bättre vän en Skorpan. Ja, Sillen då, men de två är de bästa vänner man kan ha och jag förstår att du överväger Skorpan. Jag har kanske sumpat alla mina möjligheter. Jag har varit en klant så många gånger att jag tappat räkningen. Jag tror på Gud och jag tänker inte överge Jesus för att få vara med dig. Du får Jesus på köpet om du väljer mig, så är det. Och det Gud sa till mig, att det skulle bli du och jag, det tvivlar jag inte på. Men han kanske bara menade den här korta tiden. Det vet jag inte. Jag kan inte mer än acceptera om det är så Guds vilja ser ut. Jag vill ditt bästa och om det är att du är med Skorpan så tänker jag inte stå i din väg, även om det gör fruktansvärt ont i mig just nu. Hellre Skorpan än någon helt annan, det kan jag ju säga. Kanske till och med Gud tycker att jag klantat till det för mycket och att det är därför som du nu känner ännu starkare för Skorpan. Ska jag skjutsa dig hem till honom?

Sofie svarade inte. Men hon hade hört varje ord som Johan sagt och nu bearbetade hon dem i sitt inre. Både Johan och Skorpan var alltså villiga att ge upp henne för sin bästa vän, men bara för att de ville hennes bästa. Båda ville de hennes bästa, sa de. Men hur kunde det då komma sig att hon satt här på trottoaren och mådde dåligt.

Det Johan nyss sagt kändes mer äkta än något han hittills sagt. Tidigare hade han ju bara svamlat om det där med att det var Guds vilja att det skulle bli de två.

-Blir du inte arg eller ledsen om jag väljer Skorpan istället då.

-Ledsen, jo alldeles förtvivlat ledsen. Men arg. Nej, det kan jag inte bli. Jag har förståelse för ditt val, men det betyder inte att det inte kommer att göra fruktansvärt ont. Jag kommer ha svårt att se er två tillsammans. Så jag förstår just nu hur det är för Skorpan. Det gjorde ont bara av att se er två på bänken tillsammans. Att se er dela liv skulle vara en evig plåga som jag inte skulle kunna bli kvitt. Men för er skull, din och Skorpans, så skulle jag ändå försöka stå ut.

-Du kan inte köra mig till Skorpan ikväll. Han skulle iväg, sa han.

-Är det enda anledningen till att jag inte ska köra dig dit nu?

-Jag skulle faktiskt vilja vara lite mera med Skorpan.

Johan mådde så illa att han höll på att kräkas. Men han tvingade sig själv att hålla ihop.

-Ska jag köra dig till din lägenhet istället?

-I så fall kan jag lika gärna gå dit själv. Det är ju inte långt härifrån.

Sofie tänkte på Skorpan och det han sagt. Det var svårt att behöva välja. Båda var ju fina killar. Fast Johan hade ju verkligen visat en del dåliga sidor idag. Kanske var det som Skorpan sagt, bara tillfälligt för att det blivit så hård press på Johan. Men tänk om han blir arg varje gång han hamnar i en pressad situation. Och tänk om han ska gnälla sådär som han gjorde vid bänken tidigare idag. Gnällig och mesig hade han ju visat sig vara flera gånger. Nu gnällde han visserligen inte. Det var ju också lite konstigt. Nu när det var ett verkligt hot så satt han bara där på marken. Han erbjöd ju till och med sin hjälp att köra henne vart hon ville, till och med hem till Skorpan. Valet var svårt och just nu visste hon inte riktigt själv vad det var hon ville.

Johan och Sofie hade äntligen kommit lite till ro i sitt gemensamma hus efter en intensiv och jobbig dag. Johan tänkte att han nu skulle få tillfälle att mysa med Sofie i lugn och ro. Men så fel han hade. När han stod vid spisen och lagade mat knackade det på dörren. Både Johan och Sofie trodde att det var Emelie som kom. Emelie hade ju sökt Johan hela veckan utan resultat. Hade det bara varit Emelie, så hade det väl inte varit så farligt, men nu var det inte hon. Johan kände igen rösterna så fort Sofie öppnat dörren. Det var hans föräldrar. Han hörde hur de presenterade sig med namn för Sofie och hur de undrade om det var hon som var Sofie. När de förklarat för henne vem de var, släppte hon in dem.

