Berättelsen

Johan tyckte att det kändes skönt att ha berättat för Sofie om sitt gamla dåliga liv. Det var verkligen inget han var stolt över, men som han precis berättat för Sofie, så var det förbi sedan många år tillbaka.

Sofie tyckte också det kändes bra att ha hört Johan berätta. Var det inte värre saker än att han varit tjejtjusare ett antal år tillbaka, så var det inte så farligt tyckte hon. Det var nästan lite svårt att förstå att han varit sådan. Han kändes mer osäker och blyg än som en kille som försökte dra till sig uppmärksamhet från stans alla tjejer. Men så hade han ju också sagt. Han var inte sådan längre och egentligen hade han ju aldrig varit sådan. Han hade ju till och med berättat att han tyckte det kändes hemskt att spela tuff när han började med det.

Sedan Johan återvänt till matlagningen så sa inte någon av dem mera. Sofie var rädd att fler konstiga ord och påståenden skulle hoppa ur munnen på henne. Tänk att hon sagt att hon tyckte att han var sexig när han stod där framför köksbänken. Ordet sexig vågade hon knappt inte ens tänka för sig själv i vanliga fall och nu hade hon till och med sagt det högt till den kille hon tyckte det stämde in på. Hon kunde inte förstå var orden kom från. Det hela var så pinsamt att hon nu inte längre vågade titta på honom när han gjorde klart såsen till pastan. Hon gick in i vardagsrummet och tittade på alla de böcker Johan hade i sin bokhylla.

-Har du ingen tv, ropade hon in till Johan i köket.

-Nej, det är inget på den som jag vill se på.

Johan stod nu i dörröppningen.

-Hittar du någon intressant bok?

-Nej, jag vet inte. Jag bara kollar lite. Hur går det med maten.

-Den är klar. Varsågod. Den står på bordet.

-Ååå, tack.

För andra kvällen i rad fick nu Sofie äta av Johans vällagade mat.

-Dig skulle man haft som sambo, sa Sofie, återigen utan att tänka sig för. Orden bara kom och med dem var rodnaden på kinderna tillbaka.

-Va, sa Johan som nästan satte spagettin i halsen.

-Jo, alltså, maten är så god. Din mat skulle jag kunna äta varje dag.

Den här gången var det enklare för Sofie att ta sig ur ordhärvan, men rodnaden på kinderna dröjde sig kvar och Johan fick hosta ett par gånger för att få ordning på spagettin.

-Tack, det var snällt sagt.

Åter igen blev det tyst. Sofie bestämde sig för att hålla munnen stängd så länge hon var i Johans närhet. Bara öppna för att stoppa in mer av den goda maten, sedan skulle den vara stängd. Johan däremot, var visserligen förvånad över allt som Sofie sa, men hans självförtroende växte.

När det varit tyst en stund sa han:

-Tror du de andra åkte här förbi för att se om din cykel står här utanför.

-Ja, det tror jag nog. Kanske inte alla, men vissa av dem gjorde säkert det.

Frågor var hon ju tvungen att svara på. Annars skulle det ju bara bli ännu konstigare. Men inte svara mer än nödvändigt bestämde hon. Johan kom inte på så mycket mer att säga, så de åt klart under tystnad.

-Tack så mycket för maten, sa Sofie när hon ätit klart.

-Det var så lite så, sa Johan. Det är som sagt mycket roligare att laga mat när man har någon att servera den till.

Sofie vågade inte svara något på det, men behövde det inte heller. Hennes telefon ringde.

-Det är Camilla. Bäst jag tar det.

-Gör det, sätt dig i soffan så tar jag disken så länge.

Sofie gick ut i vardagsrummet och satte sig i soffan.

-Vad gör du, undrade Camilla.

-Jag har precis ätit mat hos Johan.

-Va, är du fortfarande kvar där. Har du koll på klockan? Går det bra eller?

-Det går bra, vi har pratat.

Sofie och Camilla pratade en liten stund. Sofie visste inte om det var för att klockan faktiskt hunnit bli ganska mycket eller om det var maten i magen som gjorde att hon nu började känna sig lite sömnig.

-Hur ska du ta dig hem vid den här tiden, undrade Camilla.

-Jag ringer efter en taxi, sa Sofie som nu lagt sig ner i soffan.

Camilla pratade vidare en liten stund till, men sedan avslutade de samtalet. Johan skramlade fortfarande med disken i köket, så Sofie tänkte att om jag bara stänger ögonen en liten, liten stund, så blir det nog lättare att hålla dem öppna sen, så att jag kan ringa efter den där taxin.

Men att tänka att man bara ska stänga ögonen en liten stund när man är trött, fungerar vanligtvis inte. Det fungerade inte för Sofie den här gången heller. När Johan kom in i rummet en stund senare hittade han Sofie sovande i soffan.

Vad skulle han göra nu? Han tittade på klockan. Halv elva! Hur kunde den blivit så mycket? Vad skulle han göra med Sofie? Han tog en av filtarna som låg i soffan och la den över henne. Sedan gick han och gjorde sig själv redo för natten. Han lämnade en liten lampa tänd i hallen innan han gick och la sig i sin säng. Men det var svårt att somna. Tänk att han hade Sofie på andra sidan väggen. Och tänk så mycket bra saker hon sagt sedan de lämnat jobbet idag. Han tackade Gud och lyckades till slut somna.

Johan hade precis satt sig intill Sofie på en av stolarna i köket. Egentligen skulle han laga mat, men Sofies fråga om hans träningsrutiner gjorde att han nu tänkte ta en kort paus. När han hade börjat på matlagningen hade Sofie studerat honom och gillat vad hon sett. Johan hade såklart märkt att hon kollade på honom, men nu ville han studera henne och under tiden ville han testa lite var han hade henne. Han hade inga planer på att göra någon lång utläggning om träning, så han sa:

-Jag tränar inte något speciellt just nu. Jag promenerar till jobbet varje dag och gör plankan lite nu och då, det är allt. Men varför undrar du?

Motfrågan var till för att testa Sofie. Han ville veta var han hade henne.

-Jo, alltså…. jo…. eehhh… Sofie visste knappt var hon skulle svara men utan att tänka sa hon sedan:

-Du rörde dig så smidigt här vid diskbänken, så jag bara undrade om det var någon särskild träning som låg bakom det.

-Du gillade alltså vad du såg, sa Johan.

-Eee… ja… usch förlåt, så dumt det här blev… jag tänkte inte…

-Nej, det gör inget. Jag är glad att du gillar var du ser. Jag gillar ju vad jag ser när jag har dig framför ögonen.

-Förlåt Johan, du har rätt, jag måste nog cykla hem, sa Sofie medan hon reste sig från stolen.

-Nej, gör inte det. Förlåt, jag retas lite med dig. Förlåt. Sätt dig igen, så ska jag berätta om min tidigare träning, den som gjort att jag rör mig som jag gör.

Tveksamt satte Sofie sig på stolen igen. Nu var rodnaden borta och en osäkerhet hade tagit dess plats i ansiktet. De båda tittade på varandra och Johan tog ett djupt andetag innan han började.

-Jo, jag har tränat ganska mycket, förut, i mitt gamla dåliga liv. Jag gick på klassiska Friskis och Svettis pass, jag lärde mig rida och jag provade på sådan där gymnastik då man gör volter och går ner i spagat på bommar, du vet sådan man mest bara ser på tv när det är OS.

-Det var ovanliga saker du provat på. Särskilt för att vara man, antar jag att det där med bommar och spagat är väldigt ovanligt.

-Ja, du har rätt. Det är ovanligt. Jag var helt ensam och fick leta ett tag innan jag hittade ett ställe där jag kunde vara med. Men just bommar och spagat höll jag bara på med ett år. Det jag gjorde mest var dans. Jag provade på flera olika stilar och körde många parallellt.

-Men varför valde du just dessa sportgrenar, undrade Sofie som nu kände sig bättre till mods igen.

-Det har med min mörka historia att göra och jag vet inte om jag vill berätta om det.

-Men varför? Vad har du gjort? Är den så hemsk att jag borde vara rädd för dig?

-Nej, jag har aldrig skadat någon. Inte vad jag vet i alla fall. Eller jo, mig själv. Det var mest jag själv som tog skada.

-Men vad gjorde du då? Vad har det med träningen att göra?

-Usch, förlåt Sofie. Jag vet inte om jag kan berätta det för dig? Jag skäms väldigt mycket. Jag var en dålig människa. Nästan lika hemsk som din Jonny.

-När du säger så blir jag faktiskt lite rädd Johan. Nu måste du berätta.

-Okej, jag ska berätta, men du måste veta att jag har lagt allt det där bakom mig. Jag är inte sådan längre….. var ska jag börja?

-Från början.

