Säsong 2

Johan satt i soffan hemma hos Sillen. Sillen satt på ena sidan om honom och Sillens fru, Karin, satt på andra sidan. Sillen hade bara tänkt visa Karin det område som chefen köpt. Han tänkte att det kunde vara en bra idé att hjälpa chefen lite genom att hyra något i området. Han och Karin skulle ju tillbringa resten av sina liv tillsammans och de ville gärna ha något nytt gemensamt.

Att de nästan skulle köra över stackars Johan hade de förstås inte väntat sig. Någon rundtur blev det inte, Istället satt de nu i soffan med en Johan som gett upp livet totalt mellan sig. När Sofie sagt att det förmodligen varit ett förhastat beslut, att de två skulle gifta sig, så hade hela världen rasat samman för Johan. Sedan hon började på jobbet för ett antal år sedan hade Johan bara haft henne för ögonen. Han hade studerat henne i smyg varje dag sedan den dag då hon började. Han hade sett henne hjälpa oändligt många kunder och mot varje kund log hon även om han förstod att en del av dem inte alls förtjänade något leende. Han hade sett hur framförallt Skorpan hängt efter henne och försökt bjuda ut henne gång på gång, men misslyckats.

Under flera år pratade han inte personligen med henne, men han hörde allt som de andra berättade. Han sög i sig som en svamp allt de andra sa om henne och allt de sa att hon sagt.

När hon sagt Ja, då han friade trodde han knappt sina öron. Han var så lycklig att han dansade i det lilla konferensrummet där han friat. Men nu var den lyckan väldigt avlägsen. Den senaste tiden hade Johan först valt att hålla lite avstånd så att hon fick hämta sig från chocken med den där Jonny som försökte kidnappa henne. Sen hade chefens köp av bostadsområdet gjort att han var så upptagen av jobb att han inte haft möjlighet att vara med henne trots att han velat.

Ända tills ikväll….

Den här kvällen hade han sagt till chefen att han ville och behövde vara lite ledig så att han äntligen skulle få möjlighet att vara med Sofie. Han hade lagat en god middag åt henne. Men när de sedan satte sig i soffan i Sofies lägenhet havererade hela det luftslott han byggt. Det tog inte många sekunder för Sofie att säga: ”Du är ju snäll, men jag vet inte. Det kanske var förhastat”. Orden ekade i Johans huvud och de fick honom att stänga av allt. Det gick inte att tänka längre. Det gick knappast att andas. Han var villig att ge upp livet helt. Den enda plan han haft sedan han lämnade Sofies lägenhet, var att hoppa från högsta huset, men inte ens det klarade han av. Istället satt han nu här hemma hos Sillen med tårar som inte ville ta slut och fortfarande helt avskärmad. Det Sillen och Karin sa och gjorde var som i en dimma. Det var bara Sofies ord som ekade i huvudet: ”du är snäll, men….”.

Efter en stund la han sig ner i soffan och somnade helt utmattad av sorg. När han vaknade några timmar senare visste han först inte var han var. Han hade varit hemma hos Sillen förut, men det var länge sedan. Och det såg inte ut som sist. Sillen hade en annan bokhylla och soffan kände han inte heller igen. Men när han såg Sillen sitta och sova i en av fåtöljerna förstod han ändå att det var hemma hos Sillen han var.

Den korta sömnen hade gjort att han nu kunde tänka lite klarare även om han fortfarande var helt förkrossad. Tårarna började rinna medan han letade sig ut i köket för att hämta något att dricka. Han öppnade köksskåpen och tog ett glas som han fyllde med vatten. När han druckit upp fick han syn på lådorna och drog ut den översta av dem. Där förvarade Sillen sina vassa knivar. Han tittade på dem en lång stund, men stängde sedan lådan igen och gick tillbaka till soffan i rummet intill. Att avsluta sitt liv med en kniv var inte Johans grej. Att hoppa från taket verkade lättare.

Han såg sig omkring i rummet. Sillen och Karin hade låtit bokhyllans lampor lysa. Nästan genast fick Johan syn på en Bibel i den ena hyllan. Han reste sig från soffan igen och hämtade den. Tänk att Sillen blivit så pass frälst att han valt att gifta sig med en kvinna som också älskade Jesus. Det var i alla fall positivt. Johan började bläddra i Bibeln och undrade om Gud hade något att säga om den situation han hamnat i. Det var ju Gud som sagt att det skulle bli Johan och Sofie, men nu blev det tydligen inte så. Gud hade fel.

När Johan bläddrat i Bibeln en stund hamnade han i Johannes bok. Genast kom han att tänka på en av Bibelns mest välkända verser: Jag är vägen, sanningen och livet. Hur kunde Jesus påstå att han är sanningen och sedan hitta på det där med Sofie? Det var inte bara Sofie han förlorat, det var även tron på Jesus som försvann i en hast. Johan som inte druckit alkohol på flera år, sökte igenom rummet för att se om Sillen hade sprit stående någonstans. Det hade han inte. Istället fick han syn på Karin som plötsligt stod i dörröppningen. När hon såg att Johan satt i soffan med en Bibel i knät gick hon fram och satte sig bredvid honom.

-Hjälpte den, sa hon.

-Nej, inte direkt. Hur kan Jesus säga att han är sanningen? Gud sa till mig att det skulle bli jag och Sofie, men det är helt klart att det är fel. Det var inte sanning han gav mig. Han gav mig falska förhoppningar och han har låtit mig tro det i flera år. Han var så övertygande att han till och med fick Sofie att säga ja när jag friade. Gjorde han det bara för att vara elak? För att jag ska straffas för de synder jag gjort tidigare.

-Om du verkligen tror på Gud, så vet du mycket väl att det där inte är sant. Gud skulle aldrig göra så. Gud är god och han är rättvis. Om du har tagit emot Jesus som din frälsare, så har han suddat ut alla dina synder, det vet du.

-Men varför gör han så här? Jag kan inte längre tro på det han säger. Var det så han ville ha det?

-Nej. Naturligtvis inte. Han älskar dig. Han vill att du ska lita på honom.

-Men det kan jag ju inte nu längre.

-Det måste du. Problemet är att du inte ser saken ur hans perspektiv. Han vet vad han gör och han har garanterat en plan. Men att förstå hans vägar är inte alltid helt enkelt. Jag vet, jag har själv gått på krokiga stigar. Men nu sitter jag här i soffan hemma hos Sillen med en av hans absolut bästa kompisar. Han pratar massor om dig. Vi båda två har dig att tacka för att vi hittade varandra. Hade du inte vittnat för Sillen hade han inte kommit till min församling och då hade vi inte träffats. Nu är vi ju gifta och vi väntar barn tillsammans. Det är tack vare dig. Och Sillen var så glad när er chef gett er båda ett större förtroende. Sillen var så glad att det var just dig han valt. Det betyder något det här Johan. Det är bara svårt för dig att se det just nu.

-Men Sofie då? Vad ska jag göra med henne?

-Det vet inte jag. Jag känner ju inte varken dig eller henne. Inte mer än det som Sillen berättat om er. Sa hon verkligen att det var slut?

-Nja, jag undrade om hon fortfarande ville gifta sig och då svarade hon att hon inte visste. Hon sa att det kanske var lite förhastat.

-Men det är ju inte samma sak som att det är slut. Eller? Det betyder att hon behöver mer tid. Tid som du kan använda för att bevisa för henne hur mycket hon betyder för dig. Ber du för henne?

-Ja, det är klart. Varje dag. Men jag vet inte om jag kan det längre. Jag känner mig vilse. Jag tror inte att Gud är med mig längre. Den här veckan har varit så jobbig. Jag orkar inte vara den som chefen vill att jag ska vara. Det är för jobbigt och för svårt. Jag är en mes och jag vill vara på lagret där jag kan gömma mig bland hyllorna och kika på Sofie varje dag hur ofta jag vill.

-Men att kika på Sofie… är det verkligen det du vill?

-Nej, jag vill vara med henne. Jag vill se henne, röra vid henne och jag vill vara en del av hennes liv. Jag vill känna varje känsla hon har och varje tanke hon tänker vill jag tänka. På en vecka har jag förlorat allt. Jag har förlorat det jobb jag älskade, min fantastiska tjej och min tro på Jesus.

-Det där sista hoppas jag att du inte gjort. Du måste fortsätta att tro på Jesus. Han är ditt ända hopp. Utan honom kan allt annat kvitta.

-Ja, det är ju det jag säger. Allt kan kvitta, jag behöver inte leva längre.

-Jo, det behöver du. Det finns fler som du behöver påverka precis som du har påverkat Sillen. Och du kan inte ta bort Jesus ur ditt hjärta så med en gång. Inte om han haft ordentligt fäste.

-Vad ska jag göra då?

-Vi kanske skulle ta och sätta igång lite lovsångsmusik. Det brukar pigga upp mig.

-Nej, då väcker vi Sillen.

-Det gör inget. Han vill inget hellre än att du blir ditt vanliga jag igen. Han var nästan lika olycklig som du igår när han hittat dig på vägen. Det gör ont att se någon man bryr sig om må så dåligt som du gör. Han skulle göra vad som helst för dig och om du vill att vi spelar och sjunger med i lovsång, så blir han bara glad.

Johan svarade inte, så Karin reste sig från soffan och gav Sillen en vänlig knuff.

-Vi ska lyssna på lovsång. Du är väl med, sa hon till sin man.

-Visst, sa Sillen och tittade på klockan. Halv tre på natten, kan man lyssna på lovsång då?

-Klart man kan, sa Karin som startat högtalaren och nu bläddrade i sin telefon efter någon passande musik.

Snart dansade Sillen och Karin runt i vardagsrummet samtidigt som de sjöng med till låtarna som spelades. Johan satt kvar i soffan och tittade på dem. Han var glad att de hittat varandra, men samtidigt gjorde det ont att se dem glada tillsammans. Det skulle ju vara han och Sofie som dansade.

Johan stod ensam kvar utanför ett av de stora grå husen i området där gatorna hade namn efter olika grundämne. Sofie hade cyklat hem, ledsen och besviken. Det gjorde ont i Johan att se henne så. Och han hade ingen aning om hur han skulle rätta till problemet. Men den ena cyklisten avlöstes av en annan. Det var Emelie, den tolvåriga tjej han träffat kvällen innan.

-Hej Johan. Jag har letat efter dig. Vi skulle väl kolla runt lite tillsammans och vi skulle ju prata om den där lekplatsen.

-Ja, jag vet. Men jag har haft fullt upp med annat. Och nu verkar min tjej vara sur på mig.

-Ajdå, det var inte bra. Vad har du gjort?

-Inget och det är precis det som är felet. Jag har inte sett henne. Jag har behandlat henne som luft.

-Då måste du göra något för henne som hon värdesätter.

-Vaddå?

-Inte vet jag, det är ju din tjej.

-Ja, men jag vet inte vad hon gillar. Jag vet att hon inte skulle uppskatta smycke.

-Hur vet du det?

-Därför att hon sagt det.

-Jaså. Och då vet du att hon inte vill ha något.

-Nja, alltså hennes förra kille, den där hemska som kidnappade henne, köpte en massa smycken till henne och om jag gör det påminner jag henne bra om honom.

-Det tror jag inte. Jag tror faktiskt att hon gillar smycken. Varför köpte han det till henne annars?

-Du har rätt. Men jag behöver fixa ett smycke som inte han skulle gett henne. Förresten har väl alla stängt nu. Det går inte att köpa ett smycke vid den här tiden.

-Är det bråttom då?

-Nja, kanske inte med smycket. Men något vill jag göra nu.

-Då får du använda din fantasi.

-Det har jag ingen.

-Det tror jag. Det har alla säger min svenska lärare.