-Jaså, det är här du ska bo nu, sa Johans mamma när hon kom in i köket och såg sin son stå vid spisen.

-Ja, visst är det fint.

-Det är i alla fall bättre än ditt förra ställe, tyckte mamman.

-Tack snälla för alla pengarna, sa Sofie.

-Ja och vad har ni köpt för pengarna då?

-Det här köksbordet, sa Sofie stolt över det inköp hon och Johan gjort.

-Det ser billigt ut. Räckte det inte till mer?

-Jodå, hela sovrummet är helt nya möbler.

-Då får jag gå och titta, sa mamman.

Sofie visade Johans mamma till sovrummet och pekade på alla möbler de köpt. Sedan berättade hon om hur Sillen och Skorpan varit och hjälpt till att montera allt.

-Ja, det är rätt, sa mamman, man ska utnyttja de man har omkring sig, särskilt om de är gratis.

Mamman och Sofie lämnade sovrummet och gick tillbaka till köket.

-Vad blir det för mat idag då?

-Jag visste inte att ni skulle komma, så det är bara till mig och Sofie. Ni skulle ju inte komma förrän imorgon.

-Vi kastade om lite i planeringen, sa pappan. Vi har ätit på hotellet så vi behöver inget nu. Vi ska sova där i natt. Vi behövde en helg med lite fart i sängen.

-Men pappa.

-Ja, men så är det. Du förstår Sofie, både jag och min fru prasslar både till höger och vänster. Det har blivit som en del av våra jobb. Men ibland behöver vi hålla ihop som ett team och då gör vi sådana här utflykter för att stärka banden.

-Ja, sa Johans mamma. Förra helgen var vi båda upptagna med vars en annan partner.

-Men… Sofie var helt paff.

-Jo, du förstår, det är så bra för affärerna. Det var Johans mamma som började, sa pappan. Hon hade ihop det med en man en kväll och det visade sig ge lite extra skjuts åt affärerna veckan därpå. Det tog ett tag innan jag fattade vad hon höll på med, men sedan började jag med samma metod. Det är dessutom spännande och härligt för sexlivet, ja alltså även för vårt gemensamma.

Sofie var tvungen att sätta sig på en av köksstolarna. Hon trodde knappt att det var sant, det hon hörde.

-Ja, det kanske du också skulle prova lilla gumman, sa pappan till Sofie. Du ser ut som en läcker tjej, så vi skulle säkert få till det.

-Pappa, nu ger du dig, röt Johan. Sofie rör du inte.

-Men det skulle kanske vara bra för ert sexliv också.

-Lägg av! Det var det dummaste jag hört. Du ska se till att hålla dig på behörigt avstånd från Sofie.

-Jaja.. jag ska inte. Men om du känner för det Sofie, så är jag villig, sa pappan.

-Nej, tack, jag tror inte det.

-Jaha, vad jobbar du med då, undrade Johans mamma som också började tröttna på pappans dumheter.

-Jag jobbar i kassan i samma butik som Johan.

-Nej, lilla vän. Ni måste ha riktiga jobb, så ni kan tjäna pengar.

-Pengar är inte allt mamma.

-Man kommer väldigt långt med det.

-Det kan hända, men vi har vänner som tar oss väldigt långt.

-Har du jobbat där alltid, sa mamman vänd mot Sofie igen.

-Nej, i ungefär fyra -fem år.

-Och vad gjorde du innan dess.

-Jag… jag gjorde inte så mycket. Jag bodde med en man som försörjde mig kan man säga.

-Jaså, ja, det var ju smart. Då kunde du själv leva lyxliv.