-Hmm… det började ganska tidigt i skolan. Jag var en riktig mes i början av skolåren. Men när jag vid ett tillfälle tvingades byta skola för att vi skulle flytta, var jag trött på att vara den där mesiga killen som alla körde med. Så redan första dagen på nya skolan försökte jag vara lika tuff och häftig som mina gamla klasskamrater hade varit. I början tyckte jag det var hemskt, men så småningom vande jag mig. Till slut var det sådan jag var. När jag slutade skolan fortsatte jag med min tuffa attityd, men när man slutar skolan är det inte bara sin egen lilla klass på 25-30 elever som man ska vara tuff inför. Plötsligt har man hela världen mot sig och att bara prata häftigt räcker inte då. Somliga hade snygga bilar eller stora muskler att visa upp och andra höll på med droger. Jag hade egentligen ingenting att komma med. Droger tänkte jag inte ge mig på. Jag såg någon kille i en bar en gång som hade en svärm tjejer runt sig och han stod högt i kurs bland de andra. Så att gå hem hos tjejerna var något jag tänkte att jag kanske skulle försöka. Men det gick väldigt dåligt till att börja med. Alla tjejer var efter den där andra killen i baren. Så jag tänkte att jag behövde hitta på en plan. Jag började med sökningar på nätet och det ledde vidare till de här olika idrotterna. Jag tänkte att om jag lär mig tjejer så kanske det blir lättare. Och det blev det. Jag lärde mig att om man rör sig på ett särskilt vis så tilltalar det en del. Hur man rör sig är förstås inte hela grejen, men det kan göra att man får ett ögonkast och får man det kan man ta till andra tekniker därefter. I början såg jag förmodligen mest rolig ut, men så småningom fick det den effekt jag ville ha. En dag fick jag napp och drog en tjej med mig hem. Men i sovrummet gick det minst sagt uruselt. Jag hade ingen teknik alls. Så jag började leta information på nätet igen. Efter ett tag verkade det som att jag fick kläm på det. Tjejerna började flockas runt mig och jag steg i rang bland de andra killarna. Jag var den där killen som alltid hade ett harem av tjejer runt mig. Men jag var noga med att inte inge några förhoppningar för de där tjejerna. Det var en kväll i taget som gällde. En kväll, en tjej. De visste vad som gällde och accepterade det. Det fanns inga krav på dem och inte på mig. Inte mer än att jag skulle göra med dem vad jag lärt mig och vad mitt rykte sa. Det här låter skrytigt och hemskt att säga till en tjej som dig Sofie, men jag hade rykte om mig att vara typ en mästare på att hantera tjejer. De ville ha mera och jag kände mig som en kung. Men som sagt skäms jag mest nu när jag berättar om det.

-Men du gjorde dem inte illa sa du?

-Nej, det skulle jag aldrig göra. Men att byta från en tjej till en annan varje vecka är inte okej. Och att bara dra med dem hem för sex en kväll är inte heller okej. Särskilt inte när syftet är att stiga i rang bland de andra killarna i baren. Och dessvärre var det inte bara en tjej i taget. Flera gånger var de två som följde med. Att ha sex med två tjejer åt gången är inte bra. Eller, de klagade aldrig, tvärt om, men man gör inte så.

-Jag tycker inte att det låter så farligt. Du har ju inte gjort något olagligt. Men det förklarar varför jag tyckte du rörde dig så sexigt nu när du lagade mat.

Återigen hade Sofie pratat fortare än vad hon tänkte. Johan gillade visserligen vad hon sa, men han var väldigt förvånad och kom helt av sig. Sofie visste inte vad hon skulle säga mer. Men kanske bäst att säga något fort så att det som hon sagt liksom blandas bort bland alla nya ord. Så hon sa:

-Ja, alltså…

Mer kom hon inte på något vettigt innan orden igen kom snabbare än vad hon tänkte:

-Ja, jag erkänner, du var faktiskt ganska sexig när du rörde dig där vid bänken.

Hon visste inte vad som flugit i henne. Orden bara hoppade ur munnen.

-Nej, förlåt Johan, jag bara häver ur mig en massa. Jag vet inte var orden kommer från. Det är som om ett filter för förstånd har försvunnit. Eller som om någon tagit över min mun. Jag säger inte sådana här saker i vanliga fall. Men jag är i alla fall glad att du berättat allt detta. Nu vet jag ju vem du har varit. Och som sagt tycker jag inte att det du gjort är så hemskt. Det kunde ju varit mycket värre.

-Jag vet inte vad jag ska säga, sa Johan. Det känns faktiskt ganska skönt att ha berättat det. Skönt att inte ha några hemligheter. Hemligheter är jobbiga att bära på.

-Ja, det är de verkligen.

-Tack för att du lyssnade och tack för att du inte dömmer mig för den jag har varit. Jag är som sagt inte den Johan längre. Jag har faktiskt inte haft någon tjej sedan jag la det bakom mig och det är nu väldigt många år sedan.

Sofie och Johan satt båda tysta en stund. Båda behövde smälta alla de ord som sagts. Till slut sa Johan i alla fall:

-Oj, oj oj, maten. Du hinner väl snart svälta ihjäl. Klockan är ju jättemycket. Nu måste jag nog sätta fart.

När Johan och Sofie hängt av sig sina jackor innanför dörren till Johans lägenhet, gick de in i vardagsrummet.

-Du tycker förmodligen redan att jag är ganska dum, sa Johan, så jag tänker att jag kan lika gärna fortsätta vara en tönt.

-Vadå, vad menar du?

-Jo…. är det okej om jag ber en stund?

-Ber? Ja, det är klart.

-Tack. Vill du sitta här i soffan under tiden eller vad vill du?

-Jag tar soffan, sa Sofie och satte sig.

Johan gick längre in i vardagsrummet. Längst in hade han en sekretär. Han öppnade de båda dörrarna och tog fram en kudde som han la på golvet framför sekretären. Sedan la han sig på knä på kudden och började be. Sofie tittade nyfiket på. Hon hörde inte vad han sa, för han pratade så tyst, men ändå förstod hon att det var ett levande samtal. Johan pekade i en bok han hade framför sig samtidigt som han fortsatte att mumla en massa. Sofie gissade att det var en Bibel han hade, men det gick inte att se där hon satt. Efter en stund avslutade Johan samtalet och la tillbaka den lilla kudden i skåpet.

-Gick det bra, undrade Sofie.

-Ja, det gör det alltid. Det kan aldrig gå fel när man pratar med Gud. Nu känner jag mig som en ny människa igen. Nu är den Johan du borde känna tillbaka, log han mot Sofie.

-Vad var det för bok du hade och pekade i?

-Det var min Bibel. Vill du se?

-Ja, gärna.

Johan hämtade sin Bibel och slog upp sidan han nyss pekat på.

-Har du skrivit i din Bibel, undrade Sofie förvånat när hon såg att marginalerna var fulla av anteckningar. Det får man väl inte göra?!

-Jo, det är klart. Vem har sagt att man inte får det?

-Nej, det vet jag inte, men det kändes som att det var något man inte får.

Johan berättade för Sofie om sina anteckningar och visade några olika uppslag där han skrivit. På vissa sidor hade han ritat små figurer och pilar. Olika färgpennor hade han också använt i sin Bibel och han berättade lite kort om hur han använde de olika färgerna. Sedan gick han och hämtade en annan Bibel.

-Det här är en Bibel med en annan översättning, sa han. Min favorit är den som jag visade dig först, det är en NU Bibel, men jag har alla olika Svenska översättningar som finns. Detta är en Bibel 2000. Jag gillar att jämföra de olika översättningarna. Särskilt när det är något jag inte riktigt förstår. Då kanske de har använt ett annat ord eller annan formulering i någon av de andra översättningarna. Och det där andra ordet kan vara allt jag behöver för att enklare förstå.

Sofie lyssnade intresserat. Johan berättade om sina Biblar med sådan inlevelse att hon förstod att de verkligen var viktiga för honom. Och Johan skulle kunna prata om Biblar, Gud och Jesus hur länge som helst, men till slut sa han:

-Nej, nu måste vi göra något annat. Det blir inte roligt för dig att titta i mina Biblar hela kvällen. Du borde kanske ta dig hemåt. Det är redan mörkt och jag vill inte att du ska cykla hur sent som helst.

-Men, sa Sofie. Jag tänkte att vi kanske kunde beställa en pizza eller något.

-Pizza, nej då lagar jag hellre egen mat.

-Vadå, gillar du inte pizza?

-Jo, men jag har typ lite tröttnat på det. För många år sedan, innan jag blev frälst var jag en helt annan Johan. En Johan som du absolut inte skulle vilja känna. Då åt jag pizza alldeles för ofta.

-Den Johan får du gärna berätta mer om, men jag tycker det är synd att du ska stå och laga mat.

-Nej, det är inte synd. Jag gillar att laga mat. Och ännu roligare är det när man har någon att servera maten till.

-Du skojar, sa Sofie. Att laga mat är ju bland det tråkigaste som finns.

-Det tycker inte jag. Jag funderade ett tag på att bli kock, men jag kom inte längre än till ett sommarjobb på McDonalds.

-Jaså, ja, tycker du det är så roligt så får du gärna laga mat. Det du serverade igår var ju jättegott.

-Det var roligt att höra. Finns det något du inte gillar eller är du allergisk mot något.

-Jag äter allt.

-Okej, då får vi väl gå ut i köket och se vad vi har.

När de kommit in i köket började Johan rota i kylskåpet innan han gick vidare till skåp och lådor och plockade fram skärbräda, knivar och kastruller. Snart var han i full gång med matlagningen. Sofie satte sig på en av köksstolarna och passade på att studera Johan lite närmare. Han var fullt upptagen med att fixa med maten, så hon tog god tid på sig att följa varje rörelse han gjorde. Ingen av dem sa något på en lång stund, för båda var upptagna med sitt. Johan med matlagningen och Sofie med att studera Johan. Hon gillade vad hon såg. Det var något speciellt med hans rörelsemönster, men hon kunde inte sätta fingret exakt på vad det var. Det såg nästan ut som att han dansade fram och tillbaka framför köksbänken när han gjorde iordning paprikan och purjolöken som tydligen skulle blandas till en sås. Hon började fundera på om han kanske tränade något som gjorde att han var så lagom överallt. Ju mer hon studerade honom desto sexigare tyckte hon att han var. Hur kunde han se sexig ut när han bara höll på att laga mat? Utan att tänka sig för sa hon efter en lång stunds tystnad:

-Tränar du något?

Men i samma stund hon hade sagt orden, ångrade hon sig. Det var en dum fråga som kom från ingenstans. Den hade inget sammanhang, vilket gjorde att situationen plötsligt kändes lite konstig. Johan kunde inte låta bli att släppa kniven och vända sig om och titta på henne. Varför undrade hon det? Även om Johan hade varit upptagen med maten, hade han naturligtvis märkt att hon studerade honom. Johan som nu kände sig på gott humör igen, kunde inte låta bli att testa henne lite. Kanske retas, bara lite. Så han sa:

-Vadå, vad menar du?