-Tror du blommor funkar?

-Kanske, men det är inte speciellt unikt. Ganska tråkigt på ett sätt. Fantasilöst.

-Ja, du har rätt.

-Var bor hon?

-I en lägenhet där gatorna heter något med veckodagar och årstider och så.

-Jaså, där bor det inte många. Det bor väl inte mer än två eller tre i hela det området?

-Jag vet inte. Jag har inte så noga koll.

-Du skulle kunna göra något utanför hennes hus. Typ blåsa upp tusen röda ballonger och fylla hela gräsmattan med röda rosor.

-Oj, det låter jobbigt och dyrt

-Vill du ha din tjej eller?

-Ja, det är klart.

-Då måste du anstränga dig lite.

-Ja, du har rätt. Jag måste åka och handla ballonger. Vi får prata mer en annan dag.

Johan lämnade Emelie, men hon körde raka vägen hem till Sofies lägenhet. Det var inte svårt för Emelie som kände området bättre än sin egen ficka, att lista ut vilket som var Sofies lägenhet. Hon ville gärna se hur Johan skulle lösa det här. Skulle han få tag på tillräckligt många ballonger för att de skulle ha effekt? Emelie gömde sig bland husen en bit bort men ändå tillräckligt nära för att ha full koll på Johan.

När Johan kom hade han dock inga ballonger med sig. Istället började han veckla upp ett tält på den lilla gräsplätten som var precis utanför Sofies lägenhet. När han kämpat med tältet en stund öppnade Sofie dörren.

-Vad gör du, undrade Sofie.

-Jag försöker vara så nära dig som jag kan, trots att du inte längre vill veta av mig. Jag har ont i magen av att inte ha fått vara nära dig och om jag inte får vara inne hos dig så måste jag vara här annars kommer jag att spricka. Jag kan inte leva utan dig.

-Men du är knasig, skrattade Sofie.

-Nej, jag har bara varit helt borta ett tag och därför har jag som sagt ont i magen nu. Jag hade det redan igår, men chefen har hindrat mig från att vara nära dig. Men nu är han inte här så nu gör jag så gott jag kan för att föröka läka den skada som skett.

-Om du lagar en god middag kan du väl få komma in då.

-Jag ska laga den bästa måltid du någonsin ätit. Tyvärr fick jag inte med mig så mycket mat. Ont i magen har gjort att jag tappat aptiten, så jag tänkte att jag inte behövde ha någon mat med mig.

-Du får väl använda det jag har.

-Det kan jag, men då kanske jag måste ta tillbaka det där om den godaste måltid du någonsin ätit. Jag vet ju hur det ser ut i dina köksskåp.

-Du får väl använda din fantasi.

-Hmmm ja, jag borde väl göra det.

Johan övergav tältet han nyss rest och gick in i Sofies lägenhet. Emelie som stått och kikat var glad för Johans skull och cyklade hem till sitt.

Inne i Sofies kök började Johan rota runt i hennes skåp. Och till slut hade han hittat lite att jobba med. Det blev inte den bästa måltid han gjort, men Sofie verkade nöjd. När de ätit klart satte de sig i vardagsrummet.

-Jag vet inte hur jag ska få dig att förstå hur mycket du betyder för mig, sa Johan.

-Nä, det vet inte jag heller.

-Vill du fortfarande gifta dig med mig?

-Jag vet inte. Du är ju snäll, men jag vet inte. Det kanske var förhastat.

Hon kunde lika gärna huggit en vass kniv i magen på honom. Det gjorde så ont att höra henne säga så. De hade ju varit och tittat på hus tillsammans och nu skulle ju Sillen kanske också flytta dit. Johan visste inte vart han skulle ta vägen. Han mådde illa. Det svartnade för ögonen och hela tillvaron rasade. Det han drömt om i flera år och som var så nära att gå i uppfyllelse försvann på bara några få sekunder medan hon sa orden. Han ville bara falla ner på golvet och ligga där som en bortkastad hög att trampa på. Men han kom ingenstans. Han var som fastfrusen. Han kunde inte röra sig och han fick inte fram ett ord. Tiden stod still och livet var förstört för alltid. Det fanns inte längre någon mening kvar. Chefen tvingade honom att göra saker som han inte ville och nu förlorade han sitt livs kärlek. Inte ens Gud tycktes kunna hjälpa honom nu. Det var kört.

Efter en lång stund reste han sig sakta utan att säga mer. Han gick ut ur rummet, ut ur lägenheten, helt tom inombords med huvudet hängande. Han bara gick. Stängde inte ens dörren efter sig. Han gick mitt på vägen. Det kom ju ändå inte några bilar eftersom området var tomt. Och om det ändå skulle dyka upp någon bil så kvittade det. Livet var ändå inte värt att leva längre. Allt var förstört. Kanske om han tog sig upp högst upp på de höga husen skulle han kanske kunna komma upp på taket och hoppa därifrån. Johan fortsatte sin vandring mitt på vägen. Nu hade han ett mål. Det stora röda huset där chefen hade sitt nya kontor. Det var högst.

När han var i utkanten av det röda området kom Emelie cyklande.

-Hej Johan. Jag såg att du fick komma in. Härligt! Lite oväntat det där med tältet, men det funkade visst.

Johan svarade inte och Emelie förväntade sig inget svar heller. Hon var redan långt förbi när hon pratat klart. Johan gick fortfarande mitt i vägen när han fick syn på entrén till det röda huset. När han var mitt i sista korsningen innan den höga byggnaden, kom det plötsligt en bil från vänster. Bilen tvärnitade, men Johan bara vandrade vidare.

-Johan, vad gör du?

Det var Sillen som kört bilen och nu hoppat ut och försökte kommunicera med sin vän. Men Johan hörde inte. Han hade stängt av allt.

-Johan, upprepade Sillen.

Johan svarade fortfarande inte. Då lämnade Sillen sin bil mitt i korsningen och gick ikapp Johan. Tog honom i armen och sa:

-Vad håller du på med? Varför går du mitt i vägen och varför svarar du inte?

Men Johan svarade fortfarande inte. Han hörde inte ens vad Sillen sa.

-Johan, röt Sillen som nu började bli både arg och orolig. Vad gör du?

-Sillen, sa Johan förvånat. Vad gör du här? Vad är det?

-Ja, det kan man undra. Varför går du mitt i vägen och varför svarar du inte när jag pratar med dig.

-Va, jag? Nä, jag är upptagen. Jag ska hoppa från det där huset.

-Va? Ska du hoppa? Varför då? Det går ju inte fattar du väl.

-Nä, men jag ska göra det.

-Nej, nu räcker det Johan. Skärp dig. Du ska inte hoppa någonstans och definitivt inte från det där huset. Är du helt galen.

-Nej, jag är bara död.

-Nej, du är inte död. Jag ser att du lever. Men om du hoppar så är jag rädd att du dör. Kom, du måste följa med mig.

Sillen stuvade in Johan i baksätet. I passageraresätet satt Karin och Sillen presenterade henne, men Johan hörde inte det heller. Sillen övervägde att köra Johan till sjukhuset, men tillsammans med Karin bestämde de att de skulle köra hem till Sillen istället. De fick in Johan i huset och satte honom i soffan. Sillen satte sig bredvid medan Karin gick till köket och fixade lite varmt att dricka.

-Vad har hänt Johan? Du måste berätta.

-Det är slut.

-Vad är slut?

-Jag och Sofie.

-Är du säker på det.

-Ja, hon sa det.

-Ååå Johan. Kompis.

Tårarna började rinna nerför Johans kinder. Det var inte första gången han grät inför Sillen. Inte speciellt manligt, men eftersom det redan var gjort en gång, så fick det bli en gång till. Det gick inte att hålla emot längre. Karin kom in i rummet med den varma drickan, men satte den bara på bordet framför dem.

Visst hade det varit en omvälvande vecka, men att den skulle sluta på det här viset var det ingen av dem som kunnat förutse. Till och med Sillen tappade hoppet när han såg sin vän förlora all tro på livet. Hur skulle det sluta?

Johan och Sillen stod under en gatlykta bland de gula husen i chefens nyinköpta bostadsområde. Sillen hade helt nyligen berättat att han skulle bli pappa. Och Johan som inte ens visste att han hade någon tjej. Sillen var några år äldre än Johan, men det skilde inte mycket. Och Sillen hade pratat om att den biologiska klockan tickade och att det var därför som de inte ville vänta med barn. När Johan hämtat sig något från alla nyheter, sa han:

-Var det därför som du ville att vi skulle gå runt här? För att du skulle hitta en plats att bo på?

-Ja. Egentligen bor jag väldigt bra. Förmodligen är mitt hus många gånger bättre än de bästa här, men jag vill hjälpa chefen lite. Och det skulle ju bli lite närmare till jobbet.

-Vad jobbar Karin med då?

-Hon hjälper till i församlingen. Lite allt i allo.

-Men då kommer hon att få längre till jobbet.

-Ja, om inte du anställer henne.

-Jag? Jag kan inte anställa!

-Inte? Är du inte ansvarig här då?

-Jo, men det är väl chefen som anställer?

-Kanske, men du kan ha önskemål.

-Men vad ska jag ha henne till?

-Inte vet jag. Men hon kan som sagt lite av varje.

-Jag vet inte. Vi borde inte anstränga chefens ekonomi i onödan.

-Nej, men han behöver mer personal. Du och Sofie håller ju på att slita ut er och det efter bara en vecka. Han har inte råd att förlora er. Jag tror faktiskt att Sofie och Karin skulle kunna komma väldigt bra överens. Jag tror dessutom att Sofie behöver en tjejkompis. Inte bara Camilla. Och inte bara dig och oss andra på lagret.

-Ni kanske ska flytta in i huset intill oss då. Eller huset intill. Det är egentligen ett hus. Ett så kallat parhus. En byggnad med två typ lägenheter spegelvänt mot varandra. Vi skulle få kök och vardagsrum vägg i vägg. Vi kan gå och titta på dem.

-Visst, gärna.

Tillsammans lämnade Johan och Sillen det gula området och tog sig in i det område där husen var blå. I det blå området var det i huvudsak 1 1/2 plans hus, några två våningshus och några envånings hus och lägenheter. Det hus som Johan och Sofie valt låg längst bort i det blå området. Johan hade inga nycklar med sig, så de fick nöja sig med att kika in genom fönsterna. Och inte heller det gav speciellt mycket eftersom det var mörkt både ute och inne. De bestämde därför att de skulle göra ett nytt besök till helgen och att Sillen skulle ta Karin med sig då.

Johan tittade på klockan när han sagt hej till Sillen som satt sig i bilen och körde hem till sitt. Den var över tio på kvällen. Lite för sent för att ringa till Sofie. Men han skickade iväg ett sms.

Dagen därpå var det fredag. Precis som de tidigare dagarna i veckan var det full fart direkt från morgonen. Chefen gav inte Johan någon chans alls att prata med Sofie. Till slut sa Johan ifrån:

-Alltså, du. Nu har vi jobbat som galningar. Jag orkar inte mer den här veckan. Kan jag få ta Sofie med mig jag vill ha lite egen tid med henne. Jag behöver det.

-Ja, förlåt Johan. Jag håller med dig. Vi har jobbat på riktig bra. Och jag är faktiskt också helt slut. Vi behöver ladda om våra batterier. Vi har ju båda vars en fastighet att kika på också.

-Ja, har du valt en än?

-Nej, jag har inte hunnit. Jag får väl ta en titt tillsammans med den där kemiläraren. Eller vill du följa med?

-Nej, jag måste få vara med Sofie. Och vi ska träffa Sillen imorgon. Han vill se hur vi ska bo. Dessutom skulle väl det där trädet plockas bort under helgen.