-Nej, inte direkt. Han utnyttjade mig.

-Jag tycker inte vi ska prata om det, sa Johan. Det har varit jobbigt för Sofie, låt henne vara.

-Jaja, vi går och sätter oss i vardagsrummet, så får ni äta. Så kan vi prata mer sen.

Mamman och pappan gick iväg, men kom snart tillbaka.

-Vart hade ni tänkt att vi skulle sitta?

-Vi har inte hunnit få hit min soffa än. Vi var i min lägenhet idag, men för att flytta soffan behöver vi hyra släp och det hann vi inte idag. Vi tog hit porslin, kastruller och sådant istället.

-Ska ni ha hit den gamla äckliga och fula soffan.

-Det är inget fel på den. Den är mjuk att sitta i.

-Den är hemsk, sa mamman. Vardagsrummet är ju helt tomt. Har ni bara gjort sovrum och kök?

-Ja, vi har inte hunnit mer. Vi har ju precis fått tillgång till huset.

-Jag för över lite mer pengar, så åker ni och köper nya möbler till vardagsrummet också. De gamla duger inte, det förstår du väl.

-Du förstår, Sofie, sa Johans pappa. Johans mamma har ständigt dåligt samvete för att hon inte kan ge Johan kärlek, så hon öser pengar över honom istället.

-Jag har berättat det för Sofie, sa Johan. Men jag hade hellre valt kärleken än pengarna.

-Där tände du mitt dåliga samvete lite extra, sa mamman, så jag dubblade precis beloppet jag skulle föra över. Ni har rätt och jag vet att jag borde gett dig kärlek Johan, men det är inte min grej. Pengar är enklare för mig att hantera. Pengar får jag lätt till mig i mängder, men äkta kärlek, det är mest en myt i min värld.

-Här ser du äkta kärlek, sa Johan och gick och la armen om Sofie. Jag älskar Sofie med hela mitt hjärta. Jag skulle kunna göra precis vad som helst för henne. Du kom aldrig ens på mina skolavslutningar.

-Nä, men du fick fina presenter.

-Ja, fast jag var ensam. Alla de andra i klassen hade sina föräldrar med sig, men inte jag.

-Nä, men du var den som var först med de senaste tv-spelen och du hade alla möjliga leksaker som de andra bara kunde drömma om. Hade du haft ett riktigt jobb kunde du öst pengar över Sofie på samma sätt som jag gjort över dig. Håller du fortfarande på med Jesus och det där.

-Ja.

-Men det får du sluta med nu. Du är för gammal för sådant trams.

-Johan köpte en Bibel till mig idag.

-Tror du också på Jesus?

-Nej. Men han köpte en Bibel till mig ändå.

-Men Johan, väx upp.

Johan tog illa vid sig av vad mamman sa. Men till sin förvåning så kom pappan till oväntad hjälp.

-Vi skulle inte klaga så mycket idag, sa pappan.

-Jag klagar inte. Jag säger ju bara som det är.

-Vi skulle försöka att låta bli att bråka också.

-Det är du som bråkar, som vanligt. Inte jag.

-Vet ni, sa pappan, jag tror vi åker igen. Det är nog bättre vi kommer imorgon. Nu har vi sett hur ni bor i alla fall. Serveras det mat klockan tolv eller?

-Ja. Ska vi åka till butiken före eller efter?

-Vi tar det efter. Vi ska ha sovmorgon imorgon.

Johans mamma och pappa försvann lika plötsligt som de dykt upp. Både Johan och Sofie var lättade när de åkte. Men de visste att de skulle behöva stå ut med dem dagen därpå också.

Sofie var fortfarande chockad över samtalet med Johans föräldrar, så hon satt kvar på stolen där hon satt sig. Hon visste ju att föräldrarna var hemska, men att de skulle vara på det här viset, det hade hon aldrig kunnat ana. Och vad hon förstod, så hade de ju inte ens börjat med att varken klaga eller bråka. Tänk att mamman kunde värdera pengar högre än sin egen son. Och pappans erbjudande om sex för att förgylla sexlivet var bara för mycket. Med den mannen ville hon aldrig vara ensam.