Sofie ville försöka släta över frågan och sa därför:

-Ja, alltså, är du med i något fotbollslag eller något?

-Nej, varför undrar du?

-Nej, jag bara undrade liksom…

Johan tänkte dock inte ge sig så lätt. Han anade att frågan hade en bakomliggande fundering. Han såg att hennes kinder rodnade lite lätt när han vänt sig om. Nu var det han som studerade henne medan hon gjorde vad hon kunde för att så naturligt som möjligt titta ner i bordet för att inte möta hans blick och för att inte visa sitt ansikte som just nu hettade lite extra. Johan vände sig åter till paprikan och hackade snabbt klart den innan han slängde den i grytan och sänkte farten på plattan. Sedan vände han sig åter mot Sofie och sa:

-Jag kan bara se tre anledningar till din fråga just nu. För det första kan det vara så att du är väldigt intresserad av träning, men vad jag vet så är du inte det. Eller så kan det vara så att du inte gillar vad du ser och tycker att jag borde träna, men så tror jag inte heller att det är. Jag har inte många extra kilon att bära runt på och folk brukar inte tycka att jag borde börja träna. Om du däremot gillar vad du ser, så är frågan logisk och då kan jag bara tacka och ta emot.

Sofie visste inte vad hon skulle svara. Nu kände hon sig ännu dummare och kinderna värmde ordentligt och var vad vid det här laget ännu rödare än den paprika Johan nyss lagt i kastrullen. Johan tyckte nästan lite synd om henne, men tyckte ändå att det var roligt att retas lite.

-Nja, alltså… jag bara, försökte Sofie. Men hon kom inte på vad hon skulle säga. Så Johan bestämde sig för att hjälpa henne för nu tyckte till och med han att det hade blivit lite pinsamt. Men det han inte visste när han drog ut den ena stolen och satte sig intill henne, var att samtalet både skulle bli långt och att han skulle tvingas avslöja sin mörka historia.

Mycket riktigt stod stora delar av personalstyrkan i fönstret och följde varje steg Johan och Sofie tog när de var på väg hem till Johans lägenhet. Och på andra våningen hade chefen satt sig vid sitt skrivbord och därifrån kunde han enkelt också se vad som hände ute på trottoaren. Plötsligt såg de hur Johan slog på rullatorns ena handtag.

-Men vad håller han på med, ropade Skorpan. Han är väl inte arg och skäller på henne. Tänk nu om du ställt till med något Sillen, när du släppte iväg dem tillsammans.

-Nej, jag tror inte att han är arg på henne, sa Camilla. Titta på kroppshållningen. Han är arg på sig själv. Kolla nu. En tumme upp från Sofie till oss. De vet såklart att vi står här och kollar. Det är inte bra. Nu får vi gå och göra det vi ska.

De andra höll med och alla återgick de till sina sysslor. Det var visserligen inte långt kvar på arbetsdagen, men de ville avsluta dagen och veckan med ordning.

Johan och Sofie fortsatte att gå. Men sa inte så mycket. Johan var sig inte lik. Han var ledsen och besviken på sig själv. Han tyckte fortfarande att han burit sig dumt åt mot Sofie.

-Du visste ju inte, försökte Sofie.

-Nej, men bara att jag gjorde så som jag gjorde är ju hur dumt som helst. Jag önskar att det hade gått att göra om gårdagen.

-Jag tycker att du är orättvis mot dig själv och om du inte slutar gnälla så går jag.

-Nej, förlåt Sofie. Nu är jag ju dum igen. Jag kan visst inget annat än att vara dum när du är nära. Jag har burit mig åt som en idiot sedan jag först såg dig. Alltså, vilken nolla gömmer sig på ett lager när det kommer en snygg tjej till jobbet. Och hur korkat är det inte att krocka med en dum stolpe i sådan fart så att man till och med får spricka i skallen. Och igår…. nej, jag fixar inte detta. Jag sa till chefen att jag ville säga upp mig så att du slipper se mig. Men han sa att jag inte fick.

-Nej, och han har rätt, sa Sofie. Du får inte sluta. Alla de andra lovade att hjälpa chefen att hålla ett extra öga på mig. De har lovat att om något verkar vara fel, så tänker de agera. Är det inte bättre om du lovar samma sak?

-Jo, på ett sätt, men tänk om det är jag som klantar till det då?

-Men det gör du inte. Visst var det ganska dumt att krocka med den där stolpen, men det var ju bara du som blev skadad, ingen annan.

-Sillen och Skorpan har tvingats passa mig som värsta småbarnet.

-Ja, och tänk om det var en mening med det då? Du har uppenbarligen fått dem frälsta under tiden. Är inte det något du värdesätter?

-Jo, det är förstås.

-Jag tror inte att det hade hänt om de inte tvingats ta hand om dig. Förresten är tvingat, helt fel ord. De har gillat att vara hos dig efter jobbet. De har pratat om din goda mat nästan varje dag. Och om allt annat du berättat för dem. De har till och med börjat prata med de andra om Bibeln. De gillar verkligen dig. Ser du inte det?

-Kanske, erkände Johan. Men igår då? Det var ju dumt i alla fall. Jag övertalade dig att göra något som du inte ville. På samma sätt som den där Jonny övertalade dig att ha sex med för dig okända män.

-Men Johan, det är en helt annan sak.

-Jag ser det inte så. Jag övertalade dig och han övertalade dig. Det är samma.

-Ja, fast ni övertalade att göra två helt olika saker. Dessutom var det förmodligen bra för mig att gå in i din lägenhet igår. Jag måste gå vidare. Jag kan inte leva kvar i det där med Jonny längre och nu känns allt mycket bättre när jag har berättat om det. Jag vet att de andra tänker hjälpa mig om det skulle behövas. Varför kan inte du göra samma sak?

-Jo, det vill jag, men jag tror inte att jag klarar det.

-Ser du inte att du hjälpte mig igår. Du hjälpte mig att få det ur mig. Och att gå in i en lägenhet med dig, Sillen och Skorpan är förmodligen det mest fredliga man kan göra. Jag är ganska säker på att ingen av er skulle göra som Jonny.

-Men det trodde du ju inte om Jonny heller.

-Det är visserligen sant, men nu kan ju inget hända längre eftersom jag nu har en helt egen arme av hjältar som vill skydda mig.

Johan stannade, men tittade fortfarande ner i marken.

-Tack för att du följde mig hem, sa han till slut.

-Vadå, får jag inte följa med upp?

Med skräck i blicken tittade han på Sofie.

-Va sa du, undrade han.

-Ja, får jag inte följa med upp eller?

-Eee….

Johan visste inte vad han skulle svara. Det skulle bli dumt vilket som. Men tydligen ville Sofie följa med. Varför hade hon annars frågat? Men istället för att svara på frågan ställde han en egen.

-Är du inte arg på mig då?

-Arg! Nej knappast, du har ju hjälpt mig.

-Men vågar du följa med upp då. Nu finns det ju inga vittne som kan avslöja om jag gjort något dumt.

-Jag vågar följa med upp. Jag är inte rädd för dig Johan. Skulle du hitta på något dumt så lär de andra märka det på måndag. De kommer att vara som hökar över oss. Gissningsvis kommer de alla att köra härförbi när de slutat jobba, för att se om min cykel står här. Sedan kommer i alla fall Sillen och Skorpan att ringa dig och kolla så att allt är okej och Camilla kommer ringa mig och kolla.

-Du har nog rätt. Jag vill i alla fall säga förlåt Sofie.

Nu tittade han henne djupt i ögonen och sa igen:

-Förlåt fina Sofie!

-Det finns inget att förlåta, svarade hon. Får jag följa med upp eller.

-Ja, fina lilla Sofie. Och Tack Gode underbare Gud!

Sofie ställde sin cykel intill huset och låste fast den i en stolpe. Sedan gick de in och tog hissen upp till fjärde våningen. Johan låste upp dörren till lägenheten och släppte in Sofie. Det pirrade lite i hennes mage, men hon visste inte riktigt vad det var för pirr. Det var både läskigt och spännande och …. hon kände sig attraherad av Johan. Det gick inte att förneka. Kanske inte så mycket när han gnällde sådär som han nyss gjort nere på gatan. Men nu verkade han sakta bli sig själv igen och då kunde hon inte låta bli att gilla det hon såg.

Sillen och Skorpan hittade Johan långt in bland hyllorna. Där satt han på en pall och såg lika rödgråten ut i ansiktet som Sofie gjorde inne i konferensrummet där hon nyss berättat för alla om det liv hon levt tillsammans med Jonny.

-Hur är det, undrade Skorpan.

-Alltså jag fattar inte hur någon kan göra så mot en så snäll tjej som Sofie, sa Johan. Och så dum jag känner mig. Tänk att jag mer eller mindre tvingade in henne i lägenheten igår. Det får mig att må riktigt illa.

Skorpan knuffade undan en kartong som stod för sig själv på golvet så att han kunde komma fram och sätta sig bredvid Johan på pallen.

-Akta, ropade Johan. Jag råkade spy i den där.

Nu mycket försiktigare föste Skorpan undan kartongen och satte sig.

-Jag vet, jag tycker också det känns väldigt dumt. Men det var du som övertalade henne, så jag fattar att det förmodligen är värre för dig.

-Ja och inte bara det, sa Johan. Jag har ju gått omkring här och pratat med er om att Gud har sagt att hon ska bli min. Nu känns det så avlägset så det liknar inte något. Jag har ju varit hur elak som helst. Jag vill inte att hon ska bli min. Jag klarar inte av det.