-Ja just det. Då kanske ni ska flytta in?

-Nja, vi får väl se över huset lite mer noga först.

-Ja, det är klart.

Äntligen fick Johan tid att leta upp Sofie. Enligt chefen var hon mest troligt i ett av husen i grund ämne området, så Johan tog sig ditåt. Efter en stund hittade han hennes cykel stående utanför ett av de höga husen i området. Han klev in och knackade på alla dörrar, våning för våning. Han var tvungen att ta sig ända upp till översta våningen innan han hittade henne. Där låg hon på knä och skurade golv tillsammans med en äldre kvinna.

-Hej, Sofie. Så det är här du är. Jag har letat efter dig överallt och som jag har ringt. Har du inte din telefon med dig.

-Hej, nej batteriet tog slut.

-Jaså. Hur går det för er? Kan jag hjälpa till?

-Nej, det är ingen fara, vi klarar oss. Du har väl annat att göra.

Johan hörde på Sofies röst att hon förmodligen var besviken på honom, precis som Sillen sagt. Hennes svar var kort och hon tittade knappt upp. Den gamla damen uppfattade förmodligen också Sofies attityd och reste sig därför upp och gick fram till Johan

-Hej, jag heter Greta. Och du är?

-Hej Greta, jag heter Johan. Min chef har gjort mig ansvarig för hela det här området, mot min vilja. Och det har gjort att jag har haft fullt upp i huvudet. Så fullt att jag knappt inte ens hunnit tänka på min fina Sofie som nu ligger här och skurar golv. Men nu har jag precis sagt till chefen att han måste låta oss pausa. Jag vill ha min Sofie lite för mig själv.

-Ja, du Johan, det var bra. Sofie har verkligen jobbat hårt och hon behöver paus. Vi kan väl göra klart det här en annan dag, sa Greta.

-Nej, jag vill göra klart det här rummet i alla fall.

-Men då hjälper jag till, envisades Johan. Om jag hjälper till blir vi fortare färdiga. Eller så sätter ni er och vilar medan jag gör klart det sista. Det är faktiskt ännu bättre.

Motvilligt lämnade Sofie och Greta ifrån sig skurborsten till Johan. De hade inte speciellt höga tankar om hans förmåga att städa, men de hade fel. Han gjorde ett bra jobb och dessutom visslade han samtidigt.

-Den där känner jag igen, sa Greta. Är inte det en gammal psalm?

-Jo, det är det.

-Det trodde jag inte. Unga snygga killar kan oftast inga psalmer.

-Fast jag är inte som många andra. Jag älskar Jesus och jag både läser Bibeln och sjunger psalmer.

-Där ser man. Det var länge sedan jag var i kyrkan.

-Jag kan komma och hämta dig om du vill följa med mig på söndag.

-Ja, gärna. Det hade faktiskt varit trevligt. Följer du också med Sofie?

-Jag vet inte. Jag är inte så frälst ännu.

-Inte ännu, men du kan ju bli det. Förresten kan man ju gå till kyrkan ändå. Man kan ju gå dit bara för att träffa trevliga människor.

-Ja, vi får väl se.

Johan gjorde klart det sista i rummet som Greta och Sofie börjat städa. Sedan lämnade de lägenheten och gick ut. Johan ville att han och Sofie skulle till sitt nya boende, men Sofie ville bara hem.

-Förlåt Sofie. Jag har inte varit mig själv den här veckan. Jag har sett helt förbi dig och nu gör det så ont i mig. Jag ser och hör på dig att du är besviken.

-Ja, faktiskt så är jag det. Du bekräftar det som jag hela tiden letar bekräftelse på, att jag är värdelös och att ingen vill vara med mig.

-Men det är ju inte sant Sofie. Jag älskar dig. Du är den mest fantastiska i hela världen.

-Det känns inte så.

-Jag kan förstå det. Och det är väldigt dumt av mig att behandla dig som jag gjort den här veckan. Som luft. Du är värd diamanter och guld. Jag kanske skulle ta och köpa en bättre ring till dig.

-Nej, jag är inte ute efter guld och diamanter. Det har jag ju sagt.

-Ja, förlåt. Men jag kanske kan få bjuda på en god middag? Något speciellt önskemål?

-Nej, jag vet inte. Jag vill hem.

Utan att säga mer hoppade Sofie upp på sin cykel och cyklade hem. Nu gjorde det ännu mer ont i Johans mage. Det var ju inte såhär han hade tänkt sig att det skulle bli. Han skulle ju vara den perfekta mannen. Nu hade han klantat till det ordentligt och han visste inte hur han skulle ta sig ur det.

Hjälp från lite oväntat håll närmade sig dock. Men det kanske redan var för sent?

Johan var trött och ville helst av allt hem och sova. Men istället gick han nu gata upp och gata ner precis som han gjort de senaste dagarna tillsammans med Olle. Fast den här gången vandrade han tillsammans med Sillen. Det kändes i och för sig lite bättre att promenera med Sillen, för Sillen var en väldigt bra vän. Inte för att Olle var en dålig människa, inte alls, men det var något speciellt med Sillen. Sillen var inte som de andra på jobbet.

Trots att han gillade Sillen och trots att han väldigt gärna hade velat åka hem och sova, så var det ändå en helt annan sak som gnagde i Johan. Han tänkte på Sofie. Hon hade verkat så avvisande. Han var rädd att han gjort något fel. Och precis som chefen nyss pratat på, så babblade nu Sillen om allt möjligt. Men Johan orkade inte lyssna. Han svarade ja och nej lite slumpvis där han trodde att det passade.

Uppenbarligen passade inte svaren speciellt bra för plötsligt stannade Sillen och ställde sig framför honom.

-Har du lyssnat något på vad jag sagt?

-Eeee…. va? Ja, jodå. Du pratade om husen.

-Det var tio minuter sedan. Vad är det för fel Johan? Varför lyssnar du inte?

-Jag är lite sliten bara.

-Kanske, men jag tror att det är något annat också.

-Varför tror du det?

-Bland annat för att du har tankarna på helt annat håll. Det är inte bara det att du inte lyssnar, du är inte ens på den här sidan jordklotet. Jag vet inte var du är. Kan du berätta?

-Förlåt Sillen. Jag fick en så olustig känsla när vi var klara hos den där familjen. Det kändes som att Sofie var avvisande och sur. Jag är rädd att jag gjort något fel.

-Det är inte säkert att du gjort något fel. Det är kanske bara något som du inte gjort. Jag menar, har du sett henne denna veckan. Jag menar sett på riktigt. Jag vet ju att du har sett henne eftersom ni jobbat tillsammans, men har du verkligen sett på henne.

-Jag tror jag fattar vad du menar. Nej, det har jag nog inte. Jag har varit för upptagen med jobbet. Det här med att plötsligt bli ansvarig har gått mig på nerverna. Jag gillar det inte. Jag vet inte hur jag ska klara det. Det har väl gjort att jag inte alls varit engagerad i vad hon har gjort. Det är dumt. Jag vet ju att hon har gjort massor med nya spännande saker också. Så dum jag känner mig nu.

-Det är förmodligen inga problem. Du måste bara förklara dig och försöka att göra bättre i fortsättningen. Bara du inte gör om det. Blir det en vana att du typ glömmer bort henne, då är du ute på riktigt hal is. Du måste ju vårda den skatt du fått av Gud.

-Ja, du har rätt. Jag gillar att du nämnde Gud. Hur går det för dig med din tro egentligen?

-Det går bra. Det var faktiskt egentligen därför som jag ville prata med dig. Alltså, vi båda har ju fått ett större ansvar på jobbet och vi kommer förmodligen att behöva arbeta närmare varandra även om vi är på olika håll. Och jag tänkte att vi inte borde ha några hemligheter då.

-Du har rätt. Men jag har inga hemligheter. Inte vad jag vet i alla fall.

-Nej, men jag har.

-Va? Har du en hemlighet?

-Inte bara en.

-Vad säger du? Johan var smått chockad. Hade Sillen hemligheter?

-Ja, alltså, du kommer ihåg att vi läste den där frälsnings bönen?

-Ja, det var ett tag sedan nu, men det minns jag mycket väl. Jag är så glad att det blev gjort. Men jag är rädd att både du och Skorpan inte fortsatt vandringen med Jesus, så som jag hoppades.

-Skorpan har nog inte det. Han försöker ibland, men han har inte fått den rätta glöden.

-Nej, men det har väl inte du heller. Eller?

-Jo, det har jag.

-Va?

-Ja, alltså det där med lampan som blinkade ovanför Sofie och det där du berättade om då. Det påverkade mig. Jag började faktiskt läsa lite i Bibeln för jag tänkte att jag ville försöka lära känna den där Gud som hade visat dig Sofie. Men jag kände att Bibeln inte räckte. Jag ville knappt inte erkänna ens för mig själv vad som höll på att hända. Så jag har inte sagt något till någon om det här. Jag borde såklart ha berättat för dig, men det vågade jag inte. Jag vet inte varför. Jag visste att du gick till en församling här i stan och jag ville inte råka stöta på dig när jag gick till kyrkan, så jag valde en annan.

-Har du gått i kyrkan?

-Ja, flera gånger.

-Men varför gick du inte till min?

-Som sagt vågade jag inte erkänna ens för mig själv vad som höll på att hända. Och att erkänna för dig att du haft rätt hela tiden var motigt. Vi har ju retat dig för att du tror på Gud och nu höll jag själv på att börja tro. Jag var rädd.

-Men man ska inte vara rädd.

-Nej, jag vet. Men i alla fall. Jag åkte till en annan församling. Jag bor ju ändå en bit utanför stan, så det var inte så konstigt att jag sökte mig åt ett annat håll. Och kanske var det precis det som var meningen.

-Ja, kanske, men jag tycker ändå det låter lite dumt. Vi kunde ju gått tillsammans.

-Nej, för då hade jag inte träffat min tjej.

-Va, har du tjej? Sedan när? Johan trodde knappt sina öron. Här berättade Sillen den ena storslagna nyheten efter den andra. Var skulle det här sluta?

-Ett par månader.

-Ett par månader!! Du skämtar?

-Nej.

-Men varför har du inte sagt något. Att du har en tjej är det ju ingen som skulle reta dig för.

-Jo, kanske om de fick veta att hon också är minst lika förälskad i Jesus som du.

-Va? Nej, jag tror jag måste sätta mig ner. Det här är för mycket för mig. Har du hittat en tjej som älskar Jesus?

-Ja. Hon verkar visserligen gilla Jesus mer än hon gillar mig, men jag kommer på god andra plats och det kan jag acceptera så länge det handlar om Jesus.

-Jag tror inte mina öron och jag vet inte vad jag ska säga. Jag är lite chockad. Glad för din skull såklart, men chockad.

-Jo, det är en sak till.

-En till?

-Ja, vi tänkte att vi skulle flytta ihop och jag undrar om du har något bra tips på boende som skulle kunna passa oss i det här området.

-Nej, Sillen. Jag vet inte vad jag ska säga. Ska du redan flytta ihop med den här tjejen. Jag har känt, eller i alla fall studerat Sofie i väldigt många år och vi har fortfarande inte flyttat ihop.

-Nej, men jag har lite mer bråttom. Jag ska bli pappa?

-Nej, nu får du inte säga mer Sillen. Jag orkar inte höra mer. Ska du bli pappa? Men hur har det gått till?

-Det trodde jag du visste. Du har ju haft ihop det med massor av tjejer. Var det inte typ det du gjorde med dem.

-Jo, alltså, jag fattar väl hur det går till att göra barn, men hur? Redan?