Vad gav hon sig egentligen in i som partner till Johan. Tänk om han hade samma hemska sidor i sig som föräldrarna. Han hade tydligt visat en sådan sida tidigare under dagen. Tänk om Johan skulle få för sig att det var bra för sexlivet om de båda hade sex med andra utanför förhållandet. Eller om han skulle börja ösa pengar över henne istället för kärlek.

Fast Johan var ju kristen och som troende kristen borde han inte få göra så. Eller? Alla de katolska präster man läst om genom åren som förgripit sig på barn, de har ju också varit kristna och för dem var det inget hinder.

När hon satt där på stolen och funderade, så började hon tänka att Johan egentligen är ganska mesig. Som han höll på vid bänken på trottoaren idag. Gnällde och höll på. Och det var inte första gången. Skulle hon verkligen orka med det? Vad var det egentligen hon såg hos den här Johan. Han var bra på att laga mat och på att kyssa och visst såg han bra ut. Men det är ju inte allt, man kan väl inte välja en partner bara för de parametrarna? Det där med Jesus kanske skulle bli för jobbigt att hantera varje dag. Det var ju en sak på jobbet när de inte behövde vara på varandra hela tiden. Det var ju förmodligen hemma som Johan utövade det mesta av vad han nu gjorde med Jesus.

Psykiskt ostabil, var nog det bästa ordet för Johan. Och att leva med någon som är psykiskt ostabil, det kändes jobbigt. Men skulle det gå att backa ur nu? Hon tänkte på Skorpan och det samtal de haft på bänken vid vägkanten tidigare på eftermiddagen. Det hade känts bra och för första gången sedan hon lärt känna Skorpan, så fanns det en viss attraktion. Utseendemässigt var han inte hennes typ, men utseendet borde ju spela mindre roll. Skorpan var ju rolig och hade uppenbarligen en alvarlig sida också. Det kändes bättre än det här gnälliga som Johan höll på med hela tiden.

Skorpan var mycket enklare på något vis. Hon tänkte på hur han höll hennes hand. Så stor och stark, men ändå full med kärlek. Det skulle inte vara svårt att välja Skorpan. Han sa ju att han hade känslor för henne och det hade han sagt många gånger. Varför hade hon inte gett honom en ärligare chans? Visserligen var hon inte mogen då, men det hade ju förändrats. Hade han försökt igen, så hade kanske allt sett annorlunda ut idag. Då hade de kanske bara värmt mat i micron och sedan satt sig i en sunkig gammal soffa och tittat på film hela kvällen. Det hade varit mysigt. Något som hon faktiskt längtade lite efter. Det skulle förmodligen aldrig hända med Johan. Han hade ju inte ens någon tv. Vad gjorde han om kvällarna? Läste Bibeln? Fy så tråkigt.

Ju mer hon tänkte på saken, ju tydligare blev det att hon gjort ett felaktigt val. Johan hade väldigt mycket att bevisa om hon skulle stanna kvar. Fast nu var det kanske för sent med Skorpan. Han hade ju eventuellt hittat en annan tjej. Det gjorde lite ont, när hon tänkte på det. Fast om hon agerade snabbt, så skulle han kanske inte hinna binda sig vid den där andra tjejen.

-Jag går ut och hämtar lite frisk luft, sa Sofie till Johan och reste sig från köksstolen där hon suttit och funderat. Dina föräldrar var mer än jag hade väntat mig, så jag behöver nog komma ut lite.

-Okej. Maten är snart klar annars, men gå du ut en liten stund först då.

Sofie tog på sig sin jacka och gick ut i mörkret utanför. Så fort hon stängt dörren bakom sig, så tog hon upp telefonen och ringde Skorpan.