-Nu överdriver du, tyckte Sillen. Vi vet ju alla hur omtänksam du är. Om hon ska ha någon kille så är du förmodligen den som passar bäst.

-Om hon ska ha någon ja, men hon kanske inte ska ha någon. Hon kanske vill leva ensam resten av sitt liv och vill hon det så har jag full förståelse. Jag kan ju inte komma här och göra upp planer för henne utan ett ens prata med henne. Det är ju minst lika hemskt som det som den där Jonny gjort.

-Jaså här är ni, sa chefen som just kom runt hörnan. Hur är det Johan? Du ser lika olycklig ut som Sofie.

-Ja och det är ju också hemskt. Mig är det inte ett endaste dugg synd om.

-Jo, men det är det, tyckte chefen. Det är synd om er alla. Ni blev alla illa berörda av det hon just berättat. Det är för att ni är så bra medmänniskor och ni skulle aldrig göra så som den där snubben gjorde.

-Nej, verkligen aldrig. Men det är ju inte vi som tvingats vara med om det som Sofie varit med om. Det är ju hemskt. Dessutom känner jag mig hemsk eftersom jag mer eller mindre tvingade in henne i min lägenhet igår när Skorpan och Sillen redan var där. Det är ju förfärligt. Varför gjorde jag så? Vad tänkte jag med egentligen?

-Du tvingade inte henne, rättade Skorpan. Men du övertalade henne.

-Ja, precis så som den där Jonny övertalade henne att ha sex med helt okända män.

-Nja, fast det är ju en helt annan sak. Det skulle du ju aldrig göra.

-Nej, det skulle jag inte, men jag övertalade henne att göra något hon egentligen inte ville. Det är hemskt. Jag står inte ut med mig själv. Jag vill säga upp mig. Jag kan inte vara kvar här.

-Nej, Johan. Det accepterar jag inte, sa chefen bestämt. Du är en helt underbar medmänniska och det faktum att du sitter här och mår så dåligt bevisar precis det jag säger. Tror du Jonny gick undan och ångrade vad han höll på med?

-Nej, förmodligen inte.

-Nej, precis. Och du har ju inte gjort något fel.

-Men det känns fel.

-Jag tycker att vi har pratat färdig om det här Johan. Jag accepterar inte någon uppsägning. Tvärt om. Du skulle väl komma tillbaka och börja jobba lite smått sa du. Du är välkommen på måndag och då gör du så lite eller mycket som du vill och tycker att ditt huvud klarar av. Sillen, kan du köra hem honom nu. Jag har redan skickat hem Sofie. Det är helg för er båda nu. På måndag när du kommer Johan tycker jag att du ska prata med Sofie om det som hänt. Hon skulle förmodligen må ännu sämre om hon visste att du satt här och dömde dig själv. Det var ju inte det som var hennes avsikt.

Johan svarade inte, men reste sig upp från pallen han satt på.

-Kom då Johan, så åker vi, sa Sillen och tillsammans började de gå ut mot butiken.

Som vanligt behövde de gå genom hela butiken för att komma ut ur byggnaden. Johan gick med sänkt huvud och såg inte mer än vart han skulle sätta sitt nästa steg. Därför märkte han inte att Sofie fortfarande var kvar inne i konferensrummet. Men hon såg honom och reste sig och gick ut i butiken precis när dörren stängdes bakom dem.

-Vart ska de, frågade hon chefen som gått precis bakom Johan och Sillen.

-Sillen ska köra hem Johan. Han…

Sofie hörde inte mer. Hon sprang och hämtade sin jacka och kom precis utanför dörren när Sillen låste upp bilen.

-Sillen, vänta! ropade hon.

Sillen tittade förvånat åt Sofies håll medan hon kom med raska steg rakt mot dem. Johan vågade inte titta på henne. Han ville gömma sig bakom bilen, men det gick ju inte.

-Chefen sa att du skulle kör hem Johan.

-Ja, sa Sillen undrande.

-Johan, kan vi inte gå tillsammans hem till dig, undrade Sofie.

Johan tittade på Sillen. Han visste inte vad han skulle säga, så Sillen svarade i hans ställe.

-Tycker jag låter som en bra idé. Ni behöver nog lite frisk luft båda två.

-Ja, vänta här, jag ska bara hämta min cykel.

Sillen låste bilen igen och sa åt Johan att skärpa till sig.

-Här har du världens chans, sa han. Hon vill uppenbarligen vara mera med dig. Säg förlåt och försök gå vidare.

Johan hann inte svara innan Sofie kom med sin cykel.

-Okej, hejdå och trevlig helg på er, sa Sillen snabbt. Jag ska gå in på lagret och städa undan en låda som Johan plockat fram.

-Ååå förlåt Sillen, jag kan ta den.

-Nej, glöm det. Du ska hem, det sa chefen och nu följer ju Sofie dig. Det är lugnt jag fixar den där lådan.

Sedan vände Sillen och gick därifrån. Han tänkte att det var bäst att gå så att de kunde få tid tillsammans.

När Sillen lämnat dem båda, stod de först bara där och sa inget. Båda tittade ner i marken och ingen av dem ville ta fösta steget. Till slut sa Sofie:

-Tror du de står i fönstret och tittar på oss?

-Det gör de nästan säkert. Kanske bäst vi går.

Johan tog sin rullator och Sofie ledde sin cykel och så började de sakta gå mot Johans lägenhet.

På väg ut mot lagret mötte Johan chefen. Chefen hade som vanligt suttit på sitt kontor en våning upp, men han tyckte det kändes som att något var fel nere bland personalen. Han kunde inte sätta fingret på vad det var, det var bara en olustig känsla. Han hade sett Johan komma med tårta så egentligen borde det inte vara något fel. Men när han mötte Johan i butiken såg han på honom att han förmodligen haft rätt.

-Hej Johan, kul att se dig. Är allt som det ska?

-Du får fråga de andra, de är i konferensrummet.

Johan fortsatte att gå ut mot lagret, så chefen gick med raska steg mot rummet bakom Sofies disk.

-Vad händer här då? undrade han. Har ni inte jobb att sköta?

-Jo. Flera av killarna började skruva på sig. Men Camilla tog kommandot.

-Sofie mår inte bra, sa Camilla. Hon har precis berättat världens mardrömshistoria för oss.

-Det var modig gjort Sofie, sa chefen och satte sig på huk intill Sofie. Du vet förmodligen inte att jag vet vad du varit med om. Alltså jag vet ju inte exakt, men i stora drag. Och att berätta det för ett rum fullt med killar visar bara det som jag vetat hela tiden. Nämligen vilken fantastisk tjej du är.

Förbryllad tittade Sofie upp på sin chef och alla andra i rummet var lika konfunderade. Chefen reste sig upp, men fortsatte att prata med Sofie.

-Har du berättat om Signe?

-Ja, alltså, Signe är väninnan som jag berättade om, men vad vet du om Signe? Vet du allt jag precis berättat för de andra? Hur kan du veta det? undrade Sofie som inte riktigt förstod vad det var chefen sa och hur han kunde känna till Signe.

-Jo, såhär är det, sa chefen och satte sig ner på en av stolarna i närheten. Innan du började här, fortsatte han, faktiskt innan du kom till Signe, så ringde hon mig. Jag blev lite förvånad när hon ringde, för vi har bara träffats några enstaka gånger och vi känner egentligen inte varandra. Hon är en släktings släkting kan man säga. Hon berättade för mig om en tjej som behövde starta ett helt nytt liv och att denna tjej skulle fly från sin pojkvän. När hon använde ordet fly, blev jag lite förskräckt, men undrade hur jag kunde hjälpa till. Hon undrade om jag inte behövde lite mer personal och det hade jag faktiskt funderat på ett tag. Så när hon bad mig, annonserade jag ut tjänsten.

Därefter berättade hon i stora drag vad hon trodde pågick bakom dörren till den lägenhet där du och din kille bodde. Det var inte så lätt för henne att veta allt eftersom du ju var kraftigt begränsad i vem du fick prata med och hur länge. Signe visste inte så mycket, men berättade det som din granne berättat för henne.

De båda damerna förstod i alla fall att du behövde hjälp och gjorde vad de kunde för att hjälpa till.

När du väl kommit hem till Signe så berättade du mera och Signe berättade i sin tur för mig ungefär vad som hänt. Det gjorde riktigt ont i mig att höra hur andra män beter sig. Jag skämdes över att vara man.

-Ungefär som jag känner mig nu då, sa Sillen.

-Ja, antagligen, svarade chefen innan han fortsatte. Som ni vet kom det flera damer hit för att få tjänsten, men jag hade bestämt med Signe att jag skulle ge tjänsten till en som hette Sofie. När jag först träffade dig Sofie, när du var här på intervju, då förstod jag direkt att jag inte hade behövt Signes ord för att anställa dig. Du passar perfekt i det här gänget. Jag har naturligtvis inte berättat det här för varken dig Sofie eller någon av de andra tidigare. Det skulle lätt kunna missuppfattas att jag gav din tjänst till en som jag på förhand bestämt. Men så blev det och Signe fick mig att lova att se efter dig Sofie och det har jag gjort så gott jag kunnat. Jag visste bland annat om den lägenhet som du nu bor i och det berättade jag för Signe som i sin tur berättade det för dig.

-Var det du som gjorde att jag inte behövde betala hyra första månaden, undrade Sofie som inte var helt säker på om det hon hörde var bra eller dåligt.

-Ja, erkände chefen.

-Och lämnade kvar möbler?

-Ja, jag visste ju att du inte hade en krona på fickan och Signe berättade för mig om en madrass som en annan släkting erbjöd låna ut. Men den madrassen har jag sett. Den hade stått i ett garage och den skulle jag inte ens låta katten ligga på. Så jag sökte på blocket och hittade lite blandat som jag satte in i lägenheten.