-Ja, jag vet. Det här låter lite konstigt. Men vi båda var ganska säkra på att Gud ledde oss in på en gemensam väg. Ungefär så som han ledde din och Sofies väg till en gemensam väg. Ungefär då du friade till Sofie, så friade jag till Karin och vi var väl kanske lite snabbare. Vi gifte oss nästan direkt.

-Är du gift? Du har inte bara en tjej, du har gift dig med henne. Utan att säga något till någon av oss. Det är faktiskt inte okej Sillen. Vi litade ju på dig. Varför har du inte sagt något?

-Jag vet inte. Det har inte känts rätt. Och om jag berättade om henne så skulle ni fatta att hon var Kristen och då skulle de fatta att jag också blivit det och det ville jag inte. Nu behöver jag din hjälp Johan. Jag vet inte hur jag ska gå vidare.

-Men! Jag kan inte hjälpa dig. Du måste berätta. Vet inte chefen heller?

-Nej.

-Skorpan då?

-Nej, bara du.

-Ååå, Sillen. Du är nog faktiskt i en större soppa än vad jag någonsin varit. Att det kunde bli så tokigt. Ska du bli pappa också säger du?

-Ja, vi kände att den biologiska klockan tickade. Det var bland annat därför som vi skyndade på giftemålet.

-Men bröllopsfest då? Hade du några gäster med dig?

-Nej, det hade jag inte. Mina föräldrar är ju döda som du vet och jag har ingen annan. Ni på jobbet är min familj.

-Och ändå bjöd du inte in oss.

-Det var ingen stor fest. Vi ville inte ha det. Det var hennes föräldrar och några från kyrkan bara.

Johan var helt stum. Han lutade sig mot en av gatlyktorna och försökte smälta allt han nyss hört sin vän berätta. Han trodde att Sillen skulle prata om hur det skulle bli att vara mer ansvarig. Och om de där böckerna som han tyckte att Johan skulle läsa. Istället hade han avslöjat att han börjat följa Jesus på riktigt, att han skaffat sig en Kristen tjej som han dessutom gift sig med och skulle ha barn med. Det hela var så galet att det var helt omöjligt att ta in. Han trodde ju att han kände Sillen. Och om Sillen som han tyckte sig känna bäst av killarna på jobbet, hade sådana här hemligheter, hur såg då de andras privatliv ut?

Johan, chefen och Sofie hade precis satt sig i soffan hemma hos ”familjen”. Alla kallade dem bara för familjen och vid det här laget så var det lite av ett arbetsnamn. Familjens medlemmar hade såklart namn, men både chefen och Sofie hade träffat så många människor de senaste dagarna att de började röra ihop alla namn. Därför fick dessa kallas familjen. För Johan var det egentligen tvärt om. Han hade inte träffat någon annan än dottern i familjen, Emelie, kvällen innan, men det var det inte någon av de andra som visste något om. Efter att chefen berättat lite om vad de gjort sedan sist, så sa han till Emelie:

-Om ni fick göra en lekplats, hur skulle den då se ut? Vad skulle göra den så rolig att alla vill vara på den hela tiden?

-Jag tror att den skulle behöva varieras. Man tröttnar lätt om det är samma hela tiden. Kan man inte göra så att den ser ut på ett sätt på sommaren och på ett annat sätt när det blir vinter. Om hela lekplatsen är gjord av typ block. Då kan man byta plats på blocken lite nu och då och då blir det en ny lekplats ofta, sa Emelie som verkligen hade funderat på det här sedan Johan hade berättat för henne om mötet. Kanske de där blocken kan se olika ut på olika sidor, så om man bara vänder på ett block, så blir hela lekplatsen en annan.

-Det låter som en toppen idé. Smart! Ska det vara gungor eller klätterväggar med i det hela? Eller vad är roligast?

-Det är ju olika. Vi är alla olika och alla tycker inte det är roligt att gunga och alla tycker inte det är kul att klättra. Många tycker det är kul med vatten, men inte alla. Vissa gillar att leka med dockor, andra tycker det är roligare att köra bilar. Det hade varit kul om man kunde bygga upp en miniatyr stad. En liten stad där man kan köra med trampbilar och trehjulingar på vägarna och där man kan typ laga mat och ta hand om dockor i husen. Kanske med broar och tunnlar för vatten att rinna genom och kanaler som man kan ha båtar på.

-Du sprudlar ju av bra idéer. Dig vill jag anställa. Hur gammal är du?

-12.

-Hmmm…får man lov att jobba då? Sofie, kan du ta reda på det lite snabbt.

Sofie plockade fram sin telefon och googlade frågan. Det visade sig vara gränsfall.

-Med en Hobby kan man få jobba. Men det står inget om att vara rådgivare.

-Det kan ju vara min hobby, att ge råd.

-Ja, kanske. Men vi vill inte tänja på några gränser.

-Snälla, det hade varit så kul. Här finns ju inget annat att göra. Jag kan ju gå med Johan runt och titta på alla husen bara för att jag vill. Då kan jag väl lika gärna få betalt för det också. Jag kan ju ge honom råd om lekplatsen samtidigt som vi går runt.

-Ja, okej. Det blir dock ingen hög lön. Jag har massor med utgifter framför mig. Bland annat ska jag ju bygga en helt unik lekplats enligt dina förslag.

-Yes!!! Nu kommer pappa att bli förvånad när han kommer hem.

Apropå pappan, så klev han precis innanför dörren. Chefen, Johan och Sofie fick presentera sig ännu en gång. Pappan var på dåligt humör när han kom hem, men när han fick höra om sin dotters anställning blev han glad.

-Jag skulle kunna anställa er allihop om ni vill. Jag har massor med uppgifter som behöver göras.

-Nej, tack inte för min del, sa pappan. Jag har redan fullt upp.

-Det var synd, jag hörde annars att du kan hantera motorsåg och jag skulle behöva hjälp med att såga upp ett träd som lagt sig över en väg och några mindre träd och grenar som lagt sig inom de olika grönområdena.

-Jaså, ja, det kan jag väl fixa. Om det inte är mer än så. Min fru tycker annars att jag jobbar för mycket.

-Ja, men det gör du. Ni ser själv vad klockan är och han åkte härifrån innan sex i morse. Det är elva timmar han har varit borta.

-Vi kan erbjuda dig ett jobb kanske, sa chefen till mamman i huset. Var du kokerska?

-Ja. Vadå för jobb?

-Det vet jag inte säkert än, kan du tänka dig något annat än att laga mat en period. Att till exempel hjälpa till att städa lägenheter och att pynta dem och göra dem fina så att folk vill hyra dem.

-Nja, jag tycker att du förhastar dig, sa Sofie som la sig i samtalet. Träden är bra om vi kan få hjälp med och Emelie till lekplatserna ja. Men just nu behöver vi faktiskt inte hjälp med städning. Det har jag ju fixat idag.

-Ja, förlåt, det hade jag glömt. Men vi kommer i alla fall att behöva din hjälp framöver. Ganska snart hoppas jag. Kan jag höra av mig igen i slutet på nästa vecka.

-Visst, det går bra. Så bråttom är det inte för min del.

-Nej, men det hade väl varit kul att få börja jobba igen, sa mannen.

-Jo, det är klart, men om det blir denna eller nästa vecka kvittar ju. Eller om det blir nästa månad. Spelar inte heller någon roll. Och inte heller spelar det roll att det bara är några få timmar i början. Det kan vara bra att få en mjukstart….

-Men det låter som att vi är överens, sa chefen.

Chefen reste sig från soffan och avslutade besöket hos familjen. Det bestämdes att Johan skulle träffa Emelie nästa dag, direkt efter att hon slutat skolan.

Redan den här kvällen hade Johan ett annat möte inbokat. Han skulle träffa Sillen. Först ville han dock prata med Sofie för hon verkade lite avvisande, på gränsen till sur och irriterad. Han visst inte varför. De hade ju alla jobbat väldigt mycket den här veckan, kanske var det därför. Men han var inte säker. En olustkänsla växte i magen och ville inte ge med sig.

Chefen verkade inte märka något. Han pratade på om hur bra det var att ha träffat den här familjen och hur framåt Emelie hade varit. Han var glad att få hjälp med alla träd som just nu var en fara för allmänheten. När de kom ut utanför dörren till det hus där Emelie och hennes familj bodde, smet Sofie iväg med ett enkelt hejdå. Det gjorde Johan ännu mer orolig. Men han fick inte möjlighet att hejda henne för ett samtal. Chefen fortsatte att prata på om området och om hur bra allt skulle bli.

När chefen äntligen tystnat och gått åt motsatt håll fiskade Johan upp telefonen ur fickan för att ringa Sofie. Men han hann inte få fram den innan han hörde Sillen ropa:

-Jaså, där är du! Jag har letat efter dig. Jag tänkte vi kunde vandra omkring här medan vi pratade. Jag har ju inte varit här så mycket än.

-Nej, men det har jag, svarade Johan och insåg direkt hur fel tonläge han använt. Det var ju inte Sillens fel att Johan var orolig för Sofie. Och inte heller var det Sillens fel att han själv kände sig väldigt sliten och trött.

-Det är ju perfekt, då kan du visa mig runt lite, svarade Sillen som tydligen inte märkt det negativa tonläget. Eller så ignorerade han det bara. Johan visste inte vilket.

Johan var i vilket fall som helst inte alls road av att hålla någon guidad rundtur, inte ens för Sillen. Han ville bara prata med Sofie. Men Sillen var en viktig kompis och han anade att han hade något viktigt att prata om, så han accepterade rundvandringen. Men samtalet de skulle ha var inte alls vad Johan väntade sig.

Sillen verkade ta sitt nya ansvar med större ro än vad Johan gjorde. För Sillen var det tydligen inte ett så väldigt stort steg eftersom han tydligen hållit i en del trådar sedan tidigare, utan att de andra vetat om det.

Under hela förmiddagen satt de tillsammans på chefens kontor. Sillen, Johan och chefen diskuterade hur de skulle lägga upp fortsättningen. Johan sa inte så mycket, men han hörde på chefen och Sillen att de haft liknande samtal förut.

-Jag tycker du ska ta och läsa lite böcker som stärker dig i din uppgift, sa Sillen till Johan när det suttit tillsammans ett par timmar.

-Vadå för böcker? Jag läser ju Bibeln.

-Det är bra att läsa Bibeln, men du behöver läsa andra typer av böcker också. Sådana som hjälper dig att tänka rätt. Nu tänker du så litet. Du måste lära dig att tänka stort. Jättestort. Det är som de säger, man ska sikta på stjärnorna om man vill landa på månen. Du siktar på Kebnekajse och hamnar på sin höjd på andra våningen. Det räcker inte nu när du ska hjälpa chefen.

-Men jag kan ju inte. Jag vet inte hur man gör när man siktar på stjärnorna.

-Det är därför du ska läsa böcker. Gå ner i butiken och välj valfri bok ur framgångshyllan och sätt igång och läs.

-Framgångshyllan. Är det den där hyllan som är längst in i butiken?

-Ja, och den är där av en anledning. Det är bara de som verkligen söker framgång som kommer att hitta den och det är bara de som kommer att ha användning för innehållet i böckerna som står där. Alla företagsledare går dit. De vet vilken guldgruva vi har längst in. Det är som ett öppet kassaskåp. Innehållet i de där böckerna kan göra vem som helst framgångsrik.

-Men varför är du då fortfarande kvar här Sillen. Borde du inte vara mer framgångsrik och ha ett eget företag.

-Jag är inte intresserad av det. Jag har det bra här. Men framgång handlar om många saker. Jag är framgångsrik här, med det jag gör. Helt ärligt tror jag inte bossen skulle klara sig utan mig.