-Tack, sa Sofie. Jag hade ingen aning om detta.

-Nej, det var inte meningen att du skulle veta heller. Det var inte därför jag gjorde det. Jag gjorde det för att jag insåg att det fanns någon i nöd som behövde hjälp och det jag gjorde var inte mycket. Signe gjorde en mycket större uppoffring som lät dig bo och äta gratis hos henne. Det var ju dessutom en viss fara eftersom vi ju inte visste hur din pojkvän skulle reagera. Vi var alla lite rädda att han skulle försöka leta upp dig.

-Ja, jag vet. Signe har verkligen hjälpt mig mycket och jag är så tacksam.

-Ja, det vet hon att du är. Hittills har det inte varit jättesvårt att hålla ett extra öga på dig, men nu har det helt klart hänt något som jag missat. När jag sitter uppe på mitt kontor så både hör och ser jag väldigt mycket. Mer än jag tror att ni förstår. Och idag var det så roligt att höra Sillen och Skorpan sjunga för full hals innan butiken öppnade. Och när Johan kom med tårta tänkte jag att det hade något att göra med den sångrepertoar jag hört på morgonen. Allt verkade så bra. Ända tills det plötsligt blev väldigt tyst trots att jag visste att alla satt här. Det borde vara liv och rörelse. Sedan mötte jag Johan här ute och då förstod jag direkt att något var fel. Och nu sitter du här med tårar i hela ansiktet, trots att jag lovat ta hand om dig. Hur kunde det bli såhär? Varför berättar du detta över tre år efter att du lämnat den där mannen? Är det någon som varit på dig?

-Det är Johan, sa Sofie.

-Johan!!! Va? Johan skulle inte skada ens minsta fluga. Har han varit på dig? Jag såg att du gick hem till honom igår. Var han inte snäll?

-Jo, det är det som är felet. Han är så snäll. Han är så snäll att det helt nyligen var en kund som kommenterade det. Problemet är att det var precis samma som hände när jag var med Jonny. Det var en för mig okänd kvinna som då sa att Jonny var så himla snäll. Det blev för mycket när kunden idag sa samma sak om Johan.

-Ja, men så var det ju det där igår också, inflikade Sillen. När du kom hem till Johan var ju redan jag och Skorpan också där och du tvekade att gå in, vilket jag absolut förstår nu när jag har hört dig berätta.

-Hmmm… okej, så det är två händelser direkt på varandra som gjort att det blev för mycket, sa chefen. Men jag kan nästan lova dig att när det gäller i alla fall Johan så tror jag inte du behöver vara orolig. Han är verkligen snäll. Jag kan nästan garantera att han aldrig skulle göra dig illa. Jag känner Johan ganska väl. Johan har jag också haft ett extra öga på. Precis som några andra av er här inne.

-Det låter inte riktigt bra chefen, sa Camilla.

-Nej, jag förstår det, men det är av välmening som jag hållit extra koll. Vissa dagar när jag gått till jobbet har det nästan känts mer som att jag jobbar på någon form av klinik för personer med problem. Men för det här företaget har det varit helt perfekt. Ni är allihop den bästa personal man kan ha. Jag behöver aldrig hålla koll på hur långa raster ni tar eller om ni gör det ni ska. Det gör ni ändå. Det ligger liksom i er.

-Hur visste du att Sofie var hos Johan igår, undrade Skorpan.

-Jag såg att hon cyklade iväg åt fel hål och jag hade mina misstankar. Så när jag körde härifrån körde jag förbi Johans lägenhet och såg att cykeln stod där.

-Så du är inte bara chef här, du spionerar på personalen också, sa Skorpan.

-När du säger så låter det inte bra. Men jag bryr mig om er och nej, jag skulle inte kalla det för spionera. När jag sitter uppe på mitt kontor så ser och hör jag som sagt väldigt mycket. Jag har fönster åt alla håll och många gånger låter jag dörren till kontoret stå öppen och då hör jag också. Man behöver inte var spion för att höra och se saker, eller hur Camilla. Du ser och hör också väldigt mycket, det vet jag. Och killarna litar på dig.

-Ja, det är sant. Man hör och ser ibland mer än vad man vill. Jag förstår faktiskt precis vad du säger. Jag upplever samma sak ibland. Ibland känner jag mig som en extra mamma. Men det är jag gärna, för jag håller med dig. Vi är ett fantasiskt gäng och det är nog därför som Sofie faktiskt vågat berätta det hon precis gjort.

-Ja, men jag borde berättat för länge sedan, tyckte Sofie

-Varför? Jag är imponerad av att du gjorde det nu.

-Därför att nästan alla runt det här bordet har velat dejta och jag har envisats med att säga nej. Och jag har inte gett några vidare bra anledningar till varför. Men jag kunde inte.

-Usch, när du säger så, så känns det ännu värre, sa Skorpan. Förlåt, snälla Sofie. Vi visste ju inte och du är verkligen…. hmmm jag ska inte säga mer… förlåt!

-Som sagt, ni kunde ju inte veta och det hade kanske varit bättre om jag berättat från början.

-Vi är glada att du berättat nu och vi förstå om det varit jobbigt. Nu ska vi hjälpa chefen att hålla koll på dig. Ingen ska få röra dig utan att vi gett tillåtelse och skulle vi ana det minsta att någon gör dig illa, så tänker i alla fall jag gå emellan.

-Jag håller med dig Skorpan. Det här har fått mig att må riktigt dåligt.

-Appropå att må dåligt, sa chefen. Hur är det med Johan egentligen?

-Skit! Johan, utropade Sillen. Han gick ju innan du kom. Var är han?

Sillen och Skorpan rusade iväg och började leta efter Johan. Samtidigt avslutade chefen sin visit i konferensrummet med att säga:

-Ni ser, det är inte bara jag som bryr mig. Skorpan och Sillen har tagit hand om Johan på ett ypperligt sätt de senaste veckorna. Och det visste jag att de skulle göra och det är därför som ni är den bästa personal man kan ha. Vi är ett team, en familj. Nu tycker jag du ska sluta för dagen Sofie och gå hem och vila upp dig så att du kan komma tillbaka på måndag. Är det något är du alltid välkommen att höra av dig till mig.

-Eller mig, sa Camilla.

-Kan du ta dig hem själv?

-Jadå, men jag sitter nog kvar här en stund om det är okej. Vill ju trots allt smaka på Johans tårta.

-Självklart. Nu ska jag gå och se om jag hittar Johan, Skorpan och Sillen.

Så lämnade chefen rummet och killarna från lagret följde efter, medan Camilla gick ut i butiken för att fortsätta med det hon höll på med innan.

Alla var samlade i det lilla konferensrummet för att äta av den tårta som Johan hade köpt med sig på sitt oväntade besök. Johan sa att han ville fira att Sillen och Skorpan äntligen blivit frälsta. Att Sillen och Skorpan blivit förvandlade under natten var det ingen av dem som kunde missa. De hade sjungit och dansat mest hela dagen. Men nu var stämningen bland personalen helt annan. Sofie satt på gaveln av det stora bordet och tittade ner för att inte de andra skulle se det rödgråtna ansiktet. Att hon grät kunde de dock räkna ut allesammans. Men varför hon grät var det ingen som visste. Inte ens Camilla som nu satt intill sin vän och höll henne stödjande i handen. Sofie tog ett djupt andetag och tog sats för att berätta den hemlighet som hon burit på i så många år, men som nu inte längre kunde döljas.

-För ungefär fem-sex år sedan, började Sofie, träffade jag en kille, Jonny. Han var väldigt trevlig på många sätt. Generös var han också. Han bjöd alltid på middag på fina restauranger och han köpte alla möjliga dyra och fina smycken till mig. Varje dag kom han till jobbet när jag slutade och körde mig hem, vilket jag tyckte var väldigt omtänksamt och gulligt. Ganska snart flyttade jag in hos honom och sålde min egen lägenhet. När jag hade bott hos honom i ungefär en månad kom han fortfarande och hämtade mig efter jobbet, men saker och ting började sakta ändras. Jag ser det nu i efterhand. Vid några tillfälle gick jag tillsammans med några kollegor ut från jobbet. Vi sa hejdå till varandra och jag hoppade in i hans bil medan de gick vidare. När de gick vidare skrattade de åt något, vilket inte var så konstigt, för vi skrattade jämt. Men Jonny sa att det nog var mig de skrattade åt. Att det var därför de skrattade när de trodde att jag inte märkte det längre. Första gångerna han sa det, trodde jag honom inte. Men till slut tänkte jag att han kanske hade rätt.

Han tyckte att jag skulle sluta vara med så elaka kollegor, vilket jag också gjorde. Jag höll mig för mig själv. Jag hade vänner även utanför jobbet, men även dem fick han mig att lämna. Det är väldigt lätt att plantera lögner i någons hjärna, det har jag förstått i efterhand, men när man är mitt i det förstår man inte alltid vad som händer.

Till slut hade jag inga vänner alls. Bara Jonny och hans kompisar. Efter ett tag tyckte han att jag skulle säga upp mig från jobbet. Han menade att det var onödigt att jag gick dit eftersom han ju ändå tjänade så bra och han sa att han tyckte det var synd att jag skulle behöva stå ut med så elaka kollegor varje dag. Jag var först tveksam, men höll med om att det skulle vara skönt att slippa de där kollegorna och sa till slut upp mig.

Jonny var hela tiden snäll mot mig och han fortsatte att komma med dyra presenter. Men eftersom jag inte hade någon egen inkomst tvingades jag förlita mig på hans pengar. I början var det inte några problem, men efter ett tag så ifrågasatte han alla mina inköp. Till slut fick jag bara gå till matbutiken och handla mat och då ville han alltid se kvittot när jag kom hem. En gång glömde jag kvittot och då började han skrika och gorma om att jag måste vara mer noga med hans pengar.

Eftersom han även hade åsikter om vilka kläder jag hade på mig, följde han med till klädbutiken och bestämde vilka kläder jag skulle köpa. En gång sa kassörskan i klädbutiken till mig att hon tyckte att jag hade en så trevlig och omtänksam man som följde med och köpte kläder tillsammans med mig.

Kunden här ute i butiken helt nyligen sa att hon tyckte att du verkade så trevlig Johan och det fick mig att minnas allt från tiden med Jonny som om det var igår. Men nu orkar jag inte längre. Jag har burit mig dumt åt mot er alla. Ni har velat bjuda ut mig flera gånger allihop, men jag har inte vågat. Jag har bara haft Jonny i huvudet hela tiden.

-Förlåt Sofie, vi visste inte, sa Sillen.

-Nej, jag vet. Det kunde ju inte ni veta.

-Men hur tog du dig ur det, undrade Camilla. Han låter verkligen inte som en trevlig man.

-Men det var ju precis det jag tyckte till en början i alla fall, att han var en trevlig man. Och kassörskan i klädbutiken sa ju till mig att jag hade det så bra med Jonny och Jonny själv var minst lika övertygande. Så jag trodde att jag hade det bra.

Men jag var ensam. Inte ens min familj hade jag längre någon kontakt med. Hade han slagit mig hade jag kanske fattat, men det gjorde han inte. Han tog mig hårt i armen vid ett tillfälle, men jag tog ingen skada.

Inte ens när hans kompis var på besök och de tittade på sport på tv fattade jag att något var fel. De satt i soffan och Jonny berömde mig för mitt utseende och skröt över mig inför sin kompis. Plötsligt tyckte han att jag skulle klä av mig och visa upp mig för kompisen. Jag började protestera, men han sa att det var okej. Det var ju bara bästa kompisen och jag var ju så snygg och det skulle jag ju självklart visa upp. Vid det laget visste han vad han skulle säga för att jag skulle acceptera hans förslag. Så jag klädde av mig och stod snart helt naken framför dem båda och när de berömde hur snygg jag var, så kändes det ganska okej.

Det ena ledde till det andra och bara någon vecka senare var det rutin att de båda hade sex med mig när de tittat klart på sporten. Därefter var det inte bara efter sporten utan kunde bli lite när som helst. Jag fick aldrig något ut av de där stunderna, men tänkte att det förmodligen skulle vara så. De fick mig att tro det i alla fall.

Som tur var bodde det en äldre kvinna i samma hus som hade räknat ut hur det fungerade. Jag fick inte ha kontakt med någon och ville det inte heller eftersom jag trodde att alla andra bara var dumma och elaka. Men en dag när jag kom hem från affären med matvaror, öppnade hon sin dörr och sa: Du måste lämna honom. Han är inte bra för dig.

Sedan försvann hon in i sin lägenhet igen och jag såg henne inte på ett par dagar. Jag tänkte inte så mycket på det hon sagt. Tänkte bara att hon var avundsjuk eller något. Men under de kommande veckorna stack hon ut huvudet allt oftare och sa saker i stil med att han utnyttjar mig och att jag inte hade något eget liv. Någon gång undrade hon om han våldtog mig, men det avfärdade jag bestämt. Gången därefter undrade hon om hans kompisar också var med när vi hade sex. Galen tant tänkte jag, men hon fortsatte att tjata.

När Jonny sedan tog hem flera olika kompisar och alla ville ha sex med mig, började jag förstå att tanten kanske hade rätt. Vid ett tillfälle skulle jag ha sex med en snubbe som jag aldrig tidigare sett. Jonny sa att det var som betalning för något som han fått av den där snubben. Jonny menade att eftersom jag inte jobbade så fick jag ju bidra med något, så jag gick med på det också.

Men vid det laget förstod jag att något var fel och jag mådde så dåligt hela tiden medan den där okända mannen var över mig. Men jag hade ingenstans att ta vägen. Jonny hade ju tagit bort alla mina vänner, mitt jobb och alla mina pengar. Jag hade ingenting. Bara en kropp som han kunde tjäna pengar på.

Men tanten som haft ögonen på mig en längre tid var en handlingskraftig dam och henne är jag skyldig mitt liv. Med endast några få ord då och då lyckades hon förmedla ett budskap till mig utan att Jonny märkte det. Inför honom fortsatte jag som vanligt, men på insidan började det hända saker.

Tanten hade en väninna som bodde i en helt annan stad. Hon sa att jag kunde ta mig dit med hjälp av buss och att väninnan skulle hjälpa mig att hålla mig gömd. Jag memorerade adressen till väninnan och en dag tog jag mod till mig och sa till Jonny att jag ville göra slut. Han bara skrattade åt mig och undrade var jag skulle ta vägen. ”Ingen vill ju veta av dig” sa han. ”Du har ju inga vänner, du har bara mig”. Men jag hade bestämt mig. Jag tog av mig alla smycken som han gett mig, la dem på hallbordet och gick ut ur lägenheten. Jag hörde hur han skrattade därinne och hur han ropade att jag snart skulle komma tillbaka när jag insåg att jag inte hade någonstans att ta vägen och att jag ju var helt utan pengar.

Men jag var inte helt utan pengar. Tanten i grannlägenheten hade tagit av sina pengar och gömt dem på ett ställe i en park i närheten. Dit gick jag och hämtade pengar så att jag kunde ta bussen till staden där väninnan bodde. Tantens väninna var verkligen omtänksam och hjälpte mig på alla sätt. Jag bodde i hennes lägenhet över en månad utan att betala en krona för varken mat eller uppehälle.

Hon hjälpte mig också förstå att jag hade ett värde och hur Jonny lurat mig från dag ett, trots att jag då tyckte att han var så snäll. Hon hjälpte mig att fixa den lägenhet som jag nu bor i och hon hjälpte mig att söka det här jobbet.

Problemet nu är du Johan. Du är lika snäll som Jonny var då och att gå in i en lägenhet med flera män var inte enkelt. Alla minnen kom tillbaka. Jag var livrädd att ni skulle göra som Jonny.

-Det skulle vi aldrig göra, protesterade Skorpan.

-Nej, men det trodde jag ju egentligen inte om Jonny heller. Han var också snäll. Det känns som att jag levt en enda stor lögn de senaste åren. Jag orkar inte det längre. Tänk om han hade rätt. Tänk om jag är så hemsk att alla bara skrattar åt mig. Tänk om jag bara duger som hora.

-Men det gör du ju inte Sofie. Nu var det Camilla som inte kunde hålla tyst längre. Du är ju en helt underbar människa som någon ful filur utnyttjat. Det kommer jag aldrig tillåta att någon gör igen. Aldrig!!!

-Jag skäms över att vara kille när du berättar det här, sa Svampen. Det är sådant man ibland läser om i tidningar, men jag skulle aldrig sjunka så lågt att jag utnyttjar en tjej på det viset och det är jag ganska säker på att jag inte är ensam om här inne.

Alla höll med, men nerför Sofies kinder rann tårarna. Hon snyftade och torkade bort några tårar innan hon fortsatte:

-Jag tror inte att det bara är killar som utnyttjar. Det kan tjejer också göra och då är det förmodligen ännu värre. För det är ju inte speciellt manligt att bli utnyttjad av en tjej. Ingen kommer att tro dig.

-Det kan hända, sa Sillen, men nu är det ju du som blivit utnyttjad och jag mår faktiskt lite illa av att höra på allt det här. Hur hemsk kan en människa vara?

Johan sa inte något. Han orkade inte höra längre. Det kändes som att hela hans liv plötsligt gått i kras. Här hade han kommit för att bjuda på tårta och fira att Sillen och Skorpan blivit frälsta. Just nu kändes det som det dummaste han kunde göra. Han tyckte ju att Sofie var den mest fantastiska kvinna som fanns. Hur någon kunde göra så mot henne som hon just berättat? Det var helt obegripligt. Långsamt reste han sig och lämnade rummet. Han gick ut på lagret, långt in bland alla hyllor satte han sig på en pall och nu kunde inte heller han hålla tillbaka tårarna.

Dagen efter att Sofie varit hemma hos Johan för första gången tillsammans med Skorpan och Sillen var Camilla extra tidigt på jobbet. Hon var så spänd på att höra hur det gått. Hon hade ju sett hur nervös Sofie varit innan hon cyklade dit. Och efter telefonsamtalet med Johan hade hon ju bara fått ett antal ”tumme upp” meddelanden från Sofie. Några ”Ja” och ett meddelande där hon tackade för hjälpen och sa att hon var hemma kom det också.

Hon gick ut på lagret för att se om hon kunde hitta Sillen och Skorpan. De var väldigt enkla att hitta. De sjöng och var så fulla av energi att det nästan smittade av sig. Biffen hade redan blivit smittad, för han sjöng också med i den ena gamla slagdängan efter den andra.

Hon gick fram till Skorpan som just höll på att packa ner en massa block i en stor kartong.

-Hej, du verkar munter idag.

-Ja, jag har så mycket energi att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Om du ber mig hoppa upp och plocka ner månen, så tror jag nästan att jag skulle fixa det.

-Nej, tack, det behövs inte. Jag tror månen ska vara där den är, det blir nog bäst. Hur gick det igår?

-Jodå, det gick så bra så. Nu är både Sillen och jag frälsta.

-Kul för er, men hur gick det för Sofie?

-Vadå gick? Hon blev ju skjutsad hem av Sillen. Du Sillen, hojtade Skorpan. Du körde väl hem Sofie.

-Ja, det är klart. Är något fel?

-Nejdå, inte alls. Jag ville bara höra hur ni hade det igår.

-Jaja, vi hade det bra. Du borde hänga med någon gång. Johan är så bra på matlagning.