-Nej, det är sant. Det skulle jag inte. Och din lön ser ju också lite annorlunda ut om man jämför med de andra. Visst bor du relativt enkelt och du har aldrig skrutit över dina framgångar här, det är nog därför som de andra inte fattar. Men jag vet hur det egentligen ser ut på ditt bankkonto. Eller jag vet ju inte hur mycket pengar du har där, men jag vet att du vet hur man handskas med pengar på ett bra sätt. Och om de andra hade känt dig så som jag gör, så skulle de sett på dig med andra ögon. Man behöver inte äga en butik eller ett bostadsområde för att vara framgångsrik. Det har inte med saken att göra.

-Nej, verkligen inte. Framgång handlar minst lika mycket om vem man är som person och vad man själv definierar som framgång. Att äga ett bostadsområde är det inte alla framgångsrika som vill. En del mäter framgången i hur mycket aktier de har eller hur mycket personal de har under sig. Andra mäter det i hur stort hus de bor i eller hur många länder de hinner besöka under ett år. Själv mäter jag det gärna i hur mycket pengar jag kan skänka till välgörenhet. Det känns så gott att kunna ge och det får mig att må så underbart bra. Jag har borrat brunnar i Afrika, sponsrat toaletter i Indien och varit med och finansierat kartläggning av Kinas pandor. Det är vad som får mig att känna mig framgångsrik. Att jag kan ge mycket.

-Jag har aldrig tänkt på det förut.

-Det är för att du inte funderat på att vara framgångsrik. Det är inget jag tvingar dig att vara heller. Du kan fortsätta att vara den du är, men jag vill att du tänker större än vad du gjort hittills och därför är det som Sillen säger bra om du går och förser dig med böcker som hjälper dig på vägen. Det är så vi har gjort.

-Okej, jag ska göra det. Det lovar jag. Läsa böcker känns inte så betungande i alla fall.

Sillen, chefen och Johan fortsatte att prata och de pratade i flera timmar. Både chefen och Sillen gjorde anteckningar, men Johan skrev inget. Han visste inte vad han skulle skriva. Både Sillen och chefen verkade ha system för hur de skrev, vad de skrev och var de skrev det. Kanske det var något de lärt sig i de där böckerna som de ville att han skulle läsa.

När klockan blev tolv gick de tre gemensamt ner till de andra och berättade att Johan fått ansvar för bostadsområdet och att Sillen var ansvarig för butiken. Men att chefen fortfarande hade huvudansvaret.

-Men Camilla brukar ju bossa när du inte är här, sa Albin.

-Ja, och det kommer hon att få fortsätta med. Det är inget som Sillen kommer att göra. Han är inte den som kommer att dra er i öronen om ni inte gör det ni ska. Det gör Camilla mycket bättre. Men han är ansvarig för att det rullar vidare även när jag inte är här. Jag har hört att ni känner er…. otrygga när jag inte är här. Nu får ni både mig och Sillen.

-Okej, vi fattar. Jaja, vi har väl inte så mycket att säga till om. Du är chef här och nu ska Sillen också bossa. Som om vi inte klarar oss utan chef. Den där Olle vi skulle ha till hjälp fick vi inte se så mycket av heller. Vi är faktiskt lite besvikna på dig chefen. Två bossar men ingen mer medarbetare när du snor både Johan på heltid och Sofie halva dagen. Och Camilla jobbar extra varje kväll. Det är inte rätt.

-Jag förstår er. Och det är därför som jag sätter de här två på lite större ansvar och jag lovar, det kommer att komma mer folk hit för att hjälpa till. Både jag och Johan vill vara här. Det är här vi trivs som bäst. Ni får bara försöka ha lite tålamod. Det kommer att löna sig för er också, det lovar jag.

-Kan du hålla det du lovar då?

-Det måste jag. Vad för chef skulle jag annars vara? Förresten, Johan, du kan ju vara här i eftermiddag om du vill. Jag ska ändå bara rensa papper med Olles kompis och senare tänkte jag hälsa på den där familjen som ska hjälpa mig med lekplatsen.

-Ja, toppen. Det vill jag väldigt gärna. Jag skulle i och för sig vilja vara med när du träffar familjen. Men det kanske funkar eftersom du inte kan träffa dem förrän efter fyra när vi slutar här på lagret. Barnen i familjen du ska till är ju förmodligen i skolan och vi vet ju inte när de är hemma därifrån. Jag kan komma till andra kontoret direkt när vi är färdiga här.

-Bra Johan. Du tar initiativ. Jag gillar. Du kommer att fixa den nya rollen alldeles utmärkt. Då ses vi efter fyra. Men vad säger ni, får jag bjuda er alla på lunch först?

Lunch-förslaget gick väl hem bland personalen. Och alla var glada att få ha Johan bland hyllorna ett par timmar. Inte minst Johan själv. Eftermiddagen bjöd på många härliga skratt, precis vad Johan behövde. Sillen var också i butiken hela eftermiddagen och varje gång Johan gick förbi honom, så sneglade han på vad han höll på med. Sillen hade blivit en annan person i Johans ögon efter förmiddagen på chefens kontor.

Den ena gången som Johan passerade Sillens bord, vände sig Sillen och sa att de behövde prata ostört bara de två en dag snart. Johan hade ingen aning om vad han kunde tänkas vilja prata om, men de kom överens om att Johan skulle komma hem till Sillen redan samma kväll, direkt efter mötet med familjen och chefen.

När klockan var fyra var arbetsdagen för killarna på lagret slut och Johan skulle cykla bort till chefens andra kontor. Men innan han lämnade butiken, påminde Sillen honom om att välja en bok. Sillen räckte honom också ett block och en penna.

-Det är bra att ha när du ska träffa familjen, sa Sillen.

Johan visste dock inte vad han skulle göra med det. Han förstod såklart att det var meningen att han skulle göra anteckningar, men vad för anteckningar. Han hade inte gjort några sådana sedan han slutade skolan och då hade han ju knappast inte gjort några heller. Då hade han ju spelat tuff och tuffa killar antecknar inte, det vet ju vem som helst. Men han hade kanske fel. De tuffa killarna från skolan var inte de han läste om i tidningen annat än om de begått grova brott och det var ju inte direkt tufft att sitta i finkan. Det var de där tråkiga plugghästarna som alltid antecknade som hade stora företag idag. De som körde runt i tuffa bilar och bodde i enorma hus. Tänk att han gått hela livet fram till idag utan att inse dessa saker. Ganska häpnadsväckande. Men förmodligen var han inte ensam om det. Runt omkring så gick vanligt folk och såg vanliga ut, lika vanliga som han själv. Men han kände på sig att snart var han inte en av dem längre. Han var på väg att ta ett kliv upp.

Johan klev innanför dörrarna till butiken som han jobbat i sedan flera år tillbaka, exakt halv sju. Det var en halvtimme tidigare än vad han brukade komma. Men idag var ingen vanlig dag. Under alla dagar i den här veckan hade allt bara handlat om det bostadsområde som chefen köpt. Det skulle påverka även denna dag, det visste han redan. Fast helst av allt hade han velat gå in på lagret och packa böcker, papper och pennor till kunder runt om i landet. Det var det han var van att göra och det trivdes han alldeles utmärkt med. Han och de andra killarna på lagret hade alltid så trevligt tillsammans. Visserligen brukade de reta honom för att han trodde på Jesus, men det var okej. Det var det som var den trygga vardagen och de menade ju inget illa. Skorpan och Sillen hade ju dessutom blivit halvt omvända i höstas, så nu var det inte så mycket tjat om det där med Jesus längre.

-Hej, Johan, sa chefen när Johan klev in på hans kontor.

Johan mumlade sitt hej till svar. Han var inte alls sugen på att spendera hela dagen tillsammans med chefen. Det kändes som ett straff. Men han hade knappast inte gjort något för att förtjäna ett straff. Chefen såg det dock inte som ett straff. Han ville ju att Johan skulle få större ansvar. Men Johan ville inte ha något ansvar.

-Hur är det Johan, du verkar lite hängig.

-Nej, det är ingen fara. Jag är bara lite tveksam till att ha så stort ansvar. Jag gillar ju att vara på lagret där ingen ser mig.

-Det ordnar sig. Du kommer snart in i det. När jag startade den här butiken, så var jag inte någon vidare chef eller företagare heller för den delen. Jag hade egentligen alla odds mot mig. Jag hade precis gått ut gymnasiet och letade jobb. Men jag hittade inget som lockade. Så jag tänkte att jag skulle starta en egen butik. Det var inte mycket jag hade kunskap om. Min pappa jobbade på ett stort bokförlag och jag hade varit med honom några gånger. Därför fanns det en viss passion för böcker. Jag övervägde därför att starta en vanlig bokhandel. Men pappa avrådde mig. Han sa att det kommer så många nya böcker hela tiden och de gamla är gamla när det kommer nya. Ingen vill köpa en gammal bok annat än på rea sa han. Och om man ska sälja allt man har på rea hela tiden, så kommer man inte att tjäna några pengar.

-Vi har väl aldrig rea här.

-Nej, inte så ofta. Jag gillar inte rea. Jag tycker det är ett sätt att lura kunden. Det är inte ärligt att plötsligt sänka priset väldigt mycket. Bättre att ha ett jämnt så lågt pris som möjligt hela tiden.

-Ja, det är lite konstigt när en butik plötsligt sänker priset med 50%. Det har jag också tänkt på. Då kunde de väl haft ett lägre pris från början.

-Ja, men det är ett försäljnings knep. Och det funkar. Men det har ju fungerat ganska bra här också, trots att jag inte haft några reor, sa chefen. När jag startade den här butiken fanns det redan en liknande butik några kvarter bort. Det tyckte pappa också var dumt. Han tyckte jag skulle överväga att sälja något helt annat. Men jag visste inget annat. Däremot försökte jag redan från start välja sådana märken som var svåra för kunderna att få tag på från andra butiker. Och det har blivit min grej. Det var därför som internet handel passade bra som komplement. Det är inte bara här i vår stad som det är svårt att få tag på de här varorna.

-Nej, jag har förstått det. Vi packar ju väldigt mycket varje dag.

-Ja, det gör ni verkligen. Men så var det inte från början. Först var det bara jag själv. Jag skötte allt. Jag stod i kassan medan det var öppet och jag skickade beställningar varje liten ledig stund. Till slut hade dygnet inte tillräckligt med timmar, så jag insåg att jag skulle behöva anställa någon. Först fick jag min kompis att ställa upp, men det funkade inte. Vi var bra kompisar, men jag kunde inte ha honom som anställd, så jag fick börja leta efter någon annan. Jag satte in en liten annons i tidningen. Bara en pytteliten annons, typ tre rader text. Men det var många som såg den. Och många ville ha jobbet. Jag tyckte det var hemskt. Vem av alla de där människorna skulle jag välja. De verkade ju trevliga var och en på sitt sätt. Jag försökte titta på deras meriter och valde till slut en kvinna som jag tyckte verkade bra.

-Vem var det?

-Ingen du känner. Hon var bara här en månad. Sedan stod vi inte ut med varandra. Det blir väldigt intensivt när man bara är två personer och dessutom är på varandra nästan hela tiden. Då såg det inte alls ut såhär. Då var det butiken stor som ett normalt kök ungefär och det var trångt mellan hyllorna.

-Men hur gjorde du då? Då var du ensam igen eller?

-Ja, det var jag. Fast den här gången satte jag bara en lapp på dörren att jag sökte personal. Rätt var det var så kom det in en trevlig kvinna som sa att hon var intresserad. Hon var betydligt mildare till sättet än den första, så det gick betydligt bättre. Hon var bara något år äldre än mig, så vi hade en del gemensamt och mycket att prata om. Efter ett tag inledde vi ett privat förhållande också. Så vi var tillsammans dygnet runt en period. Det fungerade väldigt bra faktiskt. Jag har svårt att se det såhär i efterhand, hur det kunde fungera så bra som det gjorde. Vi höll ihop i ungefär två år och under den tiden så utvecklades butiken enormt. På det privata planet ebbade det dock ut. Kanske att det blev för mycket av det goda. Jag vet inte. Hon fortsatte i alla fall att jobba här i över ett år till, men sedan valde hon att gå vidare. Vi har dock fortfarande kontakt och hon är en av mina bästa vänner än idag. Nu är hon gift med en annan man och har tre glada barn och de väntar sitt fjärde.

-Coolt ändå att ni lyckats hålla kontakten. Vad säger hennes man om att ni fortfarande hänger ihop.

-Han är väldigt trevlig han också. Det har aldrig varit några problem.

-Ingen svartsjuka?

-Nej, inte alls faktiskt.

-Men du har väl ingen kvinna i ditt liv.

-Nej, inte än. Men det är väl inte för sent.

-Nejdå, absolut inte.

-I alla fall…. under de drygt tre år som hon jobbade hos mig så växte min butik. Butiksytan dubblades flera gånger om och tillsammans anställde vi en till person. Kan du gissa vem det var?

-Nej.

-Sillen.

-Sillen!!! Han har alltså träffat din tjej, som du hade då?

-Ja. Sillen är en toppen kille. Jag hade inte klarat mig utan honom.

-Men då är det väl Sillen som ska ta ansvar för det här nya området och inte jag.

-På ett sätt, men jag tänker ge Sillen ansvar för butiken. Du är ansvarig för bostadsområdet och de som kommer att jobba med det och Sillen för butiken och alla som jobbar här. Jag är fortfarande ansvarig för er båda.

-Vet Sillen om att han ska vara ansvarig för butiken?

-Nej, inte än.

-Ååå, stackars Sillen. Jag tror han vill det lika lite som jag vill det här.

-Men se det inte så. Ni kommer att växa in i det. Jag gillade det inte heller från början, men nu tycker jag det är toppen. Du kan fortfarande göra de uppgifter som du tycker är roligast, det är bara att du står som ansvarig. Du kan delegera bort allt som du inte gillar. Det är fördelen med att vara ansvarig.

-Men jag tycker ju det är roligast att vara på lagret med de andra. Jag är rädd att det här andra blir ensamt. Ingen som kommer att reta mig för att jag gillar Jesus.

-Det är ganska ensamt. Men du vill ju gärna vara för dig själv.

-Ja, men jag kommer ju att vara ensam med en massa svåra frågor, det vill jag inte.

-Vi ska tillsammans hjälpas åt att bygga ett bra team som du kan lita på. Precis som jag kan lita på er alltid. Då behöver du inte oroa dig så mycket. Jag kommer ju inte att lämna dig. Vi gör det här succesivt och jag finns alltid i bakgrunden. Det är jag som tar de svåra frågorna och besluten.

-Det lät inte så succesivt när du sa att de skulle ringa till mig från och med nästa vecka.

-Du överdriver. Jag är ju här. Jag hjälper dig. Det är ju jag som köpt stället, du bara hjälper mig. Och du ska få dem som hjälper dig. Du kan ju ta med dig några av killarna härifrån om du vill ha extra stöd.

-Ja, vi får väl se. Jag vet ju inte exakt vad det är jag ska göra. Och därför vet jag inte vem jag kan behöva ha som hjälp. Sofie skulle jag ju vilja ha såklart.

-Det är klart, men tänk på att ni kanske behöver ha distans till varandra också, så att ni inte bara går på varandra som jag och Susanne gjorde för många år sedan.

-Hette hon Susanne, den där tjejen du hade?

-Ja. Och du har träffat henne. Hon är ofta här och handlar. Allt det där med papper och pennor och sådant till barn är Susannes förtjänst. Hon sa åt mig att fixa det när hon fick sitt första barn.

-Häftigt. Men Sillen har väl ingen egen avdelning. Borde han inte ha det?

-Han och jag har allt. Vi har hjälpts åt med det mesta. Först hjälpte ju Susanne mig, men sedan tog Sillen över och det är i huvudsak Sillen som fixat det där med online försäljningen. Han är en fena på det.

-Jag visste att han var bra på datorer, men inte att han är så bra. Då förstår jag varför han har en egen dator på lagret och varför han sitter framför den nästan hela dagen. Vi andra delar ju på ett par, men han har en egen. Är det därför?

-Japp.

-Wow…. nu steg Sillen i mina ögon. Jag har inte fattat det förut.

-Det är nog ingen annan som gjort heller. Det har ju kommit och gått ett par andra killar och tjejer genom åren och det är nog därför som ingen har tänkt på att Sillen kan ha varit här nästan från början.

-Vad jobbar Susanne med nu då? Kan vi ha glädje av henne i ditt nya område?

-Nja, jag tror inte det. Dels är hon mammaledig och väntar som sagt sitt fjärde barn och sedan har hon såklart en annan anställning. Men jag har berättat för henne om mitt köp och hon sa att hon kanske kunde hjälpa till med några småsaker. Jag vet inte. Hon kanske kan låta sina barn testa lekplatserna senare. Eller vara kund i någon av våra caféer eller butiker.

-Caféer? Ska vi starta café?

-Nja, bland annat. Jag har tusen idéer i huvudet. Det är därför som jag vill att du ska vara med mig så att jag kan förmedla några av dem till dig.

-Okej, så det är inte så mycket för att jag ska lära mig vara boss.

-Nej, men det kommer du att lära dig det också. Camilla har berättat hur du sa till de andra på lagret då i måndags när jag precis köpt allt. Det var bra gjort. Det är därför som jag vet att du kommer att fixa det här. Nu ska jag ringa efter hiss-service. Sofie mejlade en lista till mig igår kväll med de fastigheter vi ska börja med. Medan jag ringer dem, kan du väl gå och hämta Sillen. Jag måste ju berätta för honom att han ska bli ansvarig för butiken.

Johan sniglade sig hem från mötet med chefen, Camilla, Olle och Sofie. Eller hem och hem. När han masat sig fram i ungefär tio minuter insåg han att han var på väg åt helt fel håll. Han och Olle hade vandrat omkring på alla de här gatorna upp och ner, fram och tillbaka, hela dagen. Var det därför som han gått fel? Han såg sig omkring. Husen var gula. Betydde det att han var bland gatorna med blommor som namn? Han gick fram till närmaste gatukorsning och läste på skylten som bekräftade hans funderingar.

En bit bort på gatan som svängde åt höger, satt en tjej på ett elskåp. Johan hade ingen aning om vem det var. Han hade ju inte träffat någon av de boende, men han antog att hon var en av dem. Utan att tänka, gick han bort till den unga tjejen.

-Hej, sa han

-Hej.

-Bor du här, undrade Johan.

-Nja, jag bor i ett av de röda husen.

-Vad gör du här då?

-Det har väl inte du med att göra. Vad gör du själv här? Du bor i alla fall inte här. Det hade jag vetat, för här bor ju nästan ingen.

-Nej, jag bor inte här, men jag funderar på att flytta hit.

-Varför?

-Jag och min tjej tänker flytta ihop och därför letar vi efter något som vi kan ha gemensamt.

-Nej, flytta inte ihop med en tjej. Det blir bara problem. Det finns inga förhållanden som håller.

-Värst vad du låter optimistisk. Har dina föräldrar problem?

-Om!! Du skojar. De tål inte varandra. Mamma är alltid arg på pappa för att han jobbar för mycket och pappa tycker att mamma jobbar för lite.

-Det låter jobbigt.

-Det är det. Det är därför jag är här. Jag orkade inte vara kvar hemma. Har du och din tjej varit och kollat på något hus då?

-Ja, vi har kollat på massor. Vi hittade ett blått. Tror vägen hette Blåklintstigen eller liknande.

-Det vet jag var det är. De husen är ganska fina. Eller har varit i alla fall. För det är väl dem som ligger typ längst ut, längst bort.

-Japp, det är dem.

-Där som det ligger ett stort träd över vägen?

-Ja, precis. Du har varit runt och kollat, det hör jag.

-Ja, jag är lite av en expert. Här finns typ inte mycket annat att göra. När ska du flytta in där då?

-Det vet jag inte än. Jag tror att min chef skulle prata med någon som skulle ta bort det där trädet först. Det är lite svårt att flytta dit om man inte ens kan komma dit.

-Är det din chef som köpt alla de här husen.

-Ja, det är det. Galet va?

-Ja, det är det. Vad ska han ens göra med allt?

-Du, jag vet inte. Han hoppas få ordning på allt så att det vill flytta in folk här. Jag tror faktiskt han skulle behöva din experthjälp. Eller jag vet. Du kanske kan vara min hemliga experthjälp det är bättre. Vad tror du om det?

-Det låter ganska kul.

-Fast chefen kanske blir arg då. Han vill väl ha experthjälpen själv antar jag. Han tycker att jag ska ta så himla stort ansvar nu när han köpt det här. Jag vill inte det. Jag är van att jobba på ett lager där jag kan gömma mig bakom hyllor när jag tycker det blir för jobbigt. Här vill han att jag ska stå i första ledet och ta emot frågor från alla och till och med bossa lite över de andra. Det är inte alls roligt. Jag är inte sådan.

-Jag fattar. Jag är inte heller den där framåt typen.

-Nej, förlåt. Det var inte meningen att gnälla inför dig. Jag vet ju inte ens vad du heter.

-Jag heter Emelie.

-Jag heter Johan.

-Vad heter din tjej då?

-Sofie.

-Är ni gifta?

-Nej, men jag har friat. Men sen hände det så massa konstiga saker, så vi pausade förhållandet ett tag.

-Vadå för konstiga saker.

-Hon blev kidnappad och min kompis blev misshandlad.

-Det läste jag om i tidningen. Var det din tjej?

-Ja.

-Usch, hemskt.

-Ja, fast nu sitter han i fängelse som gjorde det där. Och när chefen köpte det här så tänkte vi att det var ett bra tillfälle att hitta någonstans som vi kan bo tillsammans och få lite liv i förhållandet igen.

-Ganska smart.

-Tycker du?

-Ja. Och du, vet du, du kan ju gömma dig här bland husen lika bra som du gömde dig bland hyllorna. Jag vet massor med bra ställe. Du kan ju säga att du varit och kollat upp lite saker bara. Då är det ingen som frågar.

-Det där tyckte jag var smart. Vi skulle kunna bli ett bra team du och jag.

-Ja, verkligen. Två smarta tillsammans.

-Japp. Men nu kanske vi måste dra oss hemåt både du och jag.

-Men du bodde väl inte här?

-Nej, jag började gå hemåt, trodde jag, men mina tankar var på annat håll och jag har varit runt i de här husen hela dagen tillsammans med en kollega, så jag var helt trött i huvudet när jag började gå. När jag tittade upp för en stund sedan, insåg jag att jag gått på helt fel håll. Härifrån har jag minst en timmes vandring hem, så jag måste nog börja gå nu direkt.

-Har du ingen bil?

-Nej, det har jag inte behövt tidigare. Jag brukar cykla till jobbet.

-Men cyklade du inte idag då?

-Jo, det har du rätt i. Det gjorde jag ju. Du ser, jag är trött och snurrig. Nu är bara frågan vart jag ställde cykeln.

-Kommer du ihåg hur det såg ut.

-Ja, jag cyklade till ett av de röda husen. Min kollega som jag vandrat runt med hela dagen, har precis flyttat in där.

-Men det är ju i mitt hus. Jag kan visa dig närmaste vägen dit.

Emelie hoppade ner från elskåpet och började gå. Hon vek in på en liten smal stig som gick mellan husen och snart var de framme.

-Nämen, här är ju min cykel. Tack för hjälpen och tack för trevligt samtal.

-Tack själv.

-Jag kanske kan få ditt telefonnummer, så jag vet hur jag får tag på min hemliga expert.

Johan tog upp sin telefon och knappade in de siffror Emelie sa.

-När slutar du skolan om dagarna, undrade Johan när han lagt ner telefonen igen.

-Jag brukar sluta vid tre.

-Okej, bra, då ringer jag kanske dig imorgon. Eller, nej, förresten. Chefen skulle nog prata med dig imorgon. Jag antar att det var dig han pratade om att han skulle prata med. Har du ett syskon?

-Ja, en lillebror.

-Okej, chefen ville prata med er om lekplatsen, men det känns som att du är för gammal för lekplatser.

-Ja, det var ett tag sedan. Jag är tolv. Men jag kanske kan hjälpa till med lekplatsen ändå. Vad ska han göra med den?

-Det tror jag att du och din bror skulle få bestämma tillsammans med en annan kollegas barn. Men säg inget om att jag sagt det till dig.

-Nej, det ska jag inte.

-Jag kan som sagt inte lova att jag hör av mig imorgon. Jag skulle vara med chefen hela dagen och lära mig vara chef.

-Lycka till med det

-Tack det behöver jag. Vi ses en annan dag.

Emelie gick in genom dörrarna till det flervåningshus som hon bodde i samtidigt som Johan hoppade upp på sin cykel och cyklade hemåt. För mindre än en timme sedan hade han känt sig orkeslös, men samtalet med Emelie hade piggat upp. Nu skulle han hem och läsa lite i sin Bibel och sedan var det marsch i säng som gällde. Han skulle träffa chefen på kontoret i butiken halv sju nästa dag. En halvtimme innan normal arbetsdag.

Chefen var så trött att han somnade direkt, trots att sängen han fixat åt sig själv bara bestod av en hög med papper som skulle kastas. De två första dagarna på den här veckan hade varit minst sagt omvälvande och inget tycktes bli riktigt som han tänkt sig. Men eftersom han verkade ha de boende med sig, så kände han sig ändå ganska nöjd.

Sofie klev in på kontoret halv ett. När hon såg chefen ligga på golvet på en hög med papper blev hon förskräckt.

-Chefen, hur är det?

-Ehh…. va? Var är jag, vad är klockan?

-Den är halv ett.

-Halv ett! Du skämtar.

-Nej. Vi skulle ses här halv ett. Är du okej?

-Ehh…jadå, jag bara… jag var för trött för att köra hem igår, så jag la mig här. Så här länge har jag nog aldrig sovit.

-Men du, det är inte bra. Du kanske har tagit dig vatten över huvudet i alla fall. Du får inte slita ut dig.

-Nej, det är klart.

Chefen som satt sig upp försökte räta på sig. Men de många timmarna på golvet hade satt sina spår.

-Hur går det i butiken? Jag skulle ju varit där hela förmiddagen.

-Det går bra. Men de andra saknar dig och Johan. Framförallt dig tror jag. Även om vi inte ser dig så ofta så känns det bra att veta att du är där och har kontroll på allt.

-Jag förstår. Usch, jag ångrar redan att jag köpte det här stället. Det är för mycket för mig. Hur kunde jag vara så dum.

-De boende verkar uppskatta dig i alla fall. Du har ett gott hjärta och det ser de.

-Jaja, jag får väl försöka göra det bästa av situationen. I gårkväll kom det en man från området där gatorna heter något med grundämnen. Han är förmodligen tillsammans med Olle och Johan idag och tittar runt på husen där. Jag tänkte att vi också skulle försöka hålla oss inom samma område. Mannen var så ilsk när han kom, men sedan verkade han mest vilja hjälpa till.

-Ja, du ser, du får de boende med dig direkt. Lika bra vi sätter fart. I det området verkar det bo lite flera.

-Ja, enligt den arga mannen, så är i alla fall villorna i lite bättre skick där än i detta området.

-Ja, du ser, det kommer att ordna sig. Vem ska vi till först?

-Greta på Helium gatan kanske, sa chefen.

Tillsammans åkte Sofie och chefen runt och träffade flera av de boende i området. När dagen var slut hade de faktiskt lyckats besöka alla. Det var mer än vad både chefen och Sofie hade väntat sig. De träffade Johan, Olle och Camilla i den nya samlingslokalen när dagen var slut. Även Olle och Johan hade haft framgångar. Med hjälp av den gamla kemi-läraren hade de lyckats ta sig igenom hela området med grundämnen och faktiskt hittat några boenden som i princip var redo att hyras ut direkt. Kemi läraren hade förklarat att de lägenheterna endast stått tomma mindre än ett år.

-Skulle vi inte bjuda den där mamman på kvällsmat idag, sa Johan.

-Jo, det skulle vi, men jag har inte sagt något till henne än. Vi får ta det en annan dag. Men det kanske var lika bra det. Jag behöver ha er för mig själv en stund. Nu har vi ju sett över i princip allt och bilden över vad vi har att göra med börjar bli tydligare. Vi visste från början att här är mycket att göra, men jag tror ändå att vi kan lyckas. Olle, kan du ringa din kompis Kalle så att vi får hit honom.

-Det har jag redan gjort. Han kommer någon gång imorgon eftermiddag.

-Bra. Då kan han ägna sig åt att röja upp de här kontoren som vi fått och hjälpa mig att göra en fräsch lista över hyresgästerna, vilka de är och var de bor. Och kanske till och med få lite ordning på faktureringen så att vi så småningom kan skicka ut hyror. Jag har lovat alla som vi besökt att det är fri hyra tills vi kommit i ordning.

-Men du behöver få in pengar.

-Ja, det gör jag, men jag tycker inte har finns något fungerande system för att få in pengar och det är inte mer än rätt att de boende får en månad gratis med tanke på hur dålig standard det är här. Jag tycker vi ska angripa hela det här området på lite olika fronter. Dels vill jag att vi gör det acceptabelt för dem som redan bor här så att de stannar kvar. Bland annat genom att fixa service på hissarna i de hus där det bor någon. Sedan måste vi göra i ordning några lägenheter som kan ta emot nya hyresgäster. Och vad jag förstår så har ni hittat några tänkbara objekt idag.

-Ja, det stämmer, sa Johan.

-Bra. Då ser vi till att de är i väldigt bra skick så att vi kan hyra ut dem och börja inkassera lite hyror.

-Men vem ska flytta hit? Folk har ju flytt härifrån.

-Det är en bra fråga. Jag tänker att vi måste göra hela området attraktivt på ett sätt som ingen annan gör. Vi måste få folk att vilja komma hit. Om de inte kommer för att bo här, så vill vi att de kommer hit för att göra något. Det måste bli liv i området.

-Men hur?

-Bland annat tänkte jag be den där första familjen vi besökte om hjälp. Jag tänkte att de barnen skulle få hjälpa till att designa en helt unik lekplats. En som lockar familjer från andra delar av stan. Det skulle bland annat göra att de som redan bor här känner sig viktiga och det är viktigt, för de är viktiga.

-Ganska smart faktiskt.

-Kanske, men jag behöver ha hit fler än barnfamiljer på kvällar och helger. Jag hopps kunna starta små unika dagis som gör att de där besökande familjerna vill flytta hit. Det hoppas jag att kemi-läraren och hans kollega Greta kan assistera oss med. De två tillsammans med en kvinna som vi träffade idag som redan jobbar på ett dagis.

-Låter spännande.

-Det hoppas jag. Men vi måste också göra något för de äldre. Minst 50% av de som bor här är pensionärer och de känner sig ensamma. Vi behöver komma på något som de uppskattar och som gör att de känner sig hemma. Jag vet inte vad, men vi får fortsätta att ha dialog med dem.

-Okej och vem ska göra det?

-Det ska jag själv försöka göra.

-Men du chefen, du var ju helt slut idag när jag hittade dig. Hur tror du att du ska orka med det?

-Det vet jag inte än. Men jag måste ju försöka i alla fall. Utöver barnfamiljerna och pensionärerna har jag en grupp som alla alltid tycks glömma.

-Vem?

-Ungdomarna. De kan bli vår guldgruva.

-Ska du tjäna pengar på ungdomarna?

-Nej, inte så, men de är mästare på att sprida saker och det kommer att märkas om och när de är här. Jag vill ha dem på vår sida. Stökiga ungdomar är det ingen som vill ha omkring sig, men om vi kan ge dem ansvar och vettiga uppgifter samt en trevlig plats att hänga på, så kommer vi förhoppningsvis att vinna dem till vår sida.

-Men alla de där som behöver hjälp då som du pratade om förut, de som behöver en nystart? Var kommer de in i bilden.

-De kommer in när vi har läget under kontroll. Vi kan inte hjälpa de svagaste om vi är svaga själv. Vi måste bygga upp en fungerande struktur först.

-Ååå vad du är klok chefen. Är det därför som du är chef kanske?

-Ni är också smarta. Ni har haft svårigheter, men ni har varit smarta nog att lämna dem bakom er. Nu behöver ni ta nästa steg och utvecklas vidare.

-Hur ska vi locka hit ungdomarna då?

-Vi ska göra ett ungdomshus. Jag tänker mig att vi, eller jag, ska besöka stadens högstadieskolor och prata med ungdomarna själv. Vi kan ju inte göra något för dem om vi inte vet vad de vill ha. Och vi kan inte bara se vad andra gjort i andra städer. Det är inte säkert att de som bor i vår stad gillar samma som dem.

-Det låter som att vi har en väldigt lång ”att göra” lista framför oss.

-Det har vi. Men jag har det bästa team man kan tänka sig till mitt förfogande. Jag är så glad att jag har er. Utan er är inte detta möjligt.

-Så, vad ska vi börja med?

-Jag ska ringa efter hiss service imorgon, det första jag gör. Kan ni sammanställa en lista med de adresser där det bor någon i ett hus med hiss, så vi vet vart de ska göra service i första hand. Också lägger vi till de husen som finns i grund-ämne området som är redo för nya gäster. Camilla, kan du tänka dig att vara med mig och prata med den där familjen om lekplats. Dina barn har säkert också idéer.

-Det kan du ge dig på att de har. Jag hjälper gärna till med det.

-Bra. Sofie, kan du tänka dig att ta kontakt med Greta och Kemi-läraren. De kanske kan hjälpa oss att fixa iordning några av lägenheterna i husen som var okej. De kanske behöver städas? Är det saker som behöver lagas, så kan du väl ta hjälp av Olle, eller om kemi-läraren är händig kanske han kan hjälpa till.

-Absolut. Det gör jag gärna. Greta var ju väldigt trevlig.

-Ja, det var hon verkligen. Toppen då sätter jag dig som ansvarig för att det blir uthyrningsbara lägenheter inom snar framtid. Olle, du är snickaren med fria händer. Du har själv varit runt och sett stora delar. Jag förstår att man måste vara flera för att fixa en del av de större uppgifterna, men gör så mycket du kan. Hittar du någon boende som kan hjälpa dig, så var inte rädd att engagera dem. Det gör dem betydelsefulla. Vi ska dock inte göra att de känner sig utnyttjade, gränsen är väldigt tunn där så var uppmärksamma. De ska känna glädje i det de gör. Johan, du får bli en spindel i nätet. Du och jag ska tillbringa mera tid tillsammans de närmaste dagarna så att du fullt ut kommer att förstå mina tankar och mina visioner. Jag behöver någon att bolla allt med och det får blir du. Jag kan inte vara här hela tiden, för jag har som du vet en butik att sköta också. Därför är de väldigt viktigt att jag kan lita på dig till 100% och att vi är på samma våglängd. Jag vill att ni från och med nästa vecka ringer Johan i alla frågor som rör det här området.

-Nej, det klarar jag inte och jag vill inte heller.

-Det ska jag se till så att du gör. Mycket kommer du att klara, men i de svåra frågorna kan du såklart vända dig till mig. Lite som på Moses tid vet du. Mose skulle ju leda hela Israels folk ut ur Egypten, men folket var inte helt enkelt. Han hann inte med alla frågor de kom med, så han utsåg andra som kunde hjälpa honom i de lättare frågorna. De flesta av frågorna härifrån blir förhoppningsvis så lätta att du kan hjälpa mig att svara på dem när du helt förstått min vision.

-Jaja, jag lovar att försöka. Men det är ett väldigt stort ansvar du lägger på mig. Tror du att jag klarar det.

-Det vet jag att du gör.

-Imorgon är en ny dag och vi har som ni själv sagt, massor att göra. Nu håller vi kväll för idag. Imorgon tillbringar jag förmiddagen i butiken sedan kommer jag hit så att jag är här när Kalle kommer.

Gruppen splittrades och alla åkte hem till sitt. Johan hade en stor klump i magen. Chefen hade lagt ett alldeles för stort ansvar på honom. Han ville ju vara på lagret och kunna gömma sig bland hyllorna när det hettade till. Nu skulle han plötsligt stå som frontfigur för ett enormt projekt. Helst ville han krama om Sofie och hämta styrka i henne, men hon åkte till sin lägenhet så fort att han knappt hann säga hejdå. Alla var trötta, så han förstod henne, men han visste inte om han orkade bära det här själv.

Chefen satt på kontoret med två utskrifter framför sig. På båda utskrifterna var det en kartan som visade området han köpt i måndags. På den ena kartan hade Johan och Olle markerat var de varit runt och tittat på husen och dess skick. På den andra hade han själv och Sofie markerat var de hade träffat de olika hyresgästerna.

Johan och Olle hade markerat på sin karta med olika färger. Rött betydde tydligen katastrof, gult betydde inte bra, men skulle förmodligen gå att fixa och grönt var bättre än snittet även om det inte heller var bra.

Chefen tänkte att han förmodligen borde bosätta sig själv inom området. Det skulle se bättre ut i de boendes ögon. Visserligen skulle han då tvingas göra av med sitt fina hus som han älskade, men det var förmodligen ändå det bästa. Men vilket av alla de här husen skulle han välja. Det fanns flera villor i området. Villor som stått här sedan innan det började byggas lägenheter runt omkring. Enligt Johan och Olle hade de fått röda markeringar allihop. Tydligen bland annat för att det var just villorna som först blev övergivna. Han övervägde att ta bilen och köra dit för att själv se på dem, men just då knackade det på dörren.

-Kom in.

Det var en arg boende från ett område som ingen ännu besökt.

-Jaså det är du som är den nya fastighetsägaren. Du har varit runt och fjäskat för de boende i vissa områden, men mitt område har du inte varit i. Är det inte fint nog för dig eller? Vem tror du att du är egentligen. Tror du att du ensam kan sköta allt det här när ett stort företag inte klarat av det. Imorgon kommer jag att ringa polisen och anmäla dig.

Chefen blev helt paff. Det var inte vad han hade väntat sig och han var egentligen lite för trött för att vara trevlig mot den här argsinta mannen, men han gjorde ett försök.

-Det var bra att du kom, försökte chefen.

-Jaså det tycker du.

-Ja verkligen. Jag har ju precis köpt området och jag har inte hunnit vara runt överallt än. Nu tyckte jag det var lite för sent för att knacka dörr. En del av de jag besökt idag har haft små barn och jag vill ju inte riskera att väcka dem. Kan du visa mig på den här kartan var du bor.

Mannen som lugnat sig lite följde med chefen till kartan på väggen.

-Jag bor där, sa mannen.

-Aha… på Helium gatan. Låt mig se på den här kartan som jag har utskriven, sa chefen. Nej, vi har inte varit där än. Förmodligen kommer Johan och Olle till ditt område imorgon. Se här.

Chefen höll fram kartan och visade mannen.

-Du ser där som de färg-markerat, där har de varit idag. Så de arbetar sig i riktning mot ditt område. Helium gatan, Aluminuimvägen och Kalcium stigen. Det verkar vara grundämnen där du bor.

-Ja, är det något fel med det eller?

-Nej, verkligen inte. Jag försöker bara få grepp om området. Jag bor inte alls här och jag är rädd att jag tagit mig vatten över huvudet. Allt är mycket värre än jag först trodde och jag trodde att det var illa.

-Då tänker du förstås höja hyran så att du får in stålar att fixa till allt.

-Nej, verkligen inte. Höja hyran är bland det sista jag tänker göra. Men jag har bett de jag hittills pratat med idag om hjälp. Ni som bor här är ju experter på att bo här och ni vet ju precis vad som är bra och vad som är dåligt. Att det är mycket som är dåligt, det vet jag, men finns det något som är bra?

-Nej. Jag skulle gärna flytta härifrån, men min fru vill bo kvar och dessutom är ju hyrorna i övriga stan helt orimliga.

-Kanske det. Det har jag ingen uppfattning om. Jag har hus i helt andra delen av stan. Men nu när jag köpt detta område så satt jag precis här och funderade på att flytta hit. Men jag vet inte vart. Har du något tips?

-Ja, här finns ju mycket att välja mellan. Vilken typ av boende söker du?

-Ja eftersom jag har villa nu, så tänker jag att jag vill ha en ny villa.

-Hmmm…. sa mannen som nu helt ändat attityd. Jag ser de markeringar som dina killar gjort och jag håller med dem. Det är verkligen inte några bra hus där. I mitt område, bland alla grundämnen är husen lite bättre. Långt från bra, men bättre. Jag skulle nog ge dem gult i alla fall.

-Tack, det var bra att veta. Vill du följa med mig bort och kolla?

-Det kan jag. Har du nycklar till husen då?

-Det ska finnas nycklar i ett annat hus som tydligen också funkat lite som kontor.

-Ja, det är det som ligger snett över här. Jag kan visa dig.

-Tack, det var snällt.

Tillsammans gick de en liten gång till det andra kontoret.

-Här är det, sa mannen.

Chefen låste upp dörren med en annan av de nycklar han fått av vaktmästaren. Men när de öppnade dörren kom det en hemsk stank och mötte dem. Det var så att de var tvungna att backa ett par steg.

-Vad sjutton är det som stinker, utropade mannen.

-Ja, det kan man undra.

Både chefen och mannen satte händerna för munnen och näsan och tog sig in för att leta upp källan till stanken. Det visade sig vara en katt som kommit in genom ett fönster som stått på glänt, men sedan inte lyckats ta sig ut igen. Katten var täckt av larver som kröp omkring i den ruttna kroppen.

Både mannen och chefen tog sig ut ur huset igen.

-Jag ska se om det finns något i förrådet som jag kan använda för att kasta ut den stackars katten, sa chefen.

Mannen följde efter och höll upp dörren åt chefen när han lyckats få upp katten på en skyffel han hittat i förrådet.

-Den får ligga här utanför så länge. Jag får begrava den senare. Nu måste vi in och öppna upp så att stanken vädras ut.

Tillsammans hjälptes de båda herrarna åt att öppna alla fönster som gick att öppna. Sedan gick de in i det rum som fungerat som kontor.

-Ånej, sa chefen. Ännu ett rum fullt med pärmar.

-Ja, det var väldigt så mycket papper, höll mannen med. Vad ska du göra med alla dessa?

-Jag vet inte. I det första kontoret var det mest så gamla papper att de gick att kasta direkt. Jag hoppas att jag kan göra detsamma här. Men det kommer ta mig en evighet att gå igenom allt. Jag ångrar nästan att jag köpte det här. Hur kan de bara lämna allt på detta viset, har de ingen skam i kroppen alls. Jag hade aldrig kunnat lämna över något som såg ut på det här viset.

-Jag håller med dig. Men jag är väl lite av en pedant kanske. Jag var kemi-lärare innan jag blev pensionär. När jag gick i pension jag försökte lämna över allt så bra som jag kunde till min efterträdare. Det här är bedrövligt. Jag beklagar.

-Jaja, det är mitt eget fel. Jag köpte grisen i säcken, så är det. Kan undra var de har de där nycklarna.

-Här verkar de vara, sa mannen och pekade på en brun låda ungefär dubbelt så stor som en skokartong.

-I en låda! Du skämtar med mig. Och ingen av nycklarna har någon markering. Menar de att jag ska testa alla nycklarna i varje hus. Hur många nycklar tror du det är?

-Tja, hundra kanske, sa mannen och tittade ner i lådan innan han fortsatte:

-Du, jag tycker att du verkar en ärlig man som vill väl, sa mannen. Jag kan faktiskt hjälpa dig med detta om du vill. Jag gör ändå inget om dagarna. Min fru håller på med handarbete, men jag har inget direkt att göra.

-Tack det hade varit väldigt snällt. Jag är tacksam för all hjälp jag kan få. Men vi kan väl ta lådan med oss när vi kollar på de där villorna.

-Det kan vi, fast nu är det mörkt, så du kommer inte att kunna se så mycket. Kanske bättre vi tar en titt imorgon.

-Du har rätt. Jag ska i alla fall gräva ner den där katten. Det var trevligt att träffa dig. Och om du vill följa med mina killar runt imorgon, så tror jag de skulle träffas hemma hos Olle vid åtta på morgonen. Olle bor på Pionvägen, eller vad det nu var som vägen hette. Något sådant var det i alla fall.

-Jaja, i samma hus som Sture kanske? Han ringde mig och var så glad att det flyttat in en ny person i huset.

-Ja, just det. Det är Olle som flyttat in där. Jag skickar ett sms till honom och säger att du kanske följer med dem runt.

-Ja, det hade varit trevligt. Då kanske de kan gå igenom mitt område.

-Det är klart att de ska göra när du är med. Jag och Sofie försöker väl också hålla oss där imorgon. Vi vill träffa de andra som också bor där.

-Ååå, då ska ni få träffa Greta. Hon är trevlig. Hon och jag var kollegor. Hon var syslöjd lärare på samma skola som jag var kemilärare. Hon gick i pension två år efter mig.

-Ursäkta min fråga, men är det mestadels äldre som bor kvar?

-Ja. Många av oss har bott här väldigt länge och att flytta när man kommit till vår ålder är inte så roligt. Vi har ju trots allt trivts här i alla år. Ända tills det började förfalla. Jag hoppas verkligen att du får ordning på det hela. Jag lovar hjälpa dig så gott jag kan. Och det gör säkert Greta också om det finns något som hon kan göra.

-Det gör det säkert om hon vill. Jag har lite idéer som jag vill bolla med mina närmaste medarbetare, så får vi se vad det kan bli av det. Känns gott att ha er som bor här som experthjälp.

Mannen som från början varit arg hade förvandlats till en trevlig och hjälpsam prick som gick nynnande ut från kontoret. Chefen gick runt och stängde alla fönster innan han gick ut och begravde katten i ljuset från en av gatlyktorna. När han kom tillbaka till det första huset var han så trött att han inte vågade sätta sig bakom ratten och köra genom hela stan för att komma hem. Han tyckte sig ha sett en säng i en av lägenheterna ovanför kontoret. Han gick in i byggnaden och letade igenom alla lägenheter. En enkel rese säng fanns det, men någon madrass var där inte. Han gick ner på kontoret igen och samlade några av de papper som Camilla kastat i en hög och la sig på dem. De fick duga som säng den här natten.