-Ja, och du är så värdelös på att vika servetter, skojade Sillen.

Sillen tog fram sin telefon och visade Camilla en bild med de hopskrynklade servetter som Skorpan gjort. Camilla kunde inte låta bli att skratta med de båda killarna som helt klart hade förändrats över en natt. Sist hon såg dem verkade de mest vilja ha ihjäl varandra av någon anledning som hon inte kunde förstå.

Camilla gick ut i butiken och strax kom Sofie också.

-Hej, Sofie! Hur gick det igår? Jag fick ju inte mycket mer än ett gäng tumme upp meddelanden.

-Jo, tack det gick bra.

-Ja, och?

-Vad vill du att jag ska säga? Att jag gjorde bort mig totalt och att jag är världens mesigaste tjej som inte ens vågar gå hem till de tre kanske snällaste killarna på jorden.

-Nej, så är det inte Sofie. Nu är du dum mot dig själv. Vi gillar ju dig allihop och du är verkligen inte mesig. Jag tycker det du gjorde var bra. Vi tjejer är ju lätta offer.

-Mmm… jag vill helst inte prata om det.

Camilla sa inte mer, för hon såg på Sofie att hon var ledsen. Inte någon gång under hela dagen var varken Sillen, Skorpan eller Sofie sig själv och Camilla oroade sig för dem alla tre även om Sillen och Skorpan just för dagen var som små energiknippen.

Halv fyra på eftermiddagen kom plötsligt Johan, helt oväntat in i butiken. Han var också glad och viftade med en stor kartong från konditoriet som låg bara en bit bort.

-Hej tjejer, jag kommer med tårta, kvittrade Johan.

-Nämen, vilken överraskning, svarade Camilla glatt.

Sofie svarade bara med ett kort hej och tittade sedan ner i bordet, vilket gjorde att Johan snabbt kom ner på jorden och blev alvarlig. Hade han gjort något fel, sagt något eller vad var problemet. Han förstod inte. Camilla fick en klump i magen när hon såg hur Sofie reagerade, men hon försökte hålla humöret uppe för Johans skull.

-Går du ut och hämtar killarna Johan, så ska jag duka fram. Vi får väl sitta i konferensrummet idag.

I vanliga fall åt lager killarna sin lunch antingen i sitt lilla utrymme på lagret eller så gick de ut och åt. Men när Johan nu kom med tårta så tyckte Camilla att det passade bättre att sitta i det lite trevligare rummet bakom Sofies kassa.

När Johan kom ut på lagret blev de alla glada av att se honom. De flesta hade ju inte träffat honom på flera veckor. Och när han sa att han skulle bjuda på tårta blev det extra fart på dem alla. Snart satt de alla i konferensrummet och försåg sig med tårta. Alla utom Sofie som var upptagen med kund. Men innan alla hade hunnit få tårta gick Johan ut till kunden och Sofie i butiken.

-Jag kan ta över här, Sofie, så kan du gå och fika med de andra.

-Nej, det är okej. Jag kommer sen.

Motvilligt gick Johan tillbaka till de andra, men flera gånger vände han sig om för att se på Sofie. Kunden sänkte sin röst och viskade till Sofie:

-Det var en trevlig kille. En riktig gentleman.

-Mmmm, sa Sofie och tänkte tillbaka på den gång då hon varit med Jonny i en klädbutik för flera år sedan och han köpte kläder åt henne. Då hade den kassörskan sagt ungefär samma sak, men det hade slutat i en katastrof för Sofie. Just nu mådde hon så dåligt att hon bara ville kräkas. Minnena från tiden innan hon flyttade till den här staden hade kommit över henne på ett sätt som hon inte hade räknat med. Med stor ansträngning lyckades hon hjälpa kunden färdigt med ett påklistrat leende. Inombords var hela hon kaos. Bakom sig hörde hon hur de andra skrattade och hade roligt, men hon orkade inte längre spela det spel som hon gjort i över tre år. Allt från tiden med Jonny hade blivit levande igen och det gjorde så ont. Hon kände sig totalt värdelös. Tårar började rinna nerför kinderna och skratten hon hade bakom sig försvann i en dimma av förtvivlan. Hon visste på ett sätt att de skrattande rösterna bakom henne ville väl, men just nu gick det inte att ta in. Vad skulle hon göra. Det gick inte att tänka. Hon låtsades fixa med några papper som låg på bordet framför i hopp om att vinna tid så att hon kunde komma på ett sätt att fly och det snabbt.

Men flyktplanerna gick också i kras när Camilla kom ut och undrade om hon inte skulle ha lite tårta.

-Ehh, snörvlade Sofie

-Men lilla älskade vän, sa Camilla när hon fick se sin vän med tårar i hela ansiktet. Hon grep tag i Sofie och höll om henne länge, utan att någon av dem sa något. De stod så länge att de andra reagerade och Skorpan hojtade:

-Vad håller ni två på med? Kom in här nu och ät lite av Johans tårta.

Camilla släppte Sofie och hjälpte henne att torka bort några av tårarna.

-Finns det något jag kan göra? Jag vill så gärna hjälpa dig, men jag vet inte vad som är fel. Du har inte varit dig själv på hela dagen. Vad har hänt? Var det inte bra hos Johan igår? Var de elaka?

Nu anade Johan att något var fel och också han gick ut till kassan där Camilla och Sofie stod. Sofie varken hörde eller såg honom, utan satte sig ner på huk och gömde händerna i ansiktet. Camilla vände sig mot Johan och sa med arg och upprörd röst:

-Vad har du gjort? Kunde ni inte låta henne vara? Du borde skämmas. Försvinn härifrån!

-Men jag har inte gjort något. Inte vad jag vet i alla fall.

Han vände sig till Sofie som fortfarande satt på golvet. Han la handen på hennes axel och undrade vad som var fel.

-Låt henne vara, fräste Camilla.

-Men jag har inte gjort något. Jag lovar. Sillen! Skorpan! Visst har jag inte gjort något.

Alla i det lilla konferensrummet hade nu tystnat och visste inte riktigt vad de skulle tro.

-Sillen, Skorpan, säg något, hojtade Johan igen.

Då harklade Sofie sig och reste sig långsamt upp. Camilla tog ett tag under armen och hjälpte henne upp.

-Nej, Johan, du har inte gjort något, det är mig det är fel på, sa Sofie medan alla andra höll andan.

-Det är inte något fel på dig Sofie, sa Camilla strängt. Men vi ser ju alla att något är fel. Och jag tror faktiskt att alla här vill hjälpa dig, men vi kan inte för vi vet inte vad som är fel.

-Jag ska berätta. Jag tror jag måste, för jag orkar inte längre.

-Ååå lilla vän. Här, sätt dig här. Sillen, ös upp en bit tårta åt henne.

Camilla var van att dirigera de andra och även om de trilskades ibland så gjorde de i slutändan alltid som hon sa. Men nu var det inte läge att trilskas, så Sillen skar upp en bit tårta så fort han kunde och skickade den till platsen där Sofie satt sig vid bordet.

Sofie vågade inte titta på de andra, men det behövdes inte. Hon visste att allas ögon var riktade mot henne. Svampen och Biffen som suttit närmast dörren hade snabbt hoppat in och gjort plats så att Camilla kunde sitta bredvid Sofie som nu tog sats för att berätta den hemlighet som hon så länge burit på.

Att gå hem till Johan kändes både bra och dåligt för Sofie. Hade det varit bara Johan där hade det förmodligen känts lite bättre, men nu var ju både Sillen och Skorpan också där. Innan hon börjat jobba tillsammans med de här killarna hade hon mer eller mindre flytt från sin gamla kille och hans kompis. Men det var nu över tre år sedan och hon försökte intala sig själv att hon behövde gå vidare. Dessutom trodde ju Johan på Gud och då kunde han väl inte göra något dumt, eller? Dessutom verkade han så uppriktig och ärlig där han satt på golvet med tårar i ansiktet i tacksamhet över både jobb och vänner.

Skorpan hade förklarat vägen för henne innan de gått. Det tog inte många minuter att ta sig dit med cykeln. Fjärde våningen hade Skorpan sagt. Sofie ställde sin cykel utanför och gick in innanför dörren. Hon läste på namnskyltarna vilka som bodde i huset och såg att det stod Johan på fjärde våningen. När hon visste att hon var rätt klev hon in i hissen och åkte upp till fjärde våningen.

Utanför lägenheten stannade hon. Skulle hon verkligen gå in. Hon började ångra att hon sagt ja. Tänk om de skulle utnyttja henne. Hon bestämde sig för att gå igen. Jag kan skicka ett sms och säga att jag fått ont i huvudet, tänkte hon samtidigt som hon vände sig om. Men just då öppnades dörren och en förvånad Skorpan stod där med en soppåse i handen.

-Hej, jaså du har kommit. Vi har inte hört att du knackat.

-Ehe….

-Johan, Sofie är här, hojtade Skorpan in i lägenheten. Vänd mot Sofie lyfte han soppåsen och sa:

-Jag ska bara slänga den här, kom in.

-Ehh…

-Hej, Sofie, sa både Sillen och Johan i kör med leenden i hela ansiktet när de kom ut i hallen och fick se henne.

-Hej, eh..

-Kom in, känn dig som hemma.

Sofie tvekade. Hur skulle hon nu kunna komma ur det här. Hur kunde hon vara så dum att hon sa ja. Hon kände paniken komma och det blev inte bättre när Skorpan som slängt soppåsen la armen om hennes axlar och drog med henne in i lägenheten med ett stort leende på läpparna.

-Vi är inte klara än, erkände Skorpan. Vi har blivit frälsta jag och Sillen och det tog sådan tid att vi nästan precis börjat fixa med maten.

-Ja, det tog verkligen tid att få er frälsta, skrattade Johan.

-Jag vet inte, erkände Sofie. Alltså ensam tjej med tre killar i en lägenhet. Det känns inte jättebra. Jag skulle nog inte kommit hit.

-Vad säger du, sa Skorpan, klart att du ska komma in. Vi är inte farliga, det vet du.

-Nej, men…

-Ta det lugnt Skorpan. Ge henne lite utrymme. Ni är väl inte klara med dukningen. Gå in och sätt lite fart så vi kan få mat i oss någon gång.

-Jamen det är ju du som lagar maten.

-Seså, ge er iväg. Sillen, ta Skorpan med dig in.

Sillen drog med sig Skorpan in i köket medan Johan åter vände sig till Sofie.

-Jag lovar, Sofie, ingen av oss ska röra dig. Men jag förstår att det kan kännas dumt. Du nämnde innan idag att du hade varit med om något innan du kom hit. Jag hängde inte riktigt med på vad du sa, men jag kan förstå att det kan kännas fel.

Johan funderade en kort stund innan han fortsatte.

-Kan vi göra såhär, att du ringer Camilla…. Vet hon att du är här?

-Ja, det är klart. Jag var så nervös att jag höll på att kissa på mig och det såg hon såklart.

-Okej, har du hennes nummer?

-Ja… Sofie tvekade, men plockade fram sin telefon och letade upp Camillas telefonnummer samtidigt som Johan plockade fram sin. Sedan ringde han till Camilla:

-Hej, Camilla. Kan du hjälpa mig med en sak.

-Hej Johan, har Sofie kommit?

-Ja, det har hon och det är det jag undrar om du kan hjälpa mig med. Jag vet inte vad Sofie har varit med om tidigare och jag tänker inte pressa henne att berätta. Men hon vågar inte gå in i min lägenhet som ensam tjej bland med tre killar.

-Inte ens bland er…. vad har hon varit med om?

-Som sagt, det vet jag inte och jag tänker inte fråga just nu. Men kan du hjälpa oss?

-Visst, vad ska jag göra? Ska jag också komma? Jag vet inte vad min man säger om det. Han har fixat mat här till mig och barnen.

-Nejdå, ät du mat med din familj. Men vi kanske kan göra så att du och Sofie håller kontakt hela tiden. Låt säg att Sofie hör av sig en gång varje kvart och hör du inget så ringer du.

-Visst, det låter okej i mina öron. Men vad säger Sofie om det då?

-Vet inte, vad säger du Sofie?

-Okej, det låter okej.

-Okej, då kör vi på det.

-När du gör såhär, så känns det överdrivet, tyckte Sofie.

-Nej, inte alls. Eller vad tycker du Camilla?

Camilla höll med, men Sofie tyckte mest att det kändes pinsamt och ångrade ännu mer att hon tagit sig hit. Telefonsamtalet avslutades och Johan tog Sofies jacka och hängde den på en av krokarna innanför dörren. Sedan visade han in Sofie i vardagsrummet.

-Tja, såhär bor jag. Vill du sitta här i soffan medan jag fixar maten eller vill du med ut i köket?

Sofie tyckte fortfarande att det kändes dumt och visste inte vilket som skulle göra situationen bäst. Hon tvekade, men fick oväntad hjälp av Skorpan som nu var sitt vanliga glada jag igen.

-Sofie, är du bra på det här med servetter. Johan tyckte absolut att vi skulle ha det nu när du kom, men jag får inte till det. Se här…

Skorpan höll upp ett par servetter som han lyckats skrynkla ihop så att de mest liknade bollar. Sofie kunde inte låta bli att skratta:

-Har du redan använt dem?

-Nej, men du ser, min talang för att vika servetter är inte vad den borde vara.

-Nej, det ser jag. Hur tänkte du när du gjorde det där?

-Jag kollade på Youtube och det såg väldigt bra ut när de gjorde det, men jag måste ha missat något.

-Ja, det kan man lugnt säga. Men vi kanske kan ha servetter som är ihop knycklade… Det är ju originellt i alla fall.

Sofie kände sig lugnare igen. Men hon kände sig fortfarande dum. Så barnslig…

Det visade sig att Johan var en mästare på matlagning. Exakt vad det var han serverade visste hon inte, men gott var det. När de ätit klart ville Skorpan och Sillen åka hem till sig.

-Ni kan väl skjutsa hem Sofie också, så hon slipper cykla i mörker helt ensam.

-Visst, du kan åka med mig, sa Sillen. Vi ska ju ändå på ungefär samma håll.

Sofie tackade för maten och följde med Sillen. Men hon höll fortfarande kontakt med Camilla. Det tänkte hon inte sluta med förrän hon var hemma i lägenheten ensam med låst dörr. Hon funderade på vad hon gett Johan för intryck och ångrade fortfarande att hon tagit sig dit. Men han hade ju verkligen varit snäll. Fast det hade ju killen för tre år sedan också varit i början. Hon borde kanske förklara sitt beteende….

-Vad händer nu då? undrade Sillen vänd mot Johan. Johan hade precis hjälpt honom och Skorpan att be en frälsningsbön.

-Det finns inga måsten som Jesus efterföljare, förklarade Johan. Inte mer än att du ska älska Gud av hela ditt hjärta och med hela ditt förstånd.

-Okej, men det kanske blir svårt. Det är svårt att älska någon som man inte kan se.

-Det är inte svårt och det kommer du att märka.

-Mer då? Måste vi gå i kyrkan och be och hålla på?

-Som sagt, det finns inga måsten. Inte mer än att älska Gud som jag sa och att älska din nästa som dig själv. Det är de två regler som finns.

När Johan sa regler gjorde han citattecken i luften med fingrarna.

-Så vi behöver inte gå i kyrkan.

-Nej, ni måste inte, men ni kommer att vilja om ni verkligen tror på Gud och vill följa honom.

-Måste vi läsa Bibeln?

-Som sagt, det finns inga måsten, men om ni verkligen vill vara del av familjen, då måste ni lyssna på vad Gud säger. Han är er himmelske pappa och han vill hjälpa er. Men han kan inte hjälpa er om ni inte är villiga att lyssna på vad han säger.

-Men hur ska vi kunna höra honom?

-Ni har era Biblar. Det är Guds ord till er.

-Men jag har sett att det står en massa konstiga och obegripliga saker i den, särskilt i den del du kallar gamla testamentet. Och du har ju själv berättat om krig och andra hemskheter. Säger Gud till oss att kriga?

-Nej, naturligtvis inte. Vi kan läsa hela Bibeln tillsammans ni två och jag och ni kan följa med mig till kyrkan. Det är inte lätt att läsa Bibeln helt själv när man inte är insatt och det är just därför man bör gå till kyrkan och jag vill mer än gärna hjälpa er, både in i kyrkan och att läsa Bibeln.

-Okej, så vad ska vi göra nu då?

-Ni ska fortsätta läsa Bibeln så som ni börjat. Ni har ju läst hela ordspråksboken en gång. Det är bra. Och ni har läst lite i psaltaren. Det är också bra, fortsätt med det. Men samtidigt som ni läser vidare i psaltaren kanske ni ska ta ett steg vidare och läsa lite i nya testamentet. Parallellt med psaltaren kan ni läsa till exempel Matteus bok. Men läs långsamt och inte för mycket på en gång. Det är bättre att bara läsa ett stycke och att ta till sig det man läst. Sedan kan vi prata om det tillsammans, det som ni läst.

-Okej, det verkar ju inte så svårt.

-Det är det inte och när ni väl har kommit in i det så vill ni inte sluta. Det är i alla fall vad jag hoppas.

-Men det där med att be då? Det kan vi inte.

-Jodå, det kan ni. Jag har ju själv sett och hört er. Att be är inte något som ska vara svårt och krångligt. Tvärt om faktiskt. Det är ju ditt samtal med din pappa. Låtsas att det är din vanliga pappa du ringer till. Berätta vad du gjort och vad du oroar dig för. Säg förlåt för de saker du gjort fel och tacka för det som han har hjälpt dig med. Precis som du skulle tacka din pappa om han hjälpte dig med något eller som du skulle be din vanliga pappa om ursäkt för något du råkat göra honom.

-Okej, det ska vi nog klara av.

-Ja, krångla bara inte till det. Det tjänar du inget på, tvärt om. Är det enkelt blir det gjort och då blir din himmelske pappa glad. Precis som din vanliga pappa blir glad om du ringer honom. Efter ett tag lär du känna Gud bättre och er relation blir bättre. Det blir en positiv spiral som kan få enorma konsekvenser om du bara satsar några minuter varje dag på att läsa Bibeln och på att prata med honom.

-Okej, jag ska faktiskt göra det och ge det en chans. Jag ser ju vilka effekter det har på dig. Du verkar ju alltid tillfreds, även om hela havet stormar.

-Ja, jag har lärt mig att lita helt på honom. Jag vet att han tar hand om mig och det är vad jag önskar att ni också ska göra, lite på honom. Men nu måste vi nog släppa det här för stunden. Ni har blivit frälsta och det finns inget som är mer fantastiskt än det, men Sofie kommer väldigt snart och jag måste fixa mat till oss alla. Ni kanske kan duka och göra lite fint under tiden som jag fixar maten. Måste bara slänga iväg ett sms till min mamma också. Lovade egentligen ringa henne när jag kom tillbaka, men det får bli en annan dag.

-Din mamma. Men du skulle ju inte prata med henne. Hon gjorde ju så att du hamnade på sjukan igen.

-Ja, det gjorde hon, men hon är min mamma och som jag sa, jag älskar min nästa som mig själv, trots att hon ibland bär sig dumt åt. Hon kan inte hjälpa det.

Snart var de tre vännerna i full gång att förbereda kvällsmaten. Sillen och Skorpan dukade lite extra fint, nu när de visste att de skulle få besök av Sofie